Ni vet en sån där ytterdörr med en dörrstängare. Under en period på jobbet var jag regelbundet på möten i ett annexkontor där entrédörrens dörrstängare efter en tid gick sönder utan att bli lagad.  Varje gång jag skulle gå in utspelade sig följande scen: Jag tog tag i dörrhandtaget, tryckte ned det och drog. Och höll på att ramla baklänges, eftersom dörren for upp nästan utan motstånd. Vilket ju inte är vad man väntar sig med den där typen av ytterdörrar. Den här triviala episoden är en bra illustration till fenomenet muskelminne.

Ordet muskelminne används ibland i betydelsen att själva våra muskler ”minns” den träning vi en gång har gett dem.  Det sägs göra att vi lättare kommer i form efter en period då vi inte tränat dem även om musklerna är lika små och svaga igen som första gången vi började träna dem. Men den här bloggposten handlar om  muskelminne i betydelsen hur vår hjärna minns och lagrar kunskap om rörelser och rörelsemönster: Vår samlade kunskap om hur vi rent fysiskt möter och interagerar med vår omvärld. Från enkla rörelser till mer komplicerad koordination. Från att gå uppför en trappa till att spela en fiolstämma i en Beethovensymfoni.

Vissa aspekter av muskelminne är välbekanta för oss alla. Vem har inte haft ett samtal om den skenbara paradoxen att vi kan lära oss att cykla både snabbt och säkert, fast vi inte kan förklara i ord hur vi gör för att hålla balansen på bara två hjul. Hur många golfare har inte funderat över hur de ska få till den ultimata swingen? Ändå tror jag att de flesta inte inser hur mycket vi använder såna förmågor i alla tänkbara situationer, inte bara för att bemästra mer komplicerade aktiviteter. Att vi bär på en stor bank av tyst kunskap.

Tyst eller implicit kunskap är förmågor eller insikter vi har men som inte kan uttryckas eller beskrivas i tal eller skrift. Åtminstone inte fullständigt. De utgör en central del av vårt procedurminne: Hur vi utför olika saker. I vardagsspråket har ordet minne kommit att bli starkast associerat med det deklarativa och det episodiska minnet: Var jag gick i skolan, vad huvudstaden i Grekland heter eller vad ordet rekvirera betyder. Det är egentligen olyckligt. Dessa minnessystem är för all del mycket viktiga och skador på dem vid exempelvis demenssjukdom kan orsaka människor stora problem. Men vårt procedurminne är minst lika viktigt för att vi ska kunna fungera i vår vardag. Skulle det slås ut skulle det bli mycket svårt att göra en så enkel sak som att gå ut i köket och tappa upp ett glas vatten.

Inte fullt så enkelt som man kan tro att utföra

Just att tappa upp ett glas vatten är en serie relativt enkla handlingar och rörelser som du skulle kunna beskriva i ord för en stackars man som förlorat sina procedurminnen, men i övrigt hade en fungerande hjärna. Men i de enskilda momenten skulle du få det mycket svårare. Anta att du har lotsat honom fram till köksskåpet, så att han kan ta ut ett glas. Mannen vänder sig till dig och frågar: ”Hur mycket ska jag ta i för att få upp skåpsluckan”. Vad svarar du?

Som bäst kommer du svara något i stil med ”Inte så mycket, ett litet lätt ryck bara”. Men mer exakt hur mycket, det är tyst kunskap hos dig. Ett muskelminne som inte kan verbaliseras eftersom det sitter i minneskretsar någonstans i din hjärna (var är faktiskt rätt oklart fortfarande om jag förstått forskningsläget rätt, men vissa delar finns i en del som kallas primära motorcortex) vars uppgift det är att skicka elektriska signaler till din arm och din hand som omvandlas till den väl avvägda rörelse som får luckan att gå upp lagom fort och lagom långt och utan onödig ansträngning. Och utan att du medvetet behöver fundera på saken.

Om vår stackars man står i just ditt kök vet förmodligen din hjärna exakt hur mycket kraft som ska till för att öppna just den här luckan på just det här skåpet. Men även i ett för dig helt okänt kök är du långt ifrån lost in space. Alla luckor, lådor etc. du öppnat i livet hjälper dig att göra en bra bedömning ändå. Men det är inte ”Du” i bemärkelsen ditt medvetande som gör det. Det är ditt muskelminne som med lite hjälp av synintrycken gör ett estimat och skickar en signal till armen och handen utifrån det. Även om det förstås kan bli fel i ett enskilt fall om det är en ovanligt trög eller lätt lucka.

Vi bär alla på en stor mängd såna här muskelminnen på en rad områden. En del för enklare rörelser, andra för mer avancerade. Vissa har uppstått genom medveten träning, andra bara av sig självt och utan att du tänkt på det. För redan då du som bäbis fått till koordinationen mellan öga och hand började du samla data till muskelminnen. Att lära sig gå är också att bygga upp starka mentala representationer i hjärnan av hur muskler, senor och leder i din kropp samspelar och hur de ska samordnas för en optimal förflyttning. Från de första trevande stegen till en fyra- eller femåring några år senare som springer obekymrat och nästan obehindrat.

Det är förstås muskelminnet som gör att en duktig gitarrist både kan ta ackord och dra eller knäppa på strängarna utan att titta. Det som en gång de första gitarrlektionerna var ett mödosamt flyttande av fingrarna med ögonens hjälp är för länge sen helt automatiserat. Man kan till och med tänka sig att gitarristen inte behärskar att visuellt peka ut hur alla ackordvarianter ska tas med exakt precision. Jag kom tyvärr aldrig själv förbi det trevande stadiet med klumpiga försök till ackordföljder. Däremot är jag en ganska habil maskinskrivare med den klassiska fingersättningen. Även om jag kan dra början av den övre raden bokstäver ur minnet (QWERTY…) tror jag faktiskt inte att jag skulle få in alla bokstäver på resten av tangentbordet på helt rätt positioner. Ändå skriver jag snabbt och med låg felprocent. För mina fingrar ”vet” det som inte det visuella minnet fullt behärskar. De rör sig av sig själva upp och ner och åt sidorna och gör att jag kan skriva en sån här mening på runt tjugo sekunder. Och då är jag ändå inte någon maskinskrivandets Mark Knopfler, snarare på sin höjd en hygglig gitarrist i något hobbyband.

En man som lär ha en mycket kraftfull representation i sin hjärna av hur fingrarna ska röra sig över strängarna på gitarren (Bild från Wikipedia, fotograf Sebastien Gross)

När det gäller mer avancerade procedurer så kan vi också slå fast en sak: Människor älskar att flytta över kunskap till muskelminnet. Älskar så mycket att många är beredda att lägga tusentals och åter tusentals timmar på att träna en enda aspekt av det. I de mest extrema fallen handlar det i princip om att uppnå ett ideal där en enda rörelse ska upprepas gång efter gång på ett identiskt vis. Tänk bowling. Den perfekta bowlingserien består av 12 strikar i rad för 300 poäng. Tolv exakt likadana slag.

Ett enda idealt rörelsemönster, men många delar av kroppen som måste samspela för att det ska bli verklighet (The Mirror)

Ibland kan feltolkningar av visuella stimuli lura muskelminnet. Det här misstaget har du förmodligen gjort nån gång: En stol ser ut att ha en hyfsat mjuk dyna. Du sätter dig ner på den och… aj min rumpa! Det var ju en hård stol. Ögat lurade muskelminnet att skicka en signal om att sätta sig ner på det betydligt snabbare och mer oförsiktiga vis vi använder när vi tror att stolen är mjuk. Eller tänk den tappade balans och i värsta fall vurpa som kan bli resultatet om du missar vilket trappsteg som är det sista. Omedvetet slutar du nämligen justera dina rörelser efter antagandet att det kommer ett steg till när du tror dig vara nere på golvet. Eller vad som händer om något du biter i är mycket mjukare eller hårdare än vad du trodde du stoppade det i munnen. För också i ditt ätande styrs av en massa tyst kunskap om hur olika typer av mat ska hanteras genom muskel- och ledrörelser i käkar, tunga etc. ¨

En annan mycket intressant egenskap hos muskelminnet och överhuvudtaget vårt procedurminne är att inlärning kan vara möjlig även omfattande skador på närminnet gör mycket svårt eller helt omöjligt att lägga nya kunskaper på minnet. En patient hade efter en hjärninflammation förlorat nästan hela sitt närminne. Hon kom inte ihåg att hon någonsin träffat en person som varit inne i hennes rum och pratat med henne mindre än tio minuter tidigare.

Innan sin sjukdom hade kvinnan varit en duktig amatörmusiker och den grundförmågan fanns kvar, liksom minnen av låtar hon lärt sig spela när hon var frisk. Fick hon noterna till ett nytt stycke så hade hon som de flesta vissa svårigheter med att spela det korrekt. Fick hon se samma noter dagen efter kom hon förstås på grund av sin skada inte ihåg att hon redan sett dem en gång. Men genom en serie enkla men klurigt uttänkta försök upptäckte man något intressant: Trots att hon inte hade någon medveten igenkänning så blev hon allt bättre på att spela ett stycke när hon fått det visat för sig flera gånger. Man jämförde med andra stycken med samma svårighetsgrad som hon på riktigt fick se för första gången och skillnaden var tydlig. Kvinnans implicita minne fungerade fortfarande, trots de förödande skadorna på närminnet. Det hennes medvetande inte kunde erinra sig kände musklerna igen. Eller på riktigt: Kretsar i hjärnan hade förmått lagra information som de kunde skicka ut som signaler till hennes armar och händer nästa gång hon fick samma noter framför sig. Experiment med andra patienter har visat liknande resultat.

Det system som muskelminnet verkar i är dock inte någon enkelriktad led. Information flödar i bägge riktningarna i nervbanorna. Allting vi gör som fysiska varelser är beroende av en ständig återkoppling från nervceller i våra muskler, senor och leder. Den ger hjärnan information om både rörelser och position i alla delar av kroppen som fogas samman till en helhet. Den förmågan kallas också för proprioception. Tillsammans med sinnesintryck från synen och hörseln ger proprioceptionen oss vår samlade perception av vår egen kropp. Den kallas rentav ibland för vårt sjätte sinne.

Proprioceptionen kan precis som våra andra sinnen rubbas genom skador eller sjukdomar i själva sinnesorganen eller i hjärnan och nervsystemet. I boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt beskriver Oliver Sacks ett särskilt svårt fall. En ung kvinna drabbades av en akut nervinflammation och förlorade helt den här delen av kroppsuppfattningen. Effekterna blev katastrofala: Hon förlorade förmågan att gå och stå, ja t.o.m förmågan att sitta. Försökte hon rasade hon snart ihop. Hon var inte förlamad, men kunde inte koordinera sina rörelser. Händerna rörde sig bara planlöst hit och dit. Hon var som en levande trasdocka. Hjärnan tog inte längre emot och bearbetade signalerna från kroppen via proprioceptionen. Hon upplevde det som att hon inte hade någon kropp, fast hon till skillnad från en förlamad person hade känseln kvar.

Tragiskt nog för kvinnan blev hennes skada permanent. Men lyckligtvis inte hennes tillstånd. Hon lärde sig att kompensera mycket av den förlorade proprioceptionen med synens och hörselns hjälp. Ganska snart kunde hon sitta upp igen och få armar och händer att lyda åtminstone lite enklare rörelser genom att helt enkelt titta på dem och på sin egen kropp hela tiden. Men blundade hon tappade hon snabbt kontrollen igen och rasade ihop. Med tiden lärde hon sig gå och stå igen och utföra åtminstone de viktigaste momenten man behöver behärska för att klara sig utan hjälp i vardagen. Men Sacks tyckte att alla hennes rörelser och även sätt att bara sitta kändes onaturliga, nästan teatraliska. Det gällde även hennes tal. För även om vi upplever det som att vi styr vårt tal genom återkoppling från hörseln så är den proprioreception vi får från våra talorgan faktiskt långt viktigare. Därför kunde kvinnan heller knappt tala i början av sjukdomsförloppet.

Vad vi kan lära oss av det här fallet är också att även aktiviteter vi upplever som triviala i själva verket kräver att vår hjärna och vår rörelseapparat är i god synk med varandra. Det är inte bara cykling som är en avancerad balansakt, det är det faktiskt att gå också. Eller t.o.m att bara sitta på en stol. Hjärnan ger hela tiden akt på vår position och balans och skickar vid behov signaler som får muskler, leder och senor att utföra små, kompenserande rörelser så att vi förblir i jämvikt. Och undviker att ramla av stolen mitt i en mening.

Vi har kommit till slutet. Muskelminnet och förmågan att snabbt bilda procedurminnen av god kvalitet varierar mellan individer. Vissa av oss behöver längre tid att automatisera alla rörelser som krävs för att köra en manuellt växlad bil. Medan andra verkar ha en inbyggd förmåga att ta till sig grunderna i ett nytt rörelsemönster som en överstegsfint i fotboll. Jag är smärtsamt medveten om att jag tillhör den förstnämnda kategorin. Har åtskilliga minnen från hur svårt det varit för mig att bemästra även rätt enkla rörelser. Helt säkert hade alla av er som läser det här inte haft lika svårt som mig att få in i skallen vilken kraft som skulle sättas in (eller snarare INTE sättas in) på den där dörren med den trasiga dörrstängaren. Men övning ger färdighet för oss alla och en dag har vi fått de där kretsarna i hjärnan som gör att vi hyggligt bra kan svinga drivern på tee på fjärde hålet, dreja en skål på keramikkursen, eller spela Für Elise på synten. Till dess får vi glädjas över alla de effektiva muskelminnen vi redan har. Som hur vi får upp maten på gaffeln och för den till munnen med ett alldeles lagom hårt grepp om skaftet. Eller petar näsan.  Eller öppnar fodralet till mobilen och startar den med ett lätt tryck på touchknappen. Eller tar den vi älskar i famnen med en lagom hård omfamning och kysser honom eller henne på munnen alldeles lagom mjukt.

Tack hjärnan och nervsystemet för det!

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.

Dessa två meningar skrev den brittiske aristokraten Lord Acton i ett brev 1887. Han var inte den förste som tänkte i de banorna. Redan i antikens Rom, före Julius Caesar, fanns ett politiskt system som byggde på idéer om att sprida makten för att minska risken att envåldshärskare och despoter grep den. Med upplysningen började föreställningen om att enskilda män inte hade någon gudomlig rätt att härska och bestämma över allt och alla i ett samhälle vinna alltmer terräng. Utvecklingen av demokratiska samhällssystem är ett naturligt utflöde ur det.

Men tyvärr finns envåldshärskarna kvar. Furstarna som sitter på troner, övertygade om sin rätt att förtrycka andra. Säkra på sin absoluta rätt till makten. Inte sällan blir de alltmer hårda, för att inte säga brutala, ju längre tiden går. Vad som från början kanske ändå hade inslag av idealism och god vilja blir till slut bara tyranni: En kontrollapparat byggd på hot och våld vars enda syfte är att hålla fursten kvar vid makten.

Alla vi som har det minsta intresse av modern historia kan lätt rada upp namn: Stalin, Hitler, Pol Pot, Ceausescu, Idi Amin, Ghadaffi, Robert Mugabe, Saddam Hussein, Kim Jong Il.

Och nu om inte förr skulle de allra flesta utan att tveka addera ett namn till listan om de inte redan gjort det: Vladimir Putin.

Vladimir Putin. Envåldshärskare och furste år 2022 (Die Welt)

Auktoritära ledare kan vi hitta på många nivåer i samhället, men när vi pratar om riktiga furstar är det nog mer rimliga att börja på nivån ledare för storföretag eller kanske chefer för stora offentliga organisationer. Men den verkligt klassiske fursten och despoten är ledare för ett helt land, litet eller stort. Tvärtemot på senare år alltmer populariserade föreställningar måste en sån furste inte vara renodlad psykopat, framför allt inte från början. Troliga ingångsvärden är dock en stark vilja till makt, en mycket stark till orubblig tro på sig själv och sin förmåga och ett dogmatiskt sinnelag, åtminstone när det gäller de stora och viktiga frågorna. Kör det där i en mixer och du får någon med en stark vilja att ha kontroll över andra. Händelsevis så visade en psykologisk kartläggning av Putin som gjordes av ett amerikanskt forskningsinstitut för ett antal år sen ungefär en sån profil.  

Ändå är det i första hand alla vi andra, inte furstarna själva, som möjliggör dem. Som extremt sociala däggdjur är vi oerhört angelägna om att få tillhöra gruppen. Vi är väl medvetna om hierarkier och om vi inte själva är alfahannar eller honor så faller det sig oftast naturligt för oss att foga oss efter starkare individers vilja. Vi är rädda för sanktioner och bestraffning av olika slag som kan utdelas av de som står i högre rang. Den rädslan är lätt att förstå om vi arbetar för Stalin eller Saddam Hussein och vet att det bokstavligen sker med livet som insats. Men även när risken vi löper inte ens är att få sparken, utan bara en tillrättavisning inför våra kollegor och kanske sämre arbetsuppgifter en tid framöver så hålls vi ofta effektivt i schack av en chef som vill ha makten och kontrollen.

I mönstret ingår att många av oss lätt grips av en stark beundran, ibland ren dyrkan, av starka, beslutsamma ledare. Särskilt i orostider tycks vi vara benägna att ge upp mycket av vårt självbestämmande och självrespekt, i utbyte mot trygghet, verklig eller inbillad som vi tror en ”stark ledare” kan ge oss. Tyvärr en väldigt bra grund för furstar att bygga sin makt på.

Den som är eller ska bli en furste kan som sagt till en början förutom sin makthunger även drivas av andra och mer idealistiska motiv. Om inte annat så tycks även de människor vars handlingar måste betraktas som genuint onda oftast behöva ett personligt moralsystem som gör dem övertygade om att de har en rätt att göra som de gör som inte endast utgår från deras styrka och maktresurser. I en intervju med amerikansk journalist strax före sin död hävdade den kommunistiske massmördaren Pol Pot, på vars direkta eller indirekta order mer än en femtedel av Kambodjas befolkning dödades eller svalt ihjäl, att hans samvete var rent. Han erkände att vissa misstag begåtts, men hävdade att allt han hade gjort hade han gjort för sitt lands skull.

