Frisören som berättar om sin tid i Treblinka har stannat i mitt minne sen jag såg filmen Shoah nån gång på 80-talet. Nu har jag sett om intervjun. Medan han klipper en kund berättar Abraham Bomba för regissören Claude Lanzmann om hur han anlände till Treblinka och togs ut i ett så kallat Sonderkommando; grupper av judar som hade till huvuduppgift att ta hand om liken efter de människor som nyss dött i gaskammaren. För de flesta bara en tillfällig respit på veckor eller månader innan de själva sköts eller gasades.

Efter en kortare tid hade Bomba tur, om nu ett sånt ord kan användas i ett förintelseläger. Han slapp dödskommandot och fick istället arbeta med att klippa håret av kvinnor som kort därefter skulle föras till gaskammaren. Håret skulle sen fraktas till Tyskland. Processen verkar också ha haft avsikten att lugna kvinnorna. De rakades inte, utan klipptes i en ganska kort men ändå kvinnlig frisyr. Så gott som nu frisörerna hann på de runt två minuter de hade för varje kvinna. Mellan gasningarna väntade de på att nästa grupp skulle anlända. Så höll det på, dag och natt.

Bomba berättar allt detta med lugn, nästan mekanisk röst. Det är nästan som att han redogör för skeende som inte angår honom. På frågan om vad han kände så blir också svaret: Ingenting. Alla döda människor, alla kroppar. Det ständiga arbetet. Du var död själv.

Inte ens när han berättar om transporten med kvinnor från hans egen hemstad förändras tonläget nämnvärt. Några av dem kände han väl. De var hans vänner. De frågade om vad som skulle hända. Vad kunde du svara dem? Hans retoriska fråga blir hängande i luften.

I över tio minuter har han berättat utan att göra några pauser, samtidigt som han fortsatt klippa sin kund. Lanzmann har bara behövt skjuta in ett par frågor.  Så säger han: En vän till mig från min hemstad arbetade också som frisör.  En dag kom hans fru och hans syster till gaskammaren.

Bomba tystnar. Det enda som hörs är trafikbruset utanför och ljudet av hans sax. Hans käkar spänns. Sekunderna går. Han lägger ifrån sig saxen, tar en handduk och torkar sig i ansiktet flera gånger. Sen fortsätter han klippa, fortfarande under tystnad och med spända käkar. Efter någon halvminut säger Lanzmann åt honom att fortsätta. Ingen reaktion. Lanzmann vädjar igen. Bomba skakar på huvudet, säger tyst: Jag kan inte. Alltför fruktansvärt.

Så fortsätter det någon minut till. Jag vet att det är svårt, men du måste ändå. Förlåt, säger Lanzmann. Till slut talar Bomba igen, nu med en förändrad, mycket mindre mekanisk röst. Han berättar att kvinnorna försökte få kontakt med hans vän.  Men alldeles i närheten stod SS-män. Frisören visste att om han med ett enda ord antydde för kvinnorna vad som höll på att ske så skulle han själv dö. Det enda han kunde göra var att krama om och kyssa dem, medveten om att han aldrig mer skulle få se dem.

Abraham Bomba (1913-2000) klipper en kund medan Claude Lanzmann filmar och intervjuar

I veckan var det 75 år sedan Auschwitz befriades. Den som vet litegrann om lägrens historia vet också att betydelsen av befrielsen är mer symbolisk än reell. När de ryska trupperna anlände hade redan det absoluta flertalet av fångarna i lägret ”evakuerats”. Mitt i vintern tvingades de flesta av dem att gå till fots i dagar innan de till slut nådde järnvägsstationer där de föstes ombord på tåg för vidare transport till Tyskland. Åtminstone 20% av de drygt 50 000 fångar som tvingades ut på marschen dog. Antingen frös de ihjäl under vilopauser eller så sköts de som sjuka eller eftersläntrare av SS-män.

Ungefär 7 000 fångar var kvar i de olika läger som Auschwitz bestod av. De flesta hade lämnats kvar för att de var sjuka. Det har aldrig blivit helt klarlagt varför de inte likviderades av SS. Troligen hann de inte. Ett antal fångar sköts dock och en hel del åtgärder vidtogs för att förstöra bevis.  Bland annat brändes flera av krematorierna ner.

En av de fångar som lämnats kvar var den unge italienaren Primo Levi. Han hade anlänt till Auschwitz ett knappt år tidigare med en tågtransport med andra tillfångatagna judar från hans hemland. En serie tillfälligheter och tur räddade honom från det öde som blev de flesta av hans landsmäns: Av 8 600 deporterade italienska judar överlevde färre än 1 000. Då skedde ändå deportationerna först under krigets sista skede.

Levi skrev redan vid hemkomsten till Italien manuskriptet till ”Är detta en människa” (Se questo é un uomo). Det finns många vittnesbörd från lägren i bokform, men Levis är ett av de mest insiktsfulla. Han förankrar de fasansfulla och på sitt vis absurda upplevelser han är med om i mer allmängiltiga reflektioner om det mänskliga sinnet och människans natur.  På något sätt lyckas han förena en i grunden positiv människosyn med sina iakttagelser av hur de fruktansvärda villkoren för fångarna brutaliserade dem och att den desperata kampen för överlevnad ledde till en egoism där de flesta var mer eller mindre utlämnade till sig själva och sin egen förmåga.

Jag anser att man inte kan dra någon annan slutsats än den att många vanor och många sociala instinkter förkvävs av nöd och fysiskt lidande.

Den sorgliga sanningen, känd av alla som vet något lite om lägren, är att många av kränkningarna och övergreppen begicks av andra fångar. Fångar stal av varandra. Den som oförsiktigt la ifrån sig sin brödbit eller sked när han gick på dass fann troligen att den var borta när han ett par minuter senare var tillbaka. Fångar angav varandra i hopp om att få något privilegium som belöning, om så bara en extra ranson av den tunna soppan.  De som hade fått någon slags priviligierad ställning försvarade den oftast med näbbar och klor, även om det innebar illojal eller brutal behandling av medfångar.   Kapos misshandlade och inte sällan dödade fångar i sina arbetskommandon eller baracker.

Frågan är vad de hade för val. Nya fångar i Auschwitz, liksom i andra läger, lärde sig snart att för att överleva i längden behövde man få fatt i någon slags priviligierad tjänst. När Levi anlände i början av 1944 fanns det bland de judiska fångarna med fångnummer lägre än 150 000 bara några hundra kvar. I princip alla hade speciella arbeten: Skomakare, skräddare, kockar, läkare. Eller i ett fåtal fall kapos. Men då rörde det sig om särskilt starka och brutala individer, för normalt var inte ledartjänster öppna för judar. Samuel Steinmann, den siste överlevande av de få norska judar som återvände med livet i behåll från Auschwitz, hade turen att snabbt efter ankomsten få en relativt skyddad tjänst som sjukvårdare på lägersjukhuset.

För övriga återstod att träla i de arbetskommandon som bar tunga balkar och rör på någon av de stora industrianläggningar som uppförts i anslutning till lägret. Eller gräva diken eller något annat slitsamt, brutalt arbete utomhus. Livslängden för dem kunde oftast räknas i veckor eller månader. Och då utgjorde de ändå en slags fysisk elit från början i lägret: De fångar som vid ankomsten bedömts vara tillräckligt unga, friska och starka för att inte skickas direkt till gaskammaren.  Ofta hamnade de där till slut ändå. Selektion, det var det fruktade namnet på de urval som SS utförde med jämna mellanrum i lägret. Vi ger ordet till Primo Levi igen. Männen i hans barack har med hjälp av kapon jagats ihop i dagrummet där de nu nakna väntar i dagrummet. Dörren ut står öppen:

Där står domaren som ska avgöra vårt öde, en SS-underofficer. Till höger om sig har han blockäldsten, till den vänster den furir som har huvudansvar för blocket. Nakna måste vi bege oss ut i den kalla oktoberluften, springa de få stegen mellan dörrarna, förbi de tre männen, överlämna kortet till SS-mannen och sedan återvända in genom sovsalens dörr. Under den bråkdel av en sekund som förflyter innan nästa fånge passerar avgör SS-mannen med en blick på ansikte och rygg vars och ens öde och överlämnar i sin tur kortet åt mannen till höger eller åt mannen till vänster. Det betyder liv eller död för oss. På tre, fyra minuter är en barack med tvåhundra man ”avklarad” och på en eftermiddag hela lägret med tolvtusen man.

Vid en sån selektion noterade Primo Levi och hans vän att en frisk och stark fånge som passerat SS-mannen alldeles före Levi hade fått sitt kort till vänster och därmed i praktiken dömts till döden. Var det för att han hade glasögon? Eller hade SS-mannen blandat ihop honom med Levi själv, som varit sjuk och var i ännu sämre form än vanligt?

Misstag förekom, men Levi menar att det inte var så viktigt egentligen för lägerledningen. Det väsentliga var att ”rensa ut” för att ge plats åt nya fångtransporter.

Primo Levi överlevde genom tur och tillfälligheter. Hans vän från Italien som enligt Levi själv var långt mycket bättre på att klara sig i lägret och vid långt bättre hälsa, tvingades med ut på dödsmarschen i januari 1945 och blev en av dess många offer.

Primo Levi (1919-1987). Dog efter ett fall från en trappa som många menade var ett självmord. I så fall ett av många bland förintelsens överlevare. 

Primo Levi var den ende i sin familj som tyskarna fick tag i och han kunde därför återvända efter kriget till deras gemenskap. Herman Sachnowitz från Norge som anlände till Auschwitz i november 1942 överlevde också. Men alla andra i hans familj; de tre systrarna, de fyra bröderna och fadern dödades av nazisterna. Några av dem gasades direkt vid ankomst, de andra dog av svält och umbäranden.

