Det enkla svaret är: sådär. Inget tydligt bevis för att vi lyckats vända utvecklingen på allvar men att vi vet mer säkert om någon vecka.

I den här bloggposten jämför jag Sverige med fem andra västeuropeiska länder; hur de åtgärder de satt in under hösten har påverkat smittspridningen och hur snabbt resultaten kom. Som vi ska se framträder en ganska klar bild, men det finns ändå skäl att påminna om att alla siffror bör tolkas med viss försiktighet. Länderna kan ha vissa skillnader i sina teststrategier. Det finns också som i alla epidemiska förlopp inslag av slump som avgör hur hårt viruset slår till på olika platser och tider.

Länderna är Frankrike, Portugal, Schweiz, Tyskland och Nederländerna. Några av dem drabbades hårt av viruset i våras, andra klarade sig betydligt bättre. Alla diagram visar genomsnittligt nya antal smittfall per miljon invånare under en sjudagarsperiod bakåt. Lodräta linjer på tidsskalan markerar när nya restriktioner sattes in i landet. Ett av dem - Frankrike - beskrivs lite mer ingående och de övriga mer summariskt

Frankrike

 

Under oktober sattes först lokala åtgärder in i de hårdast drabbade regionerna med bl.a nattliga utegångsförbud. Dessa gav dock inte önskad effekt, smittökningen fortsatte brant uppåt. Den 26:e oktober noterades för första gången över 50 000 nya smittade på en enda dag. Då reagerade regeringen på allvar. Ett par dar senare tillkännagav premiärminister Macron de nya restriktioner som utarbetats i samverkan med landets regionala styren (tidpunkten markerad med en lodrät röd linje i grafen)   :

-          Stängning av barer, restauranger och caféer (utom för take away)

-          Stängning av många affärer

-          Distansarbete så långt det är möjligt

-          Stanna hemma utom för arbete, träning eller handla

-          Dokument som visar skäl till att man rör sig ute

-          Nattligt utegångsförbud (vissa platser)

-          Gym, sportanläggningar och simhallar stängda

Smittkurvan peakade 9 dagar senare och har sedan dess vänt brant neråt, en utveckling som är ganska likartad den som setts i grannlandet Belgien. Nu är man nere på ungefär samma nivå som i mitten av september.  Dödstalen släpar tyvärr efter i vanlig ordning och har legat på i snitt drygt 500 om dagen de senaste tre veckorna: Tio gånger snittet från mitten av september.

Frankrike börjar nu lätta på restriktionerna.

Övriga länder:

Nederländerna

 

Tyskland

Schweiz

 

 

Portugal

 

Som läsaren själv kan se finns det både likheter och skillnader mellan graferna. Smittspridningen har tagit fart vid lite olika tillfällen. Respektive land har reagerat olika snabbt med att sätta in motåtgärder. Men efter att motåtgärder satts in har smittkurvan peakat inom 10-14 dagar och sen vänt neråt. För Portugal och Schweiz är trenden fortfarande fallande smittfall, dock från höga nivåer. Det gäller inte minst Schweiz vars sjukvårdssystem varit under hård press. Där har dock antalet nya smittfall mer än halverats sedan vändningen för några veckor sen.

För Nederländerna och Tyskland har utvecklingen planat ut, vilket visar att de ligger på ett R som är mycket nära 1. Nivåerna är dock väsentligt lägre räknat i antal smittade per miljon invånare än där Sverige befinner sig nu. Det behöver inte heller betyda att deras restriktioner är mindre effektiva än övriga länders. Utan att ha några vetenskapliga belägg tycker jag mig se att det är svårare att hålla R-talet under 1 ju lägre den allmänna smittspridningen är, även om det kan verka kontraintuitivt. 

Gemensamt för alla utom Portugal är att man började med mindre omfattande åtgärder när man märkte att smittalen började öka igen. I exempelvis Nederländerna kom i månadsskiftet mot oktober ett antal rekommendationer om distansarbete, munskydd i affärer och att begränsa sociala kontakter. Barer och restauranger blev ålagda att stänga klockan 22 och ingen publik tilläts vid sportevenemang. Men ett par veckor senare konstaterade regeringen att dessa åtgärder inte fått önskad effekt. Tvärtom steg kurvan över nya smittade allt brantare Därför kom nya och hårdare restriktioner på plats.

När det gäller själva restriktionerna är likheterna större än skillnaderna. Alla utom Schweiz har stängt ner restauranger och barer och i vissa fall caféer för allt utom take away. Munskydd blev i den mån de inte redan var det obligatoriska i alla eller de flesta allmänna utrymmen och i flera länder även i skolor. Så kallade "non essential businesses" har fått stänga ner igen. Det är också hårda begränsningar för antalet personer vid både allmänna och privata sammankomster och brott mot detta kan leda till böter. I Nederländerna och Tyskland tillåts inte fler än 4-5 personer, förutom i några särskilt utpekade undantagssituationer. Portugal har använt sig av utegångsförbud nattetid och vissa reserestriktioner. Schweiz har gått över till distansundervisning på universitet och högskolor. 

En likartad utveckling ses i många länder som jag inte redovisar här. Exempelvis Danmark ligger sen veckor på en liknande platå som Tyskland och med ungefär samma relativa mängd nya smittfall perdag. Den positiva trenden i de fem exempelländerna bekräftas av minskande nya sjukhusinläggningar. I Frankrike minskade antalet inlagda patienter med 700 från en dag till en annan förra veckan och antalet inlagda i intensivvård med cirka 100 personer, ned till drygt 1 700. 

Sverige

Kring månadsskiftet oktober/november (markerat i grafen med ett smalt, orange streck) skärpte Sverige de allmänna råden i flertalet regioner och alla de mer tätbefolkade berördes av dem. Med mindre variationer går de i princip ut på att:

-          Begränsa sociala kontakter till ett minimum och helst inte umgås inomhus med andra än familjen

-          Inte besöka restauranger, caféer och barer (annat än för att hämta mat)

-          Inte besöka köpcentrum och affärer annat än mataffärer och apotek.

-          Inte gå på gym och delta i sportaktiviteter (undantaget barn och yngre tonåringar)

-          Arbeta hemifrån om det är möjligt.

Med undantag för Tyskland är Sverige inte senare på smittkurvan än något annat land med att skärpa våra restriktioner. Eller rekommendationer som vi säger här. Inte heller skiljer sig innehållet och inriktningen i dem nämnvärt från de andra länderna heller. Så vad har då hänt?

 

Vad vi ser är att de kraftigt skärpta allmänna råden inte fått den effekt som uppnås i de andra fem länderna inom 10-14 dagar. Smittan peakar inte, utan fortsätter istället att öka. Helgen 15-16 november redovisas låg mängd positiva provresultat, vilket får kurvan att tillfälligt vika neråt. Men bara några dagar senare går det uppåt igen och på onsdagen noteras ett rekordstort antal: över 7 600. Möjligen finns nu tecken på att det planar ut, men säkert är det inte.

Säkert är det oro över uteblivna, tydliga resultat som får regeringen att därför agera igen när de nya skärpta råden varit i kraft drygt två veckor. Enligt uppgift går den för första gången emot Folkhälsomyndigheten och inför en ny begränsning i antalet tillåtna deltagare vid allmänna sammankomster. Samt beslutar om att stänga barer och restauranger klockan 22.30, beslut som träder i kraft den 23 oktober. Dessutom håller statsministern ett TV-sänt förmaningstal i lätt patriarkalisk anda till befolkningen.

Men blir det effekt nu då? Om vi utgår från att smittutvecklingen i övriga länder visar på ett ganska allmängiltigt samband så:

-          Borde vi få en peak i smittan de allra närmaste dagarna (alltså typ månadsskiftet november/december) om statsministern ännu allvarligare allvarsord den 15 oktober i TV och radio åstadkom önskade beteendeförändringar

-          Borde peaken annars senast komma inom någon vecka ytterligare om det är restriktionerna som började gälla den 23 november som blir tungan på vågen.

Notera också det i övriga länder varit just en peak: En vändning som när den kommit snabbt vänt utvecklingen neråt. Inte en ganska lång plan fas på flera veckor som epidemikurvan såg ut i våras för Sverige. 

Men varför fungerar det inte i Sverige (än)?

Det finns ett enkelt matematiskt/epidemiologiskt svar på frågan: De förändringar som skett i vårt beteende de senaste månaderna har inte varit tillräckligt stora för att pressa ner R-talet under 1. Så länge det inte sker så kommer 100 smittade att smitta minst 100 nya personer. Då hamnar vi som bäst på en platå som i Tyskland och Danmark. Fast med fler än dubbelt så många smittfall och därmed dito sjukhusinläggningar, patienter på IVA och dödsfall (ungefär, andra faktorer spelar också in på de siffrorna, kanske främst åldersstrukturen på de som smittas).

Men varför har vi då inte fått ner R under 1? För mig finns det en uppenbar skillnad mellan oss och de andra:

***Frivilligheten***

Medan man i övriga länder, stängt restauranger, pubar, gym och skönhetssalonger så har de fått förbli öppna här. Medan man i andra länder har sanktioner mot privata sammankomster och spontana folksamlingar så har vi i Sverige bara rekommendationer.

Och vi som ibland passerar pubar, caféer, gym och skönhetssalonger kan konstatera att det fortfarande är en hel del människor på såna ställen. Platser som enligt analyser av hur smittan sprids är ”hotspots”. Så kombinationen av vår strategi och människors bristande efterlevnad av riktlinjerna skapar helt enkelt en mer gynnsam situation för SARS-COV2-viruset att fortsätta sprida sig.

Så fast innehållet i våra rekommendationer är ungefär det samma som i de andra ländernas tvingande restriktioner så har vi nu trots att vi använt dubbelt så lång tid som dem ännu inte tydligt vänt utvecklingen. Något som inte bara avspeglar sig i tabeller och grafer. 

- Varje dag som utvecklingen inte vänder innebär fler sjuka människor, många av dem allvarligt och som det tyvärr verkar också under lång tid efter att kroppen på ytan besegrat viruset.

- Varje  dag som utvecklingen inte vänder innebär längre och tyngre belastning på en redan ansträngd sjukvård.

- Varje dag som utvecklingen inte vänder innebär fler döda. Och även om de flesta av dem kommer att vara ganska till åren komna så säger statistiker att varje dödsfall med viruset innebär i genomsnitt upp emot tio förlorade levnadsår. Mer än 12 procent av ett normallångt människoliv här i Sverige.

Den svenska tron att vi var så mycket klokare och förståndigare än andra att vi kunde klara oss med rekommendationer där andra hade tvång och förbud ser tyvärr inte ut att besannas.

De (eventuella) psykologiska mekanismerna bakom detta går jag inte in på i denna bloggpost. Men lyssna gärna på experterna som i dessa två färska program från vetenskapsradion uttrycker rejäla tvivel på både vårt sätt att kommunicera pandemibudskapet till befolkningen och regeringens och folkhälsomyndighetens tro att folk skulle vara förståndiga av sig själva hela vägen under pandemin och helt frivilligt följa de allmänna råden i tillräcklig utsträckning.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1606069

https://sverigesradio.se/avsnitt/1606112

Allt jag studerat under det här året kring viruset spridning i olika länder pekar mot en enda slutsats, även med hänsyn till slumpfaktorers roll: Hur effektiva de smittbegränsande åtgärderna blir styrs i hög grad av kraften och omfattningen av dem. Mindre omfattande åtgärder ger högre smittspridning och därmed fler sjukfall, högre belastning på vården och fler döda. Mönstret syns i land efter land. Tyvärr utdelas inga belöningar för att man har en ”förståndig”, "lagom" eller ”balanserad” strategi. Kanske inte ens ekonomiska* Och litar man till frivillighet men inte får människor att följa råden i tillräcklig omfattning så blir resultatet fler svårt sjuka och fler döda än om man hade använt tvångsmedel. Är det värt priset?

Det är en fråga var och en bör ställa sig.  

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

*I en färsk rapport över den ekonomiska utvecklingen i EU-länderna kvartalen Q2 och Q3 ser man inte något tydlligt tecken på att Sverige som vi hoppades klarat sig bättre än andra länder tack vare vår mindre drastiska nedstängning. Vi fick en mindre ekonomisk nedgång en genomsnittet Q2, men inget exceptionellt. Och i Q3 då en stark återhämtning skedde noterar vi bland de lägre resultaten. Notera att vi inte lyckats bättre än våra grannländer heller (det gäller även Norge som inte är med i grafen), något många i våras hävdade borde bli resultatet av vår strategi.

 

  Mycket har gått åt fel håll i pandemin dessa senaste två månader, inte minst i Europa och Sverige. Jag märker att många som jag själv känner det extra tungt eftersom vi är inne i årets mörkaste period och har hela vintern framför oss. Det är lika obehagligt som sorgligt att läsa om allt fler sjukhusinläggningar, se dödstalen öka och förstå att det kommer att fortsätta så ett bra tag till.

Det gäller att vi drar vårt strå till stacken för att pressa ner smittspridningen igen. Kanske kan då restriktionerna lätta något till jul. Men alla som fortsätter springa på gym, sitta på pubar och restauranger, åka på shoppingrundor i välfyllda gallerior och trängas på lokaltrafiken fast de inte absolut måste motverkar en sån utveckling.

Nu prövas verkligen vilka människor i vårt samhälle som tänker på andra än sig själva och förstår sin egen roll och ansvar i helheten för smittspridningen. En del människor är tyvärr för självupptagna eller helt enkelt för korkade för att klara det och de är dessvärre heller inte så få som man kunde önska, det ser jag när jag går mina dagliga promenader eller hämtar hämtmat. Vi andra får därför lov att anstränga oss extra.

Vi är alla trötta på detta jävla virus, men det har tyvärr inte tröttnat på oss. Vi behöver ett ljus i tunneln och det finns också där. Vintern kommer inte att vara för evigt och det kommer inte den högkonjunktur SARS-COV2 nu upplever att göra heller. Jag lyssnade på BBC:s expertpanel häromveckan, mycket framstående epidemiologer och virologer från hela världen. Den här vintern blir den värsta var deras budskap, oavsett hur du går med vaccin så kommer det att bli bättre sen. Och med vaccin ser det faktiskt ganska ljust ut nu. 

På bara nån vecka har nu två stora medicinteknikföretag - Moderna och Astra Zeneca - presenterat mycket lovande resultat från sina fas 3-tester. Tiotusentals människor har fått vaccindoser i vardera testen och lika många verkningslöst placebo i blindtesten. Utvärderingen visar att av de personer i studien som blev smittade av viruset under testperioden så var mellan 90 och 95% i kontrollgruppen. Det är samma sak som att vaccinet kan ge ett skydd mot infektion till 9 av 10 som får det. Mycket positivt var också att resultaten pekar mot att vaccinet är effektivt även för äldre personer med sämre immunförsvar. Det är ett känt problem att vaccin inte alltid ger önskad effekt i den gruppen.

Av de få som ändå blev smittade i gruppen som fått aktivt vaccin utvecklade heller ingen allvarliga symptom. Det kan vara en tillfällighet - antalet personer var litet - men också ett tecken mot att vaccinet ändå kan skydda mot svår sjukdom även när det inte helt kan hindra en infektion. Inga allvarliga biverkningar rapporterades heller i någon av testerna. Att en del fick feber och frossa var förväntat och inte något som talar emot vaccinet. 

Någon undrar kanske om det inte är dåligt att vaccinet inte skyddar helt. Men faktum är att få eller inga vaccin ger skydd till varenda enskild individ som får det. Det är egentligen inget stort problem, har jag också lärt mig på BBC. Även vaccin som bara ger skydd åt kanske 55-60% räcker ofta för flockimmunitet. Om - och det är ett stort OM - bara den överväldigande majoriteten av befolkningen verkligen tar vaccinet. Här finns tyvärr en potentiell risk, då konspirationsteorier och vantolkningar av medicinska fakta som fladdrat runt på internet i många år skapat en stor och stark anti-vaccinationsrörelse. Vi kan bara hoppas att de flesta inte lyssnar på dem. För det råder knappast något tvivel om att såväl hälsomässiga som sociala och ekonomiska konsekvenser för mänskligheten blir mycket högre av att tvingas fortsätta leva utan något skydd mot viruset än de eventuella mer allvarliga biverkningar som i sällsynta fall kan visa sig på sikt.

Vaccinet är framtaget med en helt ny teknik i båda fallen. Det är förstås spännande, men visst finns frågor och osäkerhet kring dem p.g.a det. Kraven på förvaring i extrem kyla kommer att skapa stora logistiska problem när dte gäller distribution. Och visst, vi kan inte säkert veta när en massvaccinering förhoppningsvis kan starta inom några månader att det inte dyker upp sällsynta men problematiska biverkningar. 