Några av offren för de röda khmerernas och Pol Pots skräckvälde. Foto från Wikipedia.

Låt oss nu föreställa oss en ny ledare på en hög post. Som de flesta som nått dit har han en förmåga att charma människor, eller åtminstone få dem att frivilligt och med glädje vilja följa honom och hans idéer. Han gillar för all del att bestämma, men har också visioner han drömmer om att förverkliga. Hur gott självförtroende han än har inser han för det mesta att som ny på jobbet klarar han inte att fatta alla viktiga beslut enbart från sitt eget omdöme. Inställningen till medarbetarna är därför välvillig och han är benägen att lyssna och ta in också synpunkter och uppfattningar som inte stämmer med hans egna. Inom rimliga gränser åtminstone, han är ju ändå chef.

Tyvärr varar inte det här tillståndet och det beror på flera saker, varav ett par kan tyckas säga emot varandra.

Ju säkrare chefen känner sig i sin nya roll, desto mer benägen blir han att tro att han själv vet bäst när det gäller alla större beslut. Därmed börjar han lyssna mindre på andras råd och i samma grad minskar hans tolerans för avvikande uppfattningar bland hans medarbetare. Den naturliga driften i hans person till makt och kontroll, också på andras bekostnad, tar över i allt högre grad. De storslagna visionerna kan finnas kvar, allt måste inte bara handla om hans egen makt. Men de kan vara mer känsliga än något annat att ifrågasätta, särskilt om någon vågar påpeka att de står i konflikt med verkligheten.

Parallellt med den ökade självsäkerheten pågår dock en annan process. Chefen råkar som alla andra ut för besvikelser, fler ju längre tiden går. Sällan eller aldrig lyckas alla hans stora projekt och planer. I omvärlden hörs kritik, kan hans ställning vara hotad? Det blåser överst på toppen och chefen vet att genom historien har allt från hockeytränare och VD:ar till presidenter störtats från sina troner. I kulissen väntar alltid människor som gärna skulle vilja ta över makten.

Den psykiska pressen tenderar att göra människor på höga positioner alltmer misstänksamma med åren om de inte var det redan från början. Mer och mer kraft läggs på att försvara sin position, kanske både med lagliga och olagliga medel. Utrensningar är inte ovanliga och naturligtvis tenderar chefen att bli mer och mer på sin vakt mot vad han uppfattar som tecken på bristande lojalitet eller rentav aktiv opposition. Det blir allt farligare att inte göra som fursten säger eller säga emot honom.

Någonstans här är det rimligt att börja tala om den höga chefen som en furste. Oavsett om han heter P.G Gyllenhammar (ett känt exempel) eller Gustaf Vasa.

Eller Vladimir Putin.

Vid det här laget har processen också fått stora inverkningar på människorna i furstens närhet. En del har försvunnit för att de själva inte står ut i det alltmer auktoritära klimatet. Andra har som sagt rensats ut. I grunden är det samma mekanismer, oavsett om utrensningen sker genom ett ”ta en årslön och dra åt helvete” av en något mer civiliserad furste eller genom att den misshagliga individen fängslas och skickas till Gulag eller avrättas. Gustaf Vasa – som var lika patologiskt självsäker som han var misstänksam – tog livet av ett flertal personer under sin kungatid. Några hade varit hans nära medarbetare.

Gustav Eriksson Vasa. Sveriges egen furste. Narcissist, lögnare, tjuv och mördare - länge gloriefierad i svensk historieskrivning. (Målning av David Frumiere. Foto Kungliga slotten)

Kvar blir de så kallade jasägarna. Antingen de var det från början, eller lärde sig att bli det som en överlevnadsstrategi. De håller med fursten i allt, utom kanske i någon detalj där opposition fortfarande kan tolereras. De bekräftar hans ego som därmed växer sig ännu större, tillsammans med övertygelsen om att han har rätt. Fursten är den lysande strategen, geniet, ja den allvise inom sitt område.

Problemet är förstås att detta sällan eller aldrig stämmer särskilt väl med verkligheten. Chefen som blivit en furste har förlorat mycket eller i värsta fall nästan allt av sin självinsikt. Han ser inte längre sina begränsningar och ingen annan upplyser honom om dem heller. En sån chef kan fatta väldigt dåliga beslut och därigenom orsaka mycket skada. För dem han leder eller för andra. Eller bägge delarna samtidigt.

Men det stannar inte vid det. För en del av processen i ja-sägeriet är att det inte bara är kritik som inte kommer fram. Också information från de nedre delarna av den pyramid fursten tronar överst i silas och förtigs i allt högre grad. Därför att ju mer isolerad och ju mindre lyssnande fursten blivit där uppe på toppen, desto mindre tål han också dåliga nyheter. Detta lär sig hans medarbetare också och anpassar sig efter. Sannolikt ofta både medvetet och omedvetet.

Om informationen är dålig eller rentav felaktig kan också en rationell ledare fatta dåliga beslut. Det är inte svårt att föreställa sig hur ännu mycket sämre de kan bli om man dessutom lägger till ett allt sämre omdöme och allmänt bristande verklighetskontakt i ekvationen.

Nu är det ändå inte möjligt att stoppa all information som kan göra fursten upprörd eller rentav rasande. Men det finns flera skyddsvallar kvar som kan låta fursten leva kvar i sin fantasivärld.

-          Han har sin confirmation bias: Att i huvudsak eller bara ta in fakta som talar för den världsbild han redan har och bortse från uppgifter som talar emot den.

-          Om något ändå tränger över den första skyddsvallen uppstår kognitiv dissonans (se förra bloggposten). Den hanterar han med all säkerhet nästan alltid genom att hitta på olika bortförklaringar som gör att han ändå kan bortse från den.

-          Hans kotteri av jasägare hjälper honom gärna på traven att sopa det obehagliga under mattan.

Jasägarna kan drivas av ren opportunism, men många gånger kan de också vara nästan religiöst hängivna beundrare av fursten. De kan falla för samma illusioner och önsketänkande som han själv, inte minst för att de ofta nog lever med insikten att om fursten faller så faller de också. Därmed är vägen ännu mer jämnad för groupthink: Den process där det blir viktigare att hålla med varandra än att analysera och kritiskt granska fakta. Resultatet kan bli dåliga eller rentav katastrofala beslut.

Vissa furstar har vid det här laget förlorat nästan alla andra ambitioner än att hålla sig kvar vid makten. Andra kan ha kvar också sina starka visioner, som i Vladimir Putins fall ett starkt och mäktigt Ryssland som utövar inflytande långt utanför sina egna gränser. Men vad än visionen är så är den personliga makten viktigare.

Det sista steget på det sluttande planet är att fursten utvecklats till en äkta tyrann. Då är det sista av vad som ändå kan ha funnits kvar av samvete och sunt förnuft utöver det kalla egenintresset borta. Kvar finns bara en fullständigt självupptagen despot som kan tänka sig att göra nästan vad som helst för att behålla makten och uppnå sin vision. Han går bokstavligen över lik, ibland miljontals, om han tycker att det krävs.

Den enda trösten för alla de som hamnar under tyrannens välde är att de mekanismer jag räknat upp ovan innebär en stor risk för hans fall. Så många tyranner genom historien har störtats i olika former av kupper eller mördats i sammansvärjningar och uppror.

Putin

Så hur väl stämmer då det här in på Vladimir Vladimirowich Putin? Väldigt mycket skulle jag säga. Läsaren kanske tänker att jag modellerat beskrivningen efter honom, men så är det inte. Grundtankarna, utvecklade på främst det psykologiska planet, kommer från journalisten och författaren Åke Ortmarks utmärkta bok ”Ja sägarna: medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar”. Han tar inte ens upp Putin. Nej, det är snarare så Putin bara är ännu en i raden av maktfullkomliga män genom historien som med åren blivit alltmer uppfyllda av storhetsvansinne och tagit allt större risker som en följd av det, samtidigt som de blivit alltmer misstänksamma och rädda om sin maktställning.

När jag läser en lång DN-artikel om Putins bakgrund är det inte uppenbart för mig att han var en klassisk psykopat från början. Han tycks ha varit lite av en värsting i nedre tonåren, men skärpte sen till sig med både hård, fysisk träning (judo) och disciplinerade universitetsstudier i juridik. Han har fortfarande kvar flera vänner från dessa ungdomsår som nu ingår i hans inre krets. Inget av det här brukar ses som typiskt psykopatbeteende precis. Från hans år som KGB-agent och senare som assistent åt olika politiker är bilden en hårt arbetande och lojal medarbetare, även om det finns tecken på att redan då började snilla undan pengar med hjälp av några av sina gamla kompisar som blivit oligarker.

Dock kan man nog utgå från att åren i den fruktade hemliga polisen knappast påverkade hans personlighet och värderingar på ett positivt sätt.

När Putin sen stiger uppåt i hierarkin hela vägen till att bli president år 2000, tycks han först ha varit mer försiktig och mindre auktoritär. Den tidens Ryssland var åtminstone jämfört med idag relativt fritt, men en politisk opposition som ännu inte reducerats till en demokratisk kuliss. Men steg för steg har Putin utvecklats till en äkta furste som både tagit ett allt hårdare grepp om makten på inrikesplanet och uppträtt alltmer aggressivt mot sina grannländer. Inte bara i ord, utan också i handling. Föga förvånande kommer också rapporter att han blivit allt hårdare också internt i sin egen maktapparat, allt mindre benägen att tolerera invändningar. Alltmer misstänksam.

Ett annat psykologiskt fenomen jag tror spelar in på både furstar i allmänhet och Putin i synnerhet är att människor ofta tror att andra är ungefär som man själv. Den som är empatisk, ärlig och vänlig själv tenderar att tro andra människor om gott. Medan den som är självupptagen, svekfull eller till och med brutal misstror andra människor och lätt känner sig hotad. En del bedömare menar att Putins tal om att Ryssland är hotat bara är svepskäl för kriget mot Ukraina. Jag tror visst att han använder det taktiskt för att legitimera anfallet för hemmaopinionen, men också att han faktiskt har dessa tankar. Och varför skulle han inte ha det? Mannen som upprepade gånger svikit löften och ingångna avtal när det passat honom. Mannen som startat krig flera gånger redan när det passat hans syften.

Han kan helt enkelt inte föreställa sig att andra människor kan vara fredliga, vänliga och utan lust att utöka sin egen rikedom och makt på bekostnad av andra av andra skäl än att de är svaga och fega. Han kan inte ens se att det finns människor som förvisso vill ha makt och inflytande, men ändå har klara moraliska gränser de inte överträder.

Jag tror att Vladimir Putin år 2022 är en mycket deformerad människa. Att processen kan ha skyndats på av hans långa isolering under pandemin verkar vara en rimlig hypotes, även om den är svår att belägga. Förmodligen är tecknen på en mer obalanserad och obehärskad furste som synts före och efter starten på kriget tecken både på allmän psykisk press, men också på en tilltagande paranoia. Han är rädd: Rädd för viruset, rädd för att folket ska resa sig mot honom, rädd för palatskupper, rädd för NATO. Kanske t.o.m rädd på riktigt för att Ukraina skulle komma och hugga honom i ryggen.

Putins absurda mötesbord. En talande bild av en paranoid och maktgalen människa relatin till omvärlden (NBC News)

Tyvärr hanterar han rädslan genom att höja den egna aggressionen.

Det här är dock inte samma sak som att Putin är ”galen”, eller totalt obalanserad. Att han tappat i omdöme och gått i de fällor som beskrivs ovan när han på dålig information och önsketänkande startat ett i själva verket mycket riskfyllt företag för honom själv och Ryssland är uppenbart. Men hur han kommer att reagera om han blir ännu mer trängd vet vi inte i väst. Jag är inte säker på att hans innersta krets vet det heller. Kanske vet han det inte ens själv. Så hur gärna jag än hade velat sluta denna post med att säga att fursten åtminstone inte blivit en galen tyrann som kan starta ett globalt kärnvapenkrig i tron att han kan vinna det, eller åtminstone förinta både motståndaren och sig själv, så går inte det.

Vi kan bara hoppas. Liksom att vi kan hoppas på att det blir en värld efter Putin där furstarna som förtrycker och förstör för alla oss andra blir betydligt färre än vad de varit genom mänsklighetens våldsamma historia.

Mariupol 2022 (Finska Yle). Den yttersta konsekvensen av att vi låter människor som Putin få makten och behålla den tillräckligt länge för att bli envåldshärskare och furstar.

Jag förstår inte varför du envisas med att ta hit en massa kvinnor som ska hjälpa mig. Jag behöver ingen hjälp. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv här i min egen lägenhet där jag har bott trettio år, tack så mycket.

En scen i inledningen av filmen ”The father” med Anthony Hopkins i huvudrollen. Och nog verkar det alldeles i början som att det skulle kunna vara som han säger. Men steg för steg blottlägger filmen det verkliga förhållandet. Som är väldigt långt från den verklighet som Hopkins rollfigur själv upplever.

Den åldrade fadern i filmen försvinner allt längre in i demensens dimmor. Förtvivlat försöker han hålla fast vid sin bild av verkligheten och av sig själv: Den intelligente och – förstår man – en gång charmerande och framgångsrike mannen. Alla tecken på att det inte längre förhåller sig så söker han förtränga så långt det bara går. Hans hjärna söker efter rationella förklaringar till den alltmer obegripliga verklighet han upplever. Förklaringar som också tillåter ett fasthållande vid självbilden. Är hans klocka försvunnen? Det måste vara någon som stulit den. Varför påstår hans dotter att han inte klarar sig själv längre? Det är nog för att hon vill åt hans attraktiva lägenhet.

Demens och andra sjukdomar och skador i hjärnan skapar ofta såna här reaktioner. Neurologen Oliver Sacks beskriver i en av sina böcker ett fall med en man som fått sitt närminne nästan helt utraderat. I ett desperat försök att få grepp om sin förvirrade verklighet ägnar han sig åt ett nästan konstant fabulerande som går ut på han träffar kunder och bekanta i sin mataffär. I själva verket befinner han sig på ett långvårdssjukhus, omgiven av personal och andra patienter. Endast i korta stunder kan han göras delvis medveten om verkligheten.

Det som händer i den sjuka eller skadade hjärnan är inte väsensskilt från hur den friska och oskadade fungerar. Vi söker alla efter sammanhang och logik i verkligheten omkring oss. Vi vill alla att den ska stämma med vår bild av hur den är beskaffad och – inte minst – med berättelsen om oss själva. Vem är jag? Vad utmärker mig som person?

När verkligheten inte ser ut att göra det får vi problem. Ibland stora problem.

Den psykologiska termen för det här är kognitiv dissonans. Den hänger som vi ska se ihop med andra mekanismer i vårt tänkande och kan ibland leda till vad som för en utomstående iakttagare framstår som ett bisarrt, närmast obegriplig förnekande av uppenbara fakta.

År 1914 ökade förväntan och bävan hos hundratusentals medlemmar i Jehovas vittnen. I oktober skulle människans styre över Jorden upphöra, Jesus skulle återvända och ”tusenårsriket” upprättas. De särskilt utvalda 144 000 skulle stiga upp till himlen. Mannen bakom rörelsen, Charles Taze Russel, hade kommit fram till allt detta i sina studier av Bibeln och andra skrifter. Förutsägelsen var reservationslös. Som Russel själv formulerade saken:

An established truth that the final end of the kingdoms of this world, and the full establishment of the Kingdom of God, will be accomplished at the end of A.D 1914”.

Och medlemmarna trodde honom. Vissa medlemmar sa upp sig från sina arbeten och gav bort nästan allt de ägde.

Men 1914 inte blev starten på Jesus återkomst. I stället blev det ett världskrig. Så vad hände? Upplöstes Jehovas vittnen när medlemmarna insåg att deras ledare pratat i nattmössan? Nej. De flesta accepterade Russels bleklagda bortförklaringar och inväntade i stället första halvåret 1915 som var hans nya tidsangivelse. Och sen 1918. Och sen 1925. Utan någon undergång eller Jesu återkomst. Och så har det fortsatt. Ändå har JV miljontals medlemmar över hela världen idag.

Hur kände sig anhängarna när det inte kom någon Jesus för att skapa en ny, paradisisk jord? En hel del besvikelse kan vi utgå från. Förmodligen också ilska hos många. Och förvirring. Här hade de gått i åratal med en stark inre bild av vad som skulle hända. Och så händer det inte. Kognitiv dissonans uppstår. Verkligheten stämmer inte med hur de trott att den skulle se ut.

Kognitiv dissonans är inte ett tillstånd våra hjärnor tycker om att vara i. Så hur hanterar vi det när det uppstår?

1)      Vi kan anpassa vår världsbild efter den nya informationen.

2)      Vi kan förtränga hela saken och tänka på något annat i stället – vi försöker alltså låtsas som att motsättningen inte existerar

3)      Vi kan konstruera (bort)förklaringar som tillåter oss att ha vår gamla världsbild i princip intakt trots den nya informationen.

De flesta medlemmarna i Jehovas vittnen valde alternativ 3. Förmodligen genom att helt enkelt köpa det de fick höra från organisationens ledare. Trots att det rent logiskt var ren bullshit. Men varför gjorde de det?

Vi hoppar framåt drygt 100 år i tiden. Presidentval i USA 2020. Donald Trump har varit nederlagstippad hela året efter att ha legat efter i stort sett i alla opinionsmätningar. Men till en början ser det inte så dåligt ut när rösterna börjar räknas. Trump kommer att vinna viktiga Florida. Och han leder i flera andra viktiga s.k swing states. Eftersom Trump är Trump utropar han sig till segrare. Men analytiker har en annan bild och redan på morgonen dagen efter säger hans utmanare Joe Biden försiktigt: ”It looks good”. Biden vet att rösträkningen i de avgörande staterna ger en falsk bild i början. De mindre valkretsarna ute på landsbygden är klara först. Det är Trumpland, så självklart leder han där. Men när storstädernas resultat börjar ticka in äts Trumps försprång in bit för bit. Biden övertar ledningen och vinner alla swing knappt men klart. Totalt får Biden över sju miljoner röster mer än den sittande presidenten.