Sachnowitz berättelse är kanske inte lika skarpt insiktsfull, men mer personlig och känslosam. I boken, skriven trettio år efter krigsslutet efter många år av uppskjutande, beskriver han hur många av minnena är som knutor som han är livrädd ska brista om han trycker för hårt på dem. Han ser en av sina bröder misshandlas brutalt med sparkar och slag av några SS-män. Brodern dör strax därefter på lägersjukhuset. En dag, några månader in i lägervistelsen hör han norska röster utanför baracken. Han tittar ut och ser några nyanlända unga män han känner flyktigt. Männen har många frågor, men till slut också motvilligt något att berätta: Herman, dina systrar var också med på vår transport.

Ändå är ett av de minnen som verkar plåga honom mest ett på ytan mindre dramatiskt. En kväll kommer hans yngre bror Frank och gråter: Något har stulit hans brödranson som han för ett kort ögonblick la ifrån sig när han var tvungen att gå in på den obeskrivligt äckliga latrinen. I en tillvaro där varje kalori kunde vara skillnaden mellan liv och död och bägge bröderna redan är försvagade av svält och nöd är det en snudd på katastrofal händelse. Herman reagerar med upprördhet: Han ger sin bror ett slag på armen. Ett enda slag, löst, närmast symboliskt. ”Hur kunde du vara så dum”.

Detta enda slag och orden yttrade i desperation bar han med sig som ett oläkt sår hela livet. Brodern fick en tid senare gå till vänster i en selektion och skickades till ett läger i norra Frankrike där man utförde medicinska experiment på fångarna. Efter kriget fick Herman veta att han dött i augusti 1943, den siste i familjen utom Herman själv.

Att han själv överlevde nästan två och ett halvt år i lägren berodde precis som Primo Levi skriver om på en serie lyckliga tillfälligheter. Han lärde känna en politisk fånge som var kock i lägerköket. Denne greps av hans öde och upprördes av tanken på att en hel, stor familj skulle kunna utplånas av tyskarna. Därför lät han Herman komma till köket varje dag och hämta en extra tallrik soppa. En tid senare fick Herman veta att en orkester skulle sättas upp i lägret. Liksom resten av sin familj var han musikalisk. Trumpet var hans instrument. Precis som Fania Fenelon som efter kriget skrev boken ”Kvinnoorkestern” blev han antagen vid provspelningen. Tjänsten som i orkestern gav också vissa privilegier. Efter ett tag fick han dessutom en eftertraktad tjänst i ett kommando som skulle sköta en liten köksträdgård i lägret. Med risk för sitt liv – stöld från lägret kunde ge dödsstraff – stal han grönsaker när han kom åt och kunde därmed förbättra sin hälsa.

Även om den övergripande sanningen var att solidariteten mellan fångarna var låg så fanns det förstås undantag. Inte bara när människor hjälpte varann därför att de redan före kriget haft nära band, som Hedi Fried och hennes syster Livia Fränkel som tillsammans lyckades överleva nära ett år i de nazistiska lägren, bland annat i Birkenau i Auschwitz. Herman Sachnowitz nämner i sin bok flera män som han ännu många år efter kriget mindes med värme för deras godhet, omtanke och osjälviskhet.

Rykten om det som hände i Auschwitz och andra läger sipprade förstås ut tidigt under kriget. Kanske får man förstå att många som fick ta del av dem inte ville tro att de var sanna.  Men i april 1944 lyckades Rudolf Vrba och en medfånge att fly från lägret, med hjälp av en motståndsrörelse som faktiskt lyckades bedriva viss verksamhet innanför murarna och taggtråden. Bägge männen var lägerveteraner och hade sett åtskilligt under sina år. Vrba hade arbetat vid mottagningen av nyanlända fångar på lägrets egen järnvägsstation och hade fullt klart för sig att de allra flesta skickades direkt till gaskamrarna.

Flykten hade ett klart syfte: Att få ut information om vad som hände i lägret på ett så detaljerat och trovärdigt vis att människor som fick ta del av det inte kunde blunda längre. Det lyckades också. Männen tog sig till Slovakien där de fick hjälp att sammanställa en utförlig rapport. Innan flykten hade de också samlat vittnesmål från andra fångar som de memorerat. Rudolf Vrba ritade en mängd detaljerade teckningar av bland annat gaskammare och krematorier.

Via Schweiz nådde kopior av rapporten ut i världen och i juni 1944 fanns långa artiklar i bland annat New York Times. Ännu viktigare var dock att rapporten ledde till internationella påtryckningar mot Ungerns regering som hade godtagit tyska deportationer av judar från början av året. Dessa fick till slut regeringen att stoppa deportationerna den 7 juli. Katastrofen var visserligen redan ett faktum: Nära en halv miljon ungerska judar hade redan skickats till lägren trots bland andra Raoul Wallenbergs insatser, de flesta av dem skulle inte komma levande därifrån. Men upp emot 200 000 judar i Budapest undslapp deporteringen. Wallenberg i all ära så är Rudolf Vrba, hans medfånge och alla de andra som bidrog till rapportens med all säkerhet den grupp människor vars insatser räddat livet på flest judar under dessa fruktansvärda år.

Ändå minskade de bara massmordets och katastrofens omfattning tämligen marginellt. Bara i Auschwitz dog upp emot en miljon judar. De gasades, hängdes, misshandlades till döds, eller dog av svält, umbäranden och sjukdomar. De totala, exakta dödssiffrorna är inte möjliga att få fram av flera skäl. Men forskningen är överens om att minst fem miljoner och sannolikt runt sex miljoner människor av judisk börd dog. För ett hjärnspöke, en hat- och skräckfantasi i Hitlers och andra ledande nazisters huvuden. Inget av det fanns i verkligheten: Inga judiska världssammansvärjningar, inga konspirationer som syftade till att ta makten över Tyskland. Inga stämplingar mot tyskars liv och egendom. Ingenting.

Den ökända entrén till huvudlägret i Auschwitz

Min farmors pappa hade med stor säkerhet varit ett av alla offer om han inte på 1890-talet hade lämnat den lilla stad i dagens Litauen där han vuxit upp och var ämnad att bli rabbin och istället med hjälp av kristna missionärer emigrerat till Sverige. Det är en historia för sig, men vetskapen om det arvet som min farmor förmedlade till mig hade en stor inverkan på mig redan som barn. När jag i veckan såg en dokumentär om de Einsatzgruppes som inte minst i de baltiska länderna föste ihop och sköt ihjäl mängder av judiska män, barn och kvinnor så tänkte jag på honom: Herzl som blev Henrik och som jag är uppkallad efter. Och flera av hans släktingar som blev kvar och därmed blev nazisternas offer.

Trots det här och trots min djupa avsky och sorg över dess fruktansvärda brott är jag på vissa plan kritisk till hur nazismen under 2000-talet vävts in i samhällsdebatten. Det är en svår gränsdragning mellan att varna för vad auktoritära och hatiska ideologier kan leda till och att i tid och otid dra paralleller eller rentav naziststämpla åsikter, politiska rörelser och människor på ett sätt som för mig snarare leder till en trivialisering och urvattning av vad den riktiga nazismen faktiskt stod för och de förbrytelser som begicks i dess namn.

Som det torde framgå för den som orkat läsa hit så har jag också en del sakkunskaper om nazismen och dess gärningar, även om hur den faktiskt växte fram. Jag är på inget vis någon expert. Men jag vet tillräckligt för mycket för att ofta snabbt märka hur oerhört lite många av dem som drar upp nazism i debatter om dagens politiska landskap känner till om hur och i vilken kontext nazismen växte fram från 1920-talet, kom till makten på 30-talet och kulminerade i angreppskrig, massmord och andra övergrepp under 40-talet. Inte ens hur öppet nazisterna faktiskt från början talade om vad de stod för. Det började faktiskt inte så relativt oskyldigt som vissa tycks tro idag.

Jag har ändå respekt för att andra, som faktiskt har kunskaper i ämnet utöver de allra ytligaste, ser saken på ett annat vis. Många av dem ännu mer personligt berörda av nazismens brott och dess offer än jag. Det smärtar mig också att tänka på att de sista överlevarna kommer att vara borta inom inte alltför många år. Att Holocaust då oundvikligen kommer att ta steget in i den mer mytologiska delen av historien: Den som ingen av oss levande har upplevt eller har egna minnen ifrån. Jag hoppas ändå att den ska kunna fortsätta att tjäna som ett varnande exempel för framtidens människor vad auktoritära system, hatideologier och dehumanisering av andra människor kan leda till. Oavsett vilken politisk färg de har och vilka som utpekas som de skyldiga.  

Till minnet av alla offer

I helgen fyllde januariavtalet ett år. Något större firande av födelsedagsbarnet har dock inte förmärkts.

De uteblivna hyllningarna och födelsedagstårtorna förvånar nog inte många. Frågan är om någon politisk överenskommelse i svensk historia varit så impopulär. I veckan som gick fick vi svart på vitt på det: Bara en av tio väljare tycker att avtalet är bra! Inte ens bland de egna sympatisörerna är stödet särskilt mycket bättre: Bara 23% av de som anger S, MP, C eller L som bästa parti tycker att avtalet är bra och hela 42% tycker att den politik som förts det senaste året är dålig.

Nä, det blev nog varken partyhattar eller glatt tutande i flärpor på de fyra partiernas högkvarter eller i Rosenbad. Den enda kommentar jag känner till kom på Twitter från självaste justitieminister Morgan Johansson. En moderat ledarskribent hade i SVT kallat avtalet för ”en styggelse”. Ministern skrev i sin tweet att detta uttalande var ”oerhört” och liktydigt med att inte respektera demokratin.

Utan att förfalla till allt för mycket psykologiserande kan man nog gissa att tonfallet mer speglar oron och obehaget hos Morgan Johansson och hans kollegor över den politiska situationen just nu än en äkta rädsla över att Moderaterna planerar att avskaffa parlamentarismen och de fria valen.