För mig är ändå utan tvekan vaccinet ett ljus i tunneln. Kanske kommer också fler kandidater fram med bra resultat och kan bidra till att få ut större mängder doser. Jag är försiktigt optimistisk och tror att Sverige och världen kan befinna sig i en mer normal situation igen framåt nästa höst. Och att det nu väldigt jobbiga läget lättar av flera skäl inom några månader.

Aktuella siffror och trender

Hur ser det då ut? De senaste veckorna har varit späckade med dåliga nyheter och åtskilliga länder har tvingats ta till nya och hårda eller mycket hårda restriktioner. Det finns de som protesterar, men vad ska man göra när sjukvården ansträngs till bristningsgränsen? 

Nu kan vi se en vändande trend i flera länder, även om det fortsätter åt fel håll i andra. Först, låt oss dock titta på makronivån:

Nya, dagliga smittfall per världsdel de senaste fyra månaderna.
   

Medan Asien och Sydamerika planat ut så har smittspridningen i Europa kraftigt ökat de senaste två månaderna. Trenden började i Spanien och sen har land efter land följt efter.  I USA och resten av Nordamerika var smittalen höga men på en ganska stabil nivå länge. Men för en knapp månad sen började det skjuta fart uppåt och nu ser det inte alls bra ut. I Afrika och Oceanien är det fortsatt låga eller relativt låga tal, även om man kan räkna med ett mörkertal i Afrika, precis som i framför allt Asien där testningen är bristfällig i många folkrika länder som Indonesien där man vet att det finns en betydande spridning av viruset. Samtidigt har som bekant flera länder varit mycket framgångsrika med att hålla det nere: Sydkorea, Thailand, Taiwan, Japan...

Dödsfall per världsdel

 

Europa låg efter den katastrofala våren länge lågt jämfört med Nord- och Sydamerika i både relativa och absoluta tal. Men just nu har vi de klart högsta dödstalen här, även om hänsyn måste tas till underrapportering i både Sydamerika och Asien. Å andra sidan kom det häromdagen siffror från Ryssland där en statistiker med hjälp av officiella uppgifter om överdödlighet beräknat att det verkliga antalet döda av Covid-19 i landet troligen är minst tre gånger så högt som den officiella siffran, alltså över 100 000 människor.

Smittrend fokusländer

Så här ser kurvorna de senaste fyra månaderna ut i några av de hårdast drabbade länderna som också varit mest i fokus. Vi ser även här hur USA:s kurva pekar rakt uppåt, alltmedan landets federala förvaltning är mer eller mindre förlamad av att Trump vägrar erkänna sig besegrad och obstruerar de överlämningsprocesser som normalt borde starta. I Frankrike har de hårda restriktionerna nu börjat ge resultat, även om det fortfarande är många nya, dagliga fall. Indien är sen ett tag tillbaka i en sjunkande trend. Övriga är i bästa fall inne i en avplaning som Anders Tegnell brukar uttrycka saken.

Dagliga dödstal för samma länder:

 

I USA är man mycket oroade från experthåll. Bakom ökande dödstal ligger som vanligt också en mycket ansträngd sjukvård. Igår varnades för att landet kan vara uppe i över 3 000 dagliga dödsfall inom några veckor. Italien och Frankrike närmar sig tyvärr vårens otäcka siffror. Som vanligt släpar utvecklingen av dödstalen efter jämfört med nya smittfall.

Dagliga dödsfall Europa

 

En deprimerande bild, men jag ville ändå visa den. Vi är alltså tillbaka på de siffror som noterades vid vårens topp, även om vi vet att ganska många dödsfall missades i statistiken då. Den här gången är dock de döda uppdelade på fler länder, med många dödsfall i Östeeuropa och Ryssland också. Tyvärr ser vi inga tecken än på att kurvan åtminstone börjar plana ut. 

 

Apropå Öst så ser vi här utvecklingen av nya smittfall i de största länderna i forna Östeuropa, exklusive Balkan. Sverige är inlagt som jämförelse. Tjeckien är - i relativa tal - absolut hårdast drabbat. Där firade man i somras hur framgångsrik Coronabekämpningen varit och verkar ha trott att man nu var i säkerhet. Hösten har varit en brutal reality check, men de hårda restriktioner man till slut satte in har gett resultat. Även i det hårt drabbade Polen verkar kurvan nu vända. Slovakien är också ett intressant exempel. Ännu inte lika hårt drabbade som sin forna unionsbroder Tjeckien gjorde man för några veckor sen en enorm masstestningsinsats, med mål att provta hela befolkningen. Kanske har det bidragit till resultatet. Alla länder ligger dock på nivåer som sätter tryck på sjukvården och samhällsfunktioner.

Smittrend ett antal länder i Västeuropa

 

Att jämföra med länder vars ekonomiska och sociala villkor är mer lika Sveriges är på många sätt av större intresse. Som synes är skillnaderna ändå stora. Några länder har haft mycket kraftiga utbrott, men lyckats vända trenden. Några som Portugal och Italien har fortsatt stigande trender. Sverige låg länge i paritet med våra grannar i Danmark och Tyskland, men har rusat uppåt de senaste veckorna medan de åtminstone har lyckats plana ut den ökande trenden. 

Jämförelse mellan de nordiska länderna

 

 

Tyvärr (om man nu inte vill se mer smitta och sikta mot flockimmunitet istället för att vänta på lovande vaccin) ser vi hur Sverige på ett liknande vis som i våras stuckit ifrån våra grannländer. Vad är det som gör att vår strategi fungerar så mycket sämre?

"Komma ikapp" - utveckling av totalt antal döda i några länder

  

I våras sa epidemiologen Johan Giesecke i ett uppmärksammat uttalande att andra länder skulle komma ikapp Sveriges dödstal, även våra nordiska grannar. När nu detta pandemiår börjar närma sig slutet kan vi se att han hittills haft både fel och rätt. Länderna är utvalda för att visa hur olika pandemins förlopp gestaltat sig i olika länder. 

I exempelvis Polen hade ännu för tre månader sen nästan 4 000 färre personer avlidit än i Sverige. För bara en månad sen var det fortfarande nästan 2 500 färre. Men sen dess har omkring 8 000 dödsfall registrerats i Polen och de närmar sig - just nu - dubbla antalet döda mot Sverige. Samtidigt kan vi se hur flera länder inte alls fått någon explosion enligt Gieseckes spådom. Sydkorea och våra grannar Norge är två exempel på länder som hittills lyckats hålla pandemin stången på ett effektivt vis och trycka tillbaka det mesta av de utbrott och smittvågor som uppstått på vägen. 

Vad hände i våras - myten om att Sveriges höga dödstal berodde enbart på otur

 

Det här är till skillnad från övriga diagram redan historia, men jag vill ändå visa grafen. Tyvärr var testningen så dålig i många fall i våras att det är meningslöst att visa en graf över registrerade smittfall. Hade det funnits bra grafer över vårdade på sjukhus inkl intensivvård hade jag valt det istället för ännu en graf med dödsfall. Dessa hänger nämligen intimt ihop. 

Sverige låg fortfarande i somras mycket högt på listor över dödsfall per miljoner invånare, även om hänsyn måste tas till underrapportering i många länder. Både regeringen, Folkhälsomyndigheten och diverse vapendragare försökte skylla detta på att vi hade otur och fick in väldigt mycket smitta i början av förloppet. Även om det är en del av förklaringen så ser vi i grafen att det är missvisande. Flera länder hade mycket kraftigare utbrott i början, vilket syns tydligt i antal döda per miljoner invånare. Men genom de kraftiga åtgärder som sattes in så bröt man utvecklingen snabbare och fick därför också smittan att sjunka undan snabbare. Man pressade helt enkelt ner R-talet längre ner under 1 än vad Sveriges mindre hårda strategi gjorda. Vi ser tydligt i grafen hur Sveriges kurva över dödsfall per miljon invånare dels vänder senare och dels också sjunker i mycket långsammare takt. 

Denna långsammare minskning orsakade också fler dödsfall per capita, även under större delen av sommaren. Och dödsfallen är bara en del av ekvationen. Fler människor fick vårdas på sjukhus, fler människor har drabbats av långtids-Covid som ingen kan säga när eller om de kommer att tillfriskna helt ifrån. Var det värt det för att få ha vår alldeles egen och mindre aktiva strategi med ett mindre nedstängt samhälle? Frågan bör i varje fall ställas som en del av utvärderingen av Sveriges strategi. 

Läget i Stockholm

Avslutningsvis kort om läget i huvudstaden. Det har varit en mycket bekymmersam utveckling ett tag nu. 

- Smittfallen har ökat kraftigt, vilket lett till problem att hinna testa och ge testade personer svar inom rimlig tid

- Inläggningar på sjukhus har snabbt stigit mot nivåer som innebär allvarlig belastning på en redan ansträngd sjukvård och personal. Sjukhusen har nu gått upp i stabsläge.

- Dödsfallen stiger nu också brant, inte minst därför att den allmänna smittspridningen leder till att viruset återigen tar sig in på äldreboenden och hos kunder i hemtjänsten. 

De senaste dagarna syns ändå små tecken på att de skärpta restriktionerna kanske börjar ge resultat vad gäller nya smittfall. Men det är sannerligen alldeles för tidigt att ens börja fundera på att andas ut. Det kommer att vara mycket tufft ett bra tag till. Trenden med ökande sjukhusinläggningar är inte heller bruten.

 

Diagrammet visar antalet nya smittfall mellan fredagen första veckan och torsdagen andra veckan. Det är ett - tyvärr - extremt pedagogiskt exempel på vad som faktiskt händer om man tillåter en relativt liten ökning av smittspridningen.  Det på bara ett par månader (mitten av september -> mitten av november)

Till en början verkar det inte så farligt. Vad betyder väl några hundra fler fall i en region med 2,3 miljoner invånare? Men kraften i virusets spridning (R har under de här veckorna legat på kanske någonstans mellan 1,3 och 1,5) leder snart till en ökning med tusentals fall varje vecka. Och när man väl slår till bromsen dröjer det åtminstone ett par veckor innan effekten syns. Låt oss nu hoppas att den lilla minskning av nya fall vi ändå ser de senaste 7 dagarna inte är tillfällig.

 

Samma exponentiella kurva syns för antal inlagda patienter (avstämningsdag fredag). Som vanligt släpar den kurvan efter, ännu för en månad sen vårdades färre än 100 patienter totalt och bara 6-7 stycken på IVA. De senaste två veckorna har antalet IVA-patienter mer än fördubblats och är nu uppe i nästan 50 stycken. 

Nu hjälps vi åt att vända det här igen! Både i Stockholm och resten av landet.

Med bara tre veckor kvar till valdagen i USA närmar sig nu spänningen vad som faktiskt utan allt för stora överdrifter skulle kunna kallas för kokpunkten. Både i omvärlden och i Förenta staterna. Men det är ju inte spänning som inför en spännande fotbollsmatch. Snarare är det hos många en gnagande oro. Visst, Biden leder rätt stort i opinionsmätningarna. Men man minns ju hur det såg ut 2016. Först skulle Donald Trump absolut inte kunna vinna den republikanska nomineringen. Sen skulle han absolut inte ha en chans i själva valet. Och han låg ju under i opinionsmätningarna hela tiden. Men ändå vann han. Och nu har han i snart fyra år haft världens viktigaste ämbete och gjort det till vad väldigt många av oss anser är en skam och projektionsyta för hans patologiska narcissism, lögnaktighet och allmänna opålitlighet och oförutsägbarhet. Oron är stor för vad som skulle hända om han fick fyra nya år i Vita huset.

Jag kan naturligtvis inte lova att så inte blir fallet och även jag känner mig på ett plan nervös. Men jag har ett gäng siffror och fakta som jag menar ändå pekar tydligt mot att Trump faktiskt kommer att bli dumpad av de amerikanska väljarna. Ja, troligen kommer han att förlora valet klart,  om det inte inträffar något extraordinärt som vänder hela spelet nu alldeles i slutet.

Impopuläraste presidenten

Donald Trump har varit en av de mest impopulära presidenterna i landets historia. Undantaget Gerald Ford 1976 så är han den sittande president som vid ingången till året för eventuellt omval haft det lägsta antalet amerikaner som anser honom godkänd som president: Bara 42,6%. Som en jämförelse hade Bill Clinton 52,5% och Ronald Reagan 54,1%. Under hela den period han suttit har aldrig en majoritet av de tillfrågade svarat JA på frågan, vilket är unikt.

Trump hade tur med konjunkturerna de första tre fjärdedelarna av sin mandatperiod. Men sen kom pandemin. Förutom att den skickat ner ekonomin i källaren – alltid ett stort problem för den som vill bli omvald – så har Trumps hantering av den varit sådan att till och med en del av hans egna väljare anser att han inte skött den bra. Senaste siffrorna säger att bara 4 av 10 ger honom godkänt.

Att ställa upp för omval till president anses ofta ge en fördel. Men en titt på historiken under det senaste halvseklet ger inte för handen att det varit en stor fördel:

Omvaldes till en andra presidentperiod:

Richard Nixon (1972)

Ronald Reagan (1984)

Bill Clinton (1996)

George W. Bush (2004)

Barack Obama (2012)

Ställde upp för omval – förlorade

Gerald Ford (1976)

Jimmy Carter (1980)

George Bush sr. (1992)

5-3 alltså bara för omval. Men den verkliga hårdvalutan för prognoser om valutgången är förstås:

Opinionsundersökningar

Ja, Hillary Clinton ledde i de flesta mätningar som gjordes av olika opinionsinstitut. Men inte i alla. Det kom hela tiden mätningar där Trump låg före. Marginalen varierade också mycket och många enskilda mätningar låg faktiskt nere mot de 2% övervikt hon till slut vann ”the popular vote” med.

Joe Biden ser ut att ha en mer stabil ledning i opinionen och trenden sen presidentens möte med Covid-19 och diverse märkliga beteenden i samband med det tycks gå i Bidens riktning. I de mätningar som bygger på utfrågningar under oktober ligger han i snitt på ett övertag om cirka 10% Av de 30 senaste (de gör många mätningar där borta) var det bara två där marginalen var under 8%, bägge dessa visade 5% överläge för den f.d vicepresidenten. I en enda mätning, i mitten av september, har Trump fått fler röster. Tre institut som gör sammanvägningar av alla mätningar har i genomsnitt Biden som ledare med 9,6%. I motsvarande mätningar 2016 hade Clinton som mest en ledning med cirka 6,5%.

I nedanstående sammanvägda mätning har Biden hela tiden haft en ledning med minst 3,5% och denna lägsta marginal noterades så tidigt som i april. Mellan Clinton och Trump varierade samma mätning mycket mer: Både i slutet av juli och slutet av september var Clintons ledning bara en dryg procent. Det var mer än fyra månader sen Bidens ledning var lägre än 7 procent.

 

Kan då Donald Trumps stöd vara underskattat i opinionsmätningarna, precis som i valet 2016? Det kan förstås inte uteslutas. Men opinionsinstitut justerar sina analyser baserat på kunskap och vet mycket mer idag om hur de ska bedöma Trump och hans väljarstöd. Och så stort var inte misstaget när man tittar på de sammanvägda mätningarna. Om hänsyn tas till att bägge kandidater fick fler röster än i prognoserna så visade den sammanlagda mätningen som mest runt fyra procent för lite vid några tillfällen, medan Clintons faktiska röststöd aldrig överskattades.

Vi bör utgå från att den hårt pressade presidenten inte är mer underskattad i mätningarna nu än för fyra år sen när han surfade på en framgångsvåg efter den oväntade vinsten i Republikanernas primärval. Det verkar då rimligt att dra slutsatsen att Trump kommer att göra ett sämre val än 2016 och Biden å sin sida antagligen ett bättre än Clinton. Inget talar för annat just nu än att han kommer att få fler röster än Trump och vinna med en större marginal än de nästan 3 miljoner rösters övervikt som Hillary Clinton noterade 2016. Frågan är bara hur stor skillnaden blir och om det finns någon möjlighet för Trump att ändå ta hem spelet genom det amerikanska valsystemets konstruktion. Vilket för oss till:

Prognoser för elektorröster

För att hänga med i alla svängar här behöver du som läsare förstå hur elektorsystemet fungerar. För en tämligen utförlig förklaring: Läs min bloggpost från förra valet. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/

Grundförutsättningen är dock enkel: 538 elektorsröster står på spel. 270 krävs för att utses till president vid den formella omröstningen i december. Med några få undantag tillämpar staterna ”Winner takes it all” och ger alla sina elektorsröster åt den kandidat som får flest röster på valdagen, tisdagen den 3 november 2020.