Den här verkligheten kan inte Donald Trump acceptera. Hans narcissistiska självbild, hans syn på sig själv som ständig segrare och på förlorare som misslyckade tillåter inte det. Det måste helt enkelt handla om valfusk. Ett valfusk av gigantiska proportioner. Snart har han övertygat sig själv och miljontals andra att han i själva verket är den överlägsne segraren. ”We won big!” Trots att ingen har kunnat presentera ett enda riktigt bevis för att valfusk som haft någon som helst inverkan på resultatet har ägt rum.

Kan man tänka sig ett tydligare exempel på den enorma, destruktiva kraft som kan ligga i ett kollektivt förnekande av en verklighet man inte gillar? 

Två exempel på hur kognitiv dissonans vid en enda händelse eller ett enda skeende kan påverka mängder av människor. Det finns så klart många fler. Under krigets sista år levde Adolf Hitler i en alltmer tilltagande förnekelse av verkligheten. Inte så att han ifrågasatte sanningshalten i de alltmer dystra rapporter som kom in från de olika fronterna. Men han vägrade att dra den enda rimliga slutsatsen av dem: Att Tyskland höll på att förlora. Det stämde väldigt dåligt med hans övertygelse om sin historiska mission att upprätta ett Stortyskland som skulle bestå i tusen år eller mer. Så han förlorade sig i alltmer verklighetsfrämmande fantasier om stora motoffensiver och supervapen som skulle vända krigslyckan.

De flesta fall av kognitiv dissonans rör dock vanliga människor. Personer som hamnar i situationer där fakta pekar mot obekväma eller rentav direkt otrevliga slutsatser. Det måste inte ens handla om den yttre verkligheten, ibland kan det bara handla om självbilden.

Anta att du får någon form av problem som kräver kontakt med något företags kundtjänst. Men du får inte den hjälp du behöver. Kanske slussas du runt mellan olika funktioner. Frustrationen ökar och till slut kokar det över: Du börjar skrika och skäller ut personen du pratar med – en helt vanlig medarbetare – efter noter.

Efter samtalet, när du lugnat dig lite, börjar ett dåligt samvete gnaga. Du som tycker det är viktigt att uppträda artigt och vänligt mot andra människor, hur kunde du skälla och gorma så där? Mot en person som inte personligen kunde rå för de problem du råkat ut för.

Ett väldigt mänskligt sätt att hantera den här typen av inre konflikt och dissonans mellan självbild och uppträdande är att börja leta efter försvar. Hade inte den där typen du talade med en näbbig, ja överlägsen ton? Tog inget ansvar? Försökte inte hjälpa dig på allvar?

Poängen här är inte om det kan anses ligga något i ditt självförsvar. Utan att du hanterade den dissonans som uppstod i dig när självbilden och ditt faktiska uppträdande krockade genom att försöka intala dig själv att det inte förelåg någon krock egentligen. Ingen dissonans. Du bröt inte alls mot dina egna uppställda beteenderegler.

Vad händer då när det är själva verkligheten som inte verkar stämma med vad vi tror och vill? När chefen får riktigt dåliga omdömen både av sina egna medarbetare och den egna chefen? När det där caféet man tog över för snart ett år sen gick med förlust ännu en månad, checkkrediten är fylld och ens mamma säger att hon inte kan låta ut mer pengar. När mannen man blivit så förälskad i börjar visa tecken på både missbruksproblem och allvarlig opålitlighet. Vem annars kan ha tagit de femtusen kronorna i burken högst upp i köksskåpet?

Forskningen har svar: Inte bara väldigt naiva personer skakar av sig så här allvarliga signaler om att något är riktigt fel. Inte så få av alla som tydligt hör varningsklockor ringa när någon beskriver den här typen av situationer är förbluffande skickliga på att trolla fram bortförklaringar när det är vi själva som är chefen, caféföreståndaren eller den förälskade kvinnan/mannen.

Jag lyssnade för ett tag sen på ett poddavsnitt om en medelålders kvinna som råkat ut för en internetbedragare på en kontaktsajt. Hon var välutbildad och rationell, men bedragaren visste hur han skulle trycka på de rätta knapparna. Snart var hon väldigt förälskad i honom och blind för tecknen på att något inte var som det skulle. När hennes närmaste vänner försökte göra henne medveten om faran reagerade hon med avståndstagande. Mot vännerna.

Det hela snurrade vidare på det vanliga sättet och trots att det uppstod tvivel några gånger hanterade hon den tillfälliga kognitiva dissonansen varje gång genom att köpa både sina egna och bedragarens bortförklaringar. Tills bubblan slutligen brast som den till slut måste göra.

Denna kvinna var som sagt klarsynt och intelligent. Hon förstod i efterhand mycket väl vad som hänt med henne. Hon var medveten innan om romansbedragare på internet och vilka som var de vanligaste varningstecknen. Ändå åkte hon dit.

Kognitiv dissonans kan uppstå även i rätt vardagliga situationer, som exemplet med utskällningen av kundtjänstmedarbetaren. Vi bär alla på ett pansar mot omvärlden som består av det som brukar kallas confirmation bias: Vi är mer benägna att ta till oss fakta och göra tolkningar av verkligheten som bekräftar den världsbild vi redan har. Ändå går det inte att undvika att information som hotar vår syn på verkligheten ibland tränger igenom pansaret.  Då kan man i realtid studera människors reaktioner. Processen kan ofta vara mycket snabb. Du ser tecken på oro och obehag hos personen: ”Hm… ja det där låter ju inte så bra”. Så en liten paus och så kommer det: ”Men…” Och så kommer en bortförklaring som man ofta kan märka är påkommen i stunden.  Kvaliteten på argumenten är inte sällan därefter. Men för personen själv fungerar de. Man kan se hur de återvinner sin själsliga jämnvikt medan de pratar.  Ordningen är återställd, obehaglig information bortträngd och den kognitiva dissonans som tillfälligt inföll sig är försvunnen.

Den där personen kan förstås vara du eller jag också.

Vad väljer vi när sanningen är obehaglig? (Medium.com)

Chansen att vi ändå hanterar dissonansen genom att anpassa vår syn på verkligheten minskar ytterligare ju större kostnaden är. Av exemplen ovan borde det stå klart att kostnaderna kan vara stora, rentav enorma både psykologiskt och praktiskt att acceptera och ta till sig viss information som tränger igenom bekräftelsepansaret. Om företagaren medger för sig själv att caféet aldrig kommer att bära sig så är den stora livsdrömmen krossad och kvar finns bara skulder. Ett Jehovas vittne som kommer fram till att rörelsens idéer och förutsägelser inte är sanna vet att den förlorar större delen av sitt sociala nätverk, kanske t.o.m kontakten med sin egen familj om hen hoppar av. När kvinnan i podden erkänner för sig själv att hon är lurad så brister inte bara den kärleksbubbla hon levt i under månader och lämnar en obeskrivlig tomhet efter sig. Hon har också blivit av med en stor del av sina besparingar, för nu förstår hon att mannen aldrig kommer att betala tillbaka något.

Det är inte förvånande att människor som till slut tar in verkligheten kan göra mycket drastiska saker. I extrema fall kan människor försöka ta livet av sig, därför att känslan är att deras liv rasat ihop fullständigt och aldrig kan bli bra igen. Eller så vänder de känslorna utåt. Hitler insåg ändå till slut vart det var på väg. Som hans karaktär säger till generalerna i filmen der Untergang: Der Krieg ist verloren. När Hitler väl nått denna punkt vände han mycket av sin ilska mot det egna folket. Tyskarna skulle få betala för att de inte ansträngt sig tillräckligt. De hade inte bestått provet, de förtjänade nu att få leva i armod. Han beordrade omfattande förstörelse av industrier och infrastruktur i landet.

Förhoppningsvis framstår vårt sätt att hantera kognitiv dissonans som åtminstone lite mer begripligt efter att du tagit dig igenom de här raderna. För det är med det här som många andra fenomen som har med vår perception och kognition att göra: De kan ibland verka bisarra och de orsakar oss människor många problem. Men utifrån hur evolutionen har fått våra hjärnor och våra sinnen att fungera så är det faktiskt inget konstigt med dem.

Covid-19 har inte varit ett plus i tillvaron, det gäller även oss som hittills klarat oss rätt bra genom den. Samtidigt kan det inte förnekas att det varit intressant att följa en så unik händelse i vår moderna historia i realtid. Jag har försökt förstå vad det är som händer när mänskligheten möter ett nytt och på många vis farligt virus. På köpet har jag lärt mig en massa saker jag på sin höjd hade dimmiga aningar om innan. Epidemiologi med R-tal, exponentiella smittkurvor, immunitet och hur allt det där påverkas av vad människor gör eller inte gör på olika nivåer.

Minst lika intresserad har jag varit av den psykologiska sidan av pandemin, även om jag inte skrivit så mycket om den här i bloggen. Lite märkligt eftersom jag faktiskt är beteendevetare, låt vara en snedseglad som hamnat i IT-branschen i stället. Nu ska jag försöka råda åtminstone en viss bot på det.

Det är inte möjligt att i en enda bloggpost fånga alla väsentliga, psykologiska aspekter av det vi levt i och med de senaste två åren. Jag får nöja mig med några saker jag ser som särskilt intressanta och som jag tycker har fördjupat min egen förståelse för vissa mänskliga beteenden. Att strukturera det på ett bra sätt har varit en utmaning som hållit mig tillbaka och fått mig att överge ett tidigare försök. Till sist kom ändå denna idé: I den ordning jag själv blev medveten om olika saker och började fundera på dem. Det stämmer inte helt illa med pandemins egen kronologi och utveckling, vilket läsaren förhoppningsvis märker.

Om inte annat tydligt framgår av det jag skriver så gäller följande: Identifiering av psykologiska mekanismer bakom olika handlingar och attityder innebär inte med automatik att de är felaktiga eller ens att jag tycker det. Det kan finnas vissa eller flera sakliga skäl till dem. Min poäng är att det också varit känslomässiga reaktioner bakom mycket och att många av dessa som jag skrivit om i tidigare bloggposter under kategorin ”Människan” är helt eller delvis omedvetna hos den person som påverkas eller styrs av dem.

Bilden lånad från University of Montana

Rädsla, panik och överreaktion

Jag tar avstamp i mig själv. Med viss oro men fortfarande känslomässig distans började jag följa det som hände i Kina på allvar någonstans i slutet av januari 2020. En dryg månad senare kom rädslan på allvar. Fick svårt att somna, något jag normalt verkligen inte lider av. Vaknade på morgonen i ett tillstånd av oro och spänning. Något som normalt kräver rätt avsevärda personliga problem.

Jag var naturligtvis inte ensam om den där rädslan. Den kom hos många människor över hela världen när de började förstå vad som höll på att ske. Rädslan för det okända har en stark, evolutionär grund. Mot okända faror saknar vi en utprövad strategi och det finns därför ett högt, potentiellt överlevnadsvärde i att reagera kraftigt. Hellre lägga benen på ryggen en gång för mycket än en gång för lite. Om ett okänt föremål läggs in i en voljär med korpar (som är utomordentligt intelligenta djur) så reagerar de först med tydlig rädsla och avståndstagande. Försiktigt, med flera reträtter, närmar de sig sen föremålet. De drivs av en nyfikenhet som sannolikt bottnar både i värdet av att förstå ordentligt vad den eventuella faran består i (kanske måste vi fly ännu längre bort) och i värdet av att förstå det eventuella värdet. Går det att äta? Kan vi bygga bo med det? Rentav använda som verktyg (kråkfåglar, inte minst korpar, är mycket smarta som sagt).

Redan då, vårvintern 2020, och ännu tydligare nu kan jag förstå mitt och många andra människors närmast makabra intresse för det som hände som ett sätt att hantera rädslan. Naturligtvis fanns också de som snabbt började tänka som de nyfikna korparna i steg 2: Kan vi tjäna pengar på det här? Köpa upp all handsprit eller lager med munskydd och sälja vidare till desperata kunder. Starta fabrik för covidtest?

När en rädsla är tillräckligt stark är panik och överreaktioner inte långt borta. Både på det individuella planet och i samhället i stort. Det gäller kanske särskilt när rädslan gäller något som fortfarande är i grunden okänt. Det var nog många som tvättade händerna så intensivt de där första månaderna att de fick sprickor och sår på dem. Vi gick omvägar förbi andra människor även utomhus. En del isolerade sig fullständigt. Jag känner till personer som tvättade mjölkpaket och allt annat de fått hem från mataffären. Eller åkte till byggvaruhus och handlade iförd gasmask. Inte så få isolerade sig totalt, även om de varken var gamla eller hade några särskilda riskfaktorer.

De individuella rädslorna orsakar dock inte mycket skada för andra utom den drabbade individen. Långt värre var det med reaktionerna hos många politiker. Det har varit en svår fråga genom hela pandemin vilka åtgärder och restriktioner som är försvarbara från olika perspektiv. I början hade de styrande i olika länder också rätt lite att gå på när det gällde bedömningen av hur mycket skada och lidande viruset skulle kunna orsaka. Err on the side of caution (det finns ingen riktigt bra svensk motsvarighet) kan då ofta vara en klok strategi. Men det finns gränser för allt och helt uppenbart var de mest extrema åtgärderna inte grundade i rationella beslut. Allra minst om man vägde dem mot andra skadeverkningar man redan från början måste ha insett.

Ta bara utegångsförbuden i många länder i Europa. I de mest extrema fallen fick folk inte gå utanför dörren utom för att handla mat eller medicin. Trots att knappast några experter trodde att viruset skulle spridas i någon omfattning utomhus om man bara undvek trängsel i större folksamlingar. Det var en vettlös panikåtgärd. Beroende på ens egen grad av cynism kan man sen söka orsaken i att politikerna var rädda för att många skulle bli sjuka och dö och överbelasta sjukvården. Eller i att väljarna skulle bli så arga om det hände att de skulle rösta på andra politiker i nästa val.

Handlandet är ändå något mer förståeligt i de länder som fick stora utbrott i pandemins början. Men i Östeuropa? Det är ett så sorgligt exempel på hur starka känslor kan sätta förnuftet ur spel och få oss att fatta beslut där vi egentligen inte hade behövt göra någon enormt djup faktaanalys för att inse att de var om inte rentav vansinniga så åtminstone mycket olämpliga. I flera länder infördes mycket hårda lockdowns trots att man knappt hade några virusfall. Det ”räddade” visserligen dessa länder då. Men sen då? Experter kunde tala om för dem redan från början att det här viruset inte skulle försvinna av sig självt. Något vaccin trodde knappt någon på att det skulle komma fram de närmaste åren (att detta var fel är en annan sak som inte är relevant här). Och dessa länders ekonomier kunde inte klara av stora nedstängningar mer än en begränsad period. Men allt detta bortsåg man ifrån och brände i princip allt krut under våren och i vissa fall en bit in på sommaren. Hösten 2020 var möjligheterna därför mycket mer begränsade, både ekonomiskt, socialt och politiskt. Resultatet har varit en förfärande utveckling. De flesta länderna i öst har med marginal gått om även de länder i väst som drabbats hårt av pandemin både när det gäller allvarliga sjukfall och dödsfall.

Önsketänkande och förnekelse

Myntet har så klart en andra sida, eftersom vi människor är funtade på det viset. Sen många år är den här berättelsen för mig en illustration av förnekelsens enorma kraft: En av de få äldre som överlevde Estoniakatastrofen berättade att han hade befunnit sig i hyttan när fartyget började kränga och luta och när larmet gick. Han delade hytt med en annan äldre man och sa åt honom att de till varje pris måste ta sig upp på däck. Den andre reagerade då med att springa in på toaletten och låsa in sig. Mannen bankade på dörren och skrek åt honom att öppna. Han svarade inte. Mannen hade till slut inget annat val än att lämna hytten och sin hyttkamrat.

Det första tecknet på förnekelse eller åtminstone önsketänkande i pandemin såg vi så gott som genast. ”Det är bara en influensa”. Trots att vittnesmål från både Wuhan och snart från Bergamo, New York och andra platser borde ha gjort det helt klart för åtminstone alla normalbegåvade att detta verkligen inte bara var en influensa. Jag vet inte hur många gånger jag såg den där meningen och annat liknande – ibland lite mer utbroderat – de första månaderna. När folk började dö också i Sverige spekulerades det i om inte statistiken var fel ändå. De hade kanske dött i trafikolyckor? Eller så balanserade de alla redan på gravens rand och råkade få Covid-19 när de ändå hade strukit med vilken dag som helst.

En del av de här fantasierna hade sin rot i ett annat psykologiskt fenomen: Den närmast supernationalistiska uppslutningen kring den avvikande, svenska strategin som fick många människor att irriterat eller rasande angripa ”hobbyepidemiologer” och andra som hade mage att ifrågasätta den. Men rätt mycket uppfattade jag både då och nu som psykologiska försvar mot en otäck verklighet. Om det inte stämmer att så många verkligen dör som en direkt följd av viruset (”Man dör inte AV Covid, man dör MED Covid var en annan fras jag såg ofta i början på sociala medier) så är det kanske inte så otäckt/farligt ändå? Dessutom var stödet för strategin nog i sig själv också en försvarsmekanism hos många. För den sa ju att viruset inte var så farligt och om det var fel så…

De mest grava förnekarna har t.o.m förnekat viruset existens. Säkert för att det passat in i en redan konspiratorisk världsbild (se nästa avsnitt), men förmodligen också i många fall för att det känts tryggare att tro att det inte finns något dödligt virus i omlopp därute. Läkare i olika länder har rapporterat att en del av dem som hade oturen att drabbas av viruset på värsta tänkbara sätt förnekade hela vägen in i döden att det var Covid-19 som höll på att ta livet av dem.

På samhällsnivån såg vi det här också. Föga förvånande från flera envåldshärskare och narcissister. Bolsonaro i Brasilien (”lilla influensan” kallade han Covid-19 hånfullt på portugisiska). Magafuli i Tanzania som förbjöd rapportering om smittfall och hävdade att viruset försvunnit från landet efter en dag av böner. Samme Magafuli som kanske och kanske inte själv dog till följd av viruset i mars 2021. Presidenten i Turkmenistan (97% i senaste valet, det ni!) vars regering på fullt allvar hävdar att landet är fritt från Covid. Och så förstås Donald Trump med sitt: ”It will go away”. Sen kan man visst välja att förklara allt detta med ren, cynisk populism. Men jag är säker på att dessa mäns reaktioner som så ofta med oss människor var mer komplicerade. Naturligtvis insåg de på något plan att viruset kunde hota deras stöd hos åtminstone stora delar av befolkningen. Då ligger inte en rationalisering långt borta för att lugna den oro också en psykopat på tronen kan känna när han tror att hans maktställning kan vara hotad.