Min syn på januariavtalet är ganska lätt att sammanfatta: Det var i grunden rätt tänkt och den absolut mest rimliga lösningen på det parlamentariska läge Sverige hamnade i efter valet 2018. Men motiven bakom var fel och det ledde till en mycket märklig och spretig överenskommelse som det inte är underligt att väljarna ogillar starkt.

För att förstå varför Sverige och vår rikspolitik hamnade i den här soppan måste vi först backa bandet drygt fem år, till riksdagsvalet 2014. Den s.k decemberöverenskommelsen som träffades då för att försöka hitta ett sätt att fortsätta som om Sveriges riksdag fortfarande bara bestod av två block kastade nämligen sina långa skuggor över både valrörelsen 2018 och det som hände efteråt. Lite elakt kan man säga att Alliansen var tvungen att mopsa upp sig. Väldigt många av deras väljare gillade inte att man i praktiken hade lämnat walkover i de stora politiska frågorna i nästan fyra år. Nu var därför tonläget ett annat. Det var slut med politiska eftergifter åt Löfven&co. En partiledare hade till och med lovat att äta upp sin högersko hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Socialdemokraterna.

Nå, vi vet alla hur det gick: I grunden bestod det politiska läget från 2014: Det rödgröna blocket var större än Alliansen, men Alliansen och SD var klart större tillsammans än de rödgröna. Det var visserligen betydligt jämnare mellan de gamla blocken, men Alliansen kunde fortfarande inte ta makten utan aktivt stöd från SD.  Detta hindrade inte alliansmopsen från att gläfsa rejält inledningsvis. Den tvingade regeringen Löfvén att avgå och ersätta sig med en expeditionsministär. Visserligen med samma personer, men ändå. Den kuppade igenom att en moderat valdes som talman. Bägge gångerna med kalkylerat stöd från de oberörbara, dvs. Sverigedemokraterna.

Men sen tog det stopp.

Jag har skrivit tidigare vad jag tyckte om Alliansens agerande (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/09/25/11564546-skarpning-alliansen/ ) och ska inte tjata om det igen. Istället vill jag gå igenom vad jag menar är huvudingredienserna i den inte särskilt smakliga anrättningen januariavtalet:

-          Synen hos flera aktörer att frågan om att ”isolera” SD var överordnad alla andra politiska frågor.

-          En socialdemokrati livrädd för att förlora den politiska makten för kanske lång tid framåt om Alliansen bestämde sig för att faktiskt ta SD till hjälp för att störta dem från taburetterna på riktigt. En rädsla som skulle kunna bli grunden för stora eftergifter bara man kunde klamra sig fast i Rosenbad och vid statsministerposten.

-          En Allians som inte var sampratad och inte hade förankrat en gemensam strategi för det förväntade valresultatet. Som dessutom var hopplöst splittrad när det gällde frågan om någon form av samverkan eller åtminstone dialog med SD.

-          En partiledare (Annie Lööf) som hade försatt sig och partiet i en besvärlig situation med ultimativa löften om att varken på några villkors vis ge SD något politiskt inflytande eller låta S fortsätta regera och nu behövde finna någon slags väg ut ur denna knipa för sin politiska trovärdighets skull.

-          Desperationen över hur försöken att neutralisera Sverigedemokraterna än en gång hade fått motsatt effekt: Partiet hade ökat sitt väljarstöd igen och deras huvudfrågor låg nu högst upp på väljarnas agendor

-          Ett tilltagande grälsjukt och misstänksamt klimat inte bara mellan utan också inom blocken.

Om det inte hade sett ut så här, eller åtminstone inte hade varit lika hårt tillskruvat på alla punkter så hade det kanske kunnat gå på ett annat sätt. Men funderar man igenom punkterna ovan och minns förhandlingsturerna och de tjuvnyp och anklagelser som for hit och dit genom luften så förstår man dessvärre att jordmånen var dålig för en politisk uppgörelse byggd på en gemensam, positiv agenda för Sverige under åren fram till nästa val.

Grunden för avtalet borde ha varit en nykter analys av den parlamentariska situationen. Den borde vidare ha utgått från att politik i första hand handlar om att åstadkomma bra saker, alltså en positiv agenda för ett samarbete. Vi vill alla att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Vi vill ha en stabil, politisk situation eftersom det är en viktig del av det. De flesta väljare röstar på partier någonstans i eller kring mitten av det politiska landskapet. De vill varken ha några extrema utflykter åt höger eller åt vänster. När det inte finns någon tydlig majoritet åt något håll, så borde det bästa vara att samlas kring någon slags kompromiss i mitten.

En politik som inte har så stark ideologisk profil, men som utgår från den gemensamma viljan att jobba med de största politiska frågorna.

Det här är förstås inte enkelt att åstadkomma. Partierna har ju olika åsikter i sakfrågor och är ofta inte överens om vilka åtgärder som är de bästa eller viktigaste för att åstadkomma ett visst resultat. Blockgränsen är inte bara en inbillad stridslinje. Men i våra grannländer har man samarbetat så här vid många tillfällen med gott resultat och även i Sverige har det ju funkat ett par gånger åtminstone.

Fast så blev det alltså inte, januariavtalet. Det byggde nämligen inte alls på detta, utan i grunden på en negativ positionering: Att till varje pris hålla SD utanför.

Det är ungefär som om två små flickor på samma gata leker med varandra bara för att en tredje flicka som båda tycker är dum inte ska ha någon att leka med.

”Min fiendes fiende är min vän” har inte heller historiskt visat sig vara något särskilt bra recept för hållbara allianser. Inte ens när det varit nödvändigt för att själv inte förlora makten i sitt furstendöme.

Det är för mig uppenbart att det i stora delar var med detta mindset som de fyra partierna gick till förhandlingsbordet. Resultatet blev därefter. Visst finns det bra punkter i avtalet. Men i stora delar ger det intryck av en huggsexa där ingen brytt sig om helheten, utan mest bara om att få med sina egna favoritsaker i så hög utsträckning som möjligt. Många av dessa var dessutom symbolfrågor med liten eller kanske ingen positiv på landet. Stora och viktiga frågor som exempelvis det mycket svåra läget på bostadsmarknaden har litet utrymme och framför allt är många av punkterna mer vackra målsättningar eller symbolåtgärder snarare än konkreta satsningar som verkligen kan ge resultat. I det allmänna schackrandet finns också investeringar och reformer som dömts ut av tunga remissinstanser och experter. Men som ändå måste fortsätta drivas för att varje parti ska kunna visa resultat för sina väljare.

Det ironiska är bara att det mesta av detta är saker man även för ett år sen borde ha kunnat göra analysen att det inte är detta som står överst på särskilt många väljares önskelista. Centerns och Liberalernas väljare drömmer inte i någon högre utsträckning om en privatiserad arbetsförmedling eller SFI-peng. Socialdemokraternas väljare tycker nog inte att familjeveckan är prio 1 och tycker knappast att den är ett pris värt att betala för avskaffandet av anställningsskyddet.

En del saker är helt enkelt otillräckliga. Det är bra att pensionärerna får sänkt skatt, men det löser inte grundproblemet med ett pensionssystem som helt enkelt blivit för snålt för stora grupper som nu gått i eller ska gå pension.  Någon reformering av pensionssystemet finns dock inte med.

Framför allt är helhetsintrycket just att det inte finns någon helhet. Politiken hänger inte ihop. Istället för rättning åt mitten spretar det hit och dit och vissa delar utgör rena provokationer mot de andra och många, många av de väljare som röstade på något av de fyra partierna. Ett särskilt ansvar för detta bär Centern och Annie Lööf. Det är uppenbart att de agerat mycket hårt i förhandlingarna och att en drivkraft varit just att rädda hennes politiska anseende. Hon hade ju lovat… Men vettiga politiker ställer inte ut löften som det är mycket hög sannolikhet att man inte kan hålla.

Det är också tydligt att parterna, möjligen med Centern som undantag, inte gillar januariavtalet själva heller. Det skiner ofta igenom att synen är att det är ett nödvändigt ont. Självklart är det svårt att övertyga människor om att något är bra när man inte själv förmår att ens offentligt uppbåda någon entusiasm för det.

Det är bara logiskt och rättvist att väljarna ger en rejäl tumme ner åt det här. Det förtjänar helt enkelt inte bättre. Få om någon tycks heller tro att avtalet kommer att hålla mandatperioden ut.

Sen har ju framför allt regeringens och socialdemokraternas agerande avtalets första år inte stärkt dess aktier heller. Ibland sägs väljare vara dumma och lättlurade, men vissa saker lönar sig uppenbarligen inte. Exempelvis att som sossarna säga en massa saker om migrationspolitiken men göra något helt annat. Att regeringen till skillnad från många av väljarna också förefaller helt yrvakna inför vissa företeelser inom brottsligheten - "Vi såg det inte komma" ger ju inget bra intryck heller. Men det kanske får bli ämnet för en annan bloggpost.

Varför bry sig om detta? Tja, det finns ingen djupare mening än att kolla upp en fråga jag funderat på en tid: Återkommer inte vissa typer av "nyheter" på kvällstidningarnas förstasidor väldigt ofta? Ont i knäna? Nätbedrägerier? Hur man kan maxa sin pension och leva en idyllisk pensionärstillvaro?

En lördag när jag inte hade något bättre för mig åkte jag in till Kungliga Biblioteket i Humlegården och ägnade ungefär en och en halvtimme att åt att gå igenom alla Expressens förstasidor ett år bakåt i tiden. Nördigt - I know, no need to tell me   

Resultate måste sägas ha bekräftat min känsla, vilket åtminstone jag själv tycker är lite roligt. Det finns ett antal teman som återkommer igen och igen. Föga förvånande riktar de sig tydligt mot tidningens äldre läsare: Det är ju de som i huvudsak köper och läser pappersupplagan idag. Jag räknade hur många gånger dessa teman förekom under ett år som första eller ibland andra huvudrurbrik på första sidan:

På mer än en tredjedel av förstasidorna förekom alltså något av detta åtminstone som andranyhet. I de flesta fallen är det temat självt som toppar. Självklart styrs frekvensen av i vad mån det inträffar riktiga nyhetshändelser som Expressen tror intresserar läsarna. Dagarna efter den tragiska flygkraschen i Umeå med fallskärmshopparna var det varken sjukdomar eller pensioner som toppade. Däremot var ju knappast alla de dagar då faktiskt blev huvudrubriker helt nyhetslösa, det räcker att läsa BBC eller CNN för att inse det.