Så här blev resultatet av 2016 års val:

 

I den verkliga omröstningen blev resultatet 304-227 i Trumps favör, beroende på att två av hans elektorer och fem av Clintons valde att stödja andra kandidater. Så många elektorer har inte avvikit från den tänkta rösten på mer än 150 år och då var orsaken att den förlorande kandidaten i valet avled innan omröstningen.

Trumps seger möjliggjordes av att han vann knappa segrar i flera tämligen folkrika stater. I både Wisconsin (10 elektorer) och Pennsylvania (20 elektorer) var hans segermarginal bara runt 0,7% och i Michigan (16 elektorer) var skillnaden bara 0,23%! Hade Clinton istället tagit hem dessa tre stater hade hon fått 278 elektorröster mot Trumps 260.

Så hur ser då prognoserna ut på delstatsnivå? Wikipedia har en utmärkt sammanställning:

 

Vi kan direkt konstatera att Biden enligt prognosen ligger väldigt nära de magiska 270 rösterna. I samtliga de delstater där Hillary Clinton vann leder han i samtliga opinionsundersökningar. Men det är mer än så han leder också i alla undersökningar i två delstater – Pennsylvania och Wisconsin – som Trump tog hem år 2016. Och utöver det slåss han med Trump om sammanlagt 150 elektorröster i de stater som är ljusbruna på kartan. I en stat som Georgia (16 elektorröster) som Trump vann med över 5% har Biden just nu en ledning med 0,6% i de sammanvägda mätningarna. I Michigan leder han med betryggande 7%. Och i viktiga Florida med nästan 30 elektorer på spel är Bidens försprång drygt 2%. I Ohio (+8% till Trump 2016) är det i princip dött lopp mellan kandidaterna just nu.

Inte ens i sydstaterna sydstat Texas där Trump slog Clinton med nästan 10% är det helt kört för Biden, även om siffrorna just nu pekar mot att den sittande presidenten ändå tar hem spelet.

Det är väldigt, väldigt mycket som måste börja rulla Donald Trumps väg dessa sista tre veckor om han ska ha en chans att ändå bli omvald. Men bland många andra problem han brottas med så är tydligen inte hans kampanjkassa så stark som han säkert hade önskat. Demokraterna har fått ihop betydligt mer och har de senaste veckorna också haft betydligt mer TV-reklam i de stater där kampen framför allt står. Vilket också är ett problem för honom, då Demokraterna har fler i praktiken säkrade elektorröster. Exempelvis kan de luta sig tillbaka i Kalifornien, New York, Maryland och Maine som tillsammans samlar ihop över 100 elektorröster.

När jag använder huvudet säger därför mitt sunda förnuft mig att frånsett risken för något väldigt stort och omvälvande i kampanjens slutskede så kommer det här att gå vägen. Vi ska kunna känna oss lugna: Narcissisten och lögnaren Donald Trump kommer inte att väljas om för ännu en mandatperiod som USA:s president. Vilket inte är samma sak som att det inte kan komma att bli jämnt och obehagligt spännande ändå.

Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Statewide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2016_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/2016_United_States_presidential_election

https://fivethirtyeight.com/features/trump-is-the-most-unpopular-president-since-ford-to-run-for-reelection/

https://projects.fivethirtyeight.com/trump-approval-ratings/?cid=rrpromo

https://projects.fivethirtyeight.com/2016-election-forecast/national-polls/

https://projects.fivethirtyeight.com/polls/president-general/national/

https://edition.cnn.com/2020/10/06/politics/cnn-poll-biden-trump-2020-election/index.html 

https://www.bbc.com/news/election-us-2020-53657174 (utmärkt sammanställning av opinionsläget stat för stat)

https://www.cnbc.com/2020/09/29/election-money-coronavirus-impact-biden-trump.html

Det kan inte vara särskilt kul att vara part i Januariavtalet. Med lite mindre än hälften av mandattiden kvar till nästa riksdagsval tornar problemen upp sig på alla fronter. Som om det inte räckte med de mer eller mindre självförvållade så har man också fått en pandemi med efterföljande jättelågkonjunkturen Orvar på halsen.

Jag skrev om problemen kring Januariavtalet i början av året (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) och ska inte upprepa mina klagomål här. En sak missade jag dock att ta upp: Att man förutom sin inbördes problematiska överenskommelse dessutom saknar majoritet i riksdagen. Jag är dock i gott sällskap, för det är uppenbart att de inblandade missade det själva.

Man ska aldrig underskatta en motståndare brukar det heta. Men det gjorde de fyras gäng. Nu har de genom dyrköpt och bitter erfarenhet lärt sig. Att riksdagsmajoriteten var uppdelad till höger och vänster om dem innebar inte att de inte kunde göra upp i enskilda sakfrågor. Resultatet har varit särskilt jobbigt för de båda f.d allianspartierna som fått flera av sina utlovade reformer som användes som motivering till att ingå Januariavtalet upprivna.

Och nu hotar en regeringskris när förhandlingarna om reformerad arbetsrätt strandade. Kommer verkligen Socialdemokraterna om det ställs på sin spets orka dra i spaken för en lag som är ett rött skynke för många av medlemmarna och inte minst LO? Samtidigt som oppositionen bidrar till vad som ibland känns som ett politiskt narrspel när partier på fullt allvar funderar på att väcka misstroende mot regeringen för förslag de egentligen tycker är bra. Eller som Vänsterpartiet fälla en regering trots att de därmed riskerar en regering de skulle tycka vara etter värre.

 

Elak men i mina ögon en satirbild som visat sig bli än mer sannspådd än tecknaren kanske föreställde sig när han ritade den (Steget Efter)

Viktor Barth-Kron i Expressen – Sveriges bästa politiska kommentator just nu i mina ögon – sammanfattar det bra:

En regering riskerar att bli avsatt för att den gör det den lovat att göra, trots att den absolut inte vill det, av ett parti som egentligen vill ha kvar regeringen och av andra partier som egentligen stöder löftets innehåll.

 

Nu tycker inte jag att det här är enkla frågor. Raljerande från Viktor, mig och andra får inte skymma grundproblemet: Ett mycket svårt parlamentariskt läge med låsningar som varit och är svåra att dyrka upp.

Men regeringen och dess samarbetspartier har fler problem. Pandemin gav faktiskt ett visst andrum. Frågorna om lag och ordning, migration och integration som plågat regeringen hamnade i skuggan av viruset. Väljarna gjorde som väljare ofta gör i kristider och sökte sig till större partier som uppfattas som trygga och stabila, samt helst sitter vid makten. Socialdemokraterna steg från 24 till nästan 32 procent i den sammanvägda bedömningen av olika opinionsinstituts mätningar hos http://pollofpolls.se  (deras vägda resultat har stämt väldigt bra senaste riksdagsvalen). Tyvärr för S så har pandemieffekten klingat av efter hand. Partiet är nere mot 26% igen, med en fallande trend.

En titt på opinionsläget – ”om de vore val idag” ger en del kött på benen till gissningar om vad som kommer att styra det politiska spelet framöver:

-          Vänsterpartiet                                       35 mandat (9,1%)

-          Miljöpartiet                                             0 mandat (3,9%)

-          Socialdemokraterna                              101 mandat (26,4%)

-          Centerpartiet                                         30 mandat (8%)

-          Liberalerna                                              0 mandat (3,5%)

-          Kristdemokraterna                                 25 mandat (6,4%)

-          Moderaterna                                          81 mandat (21,1%)

-          Sverigedemokraterna                             77 mandat (20,1%)

Givet vad som väl får betecknas som de nya konstellationerna i svensk politik skulle det ge följande totala mandatfördelning:

-          ”Vänstern” (Vänsterpartiet)                                       35 mandat

-          ”Januaripartierna” (S+C+L+MP)                                 131 mandat

-          ”Nya konservativa blocket” (M+KD+SD)                     183 mandat

Siffrorna - om de stämmer – är naturligtvis rena katastrofen för januaripartierna. Två av dem åker ut ur riksdagen och de två kvarvarande kan inte ens med Vänsterpartiets mandat matcha det konservativa blocket. Stödröstning från de andra två januaripartierna kan rädda kvar både L och MP (de ligger trots allt nära spärren). Men hur det nu än blir med det har fyrklövern som styr Sverige  tappat 5% i väljarstöd sen valet, från 46,8 till 41,8%. Nya konservativa blocket har däremot ökat med 4% och har ett övertag med nästan 6%.

Räknar man in alla procenten finns fortfarande en chans att som det brukar heta ”hålla SD borta från allt politiskt inflytande”. Men då kommer det krävas aktivt stöd även av Vänsterpartiet för budgetar och annat efter nästa val. Om det varit svårt att samla de fyra nuvarande medlemmarna kring en gemensam politik lär det inte direkt bli lättare att få till det med V som tillskott i skaran. Personligen förstår jag inte hur det skulle kunna gå till. Det finns både enorma sakpolitiska skillnader mellan de f.d allianspartierna och V och gammal fiendskap som ligger och pyr.

Antar vi att ett av de två lindansarpartierna klarar spärren, vilket jag tror är ett minst lika sannolikt scenario som att bägge klarar sig, ser det ut att kunna bli väldigt jämnt mellan ”Nya konservativa blocket” och hela resten. Det kan komma att hänga på enstaka mandat om Ulf Kristersson kan bilda en högerregering.

”Fast mycket kan ju hända, det är två år kvar”, kanske du invänder. Det är sant, men tittar man på rörelserna i opinionen i de senaste fyra, fem åren så ser man att undantaget några månader under pandemin så har det varit rätt stabilt när man tittar på nivån som utgörs av de traditionella blocken plus SD.  (http://pollofpolls.se/poll_img/block.svg ) 40-40-20 är en bra sammanfattning av läget.  Det som egentligen hänt sen valet är att det borgerliga och det rödgröna blocket tappat någon procentenhet var till SD (som nu ligger ganska precis där man låg 2016, så egentligen är det inte mycket dramatik i det). Mycket talar därför just nu för att det är kampen runt riksdagsspärren och eventuella interna rörelser mellan de f.d allianspartierna som kommer att avgöra. Där har L och C dessvärre för januarisamarbetet gått kräftgång hela tiden sen valet. Det är uppenbart att den mer lättrörliga delen av alliansväljarna inte lockas av deras insatser som stödhjul åt en socialdemokratisk regering.

 

Om det finns någon bild där ledarna för de fyra partierna i överenskommelsen poserar tillsammans så har jag i varje fall inte lyckats googla fram den. Ett faktum som jag tror säger något om både hur de vill framstå och de faktiska relationerna emellan dem.

Att något av de gamla blocken skulle få egen majoritet i valet 2020 finns det fortfarande absolut ingenting som talar för. Möjligen en jättekatastrof i världen då som skrämmer en hel hord av SD-röstare och vankelmodiga socialliberaler på vänsterkanten in i det (S)tatsbärande partiets trygga famn. Men det kan väl inte ens Sveriges mest hårdföra betongsossar hoppas på?

Tillbaka till här och nu. När höstbudgeten las fram var det uppenbart att det extraordinära läget hade tagits till intäkt för att ge alla i de fyras gäng chansen att plocka lite pluspoäng i opinionen. Borta var alla års ”budgetdisciplin”. Pengar vräktes ut till höger och vänster. Självklart finns det rationella skäl till att satsa i en stor ekonomisk kris, men detta var helt uppenbart något mer. Frågan är om det kommer att få den opinionsmässiga effekt särskilt MP och L är i desperat behov av.

Januaripartierna har flera problem på halsen. Att sitta i regeringsställning eller aktivt stötta en innebär för det mesta redan det ett opinionsmässigt problem i mellanvalsperioderna. Även om man inte sällan ser ett visst flöde av väljare tillbaka från oppositionen när riksdagsvalet närmar sig. Men för S+C+MP+L tillkommer att de regerar på en överenskommelse som åtnjuter en allmän impopularitet hos väljarna. Även deras egna. Det finns därför goda skäl för dem att kasta av sig det ok den innebär opinionsmässigt i god tid före september 2022. Men samtidigt är det viktigt för trovärdigheten att de håller ihop. De har ju beskrivit sitt avtal som en kombination av tvingande nödvändighet för att Sverige överhuvudtaget ska kunna styras och ett bålverk mot både fascism, rasism och socialism (Nåja, den där sista ismen är det främst de två f.d allianspartierna som skriver under på, men politisk isolering av V finns med i avtalet). Ingen av dem ser heller ut att gå stärkta ur ett eventuellt nyval efter en regeringskris.

För att sen ytterligare addera sten på bördan så är ”fel” frågor i fokus i den allmänna opinionen mest hela tiden. Regeringen och dess partners vill helst diskutera de olika satsningar de gör i budgeten på allt från höjda pensioner till infrastrukturella satsningar av olika slag. De vill prata sjukvård, miljö och gärna lite skattesänkningar också (fast bara C och L egentligen där också). Men med undantag för några tunga coronamånader så ligger tonvikten i debatten mest hela tiden på lag och ordning och dess trådar mot både migrations- och integrationspolitik. Dessutom blottade pandemin allvarliga brister i framför allt äldrevården och förvärrade den redan bekymmersamma vårdskulden rejält. Den är visserligen formellt regionernas ansvar, men riskerar att bli en black om foten på riksplanet också om inte en positiv utveckling sker.

Det finns redan och kommer att finnas ännu mer ammunition för oppositionen när valdagen börjar krypa närmare.

Eftersom klämman är så hård och svår blir det också svårt även för större experter på svensk politik än yours truly att bedöma vad som kommer att hända. Det scenario jag skulle skatta som allra mest sannolikt är att överenskommelsen ”halvspricker” före valet. Med det menar jag att en eller flera partier officiellt lämnar samarbetet. Men de fortsätter hjälpa till med att åtminstone baxa igenom den eller de budgetar som återstår. Om väljarna kommer att tycka om en sån konstruktion är ett bevis på att ett sånt parti nu står fritt och inte längre är ett stödhjul i praktiken åt Löfvén och hans parti återstår att se. Jag är som Dr. Dengroth uttryckte saken skeptisk.

Dagens post är den tredje jag publicerat på bloggen om pandemin och dess följder. 

Först en disclaimer: Det finns en del som deltar i det offentliga samtalet kring pandemin som inte gillar vad de tycker är en fixering vid dödstal och döda i Covid-19. Jag håller med så långt att det ibland tappas bort att det finns många andra aspekter av pandemin och dess effekter på människorna än antalet smittfall och antalet döda. Men de som dör ÄR en viktig aspekt av pandemin, det får vi aldrig glömma bort. Den som mist livet kan inte få det tillbaka och alla anhöriga och vänner måste leva resten av sina liv utan den avlidne. Det har pratats mycket om skadeverkningar av lockdown och social distansering hos befolkningen. Men även dödsfall har välkända och väl utredda skadeverkningar på de närmast drabbade.

Därför är det viktig information att ha reda på hur många som dör och vilka det är som dör och hur det ser ut på olika platser i världen. Tyvärr finns det stora brister och osäkerheter i de officiella dödstalen, vilket gör det svårt att jämföra mellan olika platser. Den statistik som finns tyder på omfattande underrapportering i ett antal länder. I denna bloggpost försöker jag mig på uppgiften att göra en uppskattning av de verkliga dödstalen i de hårdast drabbade länderna hittills. 

Uppskattningarna är förstås som bäst inte mer än kvalificerade gissningar. De bygger dock på en kombination av data om överdödlighet i ett antal länder, annan officiell statistik och uppgifter av olika slag om brister i rapportering på olika platser. I vissa fall kan endast grova uppskattningar göras. Alla uppskattningar innehåller ett rätt väl tilltaget mått av försiktighet, vilket å andra sidan kan innebära att dödstal i vissa fall kan vara ännu betydligt mycket högre. I de mest osäkra fallen redovisar jag även denna högre siffra.

Aktuell, officiell statistik

 

För att få en referenspunkt, låt oss börja med att titta på hyggligt aktuell (17 juli) officiell statistik över dödstalen i olika länder i Covid-19. Först en lista med de tjugofem (25) värst drabbade länderna, sett till absoluta dödstal (källa: Statista.com)

 

Som synes är USA, Brasilien och Storbrittanien i topp på denna dystra lista. Sverige är trist nog också med på en 18:e plats. Att jämföra absoluta tal är dock som bekant ett delvis tvivelaktigt mått, så låt oss titta på hur det ser ut när vi istället jämför antal döda per miljon invånare:

 

Här blir ordningen en helt annan med Belgien i ledning. Bara Storbrittanien är kvar på tre-i-topp. Sverige är faktiskt fortfarande femte värst drabbade land i världen i den officiella statistiken. 

Men siffrorna stämmer inte i många fall, det vet vi ju redan. Så hur ser min uppskattning, mitt "guesstimate" ut? Innan vi tittar på det behöver vi först titta lite närmare på begreppet överdödlighet, eftersom det varit ett centralt nyckeltal för att få fram uppdkattningar.