Två presidenter som tänkte mest på sig själva och lite eller inget på sin befolkning. Bild från CNBC

Om det låg önsketänkande bakom den initiala svenska strategin? Det lär vi nog aldrig bli överens om. Men jag som följde herrar Gieseckes och Tegnells uttalanden och reaktioner noga i början är övertygad för min del. De valde att tänka positivt: Ett virus som visserligen skulle ta livet av ett antal människor (de var ju inte naiva) och sätta en viss press på sjukvården. Men som flera andra nya virus före det skulle visa sig mindre farligt än det först verkade (prognosmetoden ”Allt blir som det hittills varit har dock långt från 100%-ig träffsäkerhet). Det skulle svepa igenom befolkningen och skapa en immunitet tillräcklig för att ta oss igenom själva den akuta pandemifasen relativt snabbt. Och så skulle vi trots den stora smittsamheten kunna skydda de gamla och sköra på sjukhemmen och i hemtjänsten.

Såvitt jag kan bedöma var åtminstone Tegnells chock och förfäran när dödstalen bland de äldre steg upp på tresiffriga nivåer i den första vågen helt äkta. Han hade verkligen inte trott detta.

Grupptänkande

Tidigt stod det klart att i princip hela den svenska strategin utformades av en liten grupp människor som kände varandra väl och gillade varandra. Dessutom med optimisten Giesecke som en guru som de andra såg upp till. Grupptänkande (groupthink) är ett annat välkänt psykologiskt fenomen och jag tror att det är en del av förklaringen. Det gav modet att stå fast vid en strategi som avvek rejält från i stort sett alla andra utvecklade länders. Har hela världen blivit galen, undrade Tegnell. Oförmögen att se det som så många andra såg: Var det verkligen möjligt att nästan alla andra länders experter samfällt kunde ha fel och just lilla Sverige rätt? (oaktat då att många enligt ovan också överreagerade)

För mig som arbetat ett kvarts sekel på stora myndigheters huvudkontor och haft en skaplig insyn i många centrala beslutsprocesser är det uppenbart att förklaringar till hur det här kunde ske också står att finna i den svenska förvaltningskulturen. Konformitet och vilja till samförstånd är enligt teorin andra viktiga faktorer bakom att grupptänkande kan uppstå. Och det är sannerligen något som präglar myndigheter. Det kan sägas vara en förstärkt version av den allmänna, svenska samförståndskulturen och ogillandet av öppna konflikter. Fanns det verkligen ingen i Folkhälsomyndighetens lilla gäng som pratade ihop sig de där vinterdagarna som kände tvivel och oro till en början? Det fanns det säkert. Förmodligen luftades det också i början. Men när den djärva och samtidigt positiva strategin vann alltmer terräng i gruppen segrade driften till samförstånd och konfliktundvikande. Den sista tvivlaren tystnade.

Grupptänkande leder ofta till överoptimistiska analyser av ett läge. Här fick det troligen också hjälp på traven av ett annat fenomen som ökat kraftigt under 2000-talet i myndighetsvärlden: Det positiva tänkandet. Vi ska se möjligheter. Problem är utmaningar om de nu ens påtalas. Allt löser sig med ständiga förbättringar. Chefer uppträder inte sällan som en slags optimistkonsulter. Vi ska fokusera på det som är bra och ständigt tänka på myndighetens varumärke (Ibland verkar det viktigare att vinna popularitetstävlingar hos befolkningen än att utföra sitt uppdrag enligt de ramar och föreskrifter som man har fått genom den demokratiska styrprocessen från regering och riksdag). Även denna del av dagens myndighetskultur tror jag hade åtminstone en viss inverkan och bidrog säkert också till att politikerna köpte strategin med som det verkar få eller inga ifrågasättanden. Den var ju så positiv! Och så skulle lilla Sverige få chansen att äntligen glänsa igen på den internationella scenen.

Det var nog mått av grupptänkande inblandat i det där också, åtminstone en rejäl dos önsketänkande som fick även vanligtvis mer nyktra själar att förtränga riskerna. Som vanligt går olika psykologiska fenomen och brister i det mänskliga tänkandet in i och överlappar varandra.

Självklart har det grupptänkts även i andra länder. Förhastade beslut om avveckling av restriktioner och deklarationer om seger över viruset som man fått äta upp med råge har vi sett på många håll. När man är i desperat behov av att komma med positiva nyheter och beslut till sina väljare är det säkert ännu lättare än i vanliga fall att intala varandra att något är både rätt och säkert, utan att ha mycket på fötterna för det.

Söka trygghet hos auktoriteter

Egentligen en trivial observation. I tider av nöd och kris har människor alltid en tendens att söka tryggheten i form av en stark ledare eller ledning som man hoppas ska kunna föra ut oss ur tunneln till ljuset på andra sidan. Då är man också ofta beredd att acceptera saker man normalt inte skulle gå med på om det är priset för trygghet. Utan det här fenomenet hade det sannolikt inte gått att genomföra de hårda åtgärder vi såg i många länder i pandemins början. Naturligtvis går det ännu lättare om den eller de högsta ledarna har förmåga att utstråla auktoritet och lugn.

Säkert blir det lättare om det redan finns en sån jordmån. Kina är uppenbart ett exempel på det. Även om man nu kanske börjar skönja ett visst motstånd mot effekterna av ”nolltoleransen” mot viruset så finns tydligen fortfarande ett starkt stöd hos befolkningen.

Också här i Sverige är det inte svårt att se förtroendet för och personkulten kring Anders Tegnell framför allt i pandemins början som ett tydligt exempel. Det hade sannolikt inte fungerat lika bra om statsepidemiologen i stället varit en yngre kvinna i välsydda dräkter och korrekt, men lite stelt uppträdande. Även om hon hade varit långt mer medicinskt meriterad än den rufsige Tegnell i sina ylletröjor och trygga, jordnära utstrålning. Och socialdemokraterna gick upp flera procentenheter i opinionen under pandemins första månader.

Ideologisering och projicering av pandemin

Viruset har på flera ställen och bland många människor blivit en projektionsyta för olika föreställningar om världen och värderingar man hade redan innan. Vårt tänkande drivs alltid av att vilja passa in nya företeelser i vår befintliga världsbild. Idag är kanske den bilden också mer ideologiserad och politiserad hos många människor än någonsin tidigare i historien (”Allt är politik”).

På det enskilda planet syns det tydligast i vaccinationsmotståndet. En redan innan stark rörelse har stärkts ännu mer och fått många nya anhängare som reagerar mot vad de tycker är ett försök till oberättigad styrning, kontroll och rentav tvång uppifrån. Uppblandat med en allmän skepsis mot myndigheter, läkemedelsbolag (”Big pharma”) och vetenskap i största allmänhet. En känslomässigt betingad oro för vad som händer när ett ämne förs in i ens kropp finns förvisso också och ”anti-vaxxers” är en långt från homogen skara. Men för mig står det helt klart att utan det starka symbolvärdet som Covid-vaccinen har fått hade kraften i motståndet aldrig blivit så stark. Överlappningen är också stor med de grupper och människor som protesterat mot restriktioner av olika slag, ibland våldsamt.

Många människors motstånd mot vaccin drivs också av de bias i mänskligt tänkande som gör att vi har svårt att värdera och väga risker mot varandra på rationella vis. Det påverkar också oss att på sedvanligt vis söka efter argument som bekräftar vår rädsla för den ena risken (biverkningar av ett nytt vaccin i detta fall) och på olika vis förtränga och förneka argumenten som talar för motsatsen. Det skrev jag dock en separat bloggpost om för knappt ett år sen och går därför inte in närmare på här.

Pandemin har också rent allmänt varit ett tacksamt fokus för udda och ofta marginaliserade människor med paranoida eller åtminstone rejält misstänksamma personligheter. Den som vill ha en provkarta kan gå in på Flashback och se vad de skriver i någon av alla trådar som handlar om Covid-19. De mest bisarra konspirationsteorier florerar och människor tror på dem på fullaste allvar. Många av dem mår förmodligen kortsiktigt bättre i sitt projicerande, övertygade som de är om att de tillhör en liten, intellektuellt överlägsen skara som har genomskådat alltihop. Naturligtvis är de motståndare till vaccinet allihop.

Värst är kanske ändå hur hela frågan om virusets hantering har blivit ideologiserad i USA. Republikaner har uppfattat helt eller i huvudsak medicinskt och epidemiologiskt grundade rekommendationer och beslut som ett försök att föra på dem en politik och en syn som formulerats av Demokraterna. Att vägra vaccinera sig har blivit en motståndshandling mot sittande federala eller delstatliga makthavare. Tiotusentals människor har dött helt i onödan, påverkade av detta och diverse lögnpropaganda mot vaccinerna. Däribland minst fyra lokalt välkända radiopratare som själva hetsade mot masker, restriktioner och vaccin innan de blev sjuka, hamnade på IVA och dog. En läkare berättade i en podd jag lyssnade på att många ovaccinerade patienter i höstens stora deltavåg uppträdde på ett annat vis än tidigare: Ilska mot personalen, anklagelser. Som om de kunde hjälpa att personen valt att inte ta vaccinet. Men de såg helt enkelt läkare och sköterskor som en del av fienden: Det av Demokraterna kontrollerade etablissemang som ville förstöra livet för amerikaner som de själva som inte ställde upp på deras idéer.

Samtidigt är det knappast förvånande. I en annan bloggpost skrev jag om experiment som visat att många amerikaners attityder till ett politiskt förslag inte i första hand styrs av sakinnehållet. I stället är det från vilken sida det kommer som avgör om de tycker att det är bra eller dåligt. Tyvärr påverkas alla parter negativt i en sån här politiseringsprocess. Åtminstone tycker jag att man kan se att Demokraterna och många av deras väljare har reagerat med att försvara restriktioner och bärande av ansiktsmask med ett närmast religiöst nit. Handlingen blir till slut viktigare än den reella verkan den kan tänkas ha. Det är ju inte heller så att den oro och kritik som många republikaner lyft mot verkningar av olika restriktioner saknar all grund och kan avfärdas utan vidare. I USA som på alla ställen har det varit mycket svåra avvägningar mellan hur mycket sjukdom och död som kan tolereras kontra den ekonomiska, sociala och troligen också psykiska skada som för många och för långa restriktioner och begränsningar i människors rörelsefrihet leder till.  

Normalisering

I den här bloggposten - http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/12/21/11580644-normalisering-vad-ar-det-egentligen/ - skrev jag om den process som får oss att oftast vänja oss vid saker efter hand, åtminstone till viss del. Den är naturligtvis i högsta grad tillämplig på pandemin.

I inledningen tog jag upp rädslan för okända faror. Dess motsats är att när faran inte längre är okänd så avtar i regel också rädslan. Detta oavsett om det finns rationella skäl eller inte. Då kan vi bli oförsiktiga, trots att det fortfarande rent objektivt är farligt. Förra vinterhalvåret, innan vi kunde vaccinera oss, tycker jag man såg det tydligt i Sverige. Trots höga smittotal, många på IVA och många dödsfall så trängdes folk i butiker och blev allmänt allt sämre på att hålla avstånd. En del av det här kan förklaras med att vi helt enkelt inte orkade. Det är/var trots allt jobbigt att behöva tänka på sånt hela tiden och i grunden är det ett väldigt onaturligt beteende för de flesta av oss att medvetet undvika andra människor. Men som sagt: Vi hade vant oss vid vad som från början varit en konstig och skrämmande undantagssituation, olikt något annat vi hade upplevt tidigare. Vi var inte lika rädda längre.

Jag lyssnade förra vintern på ett avsnitt av Vetenskapsradion där en beteendevetare konstaterade att det här var helt förväntat. Däremot verkade medvetandet om det vara lågt hos Folkhälsomyndigheten och därmed insikten om att det påverkade hur de själva borde agera. En förfrågan från journalisten visade att de inte hade haft någon beteendevetare eller annan psykologisk expertis inkopplad vid vare sig utformningen av själva restriktionerna och rekommendationerna eller vid kommunikationen av dem. Mycket dåligt, men förvånade tyvärr inte mig.

Vid nya virusvarianter kan jag både själv känna tillfälligt ökad oro och studera samma reaktion hos andra. Mitt intryck är dock att det släpper fortare varje gång. Psykologiskt går man tillbaka till normalläget. Även om det är ett nytt normalläge som kanske är mindre harmoniskt och stabilt än det var innan februari-mars 2020.

Självklart hade det varit väldigt jobbigt för oss om vi hade gått omkring och känt oss lika oroliga och rädda nu efter två år som i början (och de som antagligen fortfarande gör det är det därför väldigt synd om). Men både vi själva och myndigheterna kan nog behöva tänka på det här ibland, så länge som viruset fortfarande härjar på de nivåer det gör i skrivande stund.

Rationalisering – nyorientering

…de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär

(ur dikten Bidrag till statistiken, av Wislawa Szymborska)

Vi är framme vid det sista avsnittet i den här långa posten. Det är kanske också det som är mest aktuellt nu, januari 2022 mitt under brinnande Omikron.

Pandemin har tvingat mänskligheten och våra beslutsfattare till ständiga val mellan pest och kolera. Ibland har de inte orkat göra dem. Ibland har de ändå ganska rakryggat stått för dem. Som när Boris Johnson i somras vid avvecklingen av alla restriktioner förklarade att det oundvikligen skulle leda till fler svårt sjuka och döda britter, men att alternativet av en rad skäl var ännu sämre.

Ofta har dock andra i hans situation flytt in i olika rationaliseringar. Bortförklaringar av effekter som inte är så trevliga att dra fram i ljuset. Enklaste sättet att rationalisera är att helt enkelt inte låtsas om de negativa konsekvenser som oundvikligen följer av de beslut man tar. Jag använder här begreppet rationalisering på ett lite annat vis än det etablerade, där man normalt talar om förklaringar som görs i efterhand till en handling. Men psykologiskt är det i stor utsträckning samma sak.

Rationaliserar gör vi alla i mer eller mindre utsträckning. Det har vi också sett massor av exempel på i debatten. Inget är lättare än att säga att vi inte kan ha restriktioner som drabbar barn på olika sätt, t.ex genom inställd träning eller distansundervisning. Betydligt svårare är att tala om hur stor ökning av svårt sjuka och döda som i så fall kan accepteras. Man kan naturligtvis lika gärna vända på argumentet: Hur många fler barn som far illa och till slut går ut grundskolan utan godkänt i alla ämnen kan vi tolerera för att rädda livet på X antal gamla och svårt sjuka i 1, 5 eller 10 år till?

Det är säkert ännu lättare att rationalisera när vi känner att våra egna intressen står på spel. Den som vill ha ett illustrativt exempel kan söka fram Jonas Gardells gnälliga utspel i Expressen om hur hårt artister drabbades av restriktionerna.

Nu ska i sanningens namn också sägas att alternativkostnadsresonemang verkar vara en typ av tänkande som många människor är väldigt ovana vid eller knappt förstår vad det är. Men i många fall har det definitivt varit rationalisering med i spelet.

På senare tid har vi kunnat se mängder av rationalisering från båda lägren i den svåra frågan om hur människor som inte vill vaccinera sig ska hanteras och i vilken utsträckning särbehandling kan vara motiverad och på vilka grunder.

Januari 2022 och vi är som sagt i ännu ett nytt läge för oss. Två år har vi levt med ständigt nya vågor av viruset. Nu har vi fått en som är kraftigare än någon tidigare och ännu mycket svårare att stoppa. Samtidigt orsakar denna nya variant färre allvarliga sjukdomsfall och här i den rika världen har vi också förmånen av vacciner som skyddar oss. De som inte vaccinerat sig har haft många chanser att göra det. Vi har till slut förstått att helt kan vi inte bli av med den här skiten. Vi måste som det så vackert heter lära oss leva med Covid-19.

Denna delvis nya spelplan tycker jag märks i debatten, både internationellt och här hemma i Sverige. En ny ton har kommit in i den, en nyorientering som andas mer av Boris Johnson och väldigt mycket mindre av hans kollegor i Norge och Australien och andra som velat trycka tillbaka viruset för att rädda liv och hälsa även till mycket höga priser. Jag noterar tonen också från håll som förvånar mig, senast häromdagen. Jag noterar den hos mig själv också och försöker kritiskt granska den, utan att vara säker på att jag lyckas helt.

Tonen och budskapet är på ytan nykter och saklig. Omikron är smittsammare än vi kan föreställa oss. Vi kan inte stoppa vågen den genererar ens om vi försöker det hårdaste vi kan. På sin höjd dämpa den lite. Och varför skulle vi det egentligen? Risken att bli svårt sjuk och dö om man blir smittad är ju så mycket lägre nu. Är inte det bästa att den helt enkelt får brinna ut av sig själv? Förhoppningsvis går det relativt fort och sen kommer vi att ha en bättre immunitet än någonsin tidigare. Ja, är det inte så att Omikron kan vara slutet på den här jävla pandemin? Att sen blir det ett vanligt säsongsvirus som vi kan hålla i bra schack med vaccin och nya läkemedel när det ändå sticker upp huvudet.

Lite offer blir det förstås, men man vinner inga krig utan att offra en del människor.

Förnuftigt på många sätt och vis. Att försöka stoppa och dämpa drar kanske bara ut på plågan till liten eller ingen nytta?

Men är det den djupa sanningen till det här som allt fler av oss verkar känna? Är det inte snarare den enorma trötthet vi nästan alla känner nu på restriktioner och rubriker om krisläge i sjukvården och slutkörd personal. De får väl skala upp den med mer folk om det nu ändå blir så att det kommer nya varianter och nya vågor. (fast jag själv inte har för avsikt att dra på mig nån rymddräkt och andningsmask och stå där och svettas bland de medvetslösa covidoffren på IVA)

Har vi inte alla goda anledningar till att det är nog nu? Föräldrarna som måste VAB:a varenda gång barnet är det minsta snorigt. Chefen som inte får teamet att prestera optimalt för att de måste jobba hemifrån igen. Krögaren som återigen ser gästerna utebli till stor del och måste försöka hanka sig fram på att sälja take away. Alla tjugo-nånting som inte får gå på nattklubb. Gubbarna som inte får gå på hockey, tanterna som inte kan åka på sin årliga tjejresa till Gran Canaria. Alla vi som bara vill se ett slut på det här nu, eller åtminstone något som liknar ett slut. Som nu lyckats intala oss att det är för det allmänna bästa. Och naturligtvis tänker oss att det är andra – inte vi själva eller våra närmaste – som får offra hälsan eller i värsta fall livet för detta allmänna bästa. Och de där jävla anti-vaxxarna, de får väl skylla sig själva om det blir dem? Är det på något vis grymt så är det för att läget tvingar oss till det nu. Som den där poeten tydligen sa.