Hur såg förstasidorna ut då? Här är några exempel. Antalet håller sig förhoppningsvis inom upphovsrättens gränser.

PENSION:

Det går att hävda att den här kategorin är lite väl spretig och att förstasidor med sjukdomar därför skulle ha tagit hem spelet. Å ena sidan har vi de positiva: Mirakelknep som gör att man kan ha råd gå i pension vid 61 och ändå leva gott. En massa bidrag och avdrag som går att få och som det antyds att den seniora expressenläsaren mycket möjligt har missat. Hur man kan flytta till solen som pensionär och ha det gött.  De dominerar

Å andra sidan finns en hel del förstasidor på motsatt tema: Hur fattigpensionärer har det. Att pensionen inte räcker. Äldre som är arga på att de fått så låg pension. Det är naturligtvis i högsta grad relevanta ämnen för en nyhetstidning att skriva om. Det är bara det att blandningen blir lite grann som när typiska kvinnotidningar kör recept på läckra efterrätter och bantningskurer samtidigt på sin förstasida. 

 Notera också "Slipp kissa så ofta om natten". Tror ni att Expressen har en mirakellösning på problemet? :-) 

Populärt ämne. Alla dessa var första "nyhet" under det senaste året och det fanns lika många till på samma tema.

Nyhetstidningen helgarderar: Pensionsmys i solen, död och elände om du stannar kvar i kylan och smaskigt kändisskvaller

SJUKDOMAR:

Förstasidorna som handlar om sjukdomar utformas både för att locka och för att skrämma den tilltänkta målgruppen. Locka med lindring eller rentav bot mot artros, bukfett och problem med sköldkörteln. Skrämmas om dolda hjärtinfarkter, smygande Alzheimer och farliga läkemedel. Jag antar att det är effektivt, för det går sällan mer än ett par veckor mellan dem. 

Artros och hur man kan slippa ha ont av det är en av de riktiga kioskvältarna. Tio gånger under året toppade Expressen med det. 

Skrämmisar kallade journalisten Lars Weiss den här typen av rubriker och löp. Träffande uttryck, men jag har inte stött på det nån annanstans. 

Ett axplock med fler huvudrubriker. I våras överträffade tidningen sig själv: Den 1 maj toppade man med att slippa artrossmärta, bara för att sen följa upp dagen efter med hur läsarna skulle slippa sitt bukfett. Gissningsvis har de äldre expressenläsarna numer snudd på perfekt hälsa efter att ha bombats med goda råd av tidningen år efter år.

VÄDRET

Man kanske inte ska bli överdrivet förvånad över att ett av svenskarnas käraste samtalsämnen får toppa förstasidan mer än två gånger varje månad. Väderrubrikerna är dock inte helt jämnt fördelade över året. Särskilt poppis är de på sommaren, då även osäkra prognoser om kommande sol och värme uppenbarligen bedöms som ett effektivt sätt att sälja papperstidningen. På vintern blir det å andra sidan alltid några "köldsmockor" och snökaos att oja sig över i fetstilta huvudrubriker. Lite lugnare verkar det vara vår och höst, men i exemplet nedan bedömde Expressen tydligen att även lite blygsam vårvärme kunde duga som huvudnyhet.

Catfight mellan partiledare kompletterar vädret. En allmän känsla jag fick av min snabba genomgång var att nyhetsrubrikerna om politik oftast handlar om just personkonflikter, gräl och dumma saker folk har sagt. Det är synd, för tränger man bakom rubrikerna tycker jag att Expressen numer har en intressant, allsidig och vederhäftig bevakning av både svensk och utländsk politik.

BEDRAGARE TÖMMER DITT BANKKONTO

På sätt och vis är väl det här nyheter. Ibland kan rubrikerna kopplas till något alldeles nyupptäckt bedrägeriförsök. Men känslan är att det handlar mer om utfyllnad när man inte hittar något bättre att klämma dit på dagens förstasida. Naturligtvis med baktanken att de i huvudsak äldre läsarna som köper papperstidningen ska bli oroliga över vad det här nu kan vara och köpa en Expressen för att läsa om hur de ska skydda sig. Många typer av bedrägerier är ju också ständigt pågående och därmed på inget sätt en nyhet när de inträffar igen. Nedan ett typiskt exempel:

Så fick vi med en rubrik med GW också. Jag tänkte tyvärr inte på att räkna hur många gånger han förekom på förstasidorna det senaste året, det så kallade GW-indexet, men det var garanterat ett antal gånger. 

... och när julhandeln var slut och det rådde nyhetstorka dagen före nyårsafton 2018 fick det här bli dagens huvudnyhet.

 AFTONBLADET

Landets andra stora kvällstidning ingick inte i min analys. En snabb genomgång visade dock att de ser ut att ha ungefär samma karaktär på sina förstasidor. Så för att inte vara orättvis mot Expressen avslutar vi med ett litet kollage med exempel på hur deras kan se ut. Komplett med både Glenn, GW och Molly&Danny. Glad första advent!

I den förra bloggposten om salt konstaterade vi att det är helt livsnödvändigt för oss. Men de stora mängder salt som jordens människor förbrukar varje år blandas inte bara ner i maten. Väldigt mycket används också i industriella processer. Faktum är att vissa beräkningar säger att upp till två tredjedelar av de nu över 300 miljoner ton salt som produceras varje år används i olika tillverkningsprocesser i industrin. Oftast har det då först brutits ner i sina kemiska beståndsdelar: Natriumhydroxid och klor. Plast, pappersmassa, glas och syntetiskt gummi är bara några av de produkter som slukar dessa väldiga mängder salt. Mycket går också åt till att smälta snö och is på vintervägar och i vattenreningsprocesser.

Bara 6 procent av allt salt som bryts och utvinns har vi i vår mat! Ungefär lika mycket används i jordbruket.

Eftersom jordens befolkning ökar och konsumerar allt mer industriella produkter av olika slag så ökar också saltproduktionen stadigt. Bara sedan 1970-talet har den dubblerats. Kina är både världens största producent och konsument av salt.

Jämfört med de mängder som bryts och utvinns idag var produktionen av salt innan industrialiseringen helt obetydlig. Ändå var den som vi redan sett i föregående bloggpost av en sån oerhörd betydelse för oss. Att en så viktig och dyrbar vara har satt många spår i olika kulturer är inte konstigt. För nästan 5 000 år sen skrevs det första kända farmakologiska verket i människans historia i Kina. En stor del av det handlar om olika former av salt och deras användning som läkemedel. I Egypten användes stora mängder salt i vid mumifiering, men man offrade också salt till gudarna. Babylonierna tänkte sig att saltet var gudarnas föda. I Gamla testamentet föreskrivs det på flera ställen att alla offer till Gud måste innehålla salt. Kända gestalter från antiken som Homeros och Platon ansåg att saltet var gudomligt. Aztekerna hade en särskild fruktbarhetsgudinna, Huixtocihuatl, som rådde över saltet och saltvattnet. Hinduer använder än idag salt i flera viktiga ritualer, bland annat vid bröllop.

Det som ses som heligt blir gärna omgärdat av begränsningar och tabun. I det kända indiska verket Kamasutra från 600-talet föreskrivs att nygifta ska sova på golvet i tre dygn och avstå från allt salt i maten. I flera indiankulturer fanns det tabun mot att ha sex och äta salt efter att man hade dödat en fiende. Vid invigningen av schamaner i Japan, som kan ta månader, har ett obligatoriskt inslag varit att avstå helt från salt.  Ortodoxa judar får bara äta vissa typer av salt och det får bara vidröras med långfingret och ringfingret. I annat fall kan man drabbas av både olycka och död.

En närbesläktad idé är att saltet kan skydda mot onda makter. Många folk i Mellanöstern har trott att salt kan skydda mot onda ögat. I Japan inom shintoreligionen strödde man salt runt sumobrottarnas ring och andra viktiga platser för att skydda mot orenhet. Gäster på begravningar fick små saltpaket som skydd. Inom vissa riktningar av buddhismen tar man efter en begravning salt och kastar över sin vänstra axel innan man går in i sitt hus för att skydda sig mot onda andar.

Salt strös fortfarande vid tävlingar i sumobrottning (från Flickr.com, uppladdad av user T toes)

Man vet att salt användes vid dopceremonier även i Sverige under medeltiden. Prästen bad att saltet i den allsmäktiges namn skulle fördriva det onda som annars kunde drabba barnet i form av olika sjukdomar som hotade liv och hälsa.

Naturligtvis har den här synen på salt också avspeglat sig i folktron.  I Tyskland och Frankrike användes salt vid kärning av smör för att skydda det från häxor som annars kunde få det att härskna. På Irland användes salt tillsammans med böner för att bota någon som troddes ha blivit förhäxad. Här i Sverige kunde man, trots saltets relativa dyrbarhet, strö ut det när man skulle gå över en osäker bro eller på en begravning för att den döde inte skulle gå igen. Det var dock viktigt att handlingen var medveten: Att spilla ut salt i hemmet kunde tvärtom betyda otur. När eldvapen blev vanliga i bondesamhället uppstod bruket att skjuta en laddning med salt över byggnader och husdjur. Man sköt alltid mot norr, eftersom det var där man tänkte sig att de onda makterna fanns.

