Det första som slår mig när jag åter lyfter blicken mot min bokhylla bakom datorskärmen är att jag inte lytt rådet från bibliotekarien Björn om att O’Briens bok Soldatens drömmar borde flyttas till O. Det väcker en liten, men dock skamkänsla. Jag tycker att man normalt bör lyssna till råd från sakkunniga. Det är nog rent allmänt dags för ett litet omflyttnings- och rensningsprojekt.  En del böcker ligger ovanpå andra och sen sist har jag äntligen gjort slag i saken och skaffat ett eget exemplar av Linnas torpartrilogi. Efter ännu en omläsning (den tredje i ordningen) ligger de nu och tar upp plats på mitt nattduksbord. Så kan vi inte ha det. Eftersom plats saknas och jag just nu inte vill köpa någon ny bokhylla, får jag ändå ta mig i kragen och rensa ut några titlar. Finns någon kandidat i hyllans CD-sektion månne? Min blick faller på Winter av Len Deighton; en av de böcker jag räddade från förgängelsen efter min bokläsande pappas död för snart tio år sen. Det har aldrig blivit av att läsa den, men något skäl måste jag ha haft för att plocka med den. Baksidan talar om för mig att det är en familjeroman som utspelar sig i Berlin under åren 1899-1945. Romaner som skildrar en plats under en längre tid och ”släktkrönikor” var en genre både pappa och jag gillade. Varför har den då blivit stående så länge? Den får åka upp på läslistan och någon gallring blir det inte tal om.

CD börjar annars med Truman Capote, denna märkliga blandning av narcissist och skarpögd iakttagare och lyssnare. Först kommer Bönhörd – ett postumt publicerat fragment av den ”stora roman” som Capote arbetade med under de sista två decennierna av sitt liv men till följd av skrivkramp, alkoholism och andra personliga problem aldrig förmådde färdigställa. Den består av några berättelser med vissa beröringspunkter. Jag har glömt det mesta, men Capotes briljanta språkförmåga och berättartalang lyser även i den. Den kan dock inte mäta sig med In cold blood – dokumentärromanen som skildrar ett mord på en lantbrukarfamilj i Kansas år 1959 och den efterföljande, rättsliga processen fram tills att de bägge mördarna hängs år 1965. Om någon skulle tvinga mig att producera en lista över 10 romaner man borde läsa så skulle den definitivt hamna på den, det må sen säga mer om luckorna i min beläsenhet än om Med kallt blod. Men det är en fullständigt lysande roman, skriven med saklig, nästan torr prosa som ändå fångar läsaren redan på de allra första sidorna. Den har också haft betydelse för mitt intresse för och motstånd mot dödsstraffet. Innan jag läste boken såg jag som tonåring filmatiseringen med en ung Robert Blake (”Baretta”) i rollaren som mördaren Perry Smith. Få om några filmer har skakat om mig så mycket som den. Dels för brutaliteten och grymheten i mordet på den oskyldiga familjen Clutter, men också för insikten om det grymma, meningslösa och ociviliserade i att avrätta människor.

Jag har också en biografi om Capote som jag köpte efter att ha sett filmen om honom med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Det är svårt att sammanfatta en så komplex människa som Capote var, så jag får nog nöja mig med att säga att även den i allra högsta grad är läsvärd. Inte minst ger den intressanta inblickar i Capotes personliga engagemang i mordet och mördarna och de dubbla känslor han hyste för dem och deras öde.

En ung Truman Capote på en berömd bild

Det slumpar sig också så att jag på C har ett par andra böcker där dödsstraffet är ett centralt tema: Caryl Chessmans Dödscell 2455 och Kerry Max Cooks  Chasing justice. Båda är självbiografier och beskriver författarnas öden efter att ha blivit dömda till döden. I Chessmans fall slutade hans resa till slut i gaskammaren år 1960 efter att han längre än någon annan dödsdömd lyckats förhala sin avrättning. Cook, dömd till döden för ett mord på en kvinna i Texas år 1977 som han av allt att döma är oskyldig till, lyckades efter nästan 20 år bli försatt på fri fot och så småningom få sin dödsdom upphävd. Jag hoppas återkomma till både dem och till frågan om dödsstraffet i kommande bloggposter.