Jag vet inte, men jag tror att det nog ändå är en del av pandemins psykologi efter två år i dess järngrepp med bara kortare andningspauser.  Sen är det kanske ändå rätt på det grymma vis som kommer sig av att själva verkligheten ofta är grym.

För tre veckor sen postade jag på min Facebook en grov sammanfattning av faktaläget som jag då uppfattade det. Idag vet vi mer, men fortfarande långt ifrån allt. Känns det igen? Är det inte temat för de här snart två åren och vårt liv med viruset? Forskningen tog fram effektiva vaccin på rekordtid, men har oftast misslyckats med att förutsäga nästa skede i pandemin. Omikron verkar ha tagit de flesta på sängen. Ändå: I ett av höstens avsnitt i BBC:s utmärkta månatliga poddavsnitt om Covid-19 så var det flera experter som sa just detta: Ju fler som blivit immuna p.g.a vaccin och/eller infektion, desto större selektionstryck blir det för mutationer som kan forcera åtminstone den första försvarslinjen i vårt immunförsvar.

Vad vet vi då mer? Överlägset viktigast är förstås att allt nu pekar mot att Omikron orsakar färre allvarliga sjukdomsförlopp. Varianten verkar oftast stanna i de övre luftvägarna och betydligt mer sällan än exempelvis Delta gå ner i lungorna. Därmed blir också dödsfallen betydligt färre, medan man däremot ser att rätt många smittade fortfarande behöver söka vård och i vissa fall också ligga på sjukhus några dagar.

Vid förra postningen hade vi främst sett effekterna av Omikrons smittsamhet i Sydafrika och till viss del i Storbritannien, Danmark och Norge. Ändå tror jag många, även experter, blivit överraskade av den enorma ökning av smittfall som registrerats i flera länder. Vi börjar därför med en bild som visar tydligt vad som hänt i flera länder.

Notera att det inte bara är ett fenomen med koppling till vinter och kyla i Europa. I Australien låg de dagliga registrerade fallen kring 1500 för en månad sen, en tid efter att man övergått till en ”leva med Covid”-strategi. Kring juldagen låg antalet strax under 10 000. I fredags rapporterades nästan 80 000 nya fall. På lördagen var det 115 000. Fast det är sommar där.

Även i länder där man tidigare haft höga toppar av covidfall ryker nu de gamla rekorden all världens väg. I Frankrike var den tidigare toppnoteringen på drygt 110 000 fall från april i fjol. Nu är det rullande sjudygnsmedelvärdet är nu uppe över 260 000 och två dagar i januari har över 330 000 nya fall rapporterats in! Inget tecken än på att utvecklingen börjar vända.

Att säga exakt hur smittsam Omikron är förblir dock en lika meningslös fråga som tidigare. Smittsamheten är en funktion både av egenskaper hos själva viruset, den omgivande miljön (allt från väder till ventilation i bostäder) och beteendet hos den befolkning som möter viruset. Helt klart är dock att det är MYCKET svårare att begränsa spridningen med hjälp av "Hålla avstånd" och sådant som faktiskt fungerade bra mot det ursprungliga viruset. 

I slutet återkommer vi till hur högt det verkliga antalet smittfall kan vara.

VÄNDNINGEN?

När vänder det då och hur högt kan vi hamna innan dess? Vi ska titta på data från London, som tillsammans med New York och möjligen Danmark varit bland de platser där Omikron först blev dominerande utanför Sydafrika.

Den här grafen visar nya smittfall per den dag då provet lämnades. De flesta proverna analyseras inom 3-4 dagar i London, så det innebär att vi bortser från siffrorna från de senaste dagarna. 

Med reservation för att helgerna kan ha påverkat både provtagning och människors vilja att testa sig så ser det ut som att smittan nådde sin peak kring julafton och därefter har vänt neråt, även om den fortfarande är hög. London hade redan en uppåtgående kurva p.g.a Delta när Omikron kom in och snabbt fick smittan att skena ännu mer. Men det ser ut som att peaken nåddes på lite drygt två veckor, snabbare än den mycket kraftiga våg som utlöstes för ett år sen i London när alfa-varianten av SARS-COV-2 fick fäste på allvar.

Redan det i sig självt är förstås goda nyheter, men det är klokt att inte ropa Hej! än. Ingen vet säkert vad som händer när människor nu återgår till vardagen och barnen börjar skolan igen. Minskningen kan också till viss del bero på beteendeändringar som observerats i London sen det stod klart att smittan rusade uppåt. Mycket av spridningen har ägt rum i åldrarna 15-39 år hittills. Just nu ser spridningen ut att befinna sig på en platå i övriga grupper och kan komma att öka igen.

Mängden tester och andel positiva PCR (låg på ca 30% veckan som avslutades med 2 januari) ger också en bild av fortsatt mycket omfattande samhällsspridning. Storbritannien tillhör de länder som testat mest under pandemin, så den höga procentsatsen kan knappast bero på låg andel testade.

BELASTNING PÅ SJUKVÅRDEN OCH SAMHÄLLET.

Omikrons minskade förmåga att infektera lungvävnaden och vaccinerna gör att det sannolikt inte blir intensivvården som blir mest kritisk att klara för länder med god vaccinationstäckning. Det syns tydligt i London. Antalet vårdade i respirator är ungefär på samma nivå som i september och har faktiskt inte ökat med mer än 50% sen de lägsta noteringarna i oktober. Trenden från Sydafrika bekräftas, vilket förstås är glädjande.

Antalet patienter med Covid-19 totalt har ökat mer kraftigt och nästan fyrdubblats på en månad till runt 4 000 inneliggande per dag. Det är dock bara knappt hälften av toppnoteringen under Alfavågen för ganska exakt ett år sen. Dessutom redovisas alla patienter med positivt test, oavsett orsak till vården, så siffran kan inte jämföras rakt av med Sverige. Det är ändå en tydlig fingervisning om att också vi måste räkna med en ökad belastning som en följd av den kraftiga ökning av nya fall vi sett senaste 10-14 dagarna och som lär fortsätta.

En studie som rapporterades den 22 december beräknade att risken att behöva sjukhusvård för smittade med Omikron var kring 45% lägre än för de som smittades med Delta, allt annat lika. Den byggde dock på ganska knapphändiga data.

Jag har läst flera rapporter från enskild vårdpersonal om kortade vårdtider jämfört med Alfa och Delta för patienter som trots allt behöver läggas in. Hittar också en studie från ett stort amerikanskt sjukhus som kom fram till en nästan halverad vårdtid: Från i snitt 5,4 dagar till 2,8. Dock var patienterna så långt betydligt yngre i genomsnitt. Även denna uppgift får tolkas med försiktighet. Ökar smittspridningen mer bland äldre och sköra kan det bli värre, det gäller förstås London och Sverige lika.

Vad som också syns tydligt i London är att den kraftiga spridningen gör att också alla vanliga, lindriga sjukfall skapar problem. Bara i den statliga sjukvården (NHS) fyrdubblades sjukfrånvaron mellan månadsskiftet november/december och annandag jul, vilket förstås orsakar problem och har bidragit till inställda operationer m.m Flera tunnelbanelinjer har stängts tillfälligt, precis som i New York där också den högsta sjukfrånvaron någonsin hos polisen (NYPD) rapporterades strax före jul. Vissa enskilda företag har haft problem att hålla igång sin verksamhet.

Det verkar ändå hittills som att farhågorna om att viktig infrastruktur i samhället mer eller mindre skulle kunna kollapsa temporärt inte besannats vare sig i London eller USA. Vissa förebyggande åtgärder har vidtagits. En av de viktigaste är att föreskriven isoleringstid efter konstaterad smitta hos en själv eller familjemedlemmar har minskats. Inte för att man tror att tiden man smittar blivit kortare med Omikron, utan för att det bedöms att man inte har något val. Inte minst i sjukvården måste man få tillbaka personal i tjänst så fort som möjligt när de känner sig någorlunda återställda. Risken för att vissa kommer att smitta andra blir då ett pris man får betala.

Ökade störningar lär vi få räkna med även här i Sverige den närmaste tiden. Särskilt som skolstarten lär kunna bidra till ökad smitta och ännu fler som antingen själva blir sjuka eller måste vårda sina barn. Omfattningen har jag inget data att göra ens grova gissningar från.

Slutligen en graf som bekräftar mönstret från Sydafrika som jag visade i min förra post. Den visar hur smittfall, respiratorvårdade och dödsfall utvecklats både i absoluta tal och i relation till varandra genom omräkning till ett gemensamt, godtyckligt startvärde om 100. 

Vi ser tydligt hur smittkurvan sticker iväg uppåt kraftigt i december utan att antalet som behöver respiratorvård och antalet som avlider ens i närheten av att följa efter proportionellt. Hur mycket som beror på vaccinen och hur mycket som beror på att själva viruset är lindrigare är svårt att säga. Fortfarande löper ovaccinerade betydligt högre risk att bli svårt sjuka och dö, påstår en vaccinmotståndare något annat så ljuger hen. 

En viss ökning av dödsfallen syns ändå i London, efter att de legat stabilt kring 10-12 fall i snitt om dagen (regionen har 9,5 miljoner invånare). Det får vi nog tyvärr räkna med även i Sverige.

DEN VERKLIGA SMITTSPRIDNINGEN - VAD SÄGER EXPERTERNA?

Att smittspridningen är exceptionell syns redan i de officiella siffrorna över nya fall i många länder. Omikron får fäste i land efter land. Senast bl.a i Indien som redovisat låga tal sedan deras enorma våg av Delta klingade av i början av sommaren 2021. Men flera smittmodellerare och andra experter verkar mena att mörkertalen dessutom är väldigt höga. Den ansedda, internationella organisationen IHME redovisade i helgen prognoser och siffror som åtminstone för mig är häpnadsväckande. För USA:s del gör de bedömningen att redan nu smittas dagligen nästan 6 miljoner nya amerikaner av Omicron! Det skulle innebära uppåt tio gånger så många som de officiella sifforna, nästan 2% av befolkningen varje dag.

Jag måste säga att jag inte känner mig övertygad om att mörkertalet verkligen är så stort. I mina öron ringer också varningsord från flera epidemiologer om att prognoser av olika slag ofta slår mycket fel även för den fortfarande mycket mer kända och kartlagda influensan.  Av det lilla jag förstår av matematiken bakom vet jag dock att  själva formen och placeringen i tid på smittfallskurvan i sig skulle kunna visa sig stämma bra. Det är många faktorer inblandade i när ett epidemiskt förlopp peakar. Även utan många smittskyddsåtgärder på plats som bromsar är det inte alls så enkelt som att en mycket stor andel av befolkningen måste vara smittad innan det sker. 

Baserat på det tror man att peaken för smittan bara är någon vecka bort och sedan faller det ganska hastigt. Intressant är att IHME gör bedömningen att olika typer av begränsande åtgärder bara får en marginell effekt på utvecklingen, mycket sannolikt beroende på att vi redan är så långt inne i förloppet enligt deras projektion.

Utöver detta förutsäger projektionen att man i referensscenariot når en topp på drygt 250 000 inlagda patienter p.g.a Covid-19 i slutet av januari. Redan nu är man uppe på samma nivå som kring den tidigare dystra rekordnoteringen på drygt 130 000 för ganska precis ett år sen. Så det är en avsevärd belastning som väntar. Däremot ser det mindre mörkt ut med dödsfallen jämfört med tidigare, mycket förmodligen beroende på att det blir så många färre fall av allvarliga lunginfektioner av Omikron. Kring 80 000 dödsfall de närmaste fyra månaderna. 

PROJEKTION FÖR SVERIGE

För vad det är värt följer här IHME:s prognos över smittkurvan i Sverige, uttryckt i estimerat antal verkliga infektioner:

Ja, du ser rätt: På toppen som ligger ungefär där Folkhälsomyndigheten också tror bedömer de att cirka 180 000 personer smittas på den dag. Som många redan har konstaterat så ger det naturligtvis en avsevärd belastning på sjukvården, även om kombon av ett "snällare" virus och vaccinerna utgör en rejäl krockkudde. 

Det finns dock anledning att förhålla sig lite kritiskt till projektionen. Tittar man på motsvarande kurva över beräknade patienter så skulle Sverige idag ha drygt 340 patienter på IVA och nästan 2 000 till på vanliga vårdavdelningar p.g.a Covid. Men senaste siffrorna säger bara drygt 1 000, varav en tiondel är på IVA. Även det lägsta värdet i det s.k konfidensintervallet är högre än så. Jag ser därför ingen anledning just nu att tro att vi skulle komma i närheten av deras skräcksiffror vid den beräknade peaken den 10 februari då IHME menar att vi skulle kunna ha 1 300 patienter på IVA och drygt 7 000 till på vanliga vårdavdelningar.

Men visst kommer det att öka, även om vi senaste veckan sett en inte helt lättförklaring minskning av IVA-fall, samtidigt som fallen på vanlig vårdavdelning ökar snabbt.

ÖVRIGT

• Jag tror inte det är rätt läge att ha färre restriktioner och rekommendationer för vaccinerade just nu. Omikron har sannolikt kapacitet även i Sverige att sätta samhället under allvarlig press om inte vissa begränsningsåtgärder får vara på plats ett tag framåt. Det mesta av det här tror jag dock löses av att människor själva anpassar sina beteenden. Att gå tillbaka till något i stil med hur vi hade det för ett år sen tror jag varken är nödvändigt, önskvärt eller ens möjligt. Vi bör låta det här utbrottet löpa på under så kontrollerade former det är möjligt och så fort det går, även om jag inte är så optimistisk just nu om hastigheten

• En stor del av svenskarna underskattar med all sannolikhet den personliga risken att smittas just nu. Enligt MSB i veckan trodde inte fler än 30% att det var relativt sannolikt. När sanningen är att Omikron med sin förmåga att sprida sig och forcera immuniteten hos vaccinerade och tidigare infekterade kan komma att infektera flera miljoner människor de närmaste månaderna. Att hålla avstånd och gå omkring med ett tygmunskydd räcker inte långt om man inte isolerar sig i princip helt. Mängder av vårdpersonal smittas just nu i länder med stora utbrott av Omikron, trots alla försiktighetsåtgärder. Räkna med att du blir sjuk är mitt råd och se till att du har allt hemma du kan behöva i medicinväg m.m om det sker. Den goda nyheten är att du troligen inte blir så dålig.

• Omikron kanske nu visar sig inte vara dödligare än influensavirus en normalsäsong, sett till risken för den enskilda individ som smittas. Det är förstås väldigt positivt och förhoppningsvis gynnar inte det naturliga urvalet nya varianter som blir värre igen. Men man ska komma ihåg att influensan inte är överdrivet smittsam. Omikron eller nya varianter (som då måste vara ännu bättre än Omikron på att gå runt vårt immunförsvar) har en helt annan kapacitet här att orsaka fortsatta problem för Sverige och alla andra länder. Jag börjar också tvivla på att det kommer att gå att få stora delar av befolkningen att acceptera nya doser av vaccin 1-2 gånger om året. Sannolikt är det heller inte rimligt.

• Vad kan vi kräva av sjukvården? Jag har hittills känt att det varit mycket viktigt att vara lojal med både personalen i vården och människor med sämre hälsa vars vårdbehov riskerar att inte kunna mötas om stora resurser måste läggas på att ta hand om svårt sjuka i nya Covid-utbrott. Men sjukdomen är här för att stanna och kanske är det inte längre rimligt att ringa i larmklockan så fort smittan går upp igen. H

Perspektiv är alltid bra. Som synes har vi en kraftig ökning av covidpatienter just nu. Men vi är fortfarande bara kring en knapp tredjedel av den topp som noterades kring förra årsskiftet. Mycket tack vare vaccinerna och naturlig immunitet. Viktor Barth-Kroon skrev klokt om det här i Expressen häromdagen (tyvärr nu bakom betalvägg). Är det inte dags att vi börjar kräva av politiker och andra makthavare snart att sjukvården planeras och resurssätts utifrån att klara det här i framtiden utan alltför stor påfrestning? Är det verkligen rimligt att vi ska restriktioner och "rekommendationer" varje vinterhalvår i fortsättningen som "det nya normala" för att covid, influensa, RS-virus och annat annars gör att vårdpersonalen "går på knäna"?

Samtidigt tycker jag att man måste ha respekt för att många nog är tröttkörda efter två år i vården med det här eländet och skulle behöva mer tid för vila och återhämtning. Det är en svår fråga, men vi kan inte rimligen ropa varg varje gång vi har fler än 1000 patienter inlagda p.g.a luftvägsvirus i ett land med tio miljoner invånare.

Under det senaste halvåret har nog väldigt många av oss andats lite lugnare och känt oss friare igen. Vi har fått vaccin och SARS-COV-2-viruset har hållit sig på tämligen låga nivåer. Med borttagna restriktioner har vi börjat leva mer som vanligt igen.

Nu är dock hösten på allvar här och med den snart vintern. Vi vet att det här viruset tillhör de som har lättare att spridas vid kallare väder och lägre luftfuktighet. Vi har också lärt oss att det här vaccinet lika lite som något annat vaccin ger ett 100%-igt skydd mot att smittas till alla som fått det. 

Så vad kan vi vänta oss här i Sverige? Vad ska vi tro? Hur lindrigt eller hur illa kan det bli? Inga experter kan ge några säkra svar på det, så det är förstås inte möjligt för en hobbyepidemiolog heller. Vi ska ändå titta på olika statistikunderlag som finns och en del andra fakta som kan ge oss en aning. Alltihop presenterat som frågor och svar. 