Saltets betydelse märks också i sedvänjor kring vanligt umgänge. Att servera en gäst bröd och salt är en gammal sedvänja på många platser. I Ryssland finns det belagt i källor från 1400-talet. Brödet ska doppas i saltet. Att vägra ta emot det som bjuds anses än idag som ytterst oartigt av många. Dessutom gav ofta brudgummen sin blivande hustru salt. Saltet var en av fyra ingredienser som användes i ritualer då nya medlemmar togs upp i ett hantverksskrå. Att ha salt på bordet när gäster bjöds på mat var också obligatoriskt i många delar av världen. Även var det placerades var viktigt. I England var det vid större middagar en viktig signal om gästens betydelse var han eller hon var placerad i förhållande till saltkaret. Mellan värden och saltkaret signalerade en betydelsefull gäst. Fick man däremot sitta ”below the salt”, det vill säga bortom både värden och saltkaret, så var man inte särskilt viktig.

Traditionellt ryskt bröd med salt (https://todiscoverrussia.com/ foto Alexander Tikhonov)

Saltets betydelse märks också i högsta grad i språket idag. De flesta europeiska språk har ord som liksom vårt eget går tillbaka till latinets sal, som i sin tur kommer från det forngrekiska ordet för hav. Ord som soldat eller det engelska ordet för lön, salary, härstammar via latinet från salt. Dock är det troligtvis en myt att romerska soldater vid vissa tillfällen skulle ha fått ut sin lön (eller ”sold”) i salt. Vi har många uttryck, talesätt och ordspråk med koppling till salt. En del av dem har ett mycket gammalt ursprung. Visste du att en nypa salt kommer från den romerske historien Plinius? Oftast står saltet för något positivt som att någon är värd sitt salt. Det finns dock undantag, som att man inte ska strö salt i såren. Inte heller är det särskilt fint av en affärsidkare att salta räkningen. Däremot var det i högsta grad en komplimang när man på stockholmsslang talade om en kvinna som en salt böna.

Det är helt logiskt att evangelisten Matteus lägger orden Ni är Jordens salt i munnen på Jesus i Bergspredikan när han talar till sina följare. Lika logiskt är det att orden blivit bevingade och kommit att stå för en enkel men god människa i största allmänhet. Även i övrigt har Bibeln gott om referenser till salt, som associeras till olika positiva och önskvärda egenskaper.

"Ni är Jordens salt" Jesus talar till folket i Bergspredikan. Målning av Carl Bloch (1834-1890)

Utan salt är festen förstörd säger man i Polen. I Frankrike ska man inte slakta fler grisar än man kan salta in. Hellre en salt sill på ditt eget bord än färsk fisk på någon annans har man sagt i Danmark, en väl så god variant på Bättre en fågel i handen… I Kongo är rådet Köp inte saltet förrän du har slickat på det. Flera länder har salta ordspråk på temat att det tar lång tid att lära känna någon på riktigt: I Rumänien heter det Bli inte vän med någon förrän du ätit en skäppa salt tillsammans med honom. En skäppa är ungefär 25-30 liter!

Om holländskor har en särskild fäbless för män med ansiktsbehåring vet jag inte. De har dock ett ordspråk: En kyss utan skägg är som ett ägg utan salt!

Utan salt skulle vi inte tycka att maten vi åt smakade vare sig särskilt mycket eller särskilt gott. Även om det säkert stämmer att det går att vänja sig vid betydligt lägre mängder i maten om man trappar ner gradvis. Idag bemänger vi maten helt frivilligt med salt, men länge var det som vi var inne på redan i förra bloggposten en nödvändighet. Olika former av insaltning har vi ägnat oss åt i många tusen år för att bevara livsmedel. Liksom med andra gamla uppfinningar fascineras jag alltid när jag tänker på hur våra förfäder (eller ibland kanske snarare förmödrar) kom på allt detta. Det måste ligga både mycket kreativitet, experimentlusta och stort tålamod bakom. De olika klassiska konserveringsmetoderna har säkert utvecklats parallellt på många olika platser. Men också spridits genom mänsklig migration och tidig handel.

På många platser var länge saltad och torkad mat tillsammans med bröd, gröt och andra produkter av sädesslag basföda stora delar av året. Färskt kött fick man bara i samband med slakt och slaktade gjorde man kanske bara en eller ett par gånger om året. Här i Norden åtminstone var det till jul. Förmodligen fick många i sig saltmängder som inte var helt hälsosamma, kanske inte minst här i Norden där den saltade sillen var mångas absoluta basföda. Men kanske även i länder där saltat och torkat kött var vanligt. Av den salta maten blev man förstås törstig och folk drack stora mängder öl, svagdricka och liknande drycker om man inte drack vatten. Det här vet man bland annat genom att ha studerat proviantlistor och ransoner på segelfartyg. Där var i och för sig förhållanden extrema eftersom besättningen i princip var helt hänvisad till saltad och torkad mat så fort man lämnat hamn. Ransonerna kunde vara snålt tilltagna, men skeppsölet fick även matroserna dricka i stora mängder. Förmodligen hade det inte gått att få i sig den salta födan annars, eftersom den ledde till en oerhörd törst (Varför tror ni att en del krogar kan servera gratis nötter till ölen ibland?)

Idag tänker vi kanske sällan på att de här mycket gamla maträtterna är födda ur tvingande behov när vi äter vår salami eller fyller tallriken med olika sorters sill till jul, påsk och midsommar.

Salt sill (från Lisaelmqvist.se)

Vi människors stora användning av salt är inget stort miljöproblem om man bara ser till den direkta påverkan. Indirekt är kanske en annan sak, eftersom salt är en av råvarorna i plasttillverkning. Plaster hotar som bekant våra hav och livet i dem. När det gäller haven är också deras salthalt en källa till oro. Klimatförändringarna väntas påverka den så att den stiger i vissa delar av haven och sjunker i andra. Det kommer att påverka ekosystemen på olika sätt. Skiktning av havsvattnet förstärks, vilket hindrar omblandning och kan leda bland annat till syrebrist. Syrehalten kan också påverka havsströmmarna som vi på senare år fått allt större förståelse för hur viktiga de är även för ekosystemen på land. Förmågan att absorbera koldioxid minskar om salthalten ökar, vilket om jag förstått saken rätt kan driva på globala temperaturhöjningar ännu mer.

Vi människor är på olika sätt beroende av salt. I de här två bloggposterna har jag skrivit lite om hur saltet genom tusentals år varit en självklar del av våra liv och vår historia. Hoppas du som läste hela vägen hit uppskattade det!

KÄLLOR (bägge bloggposterna):

https://www.svd.se/saltet-var-guld-vart

http://www.shenet.se/ravaror/salthi.html

https://fof.se/tidning/2011/2/artikel/det-vita-guldet

https://en.wikipedia.org/wiki/Salt History of salt

Svenska Wikipedia: Bl.a artiklar om Salter, Natriumklorid, Jonisering

https://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/detalj//studie-ifragasatter-rekommenderat-dagligt-saltintag-.cid1229809

https://www.statista.com/statistics/237162/worldwide-salt-production/

https://science.howstuffworks.com/innovation/edible-innovations/salt5.htm

https://www.seasalt.com/history-of-salt

https://www.learnreligions.com/salt-folklore-and-magic-2562502

https://www.seventhwaveuk.com/content/80-salt-quotations-and-proverbs

https://www.havet.nu/?d=176

Jag är ganska bra på att komma ihåg att köpa det som behöver köpas. Trots att jag i princip aldrig skriver inköpslistor och än mindre tar hjälp av Google Home. Dock är det svårt när sällanköpsvaror börjar ta slut. Att fylla på med mjölk, tvättmedel, bröd är en sak. Att komma ihåg att det är dags att köpa grön såpa en helt annan.

Och så salt.

Salt räcker länge. Det är nästan så man undrar hur det kan löna sig att tillverka och sälja Jozos jodsalt. Kan det vara uppemot ett halvår som den där drygt en decimeter höga burken räcker för mig? Jag vet inte, men det var flera gånger jag hann konstatera att nu, alldeles nästan nu, är det slut i burken och dags att köpa en ny. Ändå glömde jag det nog ett halvdussin gånger, innan jag häromdagen till slut kom ihåg att nappa åt mig en ny burk på Hemköp. Kanske är det för att salt är så självklart? Det finns liksom bara där i skåpet, redo att användas till i princip allt man lagar. Alla andra smaksättare är en del av ett aktivt val. Ska jag ha spiskummin till köttgrytan? Curry till korven i tomatsås? Timjan till kycklingen? Svart, vit, grön eller röd peppar?

Men saltet är alltid med. Även när jag har buljong eller soja i maten blir det åtminstone lite salt på riset, i pastan eller i potatisvattnet. Ofta strör jag lite salt på maten då också. En ritual gränsande till en tvångshandling.

Både människor och djur behöver en viss mängd salt per dag. Saltet behövs både för att muskler och nerver ska fungera bra och det är viktigt för den så kallade osmosregleringen: Vätskebalansen i våra kroppar. Akut saltbrist kan vara ett livshotande tillstånd. Djur som inte naturligt får i sig salt genom att äta köttet från andra djur behöver söka sig till andra saltkällor. Det är också därför bönder placerar ut saltstenar för betesdjuren. Och det är säkert bland annat därför vi har ganska lätt för att känna ett ”saltsug” och sträcka oss efter chipsskålen.

Saltet är självklart: Billigt, alltid till hands. Men så har det inte alltid varit.  En gång var saltet en bristvara på många platser där det bodde människor. Så länge vi levde som jägare och samlare och åt en hel del rått kött och fisk fick vi i regel i oss det vi behövde av salt utan att behöva tillsätta något. Det har man kunnat konstatera genom studier av naturfolk i Afrika. Men när vi började koka alltmer av vår mat gick en hel del av det naturliga saltinnehållet förlorat i tillagningen. Dessutom började vi redan för många tusen år sen att använda salt för att konservera livsmedel. Ett behov som förstås också ökade när vi spred oss över Jorden och allt fler människor levde i klimat eller naturtyper med mycket varierande tillgång på föda över året. Dessutom behövdes salt också bl.a för att garva djurhudar.