Överdödlighet - vad är det?

Begreppet tycks lätt att missförstå. Till och med vår egen statsminister kläckte ju härom veckan ur sig att Sverige nu hade en normal överdödlighet. Egentligen är det ett väldigt enkelt mått:

Överdödlighet = Om faktiskt antal dödsfall på en viss plats under en viss tid minus förväntat antal dödsfall på samma plats under samma tid är större än 0.

För att räkna ut förväntat antal dödsfall tar man t.ex statistik från ett antal tidigare år och räknar ut medelvärdet. Så för platsen X i januari-mars får vi kanske fram att det i genomsnitt brukar dö 300 personer. 

Vi är inte ute efter att mäta de variationer som uppstår till följd av slumpen. Det är ingenting konstigt om det ett enskilt år dör 285 eller 320 personer istället. Överdödlighetsmåttet används när det uppstår någon form av kris som vi tror eller vet också påverkar dödligheten i ett samhälle. Det kan vara en epidemi, en djup, ekonomisk kris eller en naturkatastrof av något slag. I en kris eller katastrof kan det ofta vara svårt att samla in korrekt statistik om dödsfall. I värsta fall måste man kanske ordna snabbegravningar i massgravar, utan att ha tid att dokumentera om den döde verkligen dog i jordbävningen eller av något annat. Då kan vi senare jämföra den officiella dödsorsakstatistiken med hur många fler än normalt som totalt har dött.

Självklart är det här inget exakt mått. Säg att det kommer en epidemi till platsen X under vintermånaderna. Efteråt ser man att totalt 500 personer dog. Att det i genomsnitt brukar dö 300 personer betyder inte att att epidemin står för 200 dödsfall. Det kan vara både fler och färre i praktiken. Så den första uppgiften är att avgöra om det verkligen är fråga om överdödlighet eller bara normal variation.

Låt oss titta på USA (jag använder uppgifter från Financial Times databas) som ett exempel. Databasen innehåller både genomsnittsvärden på veckonivå och uppgifter flera år bakåt i tiden. En normal vecka i USA dör mellan 50 000 och 60 000 människor, lite beroende på årstid. För tidigare år kan man se vad som antagligen är en normal variation på upp till 3 000 - 4 000 fler eller färre döda än genomsnittet en viss vecka.

År 2020 börjar på samma sätt. Små avvikelser på veckonivå, från bara ett par hundra till ett par tusen. Men vecka 13 är det plötsligt 7 500 dödsfall fler än genomsnittet. Veckan därefter 16 500 och ytterligare en vecka senare över 23 000; över 40% högre än det normala. Det är uppenbart att det vi ser är hur pandemin slår till med full kraft i New York och New Jersey. 

Hur mycket av överdödligheten täcker då den officiella statistiken in? Här är en jämförelse för veckorna i början av pandemin:

 

Överdödligheten i USA dessa 6 veckor var alltså drygt 105 000 personer, men antalet registrerade dödsfall i Covid-19 bara runt 74 000. 

Vi vet att läget i framför allt New York var kaotiskt under perioden. Många människor dog i sina hem utan att bli obducerade. Går man några veckor längre fram stämmer uppgifterna betydligt bättre och överdödligheten är t.o.m något lägre än antalet rapporterade dödsfall i Covid-19. Trots svarta rubriker på sistone om hur smittan tagit fart i USA igen så är situationen inte någonstans i närheten av att vara som den var i New York. 

Det finns vad jag vet inte någon formell definition av hur jämförelsetalet, den normala dödligheten, ska räknas fram. Många länder har inte heller en folkbokföring av sån kvalitet att ens den siffran kan uppskattas med rimlig precision. I exempelvis Indien räknar man med att 30% av alla dödsfall inte blir officiellt registrerade. Hur det då blir i en krissituation kan man bara föreställa sig. 

Slutligen har vi också frågan om vad en eventuell överdödlighet beror på och hur väl den speglar det vi vill mäta. Hur många av de döda i en stad utsatt för belägring och anfall av fientliga styrkor dog av direkta krigshandlingar och hur många dog av exempelvis brist på läkemedel och andra sjukvårdsresurser som var en följd av krigssituationen? Även kring pandemin finns såna frågor. Vi kan misstänka att en del av överdödligheten beror på att situationen i sjukvården på de värst drabbade platserna gjort att människor dött av andra sjukdomar som de normalt hade hunnit få behandling för i tid och överlevt. Å andra sidan vet man att annan dödlighet kan gå ner under t.ex en långvarigare epidemi till följd av minskade trafikolyckor och färre våldsbrott. 

Så det är ingen exakt vetenskap. Men uppgifter kan ändå användas för att göra uppskattningar som sannolikt fångar verkligheten bättre än officiell statistik för dödsfall i Covid-19. 

Uppskattning av verkligt antal döda i Covid-19, värst drabbade länder.

Vi börjar med en lista över absoluta dödstal. Allting bygger på beräkningar som redovisas nedan, land för land. Dock har avrundningar gjorts till närmaste 500-tal för att inte ge en falsk bild av exakthet. Siffror med exakta hundratal avser länder där ingen överdödlighet har kunnat konstateras vid analys. Siffror inom parentes anger vad jag tror kan vara ett möjligt dödstal i det övre spannet i de länder där uppskattningar är särskilt svåra att göra.

 

1. USA - 161 000 döda 
2. Brasilien - 97 500 döda (156 000)
3. Indien - 71 000 döda (142 000)
4. Mexiko - 70 000 döda (100 000)
5. Storbritannien - 62 000 döda
6. Italien - 50 000 döda
7. Spanien - 39 000 döda
8. Frankrike - 31 500 döda
9. Peru - 30 500 döda
10. Ryssland - 25 500 döda
11. Ecuador - 19 500 döda
12. Indonesien - 17 000 döda (34 000)
12. Iran - 17 000 döda
14. Pakistan - 16 500 döda (33 000)
15. Kina - 10 000 döda (???)
16. Belgien - 9 795 döda
17. Chile - 9 500 döda
18. Tyskland - 9 075 döda
19. Nederländerna - 9 000 döda
20. Kanada - 8 875 döda
21. Sydafrika - 7 500 döda
22. Turkiet - 7 000 döda
23. Colombia - 6 164 döda
24. Sverige - 5 620 döda

25. Egypten - 4 120 döda

 

En ganska avsevärd skillnad, eller hur? Bara dessa länders dödstal kommer upp i närmare 800 000 (siffror inom parentes oräknade). Bara det är 33% högre än den totala, officiella dödssiffran som nu är uppe runt 600 000. 

 

Men det var ju det här med relativa dödstal också. Hur ser det ut jämfört med den officiella statistiken där? Här blir omkastningarna nästan ännu mer dramatiska (de övre talen redovisas inte här):

 

1. Ecuador - 1142 döda/per miljon invånare
2. Peru - 948
3. Storbritannien - 944
4. Belgien - 866
5. Spanien - 830
6. Italien - 825
7. Sverige - 544
8. Mexiko - 542
9. Chile - 540
10. Nederländerna - 523
11. USA - 491
12. Brasilien - 470
13. Frankrike - 467
14. Irland - 360
15. Kanada - 239

 

Så: Det i den officiella statistiken ganska anonyma Ecuador är alltså i själva verket värst drabbat i världen av Covid-19 om mina uppskattningar stämmer något så när. Sverige sjunker två platser, men lär snart vara omkört av både Mexico och Chile. Både USA och Brasilien är faktiskt inte med bland de tio värsta i denna uppskattning heller, vilket förstås beror på deras stora folkmängd.  Som synes är det också stora hopp i antal. 

 

Vad vi ser är alltså sammanfattningsvis en bild som avviker mycket från den officiella statistiken. Både i absoluta och relativa tal och i hur länder hamnar på de olika listorna. Jag kan inte utesluta att det finns länder med lägre dödstal som egentligen skulle kunna höra hemma på listan om de analyserades närmare, t ex Egypten, Irak och Bangladesh. För att inte tala om ex.vis Nicaragua där socialistregimen verkar ägna sig åt avancerad mörkläggning av vad som verkligen pågår. Men någonstans måste gränsen för ett sånt här arbete dras och i avsaknad av statistik att basera gissningar på så drar jag den här.

 

Så, hur räknade jag då mer i detalj? I nästa avsnitt i denna långa bloggpost kan den intresserade fördjupa sig i det. Länder på listan som inte har någon överdödlighet utöver registrerade dödsfall i Covid-19 redovisas inte. 

 

Land för land

 

Brasilien

De relativt få åtgärder som vidtagits i Brasilien för att förhindra spridningen av SARS-COV-2 har medfört mycket höga infektionstal och de näst högsta officiella dödssiffrorna efter USA. Med tanke på såväl omfattningen av utbrottet som bristerna i vårdsystemet och fattigdomen i landet kan man nog utgå från att det finns en betydande underrapportering. Problemet är att belägga den. Enligt BBC fanns under perioden mars-maj drygt 20% större överdödlighet än den som återfanns i statistiken för döda i Covid-19. Men enligt en forskningsrapport som vägt in en rad faktorer i sin analys så kan det vara så att den officiella dödsstatistiken bara fångat lite drygt hälften av alla verkliga fall. Den siffran stämmer bra med känd underrapportering av dödsfall i landet i influensa och andra infektionssjukdomar när jämförelser görs med faktisk överdödlighet. Enskilda rapporter från sjukhus talar också för att många dödsfall som troligen var Covid-19 registrerats med andra orsaker.

En konservativ uppskattning säger att vi ändå kan anta att det verkliga dödstalet i Brasilien är 25% högre än den registrerade

Chile

Pandemin fick fäste i Chile senare än i många andra länder. Rapporterad dödlighet i landet varierar fram till början av maj mellan 50 under och drygt 200 över genomsnittet per vecka, med ett snitt på +150. Sen sker en väsentlig ökning och fram till månadsskiftet juni/juli rapporteras en överdödlighet på drygt 8 000 under sju veckor, ett snitt på över 1 100 i veckan alltså. Ungefär 5 400 officiella dödsfall i Covid-19 rapporteras under motsvarande tid.

Chile har gjort justering i sin dödsfallsstatistik i form av ett större tillägg av fall vid åtminstone ett tillfälle. Men det finns ändå en oförklarad överdödlighet på 48%. Landet har också en inofficiell statistik som omfattar samtliga dödsattester där Covid-19 nämns, även då ett laboratorietest som bekräftar infektion saknas. Senaste uppgift från 11 juli – drygt 11 200 fall varav 6 800 officiellt bekräftade – stämmer relativt bra med den observerade överdödligheten. För att ta höjd för att det ändå säkert kan finnas fall där dödsorsaken inte var Covid-19 så nöjer vi oss med att på liknande sätt som andra länder med statistiskt bekräftad överdödlighet räkna med 70% av denna.

Chiles dödstal sätts därför till officiellt dödstal gånger 1,34 (48% * 0,7)

Ecuador

Ecuador torde vara det land från vilket officiell dödsfallsstatistik finns där de registrerade dödsfallen i Covid-19 avviker mest från observerad överdödlighet.

Utbrottet i landet startade i slutet av mars i Guayasprovinsen. I början av april var sjukvården där helt överlastad, precis som begravningsbyråerna. Rapporter kom om att döda personer hade lagts ut på gatan. Endast en mindre del av de som dog hade testats och fått Covid-19 som dödsorsak. Både landets president och inrikesministern har senare medgivit att de officiella siffrorna inte stämmer. Totalt för april – juni är överdödligheten över 23 000 personer (före virusutbrottet låg siffrorna per vecka hela tiden nära genomsnittet). Detta att jämföra med officiellt registrerade drygt 4 500 dödsfall p.g.a Covid-19 fram till månadsskiftet juni/juli. På sistone stämmer siffrorna bättre, men de officiella siffrorna täcker ändå bara knappt hälften av observerad överdödlighet.

Vi väljer på grund av den enorma avvikelsen att helt bortse från den officiella dödssiffran i vår uppskattning, utom de cirka 700 dödsfall som hittills registrerats i juli. För tiden dessförinnan använder vi 80/20-regeln och sätter troliga dödsfall orsakade av Covid-19 till 80% av den totala överdödligheten under perioden om 23 400 personer.

Frankrike

Frankrike hade enligt BBC:s analys en överdödlighet under perioden 2 mars – 10 maj som översteg rapporterade dödsfall i Covid-19 med knappt 2 000, eller 7,5% Den siffran är betydligt lägre än de i övrigt hårdast drabbade länderna i Europa, sett till antal döda.

Vi antar att 70% av denna överdödlighet kan hänföras till Covid-19 och beräknar Frankrikes dödstal genom att multiplicera officiellt dödstal med 1,052 (7,5% * 0,7)

Indien

Dödstalen har ökat snabbt i Indien senaste månaden, men vi kan utgå från att de ändå inte på långt när fångar den verkliga sanningen. Indiens dödsfallsregistrering har även i normala fall stora brister. Man räknar med att 30% överhuvudtaget inte förs in i registren. Av de som ändå gör det bedöms bara drygt 20% ha en korrekt dödsorsak. Övriga saknar, eller har en felaktig/otillräckligt utredd orsak angiven. 

Indiens egna siffror över dödsfall i olika infektionssjukdomar anses ännu mer notoriskt opålitliga. Exempelvis registrerades knappt 200 dödsfall i malaria 2017, medan en skattning av ett internationellt institut kom fram till att det kan röra sig om så många som 50 000. Liknande siffror gällde för tyfus och dengufeber. 

Givet ovanstående siffror så utgår vi först från att myndigheterna finns minst 3 gånger så många registrerade dödsfall som inte fått en Covid-19 diagnos fast de borde ha fått det. Vi antar vidare att detta totala antal registrerade dödsfall bara är 70% av den verkliga totalen. För att ändå vara försiktiga tar vi i listan bara upp hälften av den framräknade summan i listan, men sätter totalsumman som ett tänkbart, övre värde.

Indonesien

Det folkrika Indonesiens statistik är av allt att döma i princip helt otillförlitlig och långt, långt under verkligt antal. Den allmänna testningen är bristfällig. Laboratorietestning av döda som haft misstänkta symptom sker bara i begränsad omfattning. Vissa regioner rapporterar inte ens in ordentligt till den centrala statistiken, det gäller t.ex West Java - den folkrikaste provinsen med nästan 50 miljoner invånare - som skall vara hårt drabbad men hittills bara redovisat drygt 3 000 smittade och 110 dödsfall. Trots att smittan nu rapporteras finnas i alla provinser kommer det bara till ungefär 1 500 nya fall om dagen. Inte ens 5% av siffran i Indien, trots att testningen även där har stora brister.

Den enda sifferuppgift av något värde som finns visar att i huvudstaden Jakarta under vårmånaderna så var överdödligheten 8 gånger högre än rapporterat antal dödsfall. De flesta karantänsåtgärder har upphört sen slutet av maj. En frivillig databas rapporterade redan i början av maj vid utbrottets början att de hade 3 gånger så många dödsfall som redovisades i den officiella statistiken. 

Även en mycket försiktig uppskattning ger enligt min samlade bedömning av uppgifterna ovan att den officiella siffran bör minst femdubblas. Den verkliga siffran kan säkert vara tio gånger högre eller mer.

Iran

Iran hade tillsammans med Sydkorea det tidigaste större utbrottet av Covid-19 utanför Kina, det startade redan i februari. Det förekom då uppgifter från olika källor om både underrapportering och åtminstone inledningsvis ren mörkläggning från myndigheterna. Även vissa regimtrogna personer gick ut officiellt och sa att angivna uppgifter om smittade och döda var för låga. I början var också testningen mycket begränsad som i så många andra länder. Eftersom Iran är en hård diktaturstat är det mycket svårt att verifiera vad som är sant och inte. Men när landet släppte sin egen statistik över dödsfall första kvartalet 2020 så noterades en markant överdödlighet i fyra provinser på mellan 20 och 50%. Särskilt en av dem – Qom – associerades med det första utbrottet. Överdödligheten var totalt 3,5 gånger så stor som antalet officiella dödsfall i Covid-19; över 5 000 personer.

Tack vare karantänåtgärder fick Iran ner smittspridningen efter det första utbrottet, men under sommaren har det flammat upp igen. Landet har hittills i juli rapporterat mellan 150 och drygt 200 dödsfall per dag. Det saknas uppgifter om hur trovärdiga dessa är.

Det är svårt att bedöma uppgifterna för Iran. Att första utbrottets omfattning underrapporterats verkar sannolikt. Däremot saknas tydlig indikation på att samma sak gäller för det andra som nu skördat fler liv officiellt än den första vågen. Vi antar därför bara att 70% av oförklarad dödlighet i första kvartalet kan läggas till det officiella dödstalet, väl medvetna att ett land som Iran kan ha allt intresse att av propagandaskäl inte redovisa verkliga smitt- och dödstal.