1. Hur ser det nu jämfört med i fjol?

Det ser alltså bättre ut än i fjol, än så länge. Vi låg en bit högre fram till för en månad sen, men medan smittan legat på en platå i år började den en bit in i oktober 2020 att skjuta fart uppåt: En uppgång som bröts först kring jul. 

Förutsättningarna är dock väldigt annorlunda i år. 

På plussidan:

• Vaccinationen. Självklart ett jättestort plus som redan räddat både många liv och förebyggt många svåra sjukdomsfall. 

På minussidan:

• Vi har i princip inga restriktioner kvar, vilket förstås ger viruset större chanser att sprida sig i populationen mellan mottagliga individer
• Smittspridningen domineras idag av den s.k Delta-varianten som är mycket mer smittsam än både den ursprungliga varianten som dominerande den andra vågen förra hösten och Alfa-varianten som var dominant under den tredje vågen i våras. 

Hittills tycks det råda ett slags jämviktsläge mellan dessa krafter som orsakar en viss, men fullt hanterbar epidemisk situation. Den befarade uppgången i samband med skolstart och semesterslut uteblev och ersattes till och med av en viss minskning. Situationen i sjukvården är också stabil. Antalet sjukhusvårdade har legat någonstans mellan 200 och 300 per dag och de som vårdas på IVA toppade i september på drygt 50, för att den senaste månaden ha legat någonstans mellan 25 och 35 per dag. Det är inte ens en tiondel av den belastning som rådde under förra vinterns toppar. Under perioden december 2020 - maj 2021 var det genomsnittliga antalet intensivvårdade aldrig lägre än 200. Och redan 3 november 2020 var 80 platser belagda av covidpatienter. 

Folkhälsomyndighetens (FHM) skattning av det s.k reproduktionstalet (R) är att det just nu ligger strax över 1 (1,1). Det betyder konkret att 100 nya smittade kommer att smitta 110 andra personer. 

2. Vad händer framåt? - experternas bedömning

FHM har även för hösten/vintern tagit fram scenarion för en trolig utveckling. De varnar för s.k klusterutbrott, framför allt bland ovaccinerade personer. Scenariona ger olika nivåer av smittspridning. I Worst-casescenariot, scenario 2, går vi nu snart in i en relativt brant uppgång av smittfall som peakar kring jultid med ungefär 4500 dagliga, rapporterade smittfall. 

Scenariot bygger på att den s.k kontaktintensiteten ökat ganska mycket under hösten. Det handlar om mängden fysiska kontakter vi har med andra personer, men också bl.a att kontakter i ökad utsträckning sker inomhus där viruset har lättare att föras vidare. I de andra två sceniorna ökar den också, men inte lika mycket. Som vi ser blir det en stor skillnad på utfallet i prognosen. FHM tror dock själva mest att utvecklingen kommer att bli någonstans mellan scenario 0 och 1.

Åtminstone vissa inhemska experter utanför FHM har anslutit sig till dessa bedömningar, bland annat professorn i infektionsepidemiologi, Joakim Dillner. 

Vad skulle då det här innebära i form av press på sjukvården? Ja, fler smittade betyder oundvikligen fler inlagda. Den ekvationen gäller fortfarande trots vaccinet. I det värsta scenariot peakar antalet nya inlagda patienter varje dag kring cirka 115 på vanlig vårdavdelning och runt 20 på IVA. Som jämförelse lades det i snitt in drygt 35 nya patienter på IVA varje dag i slutet av 2020. Den tredje vågens topp i början av april i år noterade lika höga siffror. 

Vi skulle alltså - trots vaccinet - hamna på lite drygt hälften av den maximala belastningen på sjukvården i den andra och tredje vågen förra vintern och tidiga våren. Det må vara mer hanterbart, men innebär förstås en avsevärd press och räknat i antal samtidigt inlagda patienter förmodligen åtminstone 5 gånger så många som nu. 

3. Men hur har tidigare bedömningar stämt då?

Vad jag minns från 2020 så var det inte många experter som trodde på att det skulle komma fler vågor av viruset med en så kraftig styrka som faktiskt var fallet. Exempelvis sa Anders Tegnell (dock ingen expert i ordets verkliga bemärkelse) så här i en intervju med SVT i mitten av maj 2020:

Att vi får se en stark andra våg i Sverige tror inte statsepidemiolog Anders Tegnell på.

– Risken är betydligt mindre eftersom vi har haft en mer omfattande första våg.

På en tämligen undanskymd plats går det att hitta skattningar av olika slag från FHM som gjordes sommar och tidig höst 2020. De gick i samma riktning. Man spekulerade i vissa utbrott och viss ökning under hösten. Men inget som kom i närheten av av den dystra verklighet som ledde fram till ytterligare drygt 8 000 döda i Covid-19 under halvårsperioden november-april. Däremot varnade FHM i februari 2021 för att det förelåg en stor risk för en kraftig tredje virusvåg i närtid, något som ju tyvärr också blev verklighet.

4. Vad händer i andra länder i Europa?

Ett annat välkänt sätt att förutsäga framtiden på en plats är att jämföra med vad som hänt på andra, liknande platser. Även om utveckling av den här pandemin visat sig notoriskt svår att förutsäga så har vissa mönster ändå visat sig ganska stabila. Ett sånt är att om två länder bägge drabbats hårt i en våg så drabbas de också hårt i nästa. Sverige har som Anders Tegnell gärna påpekar följt utvecklingen i övriga delar av Europa, särskilt länderna i väst. Men med viss fördröjning. Således kom den andra vågen förra hösten igång snabbare nere på kontinenten.

Här en bild av hur smittutvecklingen såg ut under år 2020:s sista fyra månader i ett antal länder i Västeuropa.

Här ser vi att Sverige länge låg väldigt lågt vad gäller nya smittfall och att t.ex Belgien fick en kraftig andra våg när vi bara känt av en måttlig ökning. Men under årets två sista månader stack smittan iväg, samtidigt som vågen klingade av i flertalet andra länder. Vid årsskiftet låg vi högst bland länderna i urvalet.

Den viktigaste slutsatsen som också gäller den tredje vågen är att hittills har vi inte lyckats undvika stora utbrott när dessa också har drabbat många andra länder i Europa som liknar oss. 

Hur går det i Europa då? Du som läser har säkert tagit del av nyheterna och vet att tyvärr är tecknen ganska illavarslande. Under hösten har smittspridningen skjutit fart i land efter land, även de som liksom Sverige legat på låga nivåer av både registrerade smittfall och sjukhusinläggningar/dödstal. 

Olika teststrategier gör att man bör vara försiktig med att jämföra själva nivåerna. Men trenderna är tydliga. Med undantag för Sverige och tre länder i Sydeuropa är kurvorna tydligt på väg upp. Det gäller också flertalet länder i östra Europa och Balkan. 

Kan Sverige på något vis ducka den här utvecklingen? Vi har inte fler sociala distanseringsåtgärder än något annat land. Vädret är knappast till vår fördel och tidigare har vi inte varit mer framgångsrika på att hålla tillbaka smittspridningen än länder som Danmark, Tyskland, Nederländerna, Schweiz och Österrike. Kan vaccinet möjligen vara en faktor?

5. Kan vaccineringen skydda oss mot en stark uppgång av nya Covid-fall?

Vi vet redan att vaccinet skyddar i absolut bemärkelse: Risken att som individ smittas, bli allvarligt sjuk och i värsta fall dö minskar rejält om vi vaccinerar oss. Vi ska ändå återkomma till det i en särskild fråga. Först tittar vi på det relativa skyddet: Sverige har ju ändå lyckats vaccinera en stor andel av befolkningen. Borde det inte ge något som åtminstone är en bra bit på vägen mot flockimmunitet? 

Vi tittar på hur vi ligger till i jämförelse med länderna i förra diagrammet över aktuell smittutveckling i Europa. Ett antal andra länder tas med för att ge en bild över hur spretigt läget fortfarande är.

Någon kanske reagerar på Sveriges siffror. Har vi inte vaccinerat över 80% Nej, det har vi inte. FHM:s mått uttrycker andel vaccinerade av den del av befolkningen som får vaccinera sig. Det är ett bra mått på hur väl vi lyckats i själva vaccinationsprocessen. Men vill vi mäta faktiskt skydd så är det enda rimliga att göra som Ourworldindata.org och titta på hur stor andel av befolkningen som helhet som är vaccinerad. 

Det är flera saker som slår mig när jag tittar på siffrorna:

• I ett västeuropeiskt perspektiv (alltså länder vars förutsättningar är mest lika våra) har Sverige faktiskt inte varit särskilt framgångsrikt med att nå ut. Vi sticker inte ut negativt heller, men ett flertal länder har faktiskt lyckts en bra bit bättre än oss
• Vi ser effekten av att INTE ha lyckats få ut vaccin/få sin befolkning att vaccinera sig när vi tittar på de låga talen för Ryssland och Ukraina. Bägge länderna är inne i en mycket kraftig våg och noterar just nu högre dödstal än någonsin tidigare under pandemin. Då är ändå de officiella dödstalen betydligt mindre än de verkliga i dessa länder. Det dör troligen minst 2 000 och kanske fler än 3 000 människor om dagen nu i Ryssland i Covid-19. Och ännu visar kurvorna inga tecken på att vända neråt. 
• MEN: Tyvärr kan vi inte heller se att en vaccinationsgrad på ungefär den nivå som Sverige nu har i sig själv ger tillräckligt skydd mot nya epidemivågor med många smittade. 

Nederländerna, Belgien och Tyskland har alla haft en kraftig uppgång av smittade den senaste tiden. De har som synes inte lyckats sämre än vi med att vaccinera. Schweiz och Österrike likaså, de är bara marginellt sämre än vi. Litauen är just nu inne i en våg lika kraftig våg som i vintras.

Och i Lettland som ändå lyckats ge nästan två tredjedelar av invånarna åtminstone en dos råder just nu närmast ett katastrofläge i vården. Landet har begärt nödhjälp av EU. Sverige skickade häromdagen 80 ventilatorer från ett beredskapslager. Igår noterades 47 dödsfall. Det på en befolkning som bara är en femtedels av Sverige. Landet har återinfört hårda restriktioner för att stoppa den skenande utvecklingen.

Det här känns tyvärr inte särskilt uppmuntrande inför vintern. Men blir det lika allvarliga konsekvenser som i förra vinterhalvårets två vågor?

6. Kan vaccineringen skydda oss mot konsekvenserna av ökad smitta på samhällsnivå?

Först ett kanske självklart konstaterande: Vaccinet skyddar på individuell nivå bara de som tagit det. För de ovaccinerade hjälper övrigas rationella beslut i bästa fall till att hålla nere den allmänna smittspridningen, vilket minskar deras individuella risk att smittas något (Men har du hört någon "vaccinskeptiker" tacka dig för detta enkla faktum?). Blir de sjuka i Covid-19 är risken minst (se nedan) lika stor under tidigare virusvågor att bli allvarligt sjuk och i värsta fall avlida. Tyvärr får det här konsekvenser på samhällsnivån också när en tillräckligt stor del av befolkningen inte är immuniserad. I Tyskland har nya rekordtal smittade noterats de senaste dagarna. Landets hälsominister beskrev häromdagen situationen som att viruset just nu löper amok bland de ovaccinerade. Trycket på vården ökar igen och över 2 000 tyskar är just nu dagligen inlagda för intensivvård p.g.a Covid-19. 

Här är kurvor över situationen i sjukvården Belgien t.o.m i onsdags (3/11):

Ungefär hälften av patienterna på IVA vårdades i respirator. Kurvorna går som synes brant uppåt just nu och sätter naturligtvis press på sjukvården i landet (som har ungefär samma folkmängd som Sverige).

Allt är dock inte mörker. Vi tittar på registrerade nya smittfall jämfört med förra vinterhalvårets vågor:

Belgien har alltså fler smittfall nu än under sin tredje våg i mars. Men antalet inlagda är ändå väsentligt lägre. Detsamma gäller för dödstalen. Samma mönster syns i flera länder som ändå får sägas ha lyckats relativt väl med sina vaccinationsprogram. Storbrittanien har registrerat höga smittal nu ett antal veckor, men pressen på sjukvården är ändå betydligt mindre än vid motsvarande nivåer i vintras. Och färre avlider.

Det är naturligtvis effekten av vaccinationen vi ser. Den märktes tydligt redan i den tredje vågen också här i Sverige. Trycket på sjukvården var högt, men dödstalen kring vågens peak bara kring en fjärdedel jämfört med den andra vågen. Vi hade nämligen hunnit med att fullvaccinera en stor andel av de mest sköra i befolkningen. Så genomsnittsåldern bland de smittade sjönk och därmed överlevde en mycket högre andel av de som blev svårt sjuka. 

Det finns en tydlig "vaccinationsdemografi" i Sverige såväl som i andra länder. Andelen "vaccinskeptiker" är högre bland yngre och friska, medan en mycket större andel av äldre och andra i riskgrupper har vaccinerat sig. Så när smittan nu sprids igen så är en högre andel av de smittade personer är vid god hälsa och därmed mer sällan blir allvarligt sjuka. Dessutom är ett tydligt mönster att viruset alltmer kommit att spridas bland barn. I den senaste vågen i USA har runt 30% av de registrerade smittfallen varit barn. Huvudorsaken är förstås att yngre barn fram till nyligen inte fått vaccinera sig där heller. Men troligen också - enligt vissa experter åtminstone - för att Delta-viruset har egenskaper som gör det lättare att sprida sig också mellan barn än tidigare varianter. 

Det blir också en effekt av att fler av de smittade nu ändå är fullvaccinerade som drabbas av s.k genombrottsinfektioner. Även om flera studier på sistone visat ett avtagande skydd mot ny infektion efter 6 månader så verkar skyddet mot att bli allvarligt sjuk hålla betydligt bättre. (mer detaljer i fråga 7)

Så även om vintern inte är riktigt här än och även om vi får en betydande ökning av smittade här med så borde det ändå inte bli i närheten av så illa i Sverige som under den första och andra vågen. Pandemins obönhörliga matematik är dock inte bruten: Fler smittade innebär fler allvarligt sjuka som i sin tur innebär en ökad belastning i sjukvården. Som tränger undan annan vård och pressar en redan hårt pressad personalstyrka. Och fler kommer att dö, både ovaccinerade och tyvärr även vaccinerade.

7. Hur mycket skyddar vaccinen oss som individer egentligen mot Covid-19 (vaccinerade vs ovaccinerade)?

Jag brukar inte svära i min blogg. Men vi ska vara så inihelvete jävla tacksamma för vaccinet och för att mängden fårskallar som vägrar ta det ändå är relativt låg i Sverige jämfört med många andra länder. Hade vi inte haft vaccinet skulle vi nu med vintern och Deltaviruset sannolikt stå inför ännu en mycket mörk period. Kanske och troligen ännu värre än förra vintern. Det ska vi komma ihåg om det blir så att det ändå blir ganska många svårt sjuka och en hel del dödsfall de närmaste månaderna. Det hade garanterat varit mycket värre utan vaccin. 

Deltaviruset är upp till 70% smittsammare än Alfavarianten. Den i sin tur är 50% mer smittsam än de varianter som var dominerande i Sverige under första och andra vågen. Som bekant var mängden sjuka och döda väldigt hög ändå. Dessutom finns flera studier som pekar mot att Delta kan vara rent kliniskt farligare också och orsaka en högre andel allvarligt sjuka och döda bland de smittade. En ledande företrädare för tyska hälsomyndigheter riktade sig direkt till ovaccinerade tyskar i början av hösten med en beskrivning av läget: Frågan är inte längre OM du kommer att smittas av Covid-19 om du inte vaccinerar dig. Frågan är NÄR!

Vaccinen skyddar inte perfekt. Men de skyddar tillräckligt för att ge oss en avsevärd hjälp på vägen, även inräknat den avtagande skyddseffekt som nu börjar märkas, snart ett år efter att vaccinationerna startade. Man kan räkna på olika sätt. I en av de senaste rapporterna från det amerikanska smittskyddsinstitutet tycker jag att det är tydligt nog. I augusti, under det tredje stora utbrott som drabbat USA, så var risken för ovaccinerade att smittas och testa positivt för viruset drygt 6 gånger högre än för vaccinerade. Det är en väsentlig skillnad, oavsett den absoluta risken.

Risken att dö ökade ännu mer och var mer än 11 gånger högre för ovaccinerade:

Man kan titta på oddsen från andra håll också. Här är en intressant graf från Seattleområdet (King county):

 Statistikern har gjort en åldersjusterad riskvärdering. Det är naturligtvis helt rätt. Eftersom fler äldre är fullvaccinerade och fler äldre behöver sjukhusvård också när de drabbas av en genombrottsinfektion så får man annars en bild av att skillnaden i risk för en enskild individ är mindre än vad den är i verkligheten. I den för Seattles del tredje stora vågen som började i slutet av sommaren ser man hur dramatisk skillnaden i risk att bli allvarligt sjuk av viruset varit. 

Det kan också vara värt att nämna att en mindre studie (ca 1 000 personer) i Frankrike som nyligen publicerades i The Lancet. Studien tittade på eventuella effekter av vaccinet hos personer med långcovid efter en tidigare infektion. Studien fann en signifikant om än inte dramatisk förbättring jämfört med kontrollgruppen. 

Alla studier pekar mot att du som fullvaccinerad statistiskt löper en mycket lägre risk att bli allvarligt sjuk i vinter än om du inte hade vaccinerat dig. Finns det några rimliga skäl att inte vaccinera sig? Svaret är väldigt enkelt: NEJ!

8. Sammanfattning - har vi en tuff vinter framför oss?

Okej, jag har ingen kristallkula och jag är ingen epidemiolog. Viruset har överraskat oss negativt flera gånger nu. Någon gång borde det väl överraska oss positivt? 

Det måste ändå anses som mycket sannolikt att smittspridningen kommer att öka väsentligt även i Sverige. Det är svårt att se skäl till att vi inte skulle följa utvecklingen i övriga Europa. Viruset får fördelar ju kallare och torrare det blir och ju mer vi vistas inomhus. Vi har inte längre några restriktioner som håller tillbaka det. Vi har fortfarande har ett stort antal ovaccinerade som lätt kan bli infekterade och sprida vidare den mycket mer smittsamma variant av SARS-COV-2 vi nu har att tampas med. 