Människor som levde nära havskuster kunde alltid fixa salt genom att samla havsvatten i kärl, gropar och håligheter och låta det avdunsta eller koka med hjälp av kokeldar. För de som levde i inlandet kunde det vara betydligt svårare. Inte minst här i Norden där det är mycket ont om naturliga förekomster i marken och där vattnet längst hela Östersjökusten inte är tillräckligt salt. Salt var därför en av ytterst få produkter som bondehushållen redan i äldre tid behövde skaffa sig utifrån. Historiker spekulerar i att behovet av salt var en drivande faktor bakom vikingarnas handelsfärder. Men handel med och organiserad utvinning av salt har en mycket äldre historia än så. Arkeologiska fynd vid en stor saltfyndighet i Transsylvanien i nuvarande Rumänien pekar mot att man utvann salt där redan för 8 000 år sen. I Bulgarien finns en annan stor saltåder. De första spåren efter brytning, för drygt 7 000 år sen, sammanfaller i tiden med de första spåren efter fasta bosättningar vid Svarta havskusten och längst med Donau. Vissa historiker menar att det rentav var just salttillgången som möjliggjorde en övergång från nomadtillvaron. Arkeologiska utgrävningar har bl.a avslöjat att en hög mur byggts runt anläggningen, ett tecken på att saltet redan för åtskilliga tusen år sen var mycket eftertraktat!

Arkeologiska lämningar från den forntida staden som växte upp vid saltbrottet i nuvarande Provadia i Bulgarien (www.visit-bulgaria.com)

Under järnåldern utvecklades nya tekniker för utvinning med gruvschakt och stora tråg som saltet med hjälp av vatten filtrerades fram ur. Att ha turen att sitta på en saltgruva vid den här tiden kan rentav jämföras med att idag ha bakdelen stadigt placerad över ett stort oljefält. I närheten av Salzburg (!) i Österrike började kelter bryta salt och blev rika. De bytte salt och saltat kött mot vin och diverse andra lyxvaror från både Grekland och Romarriket.

Det var dock långtifrån bara i Europa som saltet var big business. I Afrika fanns stora saltfyndigheter på flera platser i Saharaöknen. Det salt som bröts där, i huvudsak av slavar, var en av de viktigaste varorna i de handelskaravaner som gick mellan länderna runt Medelhavet och skogsländerna i söder. Förtjänsten på saltbrytningen var god. I södra Afrikas inland var efterfrågan på salt så stor att det gick att byta mot guld. Det är inte underligt att saltet genom historien ibland har kallats just för det vita guldet.

I Kina kontrollerade centralmakten både framställning av och handel med salt. Dessutom tog man ut särskilda skatter på salt som bl.a finansierade stora delar av bygget av Kinesiska muren. Ännu när Marco Polo besökte landet på 1200-talet kom upp till en tredjedel av statens inkomster från saltskatter. När Sverige fortfarande bara var en samling hövdingadömen och mer eller mindre tillfälliga allianser utan ens ett embryo till någon slags centralmakt köpte de kejserliga myndigheterna upp överskottet av salt och lagrade det för att kunna sälja till normalpris i tider av brist.

Saltskatter togs också ut i flera europeiska länder och var betydelsefull för statsmakterna även där. Skatter och prisregleringar skapade föga förvånande också en svart marknad och i exempelvis Frankrike fanns saltsmugglarligor som låg i ständig fejd med indrivarna av saltskatten. Den avskaffades till slut under franska revolutionen 1789, men återinfördes av Napoleon och avskaffades helt först år 1945.

Även i norra Europa hade saltet stor betydelse. Inte minst för att insaltad fisk var en av de viktigaste födokällorna för folket som levde här då. Under medeltiden hade Hansan monopol på både handeln med salt och med fisk i 300 år. Är det någon som tror att ens något av dagens allra mest framgångsrika företag kommer att kunna behålla sin maktposition ens hälften av den tiden?

Fram till medeltiden sköttes som redan nämnts troligen det mesta av saltbrytningen av slavar. Ett hårt arbete och ett hårt liv. Senare blev det krigsfångar och vanliga, dömda brottslingar. De överlevde sällan mer än några få år av brytning. När de efterhand ersattes av vanliga gruvarbetare fick dessa ändå ibland vistas veckor i sträck under jord. För att göra deras tillvaro lite drägligare byggdes på flera platser underjordiska kyrkor. Ibland är både kyrkorummet och utsmyckningen helt och hållet skulpterade direkt ur saltstenen som på bilden nedan från gruvan i Wieliczka i Polen. Den var för övrigt en av de allra största och mest lönsamma näringsverksamheterna i hela Europa från senmedeltiden och fram till 1600-talet.

Interiör från den underjordiska kyrkan i saltgruvan i Wieliczka. (bild från Pinterest - uppladdad av Ben Zapolsky) 

Salt fortsatte att vara en viktig handelsvara ännu i många år och det är väl först från och med 1900-talet som effektivare tillverkningsmetoder och allt snabbare och säkrare transporter förvandlat det till en basvara. Salt konsumeras förstås fortfarande i stora mängder, men idag är det en billig råvara och det var länge sen någon jämställde det med guld.

Men vad är då salt egentligen? I traditionell hinduism såg man salt som ett av jordens sju grundämnen. Idag vet vi sen länge att det är en kemisk förening: Natriumklorid. Även känt som koksalt. Natrium och kloratomer reagerar med varandra på så sätt att elektroner från natriumatomen upptas av kloratomen. Atomerna blir då joniserade, d.v.s de får en positiv laddning (natriumatomen) och en negativ laddning (kloratomen). Det uppstår då en s.k elektrostatisk attraktion där mängder av natrium- och klorjoner bildar en saltkristall. Egentligen är det missvisande att bara kalla det för salt, eftersom det finns många andra salter som kan bildas på en rad olika vis och med olika grundämnen som både positiva och negativa joner.

Det salt vi köper för att ha i maten är dock inte ren natriumklorid. Dels tillsätter salttillverkare sen många år en liten mängd jod därför att jodbrist både kan orsaka fosterskador på nervsystemet och struma hos vuxna. Dessutom tillsätts vanligen en liten mängd av ämnen som förebygger att saltet klumpar sig. I havssalt och salt som bryts i gruvor förekommer också naturliga spårämnen.  

Nutida utvinning av salt från havsvatten i s.k saliner (källa: www.salz.ch)

Salt är som sagt livsnödvändigt för oss och andra levande varelser. Men vi kan också få för mycket av salt. I västvärlden får vi i snitt i oss åtminstone dubbla det rekommenderade dagsintaget. En hög saltkonsumtion har länge ansetts orsaka höjd risk för hjärt- och kärlsjukdom. De fem senaste åren har dock analyser av större studier kommit till delvis andra slutsatser och föreslår att gränsvärdena kan höjas upp emot den nivå som dagsintaget av salt uppgår till i genomsnitt. Men alla forskare är inte överens (surprise, surprise) och Livsmedelsverket har hittills inte velat ändra sina gamla rekommendationer.

Mer om saltets roll i människans kultur blir det i en kommande bloggpost!

Sitta på ett fik i Alvik

Ta en sväng till Bredäng

Vara snäll i Fredhäll

Få en sten i skon på Västerbron

Sitta en stund på marken i Rålambshovsparken

Gå ut med hunden i Tegnérlunden

Upplev stadens skönhetsvärden på Riddarfjärden

Glida fram vid Zinkensdamm

Sitta på en sten i dungen vid Magelungen*

Doppa tårna i sand i Farsta Strand

Bli rund om magen i Bandhagen

Ge upp ett tjut i Blåsut

Bekänna färg i Kristineberg

Vissla senaste slagdängan uppe på Fåfängan

Vara flitig och trägen på Sveavägen

Shoppa loss som satan på Kungsgatan

Slösa bort sista tian i Gallerian

Be om mod och styrka i Klara kyrka

Känn ingen sorg på Norrmalmstorg

Vara grabben eller tjejen hela dan på Odenplan

Hälsa på alla i Akalla

Leka med Meccano i Albano

Umgås med det lokala buset vid Stadshuset

Njuta av livets fröjder på Söders Höjder

Gå på händer i Gamla stans gränder

Ha det flott på Stockholms slott

Spana efter haj på Hammarby kaj

Blåsa i valthornet vid Kaknästornet

Hänga med i dansen på Skansen

Ha kul en stund på Gröna Lund

Få ett span i Vasastan

Vara lagom fräck i Skarpnäck

Springa runt i bara mässingen på Stora Essingen

Bli vild och galen på Centralen

Få en mystisk vink och gå av i Skärmarbrink

Flirta med den söta gossen från Bagarmossen

Kurtisera en vacker mö vid Klara Sjö

Bli full för kärleks skull vid Skanstull

Utväxla värsta pussen vid Slussen

Gå hand i hand längs Norr Mälarstrand

Ta den du älskar i famnen i Frihamnen

Hoppa i sängen i Hökarängen

När du är klar: Lägg huvet på kudden i Aspudden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  -

* En sjö i södra Stockholm som utgör en del av gränsen mot Huddinge kommun. Inspiration till rimmet kommer från en klassisk Svea Hund-limerick av Hasse Alfredsson. Äras den som äras bör.