Italien

I norra Italien rådde under pandemins början vad som beskrevs som närmast ett krigstillstånd. Mängder av människor dog hemma och på vårdhem utan att registreras i den officiella statistiken. Under de två första månaderna dog var överdödligheten 61% högre än de registrerade dödsfallen p.g.a Covid-19. De två värsta veckorna var dödligheten i landet mer än 10 000 personer högre än normalt (>80%). Ungefär 80% av de som officiellt avlidit till följd av viruset i landet dog under den perioden. Senare statistik är inte tillgänglig, så det går inte att säga om rapporteringen blivit bättre, men det kanske ändå kan antas. Italien är nu nere på mycket låga dödstal sett till landets storlek och hur hårt drabbat det var innan.

Vi antar att av observerad överdödlighet utöver officiella dödsfall i Covid-19 så är 70% direkt orsakade av viruset. Officiellt dödstal multipliceras därför med 1,42 (0,6 * 0,7)

Kina

Det har förekommit en rad uppgifter både från och utanför Kina om mörkläggning från myndigheterna i olika skeden av pandemin. Att verifiera dem är dock inte lätt. Hur många som verkligen dött i Wuhan eller på andra platser i landet förblir en öppen fråga. Den uppjustering av dödssiffran från Wuhan som skedde i april är kanske bara en skenmanöver. Kina är en paranoid kommunistdiktatur med ett stort intresse att spela ner omfattningen av utbrottet för att inte ytterligare försämra det dåliga läge man hamnat i internationellt som källa till hela pandemin.

En rapport från ett universitet i USA som använt olika datakällor och underrättelseuppgifter menar att den verkliga dödssiffran en vecka in i februari var åtminstone runt 7 000 personer. Den officiella statistiken säger 545. Man har bl.a tittat på omfattningen av kremeringar i staden. Rapporten kom fram till att den verkliga dödssiffran bara i Wuhan kan vara upp till 10 gånger högre än vad som officiellt medgivits. Det verkar nu också tämligen säkert att SARS-COV-2 började spridas åtminstone två månader innan vad som officiellt har sagts från kinesiskt håll.

Tyvärr går det i avsaknad av officiell statistik och medgivanden från kinesiska myndigheter inte att göra några rimliga gissningar om den verkliga dödssiffran. Som en markering dubblar vi landets egna uppgifter, men det är förmodligen bara en bit på vägen till sanningen.

Mexiko

Som framgår av uppgifter i föregående avsnitt är landet ett av de hårdast drabbade nu både i absoluta dödstal och i ökningstakt. Ofta rapporteras fler än 1 000 dödsfall dagligen. Dessvärre ser det ut som att de verkliga sifforna är ännu mycket värre. Testningnivån är trots de höga redovisade talen låg, bevisat bl.a av att nästan 2/3 av de som testas får ett positivt provsvar för viruset. Endast laboratoriebekräftade fall räknas in i officiell dödsstatistik och sjukvården inte minst i huvudstaden har varit mycket hårt ansträngd. Flera studier och rapporter pekar mot att det verkliga dödstalet kan vara 3 gånger högre än det som redovisas. Från Mexico city rapporteras mer än 27 000 dödsfall totalt från slutet av mars till slutet av maj. Normalt antal döda under perioden borde vara cirka 10 000, men bara drygt 4 000 dödsfall i Covid-19 finns registrerade. Det "fattas" alltså 13 000 oförklarade dödsfall. I början av juli hade gapet ökat till över 16 000. Överdödligheten i staden har varit uppe i 220%, men är nu "bara" ungefär lika stor som den normala, d.v.s ändå en fördubbling av total dödlighet. 

Mexico är ett land med många fattiga och samtidigt ett av de länder i världen som har de högsta talen vad gäller övervikt, högt blodtryck och diabetes typ 2, alla riskfaktorer för en fatal utgång av virusinfektion.

Det verkar rimligt att anta att Mexico kan ha närmare dubbelt så många dödsoffer för pandemin som rapporterat, kanske upp till tre gånger så många.

Nederländerna

Landet hade en tuff situation i början av pandemin i Europa och var vid sidan av Italien, Spanien och Frankrike det hårdast drabbade tillsammans med Belgien. Det och ett mer konservativt vis att räkna dödsfall än grannlandet gör att statistiken visar en procentuellt sett ganska stor oförklarad överdödlighet i mars-maj. Den är 64% större än vad som officiellt redovisats som dödsfall i Covid-19. Innan pandemin slog till låg siffrorna en bit under normal dödlighet.

Vi antar att åtminstone 70% av den oförklarade överdödligheten kan hänföras till Covid-19 och multiplicerar därför det officiella dödstalet med 1,45 (1+(0,64*0,7)

Pakistan

Indiens grannland i norr har även enligt officiella medgivanden problem med sin statistik. I juni uttalade sig ordföranden i en kommission för frågor om vetenskap och teknik som är direkt underställd landets premiärminister. Med hänvisning till både brister i testning av smittade och registrering av andra dödsfall än de som dör av direkt andningssvikt (respiratory failure) uppskattade han verkligt dödstal till mellan två och tre gånger det rapporterade. Vissa uppskattningar av antalet smittade i olika provinser säger att det verkliga antalet är upp till 10-20 gånger det registrerade. Ändå har Pakistan internationellt sett låga dödstal i procent av smittade. Rädsla, diverse konspirationsteorier och oro för att man inte ska kunna begrava anhöriga som traditionen bjuder antas också bidra till att många avstår testning både av levande och döda. Det finns också ett starkt socialt stigma kring hela sjukdomen.

Det verkar rimligt att anta att myndigheternas egna uppgifter i det övre spannet (dvs 3xofficellt dödstal) bör ses som ett golv för minsta, sannolika antal. En övre gräns är enormt svår att uppskatta, kanske minst det dubbla? 

Peru

Sett till antal döda per miljon invånare är Peru lika hårt drabbat av pandemin som Brasilien. Men det är ändå bara halva sanningen. För trots att landet vidtog relativt hårda åtgärder redan i mars har man en överdödlighet som ligger 87% över det normala. Och är tre gånger så hög under april-juni som de officiellt rapporterade dödsfallen. Fattigdom och svårigheter att nå ut med hjälp nämns som orsaker. Mycket av maten köps på marknader och eftersom många peruaner saknar kylskåp och frys måste de handla ofta. När regeringen begränsade öppettiderna p.g.a pandemin blev resultatet att trängseln ökade. På en del marknader har 50-80% av de som säljer testat positivt för viruset. Många tvingas också åka till sina arbeten med överfull lokaltrafik och trångboddheten är stor.

Det framgår av statistiken att underrapporteringen av dödsfall inte verkar minska nämnvärt. Även i början av juli var det inte ens hälften av överdödligheten som registrerats som dödsfall i Covid-19. Vi antar därför att 70% av den oförklarade överdödligheten kan hänföras till Covid-19. (officiellt dödstal + (2*officiellt dödstal*0,7))

Ryssland

De ryska siffrorna har varit föremål för misstänksamhet redan från början, då många ansett dem för låga. Man har visserligen haft en omfattande testning av smittade, men snäva kriterier för att registrera dödsfall med virusinfektionen som dödsorsak. Dödstalen i procent av registrerade infektioner har varit anmärkningsvärt låga. Dödsstatistik för maj månad i landets två största städer S:t Peterburg och Moskva visade dubbelt så hög total överdödlighet som registrerade dödsfall i Covid-19.

Förra veckan justerade ryska myndigheter enligt en artikel den officiella dödsstatistiken fram till och med maj, vilket innebar nästan en tredubbling till cirka 15 000. WHO:s redovisning har däremot inte uppdaterats med det än och det framgår inte heller att den löpande redovisning fram till dags datum har justerats med hänsyn till det nya sättet att räkna.

Utifrån dessa uppgifter antar vi att det faktiska dödstalet i Ryssland är 15 000 + officiellt dödstal hittills för juni-juli (ca 7 000) multiplicerat med 1,5. Verkligt tal kan vara ännu högre.

Spanien

Enligt BBC:s uppgifter hade Spanien från mars fram till mitten av maj en överdödlighet som var 54% högre än den redovisade dödssiffran för Covid-19. Situationen är nu sannolikt under bättre kontroll vad gäller redovisningen, men utbrottet har också minskat i omfattning och inte så många nya dödsfall har tillkommit under juni-juli (Jag bortser här från rapporterade problem med Spaniens nya sätt att redovisa som fått mycket kritik då landet de flesta dagar inte rapporterar något alls).

På liknande sätt som för Italien och Nederländerna antar vi att 70% av oförklarad överdödlighet beror på Covid-19 och multiplicerar därför den officiella dödssiffran med 1,378 (0,54*0,7)

Storbritannien

Storbritannien har haft en hel del problem med sin officiella statistik, som från början endast inkluderade dödsfall på sjukhus. Vid flera tillfällen har större justeringar gjorts uppåt av siffrorna. Det verkar också råda oklarhet om vilken den officiella siffran ska vara. BBC sa 51 000 i mitten av juni när WHO bara redovisade drygt 40 000. Vid samma tidpunkt var överdödligheten räknat från slutet av mars då dödstalen på allvar började öka totalt 65 000. Det ger ungefär samma oförklarade överdödlighet som Spanien.

Vi räknar på samma sätt som för Spanien och Italien och lägger till 70% av oförklarad överdödlighet som beroende på Covid-19 (officiell dödssiffra * 1,378)

Sydafrika

Enligt officiell statistik det värst drabbade landet i Afrika sett till absolut antal. Man började med en hård lockdown under våren och höll därför nere spridningen av viruset. Under den tiden sjönk också dödligheten totalt.

När landet nu öppnat upp har smittspridningen tagit fart och från mitten av juni noteras en överdödlighet i dödsfall av naturliga orsaker enligt redovisad statistik t.o.m månadsskiftet. Överdödligheten ligger på cirka 6 500 personer, medan Sydafrika redovisade 2 800 dödsfall i Covid-19 under samma period.

Vi antar att det speglar en överdödlighet på minst det dubbla mot redovisade siffor och att 70% av den beror på dödsfall i Covid-19. Officiellt dödstal multipliceras därför med 1,7

Turkiet

Även i Turkiet har anklagelser om underrapportering av verkligt antal dödsfall förekommit under pandemin. Att myndigheterna kan ha skäl att göra det, kan man nog lugnt utgå från. Både internationella bedömare och intern opposition har kommit med argument. Bland annat finns det en oförklarad dödlighet i Istanbul under mars-april som är 33% högre än det som förklaras av officiella dödsfall i Covid-19. Bristfällig testning särskilt i pandemins början och misstänkt lågt antal dödsfall i relation till registrerade smittfall är andra argument. Vissa påståenden Turkiet gjort kring hur dödsfall har redovisats har också kunnat vederläggas vid stickprovskontroller. Turkiet har dessutom hittills vägrat att offentliggöra statistik nedbruten på enskilda städer och dag-för-dag.

Underlag för att uppskatta verkligt antal döda i Turkiet är bristfälligt. Den auktoritära regimen och oklarheterna kring redovisning av dödstalen gör att det inte känns orimligt att utgå från den överdödlighet som konstaterats i Istanbul under våren och multiplicera det officiella dödstalet totalt med den.

USA

Pandemin slog till med full kraft mot framför allt staterna New York och New Jersey under våren. Situationen var kaotisk med överbelastad sjukvård och överfulla begravningsbyråer. Det stod tidigt klart att många dödsfall av viruset aldrig blev registrerade och det syns också när man studerar statistiken. En rapport byggd på officiella register kommer fram till en överdödlighet under mars-maj 2020 på drygt 122 000 personer i hela landet. Officiell dödssiffra i Covid-19 under perioden är drygt 95 000 personer. Överdödligheten var därmed 28% högre.

Utvecklingen i USA har skiftat sen dess. Situationen i de stater på östkusten som drabbades i början är nu relativt under kontroll. Flera andra stater, inte minst de folkrika Kalifornien, Texas och Florida har däremot stora mängder smittade efter att ha öppnat upp sina samhällen och tagit bort merparten av restriktionerna i slutet av maj. Många vårdas på sjukhus och dödsoffren ökar, men läget är trots allt inte på långt när så kaotiskt som det var i New York i april och per capita har staterna fortfarande färre inlagda i intensivvård än Stockholm hade på höjden av utbrottet här. Den nyaste statistik som finns att tillgå tyder också på att gapet mellan rapporterad, total överdödlighet och registrerade dödsfall i Covid-19 har sjunkit betydligt.

Beräknad dödssiffra i USA sätts för perioden fram till och med maj till officiell dödssiffra + 70% av ytterligare observerad dödlighet. Från och med det datumet antas p.g.a bättre överensstämmelse i statistiken att verkligt antal döda p.g.a Covid-19 är 10% högre än rapporterat.

KÄLLOR:

https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019/situation-reports

https://www.bbc.com/news/world-53073046 (artikel om överdödlighet i ett antal länder)

https://github.com/Financial-Times/corona (databas med uppgifter om överdödlighet – nedladdningsbar csv-fil)

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/statistik-och-analyser/bekraftade-fall-i-sverige/

https://en.wikipedia.org/wiki/COVID-19_pandemic_in_Indonesia (och liknande artiklar för ett antal andra länder)

https://www.medrxiv.org/content/10.1101/2020.05.08.20093617v1.full.pdf (Brasilien)

https://www.news-medical.net/news/20200608/Cremation-numbers-reveal-possible-suppression-of-true-COVID-19-data-in-China.aspx

https://www.bloombergquint.com/coronavirus-outbreak/covid-19-deaths-in-india-how-india-could-fill-in-the-blanks-on-excess-mortality

https://www.thejakartapost.com/news/2020/05/14/covid-19-volunteers-urge-govt-to-release-data-as-suspected-virus-deaths-exceed-3000.html

https://www.bbc.com/news/world-latin-america-53150808 (artikel om Peru)

https://www.washingtonpost.com/world/the_americas/mexico-city-coronavirus-excess-death-toll/2020/07/02/2baaab3e-bbbb-11ea-80b9-40ece9a701dc_story.html

https://www.ft.com/content/5746d3c0-ea4c-4552-b465-ea0c491079b2

https://www.voanews.com/covid-19-pandemic/covid-19-deaths-patients-grossly-under-reported-pakistan

https://www.hindustantimes.com/world-news/pakistan-understating-covid-19-infections-and-deaths-says-report/story-BlI3WwMk93FRhXXQpVg97O.html

https://www.bloomberg.com/news/articles/2020-07-10/russia-more-than-triples-covid-19-death-toll-in-revised-data

https://www.samrc.ac.za/reports/report-weekly-deaths-south-africa?bc=254

https://medium.com/@kavehmadani/in-search-of-the-murder-making-sense-of-irans-reported-deaths-4279d2b03175

https://bianet.org/english/health/224140-does-turkey-underreport-coronavirus-deaths-here-is-what-we-know (Turkiet)

https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/fullarticle/2767980 (USA)

 

Innehåll - en blandning av positiva och mindre positiva nyheter och fakta för Stockholms och Sveriges del:

- Stockholm: Fortsatt minskning av allvarligt sjuka och döda

- Stockholm: Insatser i äldreomsorgen minskar sjukfallen, nu också statistiskt belagt (?)

- Stockholm: Troligen fortsatt långt till flockimmunitet

- Sverige: Osäkert läge inför sommaren

- Sverige: En jämförelse med Tyskland 

- Skadar lågkonjunktur och isolering mer än själva sjukdomen?

 Stockholm: Fortsatt minskning av allvarligt sjuka och döda

(en fortsättning av info som tidigare publicerats på min Facebook var 14:e dag sen april. Uppgifterna bygger främst på statistik från Stockholms läns landsting)

I avsaknad av säkrare uppgifter om hur många som egentligen smittas totalt anser Folkhälsomyndigheten att antalet personer som får intensivvård p.g.a Covid-19 är den bästa indikation vi har på hur epidemin utvecklas i Sverige. För Stockholms läns del (+2,3 miljoner invånare) ser vi glädjande nog en fortsatt minskning av antalet inlagda på IVA vid länets sjukhus:

 

Som synes når antalet patienter en peak kring mitten av april och ligger sedan kvar på den nivån ett par veckor till innan det börjar sjunka. Strax innan månadskiftet maj/juni är antalet som IVA-vårdas per dag halverat mot toppen och någon vecka senare går regionen ner under 100. Just nu vårdas ett sjuttiotal patienter och trenden är fortsatt minskande.

Stockholm står för runt 45% av minskningen av intensivvårdsfall p.g.a Covid-19 som varit den senaste månaden.