Exakt hur allvarligt läget blir är förstås mycket svårare att bedöma. Det är många faktorer som avgör hur viruset sprids och hur de samverkar är en stor utmaning för forskningen. Olika länder skiljer sig åt även på andra områden än hur stor immuniteten är i befolkningen efter vaccination och tidigare vågor av smitta. Hur mycket och nära man socialiserar med andra när inga restriktioner är på plats. Hur trångbodda man är. Hur ventilationen i bostäder och på arbetsplatser är. Hur god eller dålig folkhälsa man har. Och flera andra saker. Vissa saker är till fördel för vårt land, andra till nackdel.

Prognoser försvåras också av att spelplanen ser så annorlunda ut nu genom dels vaccinationerna (+) och dels Delta-varianten (-). Kanske är det inte givet att sambandet mellan utvecklingen i Sverige och ett antal andra länder ser ut som det gjort under pandemins första ett och ett halvt år. Vi har nu trots allt legat jämförelsevis lägre än tidigare hittills denna sensommar och höst. 

När smittspridningen ökar så ökar även sjukhusinläggningar och dödsfall. Just nu verkar det dock inte finnas anledning att på allvar befara att vi skulle komma i närheten av siffrorna från första och andra vågen. Det gäller kanske särskilt dödsfallen. Minskande immunitet hos framför allt äldre och svårt sjuka är ett hot. Men Sverige påbörjar nu på allvar utdelning av s.k booster-doser i form av en tredje vaccinspruta. En nyligen publicerad första rapport från Pfizer om deras fas 3-studie ger anledning till god optimism här. Skyddseffekten beräknades till cirka 95% vilket är minst lika bra som resultaten från i fjol. 

Man måste dock vaccinera sig för att få skydd. Hur viruset kommer att sprida sig bland ovaccinerade lär få betydelse här. Om en stor del sker bland barn (som utgör en stor del av de knappa 30 procenten ovaccinerade) blir inte påverkan på sjukvården så stor. Blir spridningen mer allmän - t.ex genom klusterutbrott i utanförskapsområden där vaccintäckningen ofta är låg - så kan det bli värre. Situationen i baltstaterna just nu är verkligen en varningssignal här. Och vi vet redan att folkhälsan är sämre i de grupper det är fråga om, vilket innebär att vi får fler som blir svårt sjuka i dem.

Tegnell tjatar på presskonferenserna om att fler måste vaccinera sig. Men jag ser inte mycket av verkstad här. Sveriges val att inte använda i stort sett någon form av påtryckning eller ens knuffar i rätt riktning som vaccinpass för att få tveksamma att ändå ta sprutorna kan verkligen diskuteras. Det faller dock utanför den här bloggpostens syfte.

Vad vi nu också ser är att virusets ökande spridning i Europa leder till diskussioner om återinförande av restriktioner även i länder som uttalat starka målsättningar tidigare att inte göra det. Det gäller Tyskland, det gäller Nederländerna, det gäller vårt grannland Danmark. Även principen "leva med Covid" har sin gräns. Åtminstone om man inte vill hamna i en situation där vården ansträngs till eller över bristningsgränsen. Och då dör också fler svårt sjuka som hade överlevt annars. 

Sammanfattningsvis så tror jag att vi har en rätt tuff senhöst och vinter framför oss. Inte så svår som i fjol, men inte heller lätt. Vaccinet hjälper oss verkligen, men det kan inte stoppa en fjärde virusvåg för oss heller. Det är långt ifrån osannolikt att vi får återinföra en del restriktioner, åtminstone under en viss tid. Låt oss hoppas att jag har fel och att Covid-19 äntligen överraskar positivt i Sverige.

Efterskrift

En ljuspunkt vid horisonten är också vad som verkar vara det första antivirala läkemedel som har riktigt god effekt för att förebygga allvarliga sjukdomsförlopp hos covidsjuka, givet att det ges relativt tidigt i förloppet. Molnupiravir heter det och godkändes igår av den brittiska läkemedelsmyndigheten för användning vid Covid-19. Lika lite som någon annan enskild åtgärd är det någon fullständig mirakelkur (såna finns sällan eller aldrig på några områden i den krassa verkligheten). Men resultaten är ändå bra och om de håller så kommer molnupiravir att förebygga många allvarliga sjukdomsförlopp.

Personer i riskgrupp med milda eller måttliga symptom visade sig ha en halverad risk jämfört med kontrollgruppen att behöva läggas in på sjukhus och/eller avlida. Företagen bakom läkemedlet har dessutom gjort en överenskommelse med WHO om att inte kräva ersättning för licenstillverkning av läkemedlet vid användning i låg- och medelinkomstländer. Också något att lyfta på hatten för!

Länkar

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/4b4dd8c7e15d48d2be744248794d1438/riket_skattning_av_det_momentana_reproduktionstalet_20211103_153549.pdf 

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/9ff003627b8a4a1a881f34844f0fcc0a/scenarier-fortsatta-spridning-delrapport-6.pdf

https://www.dailymail.co.uk/health/article-10104771/Unvaccinated-people-11-times-likely-die-Covid-6-times-likely-infected.html

https://edition.cnn.com/2021/11/04/health/uk-authorizes-merck-antiviral-molnupiravir-covid/index.html

https://www.news-medical.net/news/20211006/Does-vaccination-prevent-long-COVID.aspx

https://www.pfizer.com/news/press-release/press-release-detail/pfizer-and-biontech-announce-phase-3-trial-data-showing

https://ourworldindata.org/coronavirus

Föreställ dig att du satt dig till bords för att äta en god middag tillsammans med din partner eller kanske några goda vänner. En av dina favoriträtter serveras. På gott humör och i harmoni med universum fyller du gaffeln, stoppar in i munnen och börjar tugga.

Då: I stället för den förväntande upplevelsen känner du smaken (eller snarare doften) av något skämt, kanske rentav ruttet. Din reaktion blir instinktiv. Du lutar dig framåt, spottar ut maten på tallriken och drar upp överläppen i en grimas. Du får till och med en impuls att kräkas, men den lyckas du med viss möda undertrycka. Hela ditt sinne fylls av intensiv motvilja och obehag. Du känner, kort sagt, äckel.

Det du just varit med om är ett resultat av en process som aktiverades i en del av hjärnan som kallas insula, eller insulära cortex. Den har en rad olika uppgifter. Bland annat tar den emot signaler från kroppens organ. Det systemet har vissa brister jämfört med hur hjärnan tolkar signaler via motoriken från hud, muskler och leder. Därför är det vanligt att vi inte kan lokalisera exakt var någonstans inne i kroppen den där molande värken har sitt ursprung. I värsta fall yttrar det sig mer som en allmän obehagskänsla. Särskilt svårt är det för små barn som ofta upplever att det onda kommer från magen även då problemet sitter någon helt annanstans.

Insulära cortex anses också vara bidra i ett flertal andra kroppsliga och mentala funktioner och vid experiment har det kunnat visas att den aktiveras när vi lyssnar på musik.

Din reaktion på den dåliga maten hade varit ungefär likadan om du varit en näbbmus eller utter. Ett mindre antal arter har anpassat sig till att äta ruttnande kött, men för dem som inte har det så aktiveras insulära cortex om de råkar få det eller något annat med skämd smak/doft i munnen. Den reaktionen står utanför viljans kontroll. Eftersom du är en människa kan du beroende på styrkan i upplevelsen ändå undertrycka delar av den. Så i vårt exempel tog antagligen någon del av din pannlob över och stoppade din impuls att också kräkas mitt framför ögonen på din partner eller dina vänner.

Styrkan i försvarsmekanismen är så stark att du inte ens behöver stoppa något äckligt i munnen för att aktivera den. Det räcker att tänka på det. Är den inre fantasin tillräckligt stark kan du till och med känna av äcklet som en hulkning i matstrupen.

Äckel fyller oss med mycket negativa känslor. Motviljan är intensiv. Det är lätt att förstå att det ligger ett evolutionärt överlevnadsvärde i att organismer reagerar på farlig föda på det viset. Men på senare år har hjärnforskare kunnat visa på något mycket intressant. I språket använder vi ordet äckel även i överförd bemärkelse. Vi säger att vi känner oss äcklade över någons oacceptabla beteende eller handlingar. Numera verkar det kunna räcka med åsikter för att trigga det. Vad forskningen nu visat är att det inte bara är en parallell vi gör i hjärnan. Det ÄR bokstavligen äckel vi känner. När vi ser, hör eller tänker på något eller någon som väcker den där starka motviljan är det samma områden i insulära cortex som aktiveras.

Det äckel många människor känner när de hör talas om eller tänker på exempelvis sexuella övergrepp mot barn eller nazisternas massmord på judar skiljer sig dock åt från äcklet som väcks av rutten mat eller för den delen exempelvis en hög med mänsklig avföring. Det är betingat, ett resultat av inlärning. Med det menar jag inte att man inte borde känna sig äcklad, utan bara att vi med säkerhet inte upplevt det på samma sätt om vi inte fått lära oss hur fel det är. Dock hade det sannolikt inte varit lika lätt att väcka äckelkänslan om vi inte haft en biologisk grund att bygga på. Vår drift att vårda och skydda barn är stark, som hos alla djur som tar hand om sin avkomma. Vi tycks också ha starka, medfödda spärrar mot att döda andra människor om vi inte tror att de utgör ett akut hot mot vår egen hälsa och existens. Så arv och miljö är som så ofta intimt sammanflätade här.

Ändå är det uppenbart att vi har ett problem redan här, när det gäller något som alla någorlunda vettiga människor är överens om är helt fel. För det första är äckel som alla andra starka känslor: De sätter ner vårt omdöme och sunda förnuft när vi fylls av dem. För det andra är det evolutionära syftet med äckel binärt: Kan jag äta eller inte äta det här? Det syftar inte till någon mitt emellan. Om köttbiten är rutten är det inte fråga om att landa i att man ändå kan ta några tuggor. Larmsystemet ljuder och budskapet är tydligt: Bort! Spotta ut! Gör dig av med skiten! Men de flesta moraliska problem kan inte lösas på det enkla viset.

Under 1980- och 1990-talen fick sexuella övergrepp mot barn och pedofili ett starkt ökat fokus i åtminstone västerländska samhällen. Innan hade många knappt varit medvetna om dess existens. Det ledde till många bra saker. System byggdes upp för att skydda barn från att bli utsatta och för att hjälpa dem som tyvärr blivit det. Barns rätt till fysisk och psykisk integritet blev en självklarhet (”Stopp, min kropp!”). Förövare upptäcktes, dömdes och stoppades från att i framtiden förgripa sig på fler barn.

Dessvärre ledde det också till en del hemska saker. Det starka känslomässiga påslaget skapade en kombination av rädsla och äckel inför tanken på pedofiler och pedofili som i sin tur i ett antal fall ledde till blind hysteri. Personal på daghem anklagades i vad som urartade till rena häxprocesser för gemensamma massövergrepp. Ett antal män blev felaktigt utpekade och dömda för övergrepp efter att döttrar i en senare mycket kritiserad form av psykoterapi blivit övertygade om att de blivit utsatta. Till en början ville dock många engagerade inte lyssna på invändningarna. Jag är övertygad om att äcklet hade en betydande inverkan här. Pedofilerna måste helt enkelt stoppas och straffas och hur skulle någon som jag känner sån intensiv avsmak för kunna vara oskyldig?

Den som eventuellt tvivlar kan gå in och läsa kommentarer nästa gång de ser en post eller artikel på sociala medier om sexuella övergrepp mot barn och misstänkta eller dömda pedofiler. De kommer att hitta allt från förslag på stympning av könsdelar till avrättning genom tortyr. Framförda på fullt allvar.

Hade äckelkänslorna reserverats för så självklara vidrigheter som pedofila övergrepp och massmord hade det kanske inte varit så allvarligt ändå. Men tyvärr stannar det inte där.

Som sociala och revirhävdande däggdjur har vi en nedärvd och medfödd tendens att dela in människor i den egna gruppen och De andra. Vi och Dom. Dom betraktar vi ofta med misstänksamhet och har lättare att tillskriva negativa egenskaper än människor som ingår i vårt Vi. Dessvärre kan den känslan skruvas upp till ren, fientlig aggression. Den avvaktande känslan ökar till avståndstagande. Avståndstagandet blir motvilja. Det sista steget är rent hat.

Har vi kommit så långt kan många av oss förmås att begå hemska handlingar mot människor som tillhör dom. En särskilt effektiv metod för att komma dit verkar vara att skapa äckelkänslor för De andra. Nazisternas dehumanisering av judarna innehöll starka inslag av detta. Sida vid sida med argument om att de hade för stor politisk och ekonomisk makt och såg till sina egna intressen i stället för Tysklands fanns en ännu råare och brutalare ström. Den blev allt starkare ju längre processen skred framåt. Judarna sades leva i smuts och sprida löss och smittsamma sjukdomar. Eller i de allra mest extrema exemplen ägna sig åt handlingar så vidriga och omoraliska att det inte gick att tänka sig något värre.

Propagandaskriften Der Stürmer, utgiven 1923-1945. Grundaren Julius Streicher avrättades 1946 för folkrättsbrott.

Folkmordet i Rwanda 1994 hade bland annat föregåtts av en intensiv propaganda mot tutsierna. De sades vilja stjäla hutuers egendom och våldta deras hustrur. Men de kallades också för kackerlackor, ett djur som väcker negativa känslor hos de flesta. Intentionen att väcka äckel är uppenbar och tyvärr var den framgångsrik i bägge fallen. Kombinationen att människor både kände sig hotade och äcklade fick tillräckligt många att gå med på att delta i eller åtminstone blunda för övergrepp som de skulle sett som otänkbara tidigare.

Nazityskland och Rwanda är extrema exempel. Men det verkar också ofta fungera effektivt att aktivera insulära cortex och äckelreflexen genom att ”bara” hänvisa till omoral. Ju starkare vi känner att något är rätt, desto starkare känner vi också att dess motsats är fel. Är känslan tillräckligt stark blir vi inte bara arga och upprörda. Vi känner en så stark avsmak och avsky att vi går in i äcklets binära läge. De nyanser som kanske trots allt fanns innan försvinner och insulära cortex säger åt oss att göra oss av med det som väckt äcklet.

I den processen cementeras och förstärks förstås Vi och Dom-känslan. Ett tydligt exempel är de bägge lägren i abortfrågan i USA: Pro-life och Pro-choice. Sedan 70-talet har konflikten eskalerat alltmer och fientligheten bara ökat. Idag är det bland många ett rent hat. Ingen av motpartens argument eller perspektiv tillerkänns det minsta värde. Många är mer eller mindre övertygade om att den andra sidan är onda. Eftersom man själv står för det moraliska måste de andra vara omoraliska. Djupt omoraliska eftersom frågan är så viktig i ens eget värderingssystem.

Det moraliska äcklet vi känner i olika frågor kan vara inlärt redan från barnsben. I de flesta fall är det dock troligen resultat av en process som började i oss på allvar som vuxna eller kanske i sena tonåren. Eftersom det är en process så är vi nog inte heller alla gånger så medvetna fullt ut vad som hänt med oss, eftersom utvecklingen skett i steg. I värsta fall är det en del av radikaliseringsprocess där vi går från att kanske känna ett visst avståndstagande till hat och äckel till slut.

Det är då vi spottar efter någon på gatan bara för att den har en mörk hudfärg. Eller skriver på Flashback att alla muslimer är djur som borde deporteras från Sverige. Eller skickar mejl med hot om våldtäkt och lemlästning till en kvinna som skrivit något kritiskt om att hysa såna åsikter. Men även: Kallar riksdagsmän och personer vars syn på invandringspolitik man ogillar för bruna råttor. Eller skriker och kastar ruttna ägg på företrädare för ett riksdagsparti som håller torgmöte i en valrörelse.

I ett alltmer polariserat åsikts- och samhällsklimat finns det heller inte mycket just nu som tyder på att dessa känslor mellan olika grupper och människor minskar i styrka. I värsta fall kan det vara tvärtom.

Forskning har visat att vi skiljer oss åt individuellt när det gäller hur lättväckt vårt äckel för rutten mat, spyor, avföring m.m är. Det finns föga förvånande också forskning som pekar mot att detsamma gäller för det mer moraliska äcklet. Vi skiljer oss också åt när det gäller hur extrema vi blir i vårt avståndstagande och avsky när äcklet är väckt. Själv tror jag att det är en känsla som till största delen är destruktiv. De flesta av oss som har lätt eller åtminstone relativt lätt att hamna där mår bra av att reflektera kring det och inte bara ge efter för känslan när den kommer i övertygelsen om att den är berättigad eftersom vi ju minsann står på det godas sida i kampen mot det omoraliska och onda.  

https://edition.cnn.com/2018/07/09/opinions/infest-insula-disgust-opinion-sapolsky/index.html

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0025552

https://sv.wikipedia.org/wiki/Insula_(anatomi)

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör (Natur&Kultur 2018)

De döda i pandemin, varför mer om detta tragiska ämne? Ja, ett skäl om inte annat är att pandemin helt uppenbart inte är över än. Inte ens i de länder där man lyckats få till en god vaccintäckning. Det här viruset har orsakat mycket lidande och sorg över hela världen under sin drygt ett och ett halvt år långa framfart. Även om det nu står klart att vi måste lära oss att leva med det  bör vi minnas att det har dödat och kommer att fortsätta döda många människor, långt ifrån alla bara orkeslösa gamlingar.

Då tror jag det är bra att ha en så mångsidig och rättvisande bild som möjligt. Och som vi strax ska se står den inte att finna i den officiella statistiken om pandemin. 

Titeln är hämtad från en artikel på nätet jag läste redan förra våren (2020) om den underrapportering av verkligt antal dödsfall i Covid-19 som redan då började märkas. I takt med att viruset spridits över världen och drabbat allt fler fattiga länder har den underrapporteringen inte minskat.

Hur många har dött?

Den officiella dödssiffran globalt närmar sig i skrivande stund 4,6 miljoner. Den verkliga är mycket högre.

IHME (Institute for Health, Metrics and Evaluation) presenterade i maj en rapport baserad på inrapporterad överdödlighet och ett antal andra faktorer. Deras uppskattning av antalet dödsfall i Covid-19 vid den tidpunkten uppgick till åtminstone 7,1 miljoner. WHO:s uppgift vid samma tidpunkt var inte ens hälften så stor: 3,33 miljoner.