Stockholms slott (Wikipedia, fotograf 'Bin im Garten')

Stockholms stadshus, nattbild (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

För icke-lokalbefolkning: Det finns faktiskt en tunnelbanestation som heter Blåsut, uppkallad efter en krog som en gång låg där. (Wikipedia, fotograf AleWi)

Fåfängan sedd nedifrån (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

Stora Essingen, flygfoto. I praktiken rekommenderas inte att springa runt här helt utan kläder. (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

Kaknästornet, numer helt stängt för allmänheten (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

Kungsgatan den 7 maj 1945 och det klassiska firandet av freden. (Wikipedia, fotograf Gunnar Lundh (1898-1960))

Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan. Som synes en utmaning för eventuella handgångare. (Wikipedia, fotograf Mastad)

Riddarfjärden med Söders höjder i bakgrunden (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

Efter lite drygt tre timmar innesluten i en stålcylinder har man flugit 275 mil, från norra till södra Europa. Hur lång tid hade det tagit förr i världen? Det är svårt att att hitta tydliga svar, men för 100 år sen måste tåg ha varit den bästa möjligheten. Med stopp och byten kom man knappast upp i en högre snittfart än 70 km/h och det är optimistiskt. Dessutom garanterat en längre sträcka än flygplanet som kan ta fågelvägen. Säg att man fick räkna med drygt två dagar. Minst. Går man bakåt ett drygt halvsekel till är det i princip segelfartyg som gäller. De kunde under goda förhållanden snitta runt 140 kilometer om dagen. Det innebär åtminstone tjugo dagar till sjöss innan man kunde till slut var framme. I Barcelona. 

Att flyga är att utan någon egentlig mental förberedelse förflytta sig från ett sammanhang till ett helt annat. Hjärnan kan inte på allvar greppa detta, så varje gång man stiger av ett plan på en plats man inte redan är bekant med så är det en slags kognitiv överrumpling. "Va, var är vi nu nånstans? Nyss var det elva grader varmt och mulet, nu är det 28 och gassande sol. Nyss var det granar, ett flackt av många inlandsisar nednött landskap och välbekanta språkljud från människor runt omkring mig. Nu är det palmer, dramatiska berg bara någon mil bort och jag förstår inte vad människor säger" Okej, det där sista kanske inte gäller helt om du åker charter och slussas vidare i en transferbuss full med andra svenskar och en "skandinavisk" guide. Men annars så.

Vi landar i Barcelona, en plats på Jorden jag aldrig tidigare i mitt drygt femtio år långa liv besökt. I mitt huvud har den hittillls bara som varit en abstraktion. Trots att jag känt till stadens existens sen jag var liten. Trots att jag vet att det bor ungefär fyra och en halv miljon människor i storstadsområdet och att det är en expansiv region med stark ekonomisk tillväxt och ett av världens allra bästa fotbollslag. 

Messi med lagkompisar poserar på fasaden till Camp Nou - den jättelika arenan för laget som är en mångmiljardindustri. 

Mängder av människor lever och har levt sina liv här genom tiderna. För dem är eller var Barcelona en fullständigt självklar verklighet, deras plats på Jorden. Men inte för mig. Det är först nu, när jag stiger av flygbussen och tillsammans med mina söner börjar promenera genom stadens centrala delar ner mot vårt hotell som Barcelona går från det abstrakta till det konkreta. Min hjärna drar slutsatsen att Barcelona verkligen, bortom alla tvivel, existerar. Någon medveten slutsats handlar det knappast om. Jag bara "vet". Eller kanske snarare "känner".

När jag kommer till en ny plats har min hjärna ett mycket tydligt budskap till mig: "Nu ska vi lära oss hitta här!" Jag måste i princip ge mig ut till fots så snart det bara är möjligt för att orientera mig om var jag befinner mig och lära mig att hitta åtminstone i närområdet. I ett växelspel mellan läsning av en karta (om platsen inte är så liten att det räcker att gå till sig kunskapen) och egna strövtåg fram och tillbaka bygger vi - min hjärna och "jag" - steg för steg upp en inre karta. Efter en eller några dagar börjar jag känna att jag hittar hyggligt och känner då ett ökat lugn. Skulle jag stanna en längre tid skulle jag däremot inte nöja mig, utan utöka sökområdet. När jag flyttade till Stockholm 1994 var det en process som pågick i åratal. Jag lärde mig områdena där jag bodde, arbetade eller ofta besökte av andra skäl. Men så länge det fanns vita fläckar emellan på den inre kartan måste de kompletteras och fyllas igen med vetskap. 

Ganska tidigt insåg jag att inte alla människor har den här drivkraften. Har de någon som orienterar åt dem är de nöjda och använder sin hjärnkapacitet till annat. Så även mitt resesällskap till Barcelona, trots att jag i åratal har försökt uppmuntra dem att börja bygga på sina inre kartor och utveckla ett lokalsinne. 

Ivrigt påhejade av min hjärna sätter vi alltså igång att utforska den katalanska huvudstaden till fots. När man kommer till en helt ny plats i ett annat land fylls man alltid av en annorlunda känsla jämfört med hemma. Det är väl till stor del därför vi gillar att resa tänker jag. Fast den där känslan vi söker går aldrig att hålla kvar. Vår stora anpassningsförmåga gör att vi snabbt tar in den nya platsen med sin främmande arkitektur, dofter och atmosfär. Efter bara några dagar känns det inte så exotiskt längre. Stannar vi en längre tid blir till slut det främmande vardag och välbekant. Fast det säkert fortfarande är mycket vi inte förstått och mycket vi har kvar att upptäcka.

En av hundratals gator i Barcelona att promenera på. Denna låg i stadsdelen Barceloneta. Öppningen vid gatans slut är havet och en av stadens stränder.

Som turist skrapar man sällan mer än på ytan. Vi går runt bland Barcelonas kändaste platser: Den stora katedralen från 1200-talets slut, den pulserande gågatan La Rambla, Gamla stan med dess vindlande gränder, de fullproppade beacherna, Picassomuséet, FC Barcelonas arena, de stora torgen och avenyerna... Men vad säger allt det där om Barcelona egentligen? Lika mycket eller lite som vad Vasamuséet, Riddarholmskyrkan och Västerlånggatan säger om hur det är att leva i Stockholm för oss som gör det.

Arc del Triomf - byggd till världsutställningen i Barcelona 1888 där den fungerade som huvudentré

En av Barri Gotics (Gamla stans) vindlande gränder. I bakgrunden tornet till katedralen från slutet av 1200-talet

Bloggaren, som vanligt besatt av utsikter, tog förstås chansen att åka upp på katedralens tak och se sig omkring.

Ciencia y caridad (Vetenskap och välgörenhet), målad av Picasso vid 16 års ålder. En av många exempel på muséet på hur hans geni framstod klart redan vid tidig ålder.

Hustak i Barcelona - målad i början av 1900-talet under konstnärens "blå period".

En tavla mer i den stil jag antar att de flesta av oss förknippar Picasso med

När jag besöker en ny plats eller nytt land har jag åtminstone en ambition att lära mig något om dess historia och nutid. Det försöker jag också förmedla till mina söner. Minns min första längre resa, år 1989, när jag bland annat besökte Fiji. När vi var där förstod vi efter ett tag att det fanns något annat under den paradisiska ytan och bakom människornas leenden: En militärkupp hade nyligen ägt rum i landet och det var stora spänningar mellan landets bägge stora befolkningsgrupper. Då kände man sig verkligen som den naiva turisten. 

Barcelona är huvudort i den autonoma regionen Katalonien. Katalanerna har sitt eget språk, närmare släkt med italienskan än spanskan. Under inbördeskriget gjorde staden motstånd mot Francos trupper och bombades. Efter det var förtrycket stort och regimen gjorde uppenbara försök att "förspanska" regionen. Efter diktatorns död och Spaniens demokratisering blev det självstyre och mycket bättre. Den ekonomiska tillväxten i framför allt Barcelona har varit mäktig. Men drömmen om ett eget land finns kvar. 2017 hölls en mycket omdiskuterad folkomröstning om att bryta sig loss från Spanien. Kort därefter utbröt politiskt kaos. Flera ministrar flydde utomlands och andra arresterades och sitter nu fängslade, anklagade för olika brott mot staten. 

 
Katalanska flaggor och banderoller som protesterade mot den spanska regeringen hängde på många fasader. Denna på engelska: En tydlig önskan om att besökare ska uppmärksamma frågan.

Allt detta läser och begrundar jag igen på plats i Barcelona. Gör det mig till en mindre naiv turist? Kanske en aning åtminstone?

Att vara turist i Barcelona är inte att vara unik. Trots alla som bor här känns det ibland som minst hälften av människorna som rör sig på gatorna är här på besök precis som en själv. Överallt hör man engelska och andra för landet främmande språk. Mycket av kommersen riktar sig förstås uppenbart till turisterna. Som alltid fylls jag av ett visst medlidande och vemod över hur hård konkurrensen alltid är inom områden där det egentligen inte krävs särskilt mycket av kunskap och erfarenhet. Från de små souvenirbutikerna och slätstrukna tapasställena med några få besökare till männen och kvinnorna från Afrika som kantar gågator och stränder med sina skor, klockor, väskor och andra falska märkeskopior. Allt ofta utlagt på ett tygstycke med en sinnrik anordning av rep som tillåter dem att snabbt lyfta upp allt, göra om det till ett knyte och ge sig iväg om polisen kommer. Och så allra längst ner: De luggslitna männen (romer?) som försöker sälja halvliters vattenflaskor till törstiga turister. Vad kan de tjäna på en dag netto? 

Men jag köper inget, för vad ska jag med dessa saker till? Och vattnet dricker vi hemma hemma på hotellrummet eller när vi äter lunch på restaurang. 

Barcelona har som många andra städer vuxit utåt i allt vidare ringar.. Den innersta cirkeln är Barri Gotic och några omgivande stadsdelar som en gång omslöts av en stadsmur. I mitten av 1800-talet revs den för att ge staden möjligheten att på allvar börja expandera. Ambitionerna var höga: I det nya, perfekta rutnätet av gator skulle trädgårdar och grönområden ligga överallt mellan husen som inte fick vara högre än fyra våningar för att släppa ner ljus överallt. Rutnätet blev av, men nästan allt som var tänkt att bli grönt blev  hus istället. Högre än stadsplanearkitekten tänkt också. Barcelona är en kompakt stad, inget att åka till för den som vill ha mycket ljus, luft och natur. Men uppe på Montjuic där Olympiastadion från 1992 tronar hittar vi lugn och grönska och lite avkoppling från tempot i city bara ett par kilometer bort.