Ofta glöms övriga patienter som inte får IVA-vård för sin Covid-infektion bort. Men många av dessa är mycket svårt sjuka och i gruppen ingår de flesta som avlidit. De är betydligt fler och har därför utgjort en minst lika stor belastning för länets sjukvård som patienterna på IVA. Kring mitten av april vårdades som mest ungefär 900 patienter, inkluderat personer som fick vård på sitt äldreboende. 

 

Antalet i annan vård har inte sjunkit riktigt lika mycket som IVA-vården, men är nu snart halverat från toppen. 

Trenden är fortsatt sjunkande. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att det inte är samma sak som att det slutat läggas in nya patienter. Tvärtom: Fortfarande tas ett sextiotal personer in i sjukvården varje dag i snitt p.g.a svåra symptom av viruset. Ännu fler kämpar med svåra symptom i sina hem. Många är eller kommer att bli i behov av omfattande rehabilitering. Än vet vi inte de långsiktiga effekterna av de allvarliga sjukdomsförlopp som många tusen stockholmare redan har drabbats av. Hur många vet vi inte. Men nästan 5 000 personer har vid det här laget varit intagna för sjukhusvård för Covid-19 och skrivits ut. 

Människor fortsätter att dö av Covid-19 i Stockholm, men även antalet avlidna fortsätter att sjunka.

 

Trots att beräkningen bygger på rullande sjudygnsmedelvärden (d.v.s. antalet döda en dag beräknas utifrån medelvärdet av antalet avlidna denna dag, 4 dagar före och 2 dagar efter) så gör ryckigheten i rapporteringen att det blir variationer som mest troligt inte beror på verkliga upp- och nedgångar. 94 döda den 16 april är den högsta rapporterade siffran, men som synes har det genomsnittliga antalet döda varit cirka 60 som högst. Nu ser det ut att ligga runt 10. Dödstalen i Stockholm har sjunkit snabbare än i resten av Sverige (vi återkommer till detta). Den 26 april var mer än hälften av de avlidna i Sverige i pandemin från Stockholms län. Nu har andelen sjunkit till ganska exakt 45%. Totalt har 2 185 personer i länet registrerats som avlidna hittills. 

Stockholm: Insatser i äldreomsorgen minskar sjukfallen

Coronaviruset har slagit hårt mot äldreboendena i Stockholm. Runt 15% av de som provtagits positivt för Covid-19 kommer från s.k särskilda boenden för äldre i länet (SÄBO) och av de avlidna hittills var över 40% från ett sådant äldreboende. Av närmare 380 permanent- och korttidsboenden har nästan 240 haft minst ett diagnosticerat fall av Covid-19. Bristen på skyddsutrustning och brister i rutiner för att minska smittrisken har orsakat mycket stora problem. Samtidigt ska man inte glömma att dödligheten är mycket hög på dessa boenden även i vanliga fall, därför att de i huvudsak bebos av sköra, äldre människor som befinner sig i livets slutskede. 

Nu har även dödstalen på äldreboendena sjunkit tack och lov. I mitten av april registrerades 50-60 nya smittade om dagen och dödligheten bland dessa var åtminstone 30%. Den siffran har sjunkit ordentligt och senaste veckorna varierar det mellan 10 och 15 personer om dagen. Frågan är bara om det beror på bättre rutiner för att skydda de boende mot smitta, eller om det mer handlar om att den allmänna nivån av smittspridning i Stockholms län har sjunkit. För att undersöka det har jag jämfört antalet patienter på IVA med antalet nya fall från de särskilda boendena, en statistik som går att studera från mitten av april och framåt. 

 

Den här grafen kräver en lite mer detaljerad förklaring. Vi antar enligt ovan att antalet inlagda på IVA ganska väl speglar hur stor smittan är i samhället totalt. Vi räknar om IVA-fallen till en konstant som vi sätter till 100 (helt godtyckligt värde). Sen jämför vi registrerade smittfall på äldreboenden under perioden på samma skala (detta värde är därför också helt godtyckligt och fungerar bara som en relativ jämförelse). 

Om antalet smittade på äldreboendena bara beror på hur stor smittan är i samhället totalt (d.v.s. hur många bland personalen som är smittade och för infektionen vidare till patienterna) så borde den blå kurvan ligga på eller mycket nära 100-linjen hela tiden. Men det gör den inte. Som vi kan se är det relativt sett många fler fall som provtas i början av tidsperioden. Sen sjunker den blå kurvan brant och hamnar under den gröna linjen en vecka in i maj. 

Även om man ska vara försiktig att dra för långtgående slutsatser av detta är slutsatsen ändå klar för mig: Arbetet på äldreboendena i länet har givit resultat och det är nu en betydligt lägre andel av de smittade som kommer från sådana. Det är givetvis mycket positivt och bidrar också förstås till de sjunkande dödstalen. 

Stockholm: Troligen fortsatt långt till flockimmunitet

Stockholm är den utan jämförelse hårdast drabbade regionen i Sverige av viruset. Det har funnits förhoppningar både hos Folkhälsomyndigheten och vissa forskare att det ändå ska betala sig genom att en så stor del av befolkningen fått immunitet genom att ha haft viruset att s.k flockimmunitet närmar sig.

Tyvärr har de mätningar som genomförts hittills inte bekräftat detta. Det finns fortfarande ett ganska stort mått av osäkerhet, p.g.a att det saknas riktigt omfattande testning av befolkningen. Men det står klar att huvudstaden inte är i närheten av de kanske 50-60% smittade som det talats om för att viruset på allvar ska tappa förmågan att sprida sig i befolkningen. 

Den senast analyserade mätningen (från 11-17 maj) gav ett resultat på drygt 10% med antikroppar (https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/6561cbb8fcb8435788fb69f5fd1b4356/seroepidemiologiska-studier-genomgangen-covid-1-delrapport-1.pdf). Det är mindre än hälften av vad myndigheten räknat med i tidigare skattningar av viruset spridning. Mätningen bygger dock på ett litet antal prover, så det finns anledning att tolka försiktigt. Själv tror jag att den verkliga siffran kan ha legat runt 15% för några veckor sen. Jämför man med registrerade dödsfall ger det en dödlighet på runt 0,6 - 0,7% i snitt för alla åldersgrupper. Det ligger rätt väl i linje med de uppskattningar som gjorts av olika forskargrupper i olika länder. 

Kan det då vara så att det finns andra faktorer som kommer att begränsa epidemins omfattning i Stockholm? Det talas om att vissa smittade inte utvecklar antikroppar, men troligen kommer att kunna bekämpa viruset effektivt ändå p.g.a immunsystemets "minne" om de skulle oturen att återinfekteras. Det handlar främst om s.k T-celler. Förutom att fler i så fall varit smittade så finns  så fall också fler bland den ännu inte smittade delen av invånarna i länet som i vart fall inte är mottagliga för att bli allvarligt sjuka.

En annan hypotes är s.k korsimmunitet. Det finns ett antal andra coronavirus som cirkulerar i befolkningen och sällan ger värre symptom än en ordinär förkylning. Tydligen är det inte alls en speciellt långsökt hypotes att dessa virus är så pass genetiskt lika SARS-COV-2 att en person som haft dem inte alltför många år bakåt i tiden skulle kunna vara helt immun på det nya viruset. 

Slutligen finns teorier om att vissa personer har något slags genetiskt skydd som gör att viruset inte kan tränga in i deras celler. Kan det stämma? Jag vet inte, jag saknar helt kunskaper i molekylärbiologi. 

Beroende på omfattningen kan man då tänka sig att även om bara runt 10-15% i Stockholms län haft infektionen än, så är det färre än 85% som teoretiskt kan infekteras och bli sjuka och/eller smitta andra vidare. Professor Jan Albert, en av de främsta experterna i Sverige inom området, sa för ett par veckor sen i en TV-intervju att han hade svårt att förstå storleken på nedgången av virusinfektioner i Stockholm om det inte fanns en sån faktor med och påverkade. 

Man kan vara optimistisk, men behöver också vara realistisk. Förra veckan kom resultatet av en stor antikroppsstudie från Bergamo i Italien, det troligen hittills hårdast drabbade området i världen. Studien visade att 57% av befolkningen hade antikroppar och alltså varit sjuka i Covid-19. Fortfarande smittas ett antal människor varje dag i regionen som har cirka 1 miljon invånare. Så länge vi inte har fakta som talar för att det ser helt annorlunda ut i Stockholm måste vi alltså utgå från att en majoritet av befolkningen fortfarande är mottaglig för viruset.

Sverige: Osäkert läge inför sommaren

Folkhälsomyndigheten publicerade den 12 juni en analys av det s.k reproduktionstalet - R - för Covid-19 i Sverige:

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/4b4dd8c7e15d48d2be744248794d1438/riket-skattning-av-effektiva-reproduktionsnumret-2020-06-12.pdf

Studien visar att R ligger väldigt nära 1. 

Om du känner dig osäker på vad R betyder så är det i princip hur många nya personer som en smittad person i genomsnitt infekterar. Om R är större än 1 kommer antalet som är smittade samtidigt att öka och så småningom skjuter kurvan i höjden så att sjukvården inte kan hantera alla allvarligt sjuka. Om R är lägre än 1 kommer antalet nya sjukfall stadigt att minska. Ju lägre, ju snabbare går minskningen.

Att Sverige ligger så nära den kritiska gränsen innebär att även en liten förändring kan få epidemin att ta fart igen och antalet nya fall öka. Vi pratar alltså inte bara om att det blir fler fall i största allmänhet, utan att vi kommer in i det farliga läge där epidemin börjar växa exponentiellt och sjukhusen bli överfyllda igen med patienter om man inte inför nya åtgärder för att hindra smittan att sprida sig.

Vi ser redan tecken på sämre fysisk distansering mellan människor i olika sammanhang. När Folkhälsomyndigheten nu tillåter semesterresor i landet kan det innebära risk för trängsel på fler platser. Det är inte heller riktigt bra ur ett smittspridningsperspektiv att människor lämnar sina vanliga sociala sammanhang och interagerar med andra personer. Ju fler olika personer en smittsam individ har kontakt med, desto mer smitta kan spridas. Idealiskt vill man egentligen att vi alla begränsar våra närmare kontakter till ett mindre antal människor. 

Folkhälsomyndigheten har säkert gjort simuleringar där de kommit fram till att vi ska kunna göra det här utan att smittan ökar igen. Men det är en vansklig balansgång. Viktigt att förstå är att vi är i ungefär samma situation på den här punkten som alla länder som nu lättar på sina restriktioner. Ingen vet helt säkert vad det leder till och ett stort ansvar ligger på enskilda människor att bete sig förnuftigt. Det hela känns ändå som lite av ett vågspel.

Sverige och Tyskland - en jämförelse

För två månader sen hade Tyskland med 82 miljoner invånare fler än 10 gånger så många registrerade smittade och drygt tre gånger så många registrerade dödsfall som Sverige.

Idag är samma siffror ungefär 3½ gånger fler smittade och 1 2/3 (alltså inte ens dubbelt) så många dödsfall. Varför har det blivit så?

Epidemin tog fart i Tyskland något före Sverige, men inte mycket. Tyskland vidtog mycket snabbt en rad åtgärder utifrån en nationell plan vars främsta mål var att "Minska sjuklighet och dödlighet". Tyskland har inte haft någon regelrätt lockdown, men däremot strängare restriktioner än Sverige på flera punkter:

- Stängning av restauranger och verksamhet som innebar nära fysisk kontakt (t ex frisörer)

- Stängning av skolor och förskolor

- Förbud mot sammankomster med fler än två personer (undantaget familj/hushåll)

- Obligatoriskt att hålla avstånd om minst 1,5 meter till andra på allmän plats. 

Några delstater har haft temporära utegångsförbud, som dock varit något mildare än i länder som Spanien och Italien. Precis som i Sverige varierar smittspridningen mycket. Värst drabbat är södra Tyskland, medan bl.a huvudstaden Berlin har klarat sig förhållandevis lindrigt.

Om vi tittar på de bägge ländernas statistik över antal intensivvårdade patienter för Covid-19 de två senaste månaderna syns effekten av de hårdare restriktionerna tydligt:

 

Från att ha haft mer än fem gånger så många inlagda patienter på toppen av kurvan är nu Tyskland nere på under 500 patienter och har inte ens dubbelt så många inlagda som i Sverige. Då ska man komma ihåg att Tyskland är ett mycket mer tätbefolkat land med fler stora befolkningscentra där all erfarenhet säger att smitta sprids lättare.

Förutom dessa åtgärder har Tyskland redan från början arbetat mer med kontaktspårning även vid mindre utbrott. I de dagliga rapporterna från deras motsvarighet till vår folkhälsomyndighet redovisas i stort sett alla såna. Uppenbarligen har det gett resultat. Tyskland har nu hävt flertalet av ovannämnda restriktioner och återöppnat sina skolor. Kvarstår gör kravet på att hålla 1,5 meters distans och dessutom har det tillkommit en bestämmelse om att ansiktsmask måste bäras i lokaltrafiken och i alla affärer. 

Det effektiva reproduktionstalet (R) sen epidemins peak i mitten av april beräknas i Tyskland i snitt ha legat på 0,87. Om det stämmer så är det ytterligare en indikation (se ovan) på att Sverige ligger mycket närmare det kritiska värdet 1, eftersom minskningen av nya, allvarliga sjukfall gått långsammare här.

Här också en graf över antalet rapporterade döda de senaste två månaderna:

 

Även här ser man mycket tydligt hur utfallet påverkats av de olika strategierna. Det bör påpekas att de tyska siffrorna anger de dödsfall som rapporterats angiven dag, medan de svenska avser faktisk dödsdag. På grund av eftersläpning är därför värdena den senaste dryga veckan för Sverige ofullständiga, så tendensen att Sverige åter har lägre dödstal är troligtvis inte riktig. 

Tyskland har också trots alla åtgärder en hög andel döda från äldreboenden, nästan 40% (Sverige har 48%). Åldersfördelningen av dödsfallen är mycket lika mellan länderna. Det är mängden smittade totalt som gör den stora skillnaden i utfall, inte att Sverige fått in mer smitta på sina äldreboenden.

I Tyskland övervakar man nu noga att de lättade restriktionerna inte medför att R-talet går över 1 igen. I praktiken kommer man att tolerera att det håller sig däromkring och därmed tillåta en viss smittspridning. På det sättet befinner sig länderna nu ungefär i ett likartat läge i pandemin. Bortsett då från att Sverige fortfarande har en mycket högre mängd smittade och sjuka och därmed även dödsfall per capita.

De hårdare restriktionerna gav ett snabbare utslag på den tyska ekonomin, som föll med 2% redan i Q1 2020. Sverige fick samma period en liten, men ändå tillväxt om 0,4. Framåt är prognoserna osäkra. Att Sverige skulle få en väsentlig fördel av sina mildare restriktioner tror åtminstone inte SEB:s prognosmakare. I en rapport från förra månaden bedömer de att BNP i både Sverige och Tyskland faller med 6-7% år 2020. Alla uppskattningar måste ännu ses som mycket osäkra.

Skadar lågkonjunktur och isolering mer än själva sjukdomen?

 

Ett av huvudskälen bakom den svenska strategin har varit att minimera andra skadeverkningar på folkhälsan som kommer med restriktioner för att minska spridningen av Covid-19. Det har också varit ett argument som anförts ofta av anhängare till strategin i diskussioner på sociala medier. 

Det står helt klart för mig att det är en mycket svår avvägning. För de länder som gick in i en snabb lockdown utan en tydlig "exit strategy" (Tyskland i exemplet ovan hörde inte dit) blev det relativt snabbt klart att detta inte var ett långsiktigt möjligt vis att hantera pandemin. Varken ekonomin eller människors psykiska hälsa klarar att en stor del av befolkningen ska sitta mer eller mindre inlåst i månader. Samtidigt ska vi komma ihåg att det är virusets relativt låga dödlighet som gör denna diskussion möjlig. Hade det varit SARS eller MERS som utvecklats till en pandemi hade vi inte haft mycket annat val.

Att avgöra exakt var den gyllene medelvägen - om det nu finns någon sån - går ser jag i princip som en omöjlig uppgift. Särskilt som vi saknar mycket nödvändig kunskap. När det gäller själva virussjukdomen ser vi oroande tecken på att formellt tillfrisknade personer har fått skador av infektionen som vi ännu inte vet om de kommer att läka med tiden. Särskilt intensivvårdade, men också andra patienter har omfattande rehabiliteringsbehov. Hade vi vetat omfattningen av detta hade kanske avvägningen mot andra negativa hälsoeffekter blivit en annan. Även dödsfallen innebär psykiskt lidande för anhöriga som på något vis måste balanseras mot det ökande lidande som blir följden ju strängare åtgärder som sätts in för att minimera de döda i sjukdomen.

