Nästan varje gång jag läser Peter Kadhammars reportage tänker jag att det är så här journalistik borde vara. Många av hans kollegor verkar mer syssla med att skriva av TT, pressmeddelanden eller andra mediers artiklar. Eller så skriver de meningslösa skvallerreportage om vad Pep eller Zlatan senast sa eller vilken klänning prinsessan Sofia bar på den senaste kungliga tillställningen. Eller så skriver de krönikor som alltför ofta handlar om hur goda, alternativt förnuftiga de själva är.

Peter Kadhammar gör något annat: Han åker ut i verkligheten. Pratar med människor. Läser dokument. Och levererar reportage som är som reportage borde vara: Iakttagande, inkännande men utan att bli smetigt personliga eller tjäna som fond för att framhäva de egna åsikterna eller förträffligheten.

Nu har han varit i Biskopsgården i Göteborg. Ett av Sveriges utanförskapsområden. Platsen för ett brutalt gängkrig de senaste åren där åtskilliga personer dött och där även fullständigt oskyldiga personer fått sätta livet till. Fokus i hans reportage är hur en skola i området fungerar, eller snarare inte fungerar. Och hur det kan knytas till situationen i området i allmänhet.

Du ska naturligtvis läsa reportaget om du inte redan gjort det. Hoppa hellre över resten av den här bloggen om dagens läskvot förbrukas. http://gangvaldet.story.aftonbladet.se/chapter/har-ar-99-procent-av-eleverna-barn-till-invandrare/

När jag läser hans reportage stiger vreden i mig. Men inte bara vrede. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på de elever som ska försöka tillgodogöra sig kunskap i det kaos som beskrivs. Visst: Jag förstår att det omöjligt kan vara fullt så här illa hela tiden, på varenda lektion och i varenda klass. Men det som sker här är inget mindre än en skandal. Samhällets oförmåga att hantera den situation det själv har skapat genom en migrationspolitik som inte har motsvarats av samma nivå av satsningar på skola, bostäder och integration. De här områdena var utsatta redan från början. Nu har vi fyllt dem till bristningsgränsen därför att bostäder åt nyanlända inte gått att uppbringa någon annanstans. Till stor del orsakat av att politikerna hela 2000-talet pratat mer om att bygga än att se till att byggande faktiskt kom igång. Precis som de pratat om att satsa på skolan, fast först de allra senaste åren och i elfte timmen börjat vidta åtgärder för att återge yrket dess forna status och därmed locka fler och mer kvalificerade personer att välja läraryrket.

Jag läser brevet som Kadhammar fick ut efter en kontakt med stadsdelsnämnden. Fem unga tjejer, elever på skolan, som skrivit till kommunen om att det nästan bara är vikarier som undervisar. Vikarier som ofta varken kan något om ämnet de ska undervisa i eller tillräckligt med svenska. Unga människor som vill lära sig, som är oroliga för sin framtid skrev ett brev och fick till svar att de skulle prata med sin rektor. Vilket de skrivit klart och tydligt i brevet att de redan gjort.

Läs gärna sammanfattningarna i Kadhammars artikel från Skolinspektionens observationer av två lektioner på skolan också. Sån ”undervisning” erbjuder vi alltså barn i svenska grundskolor idag. I landet som en svensk statsminister för två år sen glödande av självbelåtenhet kallade en ”moralisk stormakt”. Det framstår närmast som ett under att 33% av eleverna ändå går ut nian med fullständiga och godkända betyg. Och det här är bara en av många exempel, för så här ser det i många, kanske de flesta av miljonprogramområdenas skolor. I hela Sverige klarar 75% av eleverna som en jämförelse.

Samtidigt verkar alla Kadhammar talar med överens om att situationen i skolan lika mycket beror på att området som sådant inte fungerar: Social utslagning, utanförskap och kriminella gäng som tagit över med hjälp av våld och hot. Skolan speglar det omgivande samhället helt enkelt. Och jag kan inte annat än dela hans slutsats: Samhället visar en impotens i sin oförmåga att hantera detta, att bryta gängens makt. Här blir det snarast ett aktivt val för ungdomarna att INTE bli kriminella säger en sociolog.

Förlorarna blir alla de i Biskopsgården som i stort sett i tysthet försöker leva hederliga liv. De fem tjejerna som skrev brevet. Den somaliske killen Kadhammar mötte vid ett besök hos en kvinnoförening och som var på väg till biblioteket för att plugga med en kompis. Och naturligtvis många fler.

Det stämmer säkert att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i och flertalet av oss har det väldigt bra. Men det är svårt att slå sig för bröstet när man läst det här reportaget. Eller det som Magda Gad (också en utmärkt journalist) skrev i Expressen i somras. http://www.expressen.se/nyheter/longread/utanforskapet-inifran/grabbarna-pa-seved/ Eller när man läser i Skolverkets statistik att två tredjedelar av de elever som invandrat till Sverige efter 2006 går ut grundskolan utan att ha nått kunskapskraven i alla ämnen.

Även om människor som bor eller arbetar i och med dessa områden slitit hårt i åratal för att åstadkomma positiva förändringar så har samhället i stort fram till ganska nyligen blundat. Trots att det sannerligen inte saknats varningssignaler. Men de passade uppenbarligen inte in i vår världsbild eller självbild.

Eller som artonårige Amal Ahmed uttryckte saken efter ett möte på skolan förra hösten efter att en tjugosexårig kriminell man skjutits ihjäl precis utanför:

- Det är tragiskt att det ska vara så här, år efter år. Det är som att politikerna har gett oss sitt årliga besök. Men det räcker inte med att prata om hur fina människor som bor här. Det måste göras något

Frågan är just vad detta något ska bli. Det svaret kommer att bli avgörande för många människors framtid. Jag hoppas att det i alla fall kommer att gå bra för fem unga tjejer som försökte ta det ansvar som mängder av politiker och opinionsbildare å det grövsta har svikit.

Peter Kadhammar.