Museu Nacional d'art de Catalunya - en av flera andra pampiga byggnader på Montjuics sluttningar.

Till slut: Sagrada Familia. Det har varit en sån där lite mytisk plats jag haft en önskan om att besöka sen jag som den syntpopare jag en gång i tiden var först lyssnade på The Alan Parsons Project suggestiva sång om kyrkan när den kom ut 1987. Jag tycker också om att besöka kyrkor i största allmänhet, så hedning jag är. Ändå blir jag överraskad över vilket intryck byggnadsverket gör på mig. Redan när man närmar sig slås man av dess storslagenhet och kontrasterna mellan dess olika delar. När vi går in och bekantar oss närmare med kyrkan med hjälp av en audioguide förstår jag mer om arkitekten Gaudis geni och djupet i hans vision om och för Sagrada Familia. Trots myllret av människor känner jag faktiskt en andlig känsla när jag vandrar inne i byggnaden och tittar på fasadernas utsmyckningar. 

Det är utan tvekan den mest fantastiska byggnad jag besökt och jag tvivlar på att jag får uppleva något liknande igen.

Allting i kyrkans utformning har en tanke bakom - ofta både religiös, praktisk och estetisk. Fönstren på respektive sidor är färgade så att de på bästa sätt utnyttjar de olika ljusförhållandena som kommer av att det är morgon/förmiddagssol på katedralens östra sida och eftermiddags-/kvällssol på den västra.

Pelarna bär upp den väldiga konstruktionen på ett väldigt sinnrikt sätt. Gaudi var lika praktisk och kunnig i byggnadsteknik och material (han härstammade från en släkt av skickliga smeder) som han var konstnärlig.

Alla resor har ett slut. Efter fem dagar i Barcelona promenerar vi på morgonen upp till Placa de Catalunya, det stora torget som är en av stadens verkliga knutpunkter. Vi bordar flygbussen och lämnar staden och människorna bakom oss. Lite mer än sex timmar senare är vi på svensk mark igen, tillbaka i vår egen vardag och verklighet. I Barcelona fortsätter förstås livet precis som vanligt, precis som det gör på tusen och åter tusen platser i världen som vi aldrig kommer att besöka. Det självklara men samtidigt overkliga i detta faktum kommer jag nog att fortsätta reflektera över vid återkommande tillfällen så länge jag lever och min hjärna fungerar. Den hjärna som nu får ägna sig åt andra saker än att greppa gator och torg i Barcelona och känslan av att vara i en storstad i Medelhavet. Långt hemifrån om det inte vore för flygmaskinerna.

För ett par månader sen blev jag nyfiken på bävrar efter en skogspromenad i Tyresta nationalpark, där vi passerade mängder av bäverfällda och gnagda träd. Hur och när och varför kan detta beteende ha uppkommit egentligen? När jag kom hem började jag googla. Jag lärde mig bl.a att bävrar tar hjälp av vädrets makter för att fälla träd. Åtminstone en del större exemplar gnager de inte ner helt och hållet. Istället får trädet stå där och vänta på en större storm som knäcker det. Och då är bävern där.

Varför bygger då bävrar dammar? Det enkla svaret är att bävern behöver lugnt vatten kring sin hydda. I strömmande vatten saktas flödet ner av att bygga en fördämning och hyddan riskerar då inte att spolas bort. Dammen ger också det nödvändiga vattendjupet för att hyddan ska fungera effektivt som skydd mot rovdjur, vilket förstås är en bidragande orsak till att bävrar bygger dem. Bävrarna använder dessutom dammen som ett skafferi: De blöter grenar och större trädstycken så att de sjunker. Sen simmar de under isen på vintern från hyddan och hämtar dem. Om vattnet är djupt och lugnt av sig själv är det inte säkert att de bygger någon damm. Bävrar kan också välja att bygga sina bon i flodbankar om de erbjuder ett tillräckligt bra skydd mot både rovdjur och kyla. I hyddan föder sen honan i det monogama bäverparet sina ungar på vårkanten.

Bävrar går inte i ide, eller hibernation som det heter på vetenskapligt språk. I de nordligare delarna av deras utbredningsområde tillbringar de däremot i huvudsak de kallaste vintermånaderna i hyddan.

 Allt det där är ju nog så intressant. Men om man vill förstå hur beteendet uppkom kunde måste man gå ett steg längre: Till evolutionsbiologin. Hur kunde det naturliga urvalet frambringa det här märkliga beteendet hos dagens bävrar? Det är ganska lätt att inse att en lätt förvuxen gnagare som spatserade omkring och åt kvistar och växter inte bara plötsligt en dag tänkte ”Men om man skulle ta och bygga sig en hydda ute i vattnet, fälla träd och sen fixa en damm”. Beteendet måste ha uppkommit i steg, precis som avkomman till en urtida, blind varelse inte plötsligt föddes med ett färdigutvecklat öga.  

Nyligen läste jag den här mycket intressanta och underhållande boken om bin:

En av de frågor författaren tar upp är hur honungsbins mycket komplicerade sociala struktur kan ha uppkommit. Det troliga svaret kan hittas bland några av dagens många vilda biarter. De flesta bin är solitära: Honan bygger ett bo där hon sen lägger ägg och fyller på med pollen som föda. Bara ett mindre antal arter gör honung. En del lever däremot i en slags löst sammanfogade kolonier i jordhålor, trädstammar eller liknande. Humlesamhällen liknar delvis honungsbinas, men består av mycket färre antal individer. Deras specialisering är inte lika uttalad. Det är inga större skillnader i storlek och ”arbetshumlorna” kan t ex lägga ägg som den dominanta drottningen då dödar.

Exemplen är typiska mellanformer som hjälper oss att förstå hur den märkliga organisationen hos honungsbin har uppkommit i steg. Vi behöver inte föra in någon ”intelligent designer” som en dag placerade färdiga honungsbin lite här och var på Jorden i ekvationen.

Åter till bävrarna.  Jag skickade en fråga till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet (vilken trevlig funktion det är förresten). Det tog honom lite tid att gräva fram ett svar, men häromdagen damp det ner i min mailbox.

Bävern är den idag enda levande medlemmen av släktet Castoridae. Den amerikanska och europeiska bävern är dock två skilda arter, som bland annat har olika antal kromosomer och därför troligen inte kan få avkomma. I fossiliserat trä från Pleistocen (upp till 2,5 miljoner år sen) har forskare hittat spår av bävrar som gnagt på det. Tandavtryckens form visar att det var nära släktingar till dagens moderna bävrar.

Ytterligare ett par miljoner år bakåt i tiden (4,5) finns det spår av bävergnag i fossiliserat trä som hittats i norra Kanada. De märkena är gjorda av djur ur det numer helt utdöda släktet Dipoides, Vi vet alltså att olika arter av bäver fällde träd redan för flera miljoner år sen.

Vilka slutsatser kan man då dra av det här? En kanadensisk evolutionsbiolog publicerade en uppsats om det här år 2006. Hennes slutsats är att eftersom beteendet har förekommit hos åtminstone två olika släkten av bäver så kan man anta att det i grunden uppkommit hos deras gemensamma förfader: En urbäver som beräknas ha levt för omkring 24 miljoner år sen, under Miocen. Vid något tillfälle har denna förfader eller förmoder till dagens bävrar utvecklat en god simförmåga. Kanske för att komma åt vattenväxter eller grenar på träd som vuxit i strandkanten eller i sumpmark. Utrustad med rejäla tänder redan då har den börjat fälla träd för att komma åt kvistar (bävrarna äter däremot inte själva veden i de träd den fäller).

Med tiden blev det kallare i bävrarnas utbredningsområde. Ett beteende som innebär att man tar hem grenar och pinnar och fodrar sin håla med kan hjälpa till att skydda mot kyla. Bäverns släkting bisamråttan gör samma sak. Men ännu bättre skydd blir det om man bygger en riktig hydda. Det har till och med mätts av forskare. En välbyggd hydda är också i många fall ett bättre skydd mot rovdjur

En kvalificerad gissning är att när dessa bägge beteenden (trädfällning och hyddbygge) var på plats så kom fördämningsbyggandet som sista beståndsdel. Alla steg ger överlevnadsfördelar och är därför rimliga ur ett evolutionärt perspektiv. På vägen kan man ju också tänka sig att bäverns intelligens har utvecklats. För den som eventuellt tror att allt detta är ett blint, instinktstyrt beteende tror fel. Tydligen tillbringar ungdjuren sitt andra levnadsår med att lära sig de olika teknikerna för att bygga och underhålla dammar och kanaler (som de bygger för att minimera de sträckor de måste förflytta sig på land där de är mycket mer sårbara) av sina föräldrar. Sen ger de sig av för att bilda sin egen familj och starta sitt eget byggnadsprojekt på en lämplig plats vid ett vattendrag i närheten.

Evolutionsbiologiska teorier är just teorier, kanske särskilt när det kommer till hur komplexa beteenden har uppkommit. Det är svårt, troligen omöjligt, att bevisa i det enskilda fallet att det verkligen gick till exakt så. Men de är ändå mer än bara spekulationer. De kombinerar fossilfynd av olika slag med vad som kan observeras i nutiden hos olika arter. De har också bidragit till att beteenden som fram till för bara några decennier sen framstod som totala gåtor ur ett evolutionärt perspektiv numera har förklaringar som är fullt rimliga. ”Bäverhypotesen” är ett bra exempel på det. Jag ser det som mycket sannolikt att de ibland träffar helt rätt och andra gånger åtminstone kommer bra nära.

Och så är ju bävrar väldigt trevliga och fascinerande djur också! Se gärna det tio minuter långa filmklippet nedan också. På köpet får du njuta lite av David Attenborough!