Å andra sidan är det frågan om hur mycket vi vet om vilka skador som blivit följden av mer omfattande nedstängning av samhället. Ett argument som anförts är att många fler människor kommer att dö av självmord och andra sjukdomar som en följd av lockdown och lågkonjunktur. Tyvärr är evidensen för detta inte självklar. Tvärtom finns det inslag som är kontraintuitiva. I höginkomstsamhällen som Sverige vet man att dödligheten historiskt har sjunkit under lågkonjunkturer. 

Jag har tittat på självmord som dödsorsak i Sverige från slutet av 80-talet och framåt. Det går inte att se något samband med den stora lågkonjunkturen i början av 90-talet och allt den förde med sig. Inte heller de mindre men ändå kännbara lågkonjunkturerna första decenniet av 2000-talet lämnar några spår. Trots alla larmrapporter har antalet per 100 000 invånare visat en svagt sjunkande trend under hela perioden och de små variationerna från år till år beror antagligen på slumpen. Det som haft störst effekt är sannolikt de effektivare antidepressiva mediciner som kommit fram. Tragiskt nog finns det självmord som är relativa impulshandlingar. Men troligen är de flesta självmord rotade i en mycket djupare psykisk och social problematik än det som blir följden av exempelvis en längre arbetslöshet under en lågkonjunktur. Det är åtminstone min tolkning.

Hur är det då med ungdomsarbetslöshet och psykisk ohälsa bland unga? En hårt drabbad grupp är de som nu går ut gymnasiet (där både min yngste son och flera vänners och bekantas barn ingår) och får mycket svårare än tidigare årskullar att hitta jobb. Åtminstone på kort sikt. 

Jag har jämfört statistik på ungdomsarbetslöshet (gruppen 16-24 år) från Ekonomifakta med Socialstyrelsen statistik över slutenvård för psykiatriska sjukdomstillstånd för samma grupp under 2000-talet. Jag har tagit bort diagnoser som kan antas vara mindre kopplade till samhällsfaktorer - t ex schizofreni.

 

Värdet på Y-axeln är korrekt för ungdomsarbetslösheten. Vårdtillfällena är omräknade till samma tal för att jämförelsen ska bli enklare och speglar därför inte verkliga värden. Det verkliga värdet varierar mellan 283 och 558 per 100 000 och år. 

Det finns ett visst, positivt samband. Korrelationen är 0,39. Det är inte särskilt starkt och frågan är om det ens är kausalitet det är frågan om, eller mer slumpmässigt variation. Vi ser att vårdtillfällena i slutenvård tragiskt nog har gått uppåt i stort sett hela tiden under perioden. Detsamma gäller förskrivning av antidepressiv medicin till unga som också följer en i stort sett varje år ökande kurva, utan vad man kan se någon tydlig koppling till bättre eller sämre ekonomiska tider. 

När det gäller social och fysisk isolering så är dess negativa effekter väl utforskade. Både ute i samhället p.g.a ofrivillig ensamhet och i de mer extrema situationer som uppkommer när människor hålls isolerade på fängelser och andra institutioner för tvångsvård. Jag har själv lärt mig en hel del om det genom mitt intresse för dödsstraffet i USA. Det är dock inte helt lätt att applicera det på den relativt sett mer i tid begränsade isolering som framför allt människor i länder som haft lockdown p.g.a Covid-19 fått uppleva. Jag tror inte att vi vet så mycket om vilka eventuella långsiktiga skadeverkningar det kan få. Vi vet i och för sig att mer extrem isolering, som att t ex stänga in en frivillig försöksperson i ett mörkt, tyst rum mycket snabbt framkallar obehag och i vissa fall ren ångest. Men är det tillämpligt på den sorts isolering som drabbade t.ex italienare som fick sitta instängda i sina lägenheter i 2 månader eller mer och bara gå ut och handla en gång om dagen. 

Jag vet inte och för mig är just den frågan av mindre vikt, då jag har svårt att se att de här mest extrema åtgärderna som vissa länder vidtog hade någon större effekt på smittspridningen eller överhuvudtaget var nödvändiga. Totalt sett är det nog så att det just nu är mycket svårt att veta hur de långsiktiga effekterna blir och om exempelvis svenska ungdomar kommer att klara sig bättre än andra. Generellt tror jag att människors återhämtningsförmåga efter kriser och trauman ofta är bättre än vad vi föreställer oss. Dock finns det alltid en grupp som får mer långsiktiga svårigheter. 

Avslutning - ett par tips för dig som vill hänga med

- Följ Henrik Brändén på Facebook! Vetenskapsjournalist som också är utbildad inom molekylärbiologi. Skriver balanserat och intresseväckande om olika aspekter av pandemin, inte minst kring hur viruset slår och frågor kring immunitet. 

- Lyssna på BBC Discoverys podd om pandemin. Nytt avsnitt var fjortonde dag där allt från senaste medicinska rön till sociala aspekter belyses med hjälp av framstående experter och lyssnarfrågor från hela världen. 

And hey:

   

 

Mängder av amatöranalyser, amatörstatistik och amatördiagram produceras och delas just nu varje dag om Covid-19 och risken att smittas, bli allvarligt sjuk eller rentav dö. Mitt bidrag i den här posten är att med hjälp av lite siffror och diagram visa att risken att faktiskt dö av viruset är ännu mycket starkare kopplat till det allmänna hälsotillståndet än vad som framgår av de siffror du ser. Det handlar om att med professor Hans Roslings ord försöka se bortom de "ensamma siffrorna", alltså uppgifter som inte sätts i tydlig relation till något annat och inte jämförs på ett relevant sätt.

Vi tittar på de dystra uppgifterna om personer som dör i sviterna av coronaviruset. Här är siffrorna från 2020-04-07 (källa: Folkhälsomyndigheten), fördelade på åldersgrupper och ställda i relation till antal diagnosticerade fall:

 

Här har vi visserligen två siffror att jämföra. Men det säger inte mycket. För att förstå den verkliga risken att dö i en viss åldersgrupp måste vi försöka bedöma mörkertalet av smittade. Att göra det just nu i Sverige är i princip omöjligt. Inte heller kan vi bedöma om det skiljer sig åt hur olika åldersgrupper är exponerade för smitta. Vi kan gissa att fler personer i åldersgruppen 20-30 är smittade än den i 70-80. Den förra gruppen rör sig i nuläget garanterat mer ute i samhället och många har jobb som inte kan utföras på distans och är därför mer exponerade för smitta. I gruppen 70-80 år klarar sig många utan samhällets hjälp. De kan självisolera sig och inte riskera att smittas av vård- eller hemtjänstpersonal. Undersökningar tyder på att en stor del också gjort det. 

Vi vet också att uppgiften om smittade lider av en allvarlig skevhet: Vi testar i huvudsak personer som är så sjuka att de måste ha någon form av vård. Antingen för att de fått viruset, eller av något annat skäl. Relationen mellan diagnoser och dödsfall är garanterat inte representativ i någon åldersgrupp. 

Vi kan säga är ändå att mörkertalet måste vara högre ju yngre åldersgruppen är. Helt enkelt därför att färre blir allvarligt sjuka av Covid-19 eller något annat och därför inte kommer att registreras av vården. Anta bara för exemplets skull att 30% av smittade i gruppen 90+, 10% av smittade i gruppen 60+ och 2% av smittade i gruppen 20-29 har varit tvungna att söka vård. Det skulle ge följande, verkliga risker just nu att ha dött av virusinfektionen för de som faktiskt smittats:

20-29: 0,01% (3 av 27 350)

60-69: 0,37% (41 av 10 920)

90+: 6,7% (141 av 1 856)

Mörkertalen är som sagt bara exempel och stämmer inte i verkligheten. Men det här kan vi slå fast: Skillnaden mellan verklig risk och den risk man - ganska meningslöst - kan räkna fram med hjälp av Folkhälsomyndighetens siffror är större ju yngre man är. 

Det finns ett annat minst lika stort problem med siffrorna över avlidna: De är inte satta i relation till hur många personer som ingår totalt i varje åldersgrupp. Vi tänker kanske inte på det, eftersom det syns redan på de absoluta talen att risken är störst att dö när man är riktigt gammal. Men skillnaden är ännu större i verkligheten (även om skillnader i hur många som verkligen smittats i de olika grupperna som sagt är en okänd faktor):

    

Källa: Ratsit.

Som ni själva kan se är de fyra yngsta grupperna ganska jämnstora, men sen sjunker antalet. Gruppen 90-åringar är inte ens en tiondel så stor som exempelvis trettinåntinggruppen. 

Slutsatsen av det här är att det är mycket mer rättvisande att titta på ett relativt mått när vi jämför dödligheten i grupperna. Exempelvis antal döda hittills per 100 000 personer i gruppen:

 

Nu ser vi att de absoluta talen döljer sanningen om hur mycket större dödsrisken faktiskt är ju äldre man blir. Vi ser något annat också, som blir ännu tydligare i ett diagram:

 

Ett uttjatat ord i dessa tider, men ser ni: Kurvan är exponentiell! Den är relativt flack fram till och med gruppen 60-69.

Sen skjuter det fart. 

Det är framför allt i de två äldsta grupperna som de absoluta dödstalen är missvisande låga. Just för att det är så mycket färre personer i gruppen totalt. Nu kan det som sagt till någon del handla om skillnad i hur många som har smittats också. Men låt oss jämföra kurvan med en annan: Hur stor är risken att dö inom ett år från sin födelsedag i olika åldersgrupper (statistisk från år 2019, SCB)?

 

I vårt moderna land med dess kvalificerade sjukvård och goda levnadsförhållanden är risken att dö ung idag oerhört låg. Faktum är att i åldrarna upp till 40 är det per årsklass bara ungefär 1 på 2 000 som dör varje år. (Skillnader mellan män och kvinnor finns förstås). Det som sen händer är att efter 50 börjar risken att öka. Medan den bara är knappt dubbelt så stor (för en låg nivå) mellan 30-nånting och 40-nånting är den nästan tre gånger högre för 50-nånting än för 40-nånting. Ökningen slår förstås inte till i sin helhet efter fyllda femtio, utan sker gradvis. 

En av förklaringarna är att efter 50 så börjar också risken för ett antal kroniska och allvarliga sjukdomar att öka på allvar. Liksom risken för allvarliga biverkningar ifall man redan lider av dem sen tidigare. Och så fortsätter det. Personer i nittioårsåldern har en person nästan 100 gånger så hög risk att avlida det närmaste året som någon i femtioårsåldern har. 

Hur ser det ut om vi jämför kurvorna för döda per åldersgrupp hittills av Covid-19 med döda per åldersgrupp under ett år för 2019? De är inte uttryckta med samma mått, så vi får vara lite ovetenskapliga och räkna om dem. I genomsnitt är siffrorna för döda per 1000 under 2019 1,66 gånger högre. Så vi multiplicerar helt enkelt alla värden för Covid-19 med det. Då får vi följande graf:

 

Man kan som sagt säkert ha invändningar mot det här sättet att räkna. Men den slutsats vi under alla förhållanden bör kunna dra av grafen är att det finns en mycket stark korrelation mellan den allmänna risken att avlida i relativ närtid för en viss åldersgrupp och risken att avlida i Covid-19.

Vad jag tycker att det här visar är att det inte finns någon mystisk faktor X i viruset som oberoende av hälsotillstånd riskerar att ta livet av en massa friska människor. Det här är en sjukdom vars förlopp till en allt övervägande del styrs av de drabbades allmänna hälsotillstånd. Det är som jag skrev inledningsvis inte samma sak som en garanti för att enskilda, sällsynta fall finns där faktiskt helt friska, unga människor drabbas av ett fatalt sjukdomsförlopp och avlider. Men det gäller de flesta sjukdomar vars effekter styrs av den drabbades hälsa eller ohälsa. 

För att illustrera i en sista graf: Låt säga att det var så att 30% av alla dödsfall av viruset var relaterade till ett förlopp styrt av omständigheter där allmäntillståndet hos patienten var betydelselöst, må det sen vara slump eller någon genetisk sårbarhet. Vi konstruerar ett sånt scenario där dessa dödsfall istället fördelas helt proportionellt mellan åldersgrupperna och jämför det med det faktiska:

 

Om det var så här viruset hade fungerat hade det framför allt synts i de äldsta och yngsta åldersgrupperna. Bland unga vuxna hade risken att dö av viruset varit tiodubblad. Den hade fortfarande varit liten i procent, men inte så försumbar som den är nu. Vi skulle ha haft minst ett 30-tal döda i varje åldersgrupp, istället för bara ett par stycken i de tre yngsta grupperna. Vid samma totala dödlighet hade fler äldre klarat sig istället. 

Det gäller dock att komma ihåg att alla de siffror jag presenterat gäller dödsfall. En liten del framför allt medelålders personer blir så allvarligt sjuka att de kräver intensivvård. Enligt alla källor jag tagit del av är överlevnaden ändå hög i denna grupp, framför allt bland dem som inte har någon riskfaktor. Vilken är en minoritet. Det är därför oerhört viktigt att vi håller nere spridningstakten så att vi inte kommer i ett läge där vi inte kan vårda alla med rimliga överlevnadschanser längre. För då kommer vi se ökad andel döda också bland de yngre pensionärerna och bland oss som gör våra sista 10-15 år i arbetslivet.

Även i de äldre åldersgruppern kan vi utgå från att risken är starkt kopplad till allmäntillståndet. Den övergripande statistiken är som alltid bara en teoretisk konstruktion när vi kommer ner på enskilda personer. En 81-åring icke-rökare som fortfarande åker Vasaloppet varje år på 8 timmar och har perfekt blodtryck har mycket bättre chanser att klara av virusinfektionen än en stillasittande 72-åring med KOL och diabetes-2. I genomsnitt. Visserligen försämras immunförsvaret allmänt med åldern och kroppen blir sämre på att klara större påfrestningar. Men det som gör att risken att dö både rent allmänt och av viruset är så mycket högre för 80-plussare än för en 40-åringar är främst att så många fler av dem lider av olika sjukdomar som undergräver deras hälsa och till slut tar livet av dem. Eller åtminstone bidrar till döden.

Men Sverige är ju tidigt i förloppet? Vet vi verkligen att det här stämmer i långa loppet? Ja, vi kan ta Italien som exempel (jag lånar dessa uppgifter från Jennifer Wegerups artikel i Expressen).

I en sammanställning av den italienska hälsomyndigheten som bygger på drygt 12 500 avlidna såg man att:

- Hälften av de döda var över 80 år

- Över 8 av 10 hade fyllt 70 år

- 95% hade fyllt 60 år

- Bara drygt 1% var under 50

- Över 97% av de döda hade minst en underliggande sjukdom 

- Över hälften hade tre eller fler underliggande sjukdomar

- Av de endast 35 personer under 40 år som avlidit (0,3% av det totala antalet döda) var det bara tre som inte hade några sjukdomar. Av de övriga är 18 kartlagda och de led samtliga av allvarliga sjukdomar, inklusive grav övervikt.

Från England rapporteras f.ö att 70% av intensivvårdspatienterna lider av fetma, något som även gäller premiärminister Boris Johnson. Är du normalviktig kvinna under 50 år, ickerökare och frisk är risken för att du skulle hamna i respirator om du blir sjuk så liten att du lika gärna kan oroa dig för att t ex få en stor hjärtinfarkt i år. 

Kom dock ihåg att även för personer i riskgrupperna så visar alla siffror hittills att chanserna att klara sig är mycket större än riskerna att duka under för viruset. Vi ska fortsätta att ta den här situationen på största allvar, men minnas det och att risken för dig som inte är gammal och sjuk att råka riktigt illa ut är väldigt, väldigt liten. 

Enligt vissa källor började han arbeta åt maffian redan på Al Capones tid. Åttio år efter det berömda åtalet mot Capone år 1931 för skattebrott stod han själv vid 94 års ålder återigen åtalad inför en domstol.

John Franzese föddes år 1917, yngste son i en stor familj med italiensk bakgrund. Han växte upp i Brooklyn, New York. Hans mamma gav honom smeknamnet Sonny och det skulle följa honom hela livet.

Den unge Sonnys pappa hade ett litet bageri där sonen fick hjälpa till som ung. I skolan gick det inget vidare och i high school hoppade han av.  Någon gång under de här åren blev han involverad i den organiserade brottsligheten, i det syndikat som då leddes av maffiabossen Giuseppe Profaci. Det skulle senare skulle bli känt som Colombofamiljen, en av de berömda ”fem familjerna” som länge dominerat maffian i New York. Om dessa år är inte så mycket känt, men år 1938 dömdes han för misshandel. Det var hans första men långtifrån sista sammanstötning med rättvisan.