Efter en Raymond Chandler följer 2010 Andra rymdodyssén av Arthur C Clarke (1917-2008). Om man ska ha en enda Clarke i sin bokhylla finns väl egentligen bättre val  (2001 eller kanske Möte med Rama till exempel). Clarkes eftermäle är lite solkat av rykten om ett intresse för väldigt unga pojkar. Några handfasta bevis verkar dock inte finnas. Bevis finns däremot för att Clarke redan år 1945 föreslog ett system med satelliter för kommunikation. Nästan ännu märkligare och framsynt är det svar den mycket tekniskt intresserade Clarke gav i en intervju år 1974 på frågan om hur livet skulle gestalta sig för intervjuarens son några decennier in i framtiden:

“He will have, in his own house, not a computer as big as this, [points to nearby computer], but at least, a console through which he can talk, through his local computer and get all the information he needs, for his everyday life, like his bank statements, his theater reservations, all the information you need in the course of living in our complex modern society, this will be in a compact form in his own house ... and he will take it as much for granted as we take the telephone."

Clarke fällde också det tänkvärda uttalandet att moralfrågor hade kidnappats av religionen. Jag har läst ett antal av hans verk, men det känns inte troligt att en omläsning ligger nära i framtiden. Det gör inte heller en rad andra i och för sig bra böcker:  Marika Cobold Hjörnes En alldeles egen skapelse, ett par thrillers av Alfred Coppel, A.J Cronins Citadellet och nobelpristagaren Coetzees Ungdomsår.  För så är det även för en typisk omläsare av böcker som mig: Vissa böcker plockas fram kanske så ofta som en gång om året för att än en gång läsas. Andra står där och samlar damm utan att man ibland riktigt ens begriper varför den ena boken hamnade i en kategori och den andra i en annan.

Med det har vi slutit C och går över till D. Bland populärvetenskapen – som har en egen hylla – hittar vi Richard Dawkins The God delusion. Den är bra, men jag kan tycka att Dawkins blir lite väl rabiat och enkelspårig ibland i sitt motstånd mot religion. Det är inte det att jag i grunden delar hans livssyn, det är bara det att jag inte verkar känna samma behov att polemisera mot folks personliga tro. På en punkt har vi dock samma syn: När ”troende” tar sin tro in på det naturvetenskapliga området och anser sig kunna göra uttalanden om hur den fysiska verkligheten är beskaffad utifrån sina religösa urkunder och idéer så tar tålamodet och respekten slut.

Egentligen borde jag väl skaffa mig Den själviska genen – Dawkins debut och fortfarande i mitt tycke både det bästa han skrivit och en av de allra bästa böcker jag överhuvudtaget läst inom det populärvetenskapliga området. Men det var ju det där med utrymmet… Istället återvänder jag till romanhyllan och hittar Jeffrey Deavers Tyst gisslan. Det är en riktigt bra thriller: Tre förrymda fångar tar en skolbuss med ett antal döva barn och deras lärare som gisslan. Jag har en till Deaver, men den håller inte riktigt samma klass.

Efter Deaver kommer ett helt gäng Sven Delblanc, de flesta av dem födelsedagspresenter och julklappar från mamma under 80-talet. Den mest kraftfulla av dem är utan tvekan Livets ax – självbiografin han till slut fick kraft att skriva efter att under så många år förtigit det mesta av sin barndom. Fadern kallar han demonen – en man som kunde få sin son att kissa på sig av skräck bara genom att titta på honom på ett särskilt sätt. Väldigt bra är också Samuels bok – första delen i den romansvit vars handling baserar sig på hans mammas familjs öden i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Berättelsen om den begåvade svenskamerikanske prästen som får uppleva så många besvikelser och till slut drabbas av sinnessjukdom är så stark, så nära.

Efter Delblanc står så slutligen fyra romaner till på D. Två minns jag uppriktigt sagt ingenting av, men de två andra volymerna är ena riktiga omläsningsklassiker: David Copperfield I-II av Charles Dickens. Jag läste dem första gången redan som barn och levde mig så intensivt in i lille Davids olycka i början av böckerna: Den sadistiske styvfadern Mr Murdstone, mammans sjukdom och död, internatskolan där han får stryk varje dag. Eftersom det är en Dickens ordnar förstås allting upp sig till slut: Inte bara för David utan också för de goda och snälla karaktärerna i boken. De onda får däremot mer eller mindre sina gärningars lön allihop. Klicheartat? Javisst, men även de mest hårdnackat rationella av oss behöver sagor där det goda segrar ibland. Dessutom var ju Dickens en stor humorist och som alla stora författare förmår han (oftast) att balansera på den tunna knivseggen mellan tragik och tragikomik.

Ja, med det har vi diskat av CD-sektionen i mina bokhyllor. Om andan faller på blir det kanske ett nytt återbesök ganska snart. I en blogg nära dig, bara ett litet musklick bort.