Även denna mer än dubbelt så höga siffra är långt från hela sanningen. IHME:s beräkning för Indien på 736 000 döda var redan den väsentligt högre än de cirka 400 000 offer som Indiens myndigheter då rapporterat till WHO. I somras kom en rapport med en ny uppskattning av antalet döda i Indien efter den förödande andra våg som landet drabbades av under våren. Tre olika sätt att göra uppskattningar landar i en överdödlighet på mellan 3,5 och 5 miljoner! Även lågt räknat innebär det minst 10 miljoner döda redan för runt fyra månader sen. Sen dess har vi haft ökande smitta på flera ställen i världen, där vi vet att rapporteringen minst sagt är bristfällig. Det gäller inte minst Indonesien (se vidare nedan) som har haft ett mycket stort utbrott under sommaren.

IHME:s rapport visar också mycket riktigt att skillnaden mellan rapporterade och verkliga dödsfall snarast tenderar att öka.

Sammanfattningsvis kan man utifrån de här uppgifterna utgå från att åtminstone 12 miljoner människor hittills avlidit i Covid-19 under de drygt 1,5 år som pandemin varat. Och det är en försiktig, ja konservativa bedömning från min sida. Precis som uppgifterna för enskilda länder längre fram.

Bara en influensa?

Förnekarna och förringarna av virusets farlighet har numer till stor del flyttat över uppmärksamheten till att vara anti vaccin. Men under de flestas argumentation ligger fortfarande en övertygelse om att virusets farlighet är starkt överdriven. Det är ju bara en liten del av de drabbade som blir svårt sjuka och dör.

Ett av flera fel i detta resonemang är att man missar att även i vanliga fall är det bara en liten del av alla människor som blir svårt sjuka och/eller dör under ett år. Hela kedjan från sjukvård till hantering av avlidna är dimensionerad efter det, även i rika länder. Därför får även en smittsam sjukdom som dödar mellan 0,5 och 1% av de smittade och tvingar 5% att söka sjukhusvård mycket allvarliga konsekvenser om den sprider sig okontrollerat. Till slut går belastningen över den gräns som den katastrofmedicinska beredskapen har även i de rikaste länderna med den bästa sjukvården. Och överdödligheten blir omfattande.

Vi ska dock minnas Hans Roslings kloka ord om att se upp med ensamma siffror. Vilket ju 12 miljoner är. Låt oss därför göra några jämförelser.

Med 12 miljoner döda under cirka ett och ett halvt år slår Covid-19 alla andra dödsorsaker globalt utom ischemisk hjärtsjukdom som av WHO beräknas ta livet av cirka 13-14 miljoner personer under samma tidsperiod. Den slår till och med cancer som dödar ungefär 10 miljoner människor.

Covid-19 har också ökat den totala dödligheten i olika infektionssjukdomar (uppskattad till cirka 17 miljoner per år av WHO) rejält. Omräknat på 1,5 år blir ökningen runt 50% under den tid pandemin pågått.  

Och hur är det då med klassikern ”Det är bara en influensa”?

Först kan vi slå fast att de mindre vetande som fortfarande kommer med det påståendet blandar äpplen och päron. Den dödlighet vi ser i influensa är resultatet av ett virus som får sprida sig i stort sett fritt i samhället. Mot SARS-COV-2 däremot har en lång rad åtgärder vidtagits för att begränsa spridningen vidtagits, även i fattiga länder. Det råder inget tvivel om att vi haft många, många miljoner fler döda om så inte hade skett. Många som hade kunnat överleva hade också dött p.g.a att sjukvården kollapsat.

Statistiken kring influensa har många brister, men enligt vissa beräkningar orsakar den globalt upp till 650 000 dödsfall ett normalt år. På årsbasis är det inte ens en tiondel av antalet dödsfall i Covid-19 hittills.

Under svårare influensaår dör fler personer, men inte ens den s.k Asiaten som härjade 1956-1958 beräknas ha orsakat fler än runt 2 miljoner dödsfall (uppskattningar varierar mellan 1 och 4 miljoner). I Sverige tror man att omkring 3 000 personer avled. De enda större begränsningsåtgärder som infördes var temporära besöksförbud på sjukhus och ålderdomshem.

Endast spanska sjukan överträffar med det sättet att räkna Covid-19 i modern tid. Under två år dog troligen någonstans mellan 25 och 50 miljoner av Jordens dåtida befolkning.

Av den stora mängd infektionssjukdomar som varje år dödar många människor, inte minst barn, är tuberkulos den mest dödliga med drygt 1 miljon offer varje år. Många människoliv, men det senaste året har det ändå gått runt åtta (8) döda i Covid-19 på varje dödsfall i tuberkulos.

Men HIV/AIDS då? Ja, den beräknas ha tagit livet av cirka 36 miljoner människor (2020). Men det har den haft nästan 40 år på sig att göra. Så på årsbasis handlar det om ungefär en miljon döda i snitt, numer runt 500 000 – 600 000 om året. Hemskt, men inte i närheten av Covid-19.

Så nej, Covid-19 är definitivt inte ”bara en influensa”. Det är den dödligaste farsot som drabbat mänskligheten på hundra år.

Antal döda per land

För drygt ett år sen publicerade jag en bloggpost med uppskattningar av antalet dödsfall i olika länder, eftersom den officiella statistiken var så missvisande redan då. I januari gjorde jag en mindre uppdatering. Nu finns betydligt mer befolkningsstatistik att gå på. Därmed blir också rimligen kvaliteten på uppskattningarna bättre. Under alla förhållanden bättre än de officiella siffrorna. 

Hur har jag räknat? Se i slutet av posten under "PS - Hur har jag räknat". 

Döda i absoluta tal

Vi börjar med absoluta tal. Inom parentes det officella rapporterade dödstalet till WHO. Saknas parentes finns ingen eller bara marginell överdödlighet i landet utöver officiella dödstalet.

Som synes är det i vissa fall hisnande skillnader mellan officiell statistik och även mina försiktiga estimat. I några fall är WHO:s siffror bara runt en tiondel. Även räknat på de lägsta gissningarna står dessa 15 länder ensamma för 6,5 miljoner dödsfall.

Döda - relativa dödstal
Ska man jämföra olika länder är det förstås bättre att använda relativa mått. Så vi tittar på dödstalen per miljon invånare och ser en delvis annan bild framträda. Samma uppskattningar av dödstalen. Småländer (t ex San Marino) ej medräknade

Den här listan får nog betraktas som mer osäker när det gäller länderna på den. Det finns en hel del mindre länder i t.ex Centralasien och Mellanamerika vars rapportering är högst bristfällig och osäker. I vissa fall är det propaganda bakom. Peru som justerade sin officiella statistik i somras sticker ut mycket. Hade jag räknat mindre försiktigt på alla de länder som inte gjort det hade skillnaden blivit mindre.

Analys

När världen nu levt i drygt ett och ett halvt år med viruset, ser vi ett allt tydligare mönster framträda i dödstalen. Levnadsstandard och hur utvecklade samhällen är spelar en tydlig roll för utfallet. För egen del inser jag att statistiken från förra sommaren fortfarande var starkt påverkad av var viruset först hade fått fäste på allvar. Något som i huvudsak berodde på slumpen. Rikare länder var hårdare drabbade då, men med ett drygt år till som viruset härjat har skillnaderna inte bara jämnats ut. De har svängt åt andra hållet så att det nu är tydligt hur länder med sämre ekonomiska och sociala förutsättningar att begränsa virusets skadeverkningar drabbas hårdare. I vissa fall mycket hårdare.

Det är talande hur överrepresenterat Östeuropa och Balkan är på listan. Den fördel länderna hade av att pandemin inte hann få riktigt fäste våren 2020 är sen länge försvunnen och har nu upp till dubbelt så höga relativa dödstal som de värst drabbade länderna i Västeuropa. Orsakerna är sannolikt flera. Ju mindre utvecklad ekonomi, ju svårare att upprätthålla restriktioner i längden som reducerar spridningen av viruset. Färre människor kan arbeta hemifrån. Fler är trångbodda, så att viruset kan spridas lättare i familjer. Sjukvården håller inte lika hög kvalitet. Det finns också rent demografiska orsaker i form av en äldre befolkning p.g.a låga födelsetal och att yngre utvandrar till bättre betalda arbeten i väst. 

Sen tror jag att medborgerligt förtroende också spelar in. I ett land där färre litar på myndigheter och makthavare blir rimligen efterlevnaden av rekommendationer och restriktioner för att minska smittspridning sämre. Vi ser nu också i flera länder i öst att vaccinationsviljan är låg, trots att man drabbats av så många sjuk- och dödsfall. Konspirationsteorier verkar florera i hög utsträckning, vilket får folk att fatta dåliga, ja direkt dumma beslut.

Covid-19 dödade inledningsvis främst äldre människor i västvärlden. När smittan nu verkar få fäste på allt fler ställen i världen och när omfattande vaccinering i de rika länderna minskar svår sjukdom och dödlighet så framstår den alltmer som något som framför allt drabbar mindre priviligerade och direkt fattiga. I Östeuropa, I Sydamerika, i stora delar av Asien och nu förmodligen alltmer i Afrika, även om siffrorna där fortfarande är mycket osäkra.

Samband dödlighet och samhällsutveckling i Europa

Jag har också räknat på det här. Hur ser korrelationen i Europa ut mellan dödlighet i pandemin och hur utvecklade olika samhällen är. Jag har använt HDI (Human Developmen Index), ett enkelt men allmänt accepterat mått som tittar på medellivslängd, utbildningsnivå och genomsnittlig inkomst. Ett 30-tal länder i Väst- Syd- Nord- och Östeuropa ingår. I ena änden av skalan hittar vi Norge med ett HDI på 0,957 och 150 döda per miljon invånare. I andra änden hittar vi länder som Nordmakedonien med 4130 döda och ett HDI på 0,774. Genomsnittlig antal döda är drygt 2 200 (Sverige ligger på 1 440)

Korrelation: -0,71. Alltså ett starkt negativt samband. Ju sämre HDI-index, desto högre dödstal. 

Avslutning - förlorade levnadsår

Det finns mycket mer man skulle kunna skriva kring olika aspekter av virusets dödlighet och hur det drabbat enskilda människor, samhällen och länder. Jag nöjer mig med en enda sak: Ett mått på konsekvensen av olika dödsfall som kanske borde diskuteras oftare: Antalet förlorade levnadsår de orsakar. 

Förnekarna och förringarna av Covids farlighet har gärna velat få det att framstå som att viruset i stort sett bara tar livet av människor som redan står på gravens rad. Men det är inte ens korrekt i länder med god folkhälsa och utvecklad sjukvård som Sverige. En vetenskaplig rapport publicerad i april 2021 kom fram till att dödsfallen under 2020 orsakade någonstans kring 45 000 förlorade levnadsår hos oss. Varje avliden person förlorade i snitt åtta år. Eftersom det trots allt stämmer att många av de döda ändå var i den absoluta slutfasen av sina liv så har många förlorat mycket mer än så. Cirka 10% av alla dödsfall var människor yngre än 65 år. De beräknas i snitt ha förlorat 27 levnadsår. De ytterligare 30% av de döda som var yngre än 80 miste ungefär 15 år av sina liv. 

Globalt är siffrorna ännu mer dramatiska. Nature.com publicerade i februari en studie som bygger på rapporterade dödsfall och överdödlighet i 81 länder. Den beräknar att över 20 miljoner levnadsår förlorats bara under 2020. Det är till exempel upp till 9 gånger så många som orsakas av dödsfall i influensa under ett genomsnittligt år. I snitt är det 16 förlorade levnadsår per avliden. Men fördelningen är ännu mer ojämn än i Sverige. Hela tre fjärdedelar av de förlorade åren avser människor som dött före 75 års ålder och en tredjedel som var 55 år eller yngre. 

Epidemiologer i USA har i en rapport beräknat antalet förlorade levnadsår där till nästan 4 miljoner, i snitt drygt 9 år per person.

När motsvarande data för 2021 kan beräknas kommer förstås siffrorna att vara ännu mycket högre. Det står helt klart att väldigt många friska år eller i alla fall levnadsår med acceptabelt god hälsa har förlorats i den här pandemin. 

Det är något att begrunda. Och pandemin är långt ifrån över än. Vi kan vara tacksamma över vaccinet, men låt oss i alla fall en liten stund minnas offren. Åtminstone 12 miljoner människor som dukade under för en osynlig fiende.

Post Scriptum – Hur har jag räknat?

Uppskattningarna per land är som sagt försiktiga. När inte annat anges består de av:

- Officiell dödssiffra (per 2021-09-03)

- 65% av statistiskt konstaterad överdödlighet i landet sedan pandemins början utöver den som redan ingår i den officiella dödssiffran. 

I de flesta fall är de statistiken mellan 1 och 6 månader gammal. I dessa fall har jag antagit att överdödligheten mellan senaste mätdatum och fram till 2021-09-03 är exakt lika stor som antalet registrerade dödsfall i Covid-19 under perioden. Exempel:

- Slovakien hade den 3/9 registrerat totalt 12 549 dödsfall i Covid-19

- Överdödligheten är 17 260 stycken (17 189 t.o.m 21-07-18, därefter har ytterligare 70 dödsfall i C19 registrerats)

- Beräknade dödsfall: 12 549 + ((17260-12549)*0,65) = 15 611 -> avrundat 15 600

Denna försiktiga ansats underskattar antagligen mängden dödsoffer i framför allt de länder som har stora avvikelser mellan rapporterade dödsfall och total överdödlighet. Men total överdödlighet skulle också kunna bero på andra saker än att människor dött av själva viruset. Här är dock värt att notera att vissa studier pekar mot att det snarare är så att färre människor dog av andra saker i åtminstone vissa länder åtminstone under 2020. Både dödsolyckor och självmord gick exempelvis ner. 

Det framgår inte i det material jag utgår ifrån hur överdödligheten beräknats i olika länder. Men i de exempel jag sett verkar man ofta jämföra med medelvärdet av dödstalen de 3-5 senaste åren i landet. 

Några länder på listan har inte redovisat befolkningsstatistik som gör det möjligt att bedöma överdödligheten på det här sättet:

INDIEN

Som redan nämnts är uppskattningen byggd på en sorts triangulering. 

- Antikroppstester på olika platser som visar på en mycket högre smittspridning efter vårens andra våg än de officiella siffrorna

- Statistik om överdödlighet från några provinser som har extrapolerats till resten av landet

- En stor (hundratusentals deltagare) undersökning där man bl.a frågat om det förekommit några dödsfall i hushållet den senaste tiden. 

Överdödligheten under den tid pandemin pågått beräknas utifrån dessa till mellan 3,5 och 5 miljoner. Jag har försiktigt uppskattat att ca 75% säkert kan hänföras till dödsfall i Covid-19

PAKISTAN

Studier av antikroppar hos befolkningen i början av 2021 visade drygt 40% seroprevalens (drygt 15000 prov över hela landet). Vi antar därför att minst 40% av befolkningen haft viruset och att mellan 0,2 och 0,4% av dem avlidit. Det ger mellan 180 000 och 360 000 dödsfall (officiellt dödstal 26  035), vilket ändå är en låg uppskattning jämfört med grannlandet Indien.

BANGLADESH

Studie i huvudstaden Dhaka maj/juni visade mellan 55 och 70% antikroppar. Då smittspridningen kan antas lägre på landsbygden räknar vi precis som Pakistan med 40% av befolkningen smittad och mellan 0,2 och 0,4% dödsfall bland dessa. Ger ett intervall på mellan 133 000 och 266 000 döda. (officiellt dödstal 26 432)

INDONESIEN

15% av befolkningen hade haft Covid-19 enligt en studie december-januari. Under sommaren har landet haft ett mycket stort utbrott av deltaviruset. Före denna andra våg innehöll den officiella statistiken ca 30 000 dödsfall. Efter det har nu 100 000 ytterligare fall registrerats. Det skulle grovt räknat kunna innebära att åtminstone 60% av befolkningen nu (med viss hänsyn till återinfektioner) har haft viruset. Med tanke på det stora utbrottet har knappast en större andel av dödsfallen fångats i officiell statistik. Räknar vi mycket konservativt på 50% av befolkningen smittad och IFR på 0,2% så får vi 275 000 döda

Det finns 0,38 läkare per 1 000 invånare vilket gör cirka 105 000 personer. Åtminstone 600 har avlidit under pandemin, vilket i sig är ett högre dödstal än hårdast drabbade lands (Peru). Om dödligheten i befolkningen totalt bara är en femtedel av läkarnas så hamnar den ändå på 330 000. Tror vi att den är hälften (närmar sig uppskattad siffra i Indien och ett antal andra hårt drabbade länder) så är den istället 825 000. Slutsats: 300 000 – 800 000

Från juli i år: Massgrav i Indonesien för dödsoffer i pandemin

Referenser:

https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/the-top-10-causes-of-death  

https://cgdev.org/publication/three-new-estimates-indias-all-cause-excess-mortality-during-covid-19-pandemic

https://newsonair.com/2021/06/22/bangladesh-more-than-70-percent-people-in-dhaka-found-with-covid-19-antibodies/

https://www.nature.com/articles/s41598-021-83040-3

https://en.wikipedia.org/wiki/Influenza

https://www.economist.com/graphic-detail/coronavirus-excess-deaths-tracker

https://apnews.com/article/asia-pacific-business-health-indonesia-coronavirus-pandemic-0f1f3fe5157a977d1cbfcf9340584843

https://www.theguardian.com/us-news/ng-interactive/2020/dec/22/lost-on-the-frontline-our-findings-to-date

https://greekcitytimes.com/2021/07/01/turkey-hiding-true-covid-19-toll/

https://www.reuters.com/world/asia-pacific/exclusive-covid-19-far-more-widespread-indonesia-than-official-data-show-studies-2021-06-03/

http://www.healthdata.org/special-analysis/estimation-excess-mortality-due-covid-19-and-scalars-reported-covid-19-deaths

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asiaten

https://en.wikipedia.org/wiki/HIV/AIDS

https://www.nature.com/articles/s41586-020-2918-0 

https://www.nature.com/articles/s41598-021-83040-3

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8068261/