Efter Japans anfall på Pearl Harbour blev den 25-årige Sonny Franzese år 1942 inkallad i den amerikanska armén. Men redan samma år blev han frikallad och hemskickad utan att ha sänts ut i strid. Motiveringen var att han var ”psykoneurotisk” (psychoneurotic) och hade gett uttryck för ”mordiska tendenser”. Senare i livet skulle han själv kommentera detta med att han bara hade protesterat mot sina kommenderingar till kökstjänst och sagt att han ville skickas ut i strid så att han kunde döda fiender.

 

Detta foto från Pinterest sägs föreställa Sonny Franzese från hans tid i USA:s armé 1942

Tillbaka i New York började Franzese alltmer göra sig ett namn inom den organisation han arbetade åt. Hans attityd var tuff och hård och han backade inte för någon eller något. Han var inte särskilt storvuxen, men muskulös och vältränad och dessutom amatörboxare. Naturen hade också utrustat honom med markerade, maskulina ansiktsdrag och tjockt, mörkt hår som säkert förstärkte det intryck han gav. 

 

En bild från 40-talet. Franzese, själv gammal amtörboxare, till vänster står bredvid den kände boxaren Rocky Graziano som han också ska ha varit personlig vän med. (Foto från Wikipedia)

Inte mycket är känt om vilka brott Sonny Franzese kan ha begått under 40-talet, men 1947 blev han anklagad för våldtäkt. Fallet gick dock aldrig till rättegång. Utifrån de påståenden han senare i livet själv skulle göra kan man dock anta att en del av hans väg uppåt i maffian under dessa år var att visa sin lojalitet genom att begå även de grövsta tänkbara brott när han blev beordrad till det. Det betalade sig också: År 1950 fick han svära blodseden och invigdes till en ”made soldier” i Profacifamiljen. Kring dessa år gifte han sig också. Av de många barnen i hans två äktenskap skulle flera av sönerna följa i hans fotspår.

Under 50-talet gick Sonny Franzeses brottsliga karriär spikrakt uppåt. Han drog in stora summor pengar åt sin organisation genom utpressning, illegalt spel och lån med ockerräntor. Folk sa att han var en riktig arbetshäst, men parallellt växte också hans rykte som en brutal person som personligen röjde folk ur vägen om det behövdes. I samband med en senare rättsprocess sa en informant som ansågs pålitlig att Franzese hade dödat åtminstone fyrtio eller femtio personer.

Fast till myndigheterna uppgav Sonny Franzese att han drev en kemtvätt i Brooklyn.

Samtidigt var han också aktiv i dåtidens kändisliv i New York. Den alltid elegant klädde och självsäkre Franzese tycks ha kunnat konsten att föra sig i olika sammanhang. Han ordnade stora fester på nattklubben Copacabana, där bland andra Frank Sinatra och Sammy Davis jr. var regelbundna gäster.  Flera välkända boxare sågs regelbundet i hans sällskap på olika nattklubbar. Han brukade äta middag med skivbolagsdirektörer och filmproducenter.

 

Ett foto med personlig dedikation till Franzese och hans andra hustru Tina från "Frankie boy"

En annan märklig historia från denna tid är att Sonny Franzese ska ha varit upphovet till det speciella sätt som invigda inom maffian hälsar på i USA. Ni som har sett Sopranos känner igen det. Någon hade sett honom nästan krocka med en annan inflytelserik ”made man” från en annan familj. De två männen gav varandra en kyss på kinden. Så hade inte maffiamän hälsat på varandra i New York åtminstone tidigare, men nu blev seden snabbt populär. Om historien verkligen stämmer vet jag däremot inte.

Någon gång i mitten av femtiotalet befordrades Sonny Franzese till capo (kapten) och senare blev han även underboss, nivån närmast gudfadern/bossen överst i familjen. Men framgångarna och den allt annat än låga profil han höll bidrog förstås också till att myndigheternas intresse för honom ökade. I början av 60-talet sade chefsåklagarna på Long Island att han var den person som kontrollerade illegalt spel och penningutlåning, eller loan sharking som det träffande heter på engelska, i deras område. En annan myndighet menade att han krävde beskyddspengar av en rad barer och nattklubbar i New York. En tredje myndighet hade kommit fram till att han pressade pengar från olika sexklubbar i den stora staden.

Det var bara ett litet problem: Varken åklagarna eller de andra myndigheterna lyckades få till några åtal mot honom. År 1964 blev han och flera andra instämda till en åtalsjury och utfrågade om den verksamhet de anklagades för att vara inblandade i. Franzese åberopade inte mindre än 18 gånger det femte tillägget till konstitutionen. Det säger bland annat att ingen person är skyldig att svara på frågor vid en domstol om svaret skulle avslöja att man själv gjort sig skyldig till kriminella handlingar.

Som andra medlemmar av den organiserade brottsligheten före och efter honom omgavs han också av berättelser om en andra sida. Vid ett tillfälle ska ett ungt par ha blivit rånade av en pistolman alldeles i närheten av den kyrka Sonny och hans familj brukade besöka. De hade varit på väg för att köpa en förlovningsring och hade därför en hel del kontanter på sig. De sökte hjälp i kyrkan, då de nu inte ens hade pengar för att köpa en tunnelbanebiljett. Prästen ringde gangstern och undrade om han kunde göra något åt saken. Det kunde han. En halvtimme senare dök han personligen upp i kyrkan och överlämnade plånboken som rånaren hade tagit. Med alla pengar och ytterligare ett antal dollar.

Det syndikat som Sonny Franzese tillhörde hade nu bytt boss och därmed också namn till Colombofamiljen. Sonny förblev lojal även mot den nya ledningen. Men hans legala problem var inte över. I april 1966 blev han arresterad av FBI, anklagad för att vara hjärnan bakom en serie bankrån. De misstänkte att han också kunde vara inblandad i en stöld av mycket värdefulla juveler från ett hotell i Miami. Några månader senare kom en ny arresteringsorder: Denna gång var det delstaten New York som begärde honom häktad för mord. Två år tidigare hade en medlem av den familj som leddes av den ökände Vito Genovese avslöjats som polisinformant. Kroppen hade, det låter som en halvdålig gangsterfilm, hittats knivhuggen och skjuten i bukten utanför Brooklyn. Fötterna var ingjutna i ett cementblock. Franzese anklagades för inblandning i mordet. I bevismaterialet fanns en bandinspelning där han skröt om hur många mord han begått.

 

Franzese eskorteras av detektiver till polisstationen vid gripandet år 1966

 

 

Franzese på polisstationen. Den och föregående bild från artikel i NY Times

Utgången av rättsprocesserna blev oavsett från vilket håll man såg på saken både bra och dålig. Från den åtalade, nu femtioårige John, ”Sonny” Franzeses perspektiv gick mordrättegången åt det håll han önskade och resulterade i en friande dom. Men han fälldes för rånen i en federal domstol och dömdes till 50 års fängelse. Efter några års överklaganden fastställde en domare slutligen straffet år 1970.  Med domen kom dock ett erbjudande: Ge oss information om din verksamhet och du slipper ut. Franzese hade inga planer på någonting sånt. Enligt en av sina söner ska han ha vänt sig till domaren och yttrat:

You watch. I’m gonna do the whole 50!

 

Fängelset stoppade inte maffialedaren från att fortsätta med sin verksamhet Via bulvaner investerade han 1972 pengar i vad som skulle bli den kanske mest (ö)kända och ekonomiskt framgångsrika porrfilmen i historien: Långt ner i halsen. Två år senare ska han också enligt flera källor ha bidragit till finansieringen av filmen Motorsågsmassakern (The Texas chainsaw massacre). Också den blev en ekonomisk succé. Här i Sverige var den några år senare central i den upprörda debatt om videovåld som startade efter ett inslag i Studio S. Dessutom hade den äldste sonen, Michael, själv börjat göra karriär i samma brottssyndikat, så förmodligen gick det inte någon större nöd på familjen Franseze ekonomiskt trots att patriarken befann sig bakom lås och bom.

 

År 1978 beviljades Sonny Franzese villkorlig frigivning efter åtta år. Tänkte han, nu drygt 60 år gammal, gå i pension? Som villkorligt frigiven riskerade han att åka i fängelse igen enbart genom att umgås med sina gamla kumpaner.  Det skulle visa sig att det inte var något som avskräckte honom. Han återgick till sin gamla tillvaro, något som snart fick konsekvenser för honom. Hans vägran att följa föreskrifterna i den villkorade frigivningen skickade honom tillbaka till fängelset 1982. Han frigavs på nytt två år senare. År 1986 var han enligt vissa källor på väg att få en av de allra högsta posterna i Colombofamiljen igen, men blev på nytt arresterad för brott mot frigivningsvillkoren. Totalt fängslades han på nytt inte mindre än fyra gånger för samröre med andra personer i den organiserade brottsligheten och var på fri fot bara en tredjedel av tiden mellan 1978 och 2005. Då ledde fängelsedomen mot en annan toppfigur i hans organisation att den nyligen frigivne Franzese blev underboss på nytt.

Om du har hållit räkningen någorlunda inser du nu ett udda faktum. John Franzese hade vid det här laget inte bara kommit upp i pensionsåldern. Han hade blivit en riktigt gammal man. Vid 88 år hade de flesta av hans generationskamrater redan avlidit och de som återstod var för det mesta mer eller mindre krassliga. Oavsett vad de sysslat med i sitt yrkesliv så hade de för länge sen lämnat det. Så icke Franzese. Hans utnämning var inte någon symbolisk gest, han deltog vad det verkade fullt ut i verksamheten. Därmed var han snart i myndigheternas blickfång igen. Bilder från hemlig övervakning visade honom på promenad med sonen John jr, också han aktiv i familjen. Den gamle manen hade visserligen blivit en aning rultig och något hopsjunken, men såg i övrigt ut att vara vid god vigör.

I samma veva lyckades också en informant försedd med en hemlig mikrofon att få Sonny Franzese att prata om gärningar han begått i det förflutna. Det handlade om mord.

I killed a lot of guys – you're not talking about four, five, six, ten.

 

Den åldrade maffiamannen höll en liten föreläsning. Innan mordet skulle man ha nagellack på fingertopparna för att minimera risken att lämna fingeravtryck. Han verkade välorienterad i kriminalteknikens framsteg och rekommenderade också att bära hårnät för att inte fälla hårstrån som kunde DNA-analyseras. Av samma skäl hade han också makabra råd om hur man bäst utplånade mordoffrets kropp och avslutade med att konstatera:

Today, you can't have a body no more ... It's better to take that half-an-hour, an hour, to get rid of the body than it is to leave the body on the street.

 

 

John Franzese med sin son John jr - övervakningsbild från FBI från 2005 (Wikipedia)

 

Tydligen hade han också tillräckligt med brutal utstrålning kvar för att personligen delta i utpressningsaktioner. Vid över 90 års ålder ska han ha förmått flera herrklubbar på Manhattan och en pizzeria att betala beskyddspengar till hans organisation. Men år 2008 blev han vid 91 års ålder gripen på nytt. Denna gång för första gången sen 1978 dessutom formellt anklagad för nya brott. Snart visade det sig också att han hade blivit förrådd av sin egen son. John Franzese jr. hade själv hamnat i stora bekymmer, där hans eget narkotikamissbruk hade spelat in. Pressad av FBI hade han lämnat omfattande upplysningar om både organisationens och sin pappas verksamhet. Enligt den äldste sonen Michael Franzese (f. 1951) tog fadern John jr:s förräderi mot honom själv och organisationen hårt. Han ska till och med ha godkänt en dödsorder. Michael hade lärt sig mycket av maffiaverksamheten direkt av sin egen pappa och hade avancerat till capo och därmed en inflytelserik position i ”familjen”. Men i mitten av 90-talet orkade han inte längre. Efter att ha genomgått en frälsningsupplevelse lämnade han både maffian och New York bakom sig. Till skillnad från sin bror hade han däremot inte lämnat några upplysningar till myndigheterna efter sitt avhopp.

Den rättegång som startade år 2010 blev på sätt och vis ett familjedrama. Den 93-årige mafioson och hade blivit utkastad av sin hustru sen mer än 50 år tillbaka. Hon hade tagit sonen John jr:s parti. Barnen från Franzeses första äktenskap försvarade däremot sin far. Parterna for ut mot varandra i skrik och anklagelser flera gånger i rättssalen. John Franzese själv stirrade ibland på sonen med is i blicken när denna vittnade. Men ibland somnade han under förhandlingarna, även under sonens vittnesmål. En tidning som bevakade rättegången döpte honom vitsigt till ”The nodfather”. Ändå, skrev en annan tidning, kunde man fortfarande ana spåren av den man som en gång hade kunnat injaga skräck även i andra gangsters. Förutom blicken var också hans tjurnacke och det mesta av det tjocka mörka håret var kvar. Inte för att det var honom till någon hjälp i själva rättegången. Mannen som vid det här laget hade en kanske 80 år lång karriär på brottets bana bakom sig dömdes för utpressning och hot till åtta års fängelse.

 

John Franzese på väg till rättegången

Var det här det allra sista kapitlet i historien om sonen till två fattiga invandrare som blev en ”made man” och levde lyxliv i många år innan hans gärningar hann upp honom? Nej, det skulle visa sig att det blev en epilog också. Sonny Franzese satt i sex år i ett federalt fängelse. Om han inte var det redan från början så blev han i alla fall efter en tid den allra äldste av de drygt 200 000 internerna. Troligen också, om än inte bekräftat, äldst av de drygt två miljoner som totalt sitter fängslade i USA vid varje givet tillfälle. Vid 100 års ålder blev han till slut villkorligt frigiven år 2017.  Det otroliga hade faktiskt inträffat: Ett halvt sekel hade förflutit sedan den första domen och maffiabossens egen profetia om att han skulle överleva alla dessa femtio år hade blivit verklighet.

Men tiden hinner förr eller senare upp oss alla. Och lever han tillräckligt länge så kommer till slut även en fruktad och inflytelserik man ha förbrukat allt sitt makt- och våldskapital. Av bilderna som togs på åldringen vid frisläppandet kunde alla förstå att Sonny Franzese till sist hade kommit dit.

 

Foto från Gun.com

Mannen som hade överlevt i princip alla i sin egen generation av maffian försvann från offentligheten och flyttade in på ett vårdhem. Han led av flera sjukdomar, men var fortfarande klar i huvudet. Något år efter frigivningen gav han ändå en kort, sista intervju. Där framgick en del av den kod han levt sitt långa liv efter. Alltid vara lojal med organisationen, aldrig under några omständigheter tjalla. ”Hur skulle jag kunna göra något som skickade en annan man i fängelse”, sa han. ”Jag skulle inte kunna skicka en hund i fängelse”. På en direkt fråga nekade han inte till att han begått mord. Men: ”Jag dödade aldrig någon som var oskyldig”. Inte heller förnekade han att sonens vittnesmål mot honom hade tagit honom hårt: ”Det krossade mitt hjärta”.

Och om alla sina år i maffian: ”Jag var en god soldat”.

Den 24 februari i år dog till slut John ”Sonny” Franseze. Några veckor tidigare hade han fyllt 103 år.  Trots att hans kriminella bana hade räckt upp i 90-årsåldern så stod det ändå klart på begravningen att han tillhörde en annan tid. Inga FBI-agenter i svarta solglasögon bevakade den. Ingen lång kortege av blomsterhöljda bilar från de fem ”familjerna” ledsagade den som traditionen en gång bjöd. Men de drygt 70 begravningsgästerna fick lyssna till känslofyllda tal från två av den gamle mannens barnbarn som bägge hyllade honom för hans engagemang i familjen, stöd, många goda råd och allmän livsvisdom. Han hade alltid uppmanat dem att studera och skaffa sig en utbildning. Och att sköta sin hälsa. För sin dotterdotter hade han berättat att han till skillnad från så många andra maffiamän alltid varit mycket noga med det. Droger hade han aldrig tagit och när han höll hov på nattklubbar och barer visste servitörerna att han bara ville ha utspädda vindrinkar när de andra drack whiskey och annan sprit. På så vis kunde han också behålla kontrollen över situationen, då han alltid var den som var minst berusad.

Prästen som hade känt Franzese sen 80-talet berättade flera anekdoter, både skämtsamma och allvarliga.

Till slut spelades Amazing Grace. Kistan i brons sänktes ner i graven på kyrkogården.

I en av de tidningar som skrev om alltihop fick Sonny Franzeses äldste son Michael det sista ordet:

My father was a chameleon. At home, a loving father and husband, but on the street, a hard-core guy who never had regrets, never would admit to any crime, never give anybody up, never violate his Mafia oaths — a mobster all the way.

 

Jag tanker också att det är lämpliga slutord i min berättelse om en grov brottsling och våldsman; en uppenbarligen motsägelsefull och sammansatt person som så många andra. Hundraåringen som till slut klev ut ur fängelset och försvann.