Språk är något fantastiskt. I en bred bemärkelse går det att hävda att språk är alla former av system som kan användas för kommunikation. Allt från de signaler som två skorpioner utbyter när de stöter på varandra en kylig natt ute i öknen, till de protokoll som mobiltelefoner använder sig av när de kommunicerar med varandra. Men inga andra språk är så mångfacetterade och komplexa som det system av ljud och i vissa fall åtbörder som vi människor använder för att kunna utväxla information.  Det kan användas till att be någon hämta mer ved, berätta en rolig historia om hövdingens gamla mamma, planera en jakt, diskutera om vem som vinner nästa val, säga att man älskar någon eller till att skriva ner en tusen sidor lång avhandling om språkets inre logik.

Jag älskar språk, framför allt då mitt eget modersmål. Det kan knappast ha undgått någon som känner mig. Jag kan njuta lika intensivt av riktigt bra formuleringar som av ett glas gott vin. Det har varit ett av mitt livs starkaste ambitioner att bli så bra som möjligt på att formulera mig själv i tal och skrift.

Med min språkliga passion har jag förstås en hel del åsikter om hur man bör uttrycka och inte uttrycka sig. Det finns en del språkfel som kan irritera mig ordentligt, särskilt när de dyker upp i mer seriösa sammanhang.  Är du en högre chef inom någon typ av mer intellektuell verksamhet med svenska som modersmål förväntar jag mig t ex att du inte särskriver i var och varannan mening. Är du journalist tycker jag att jag kan kräva att du inte publicerar artiklar med taffliga språkfel, som att blanda ihop var och vart. Men även vanliga människors små språkliga förbrytelser kan fila på tålamodet. När någon skriver "dem" istället för "de" står det närmast ut som en otäck, svart plump i texten som jag inte kan låta bli att haka upp mig på. 

Om någon ber mig granska en text kommer jag att utan att tveka rätta såna saker, precis som jag kommer att påpeka om jag tycker att några meningar är för långa, onödigt tillkrånglade, eller ord upprepade på ett sätt som ger ett klumpigt intryck. Men jag kommer också att försöka anstränga mig att inte blanda in sånt som handlar mer om tycke och smak. ”Han argumenterade väl för sin sak” eller ”Han kom med bra argument för sin sak”? Att jag kanske föredrar den ena varianten är knappast särskilt relevant när jag granskar någon annans text. Möjligen kan jag tänka mig att påpeka om jag hittar saker jag tycker bryter mot stilnivån i övrigt i texten.

Jag har inget emot att kallas för språkpolis, jag är till och med medlem i Facebookgruppen Anonyma Språkpoliser. Det finns dock saker som skiljer mig från rätt många andra medlemmar i denna grupp och andra språkanmärkare man stöter på ute på nätet i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Den första och viktigaste är att jag anser att precis som riktiga poliser så ska språkpoliser utgå från lagen i sin rättsskipning. Om du ska slå ner på ordval, stavning eller meningsbyggnad i någon annans text så måste du ha något mer att stödja dig på än din personliga åsikt, eller vad du bara tror är korrekt svenska.

Vad är då ”lagen” när det gäller språkfrågor? Det finns ju ingen Språklag att utgå när vi ska döma andras eventuella språkfel. Men det betyder inte att det saknas källor. Vi har ordböcker, vi har grammatikböcker, vi har normerande verk som Svenska Akademiens språklära eller dåvarande Svenska Språknämndens Språkriktighetsboken från början av 2000-talet. 

Det finns också en rad böcker skrivna av auktoriteter i det svenska språket som Catharina Grünbaum och Bertil Mollde. De är naturligtvis mer personliga, men redogör oftast för vad som är en allmän uppfattning bland språkvetare. Så finns det förstås en rad sidor på nätet där man kan ta del av både klassiska och mer udda språkfrågor.

Den andra saken som skiljer är synen på språk. För mig är ett språk ett organiskt, dynamiskt system. Med det menar jag att:

-           Ett språk växer fram i en process som inte är styrd och inte har någon speciell riktning och i ett samspel mellan alla som talar det

-          Språket befinner sig i ständig utveckling och förändring. Det gör det därför att världen omkring oss förändras, vilket ställer ständigt nya krav på språket. Men också för att språket är en arena för vår kreativitet och våra behov av att identifiera oss med olika saker och människor.

-          Om språkets ständigt förändras i en kollektiv process så betyder det rimligen också att det som var fel för trettio år sen inte nödvändigtvis är det idag.

-           

Den synen på språk går förstås inte ihop med idén om att språk ska styras uppifrån av experter som formulerar regler och påbud som talarna förväntas följa. Det var rätt länge sen våra språkvetare började gå från ett mer normerande synsätt till att uttolka och beskriva den faktiska språkutvecklingen och ge råd och rekommendationer i språkfrågor. 

Den tredje saken som skiljer mig från de mer dogmatiska språkpoliserna är synen på språket som ett logiskt system och om man utifrån det kan formulera entydiga, ”rätta” svar på alla språkfrågor av den typen.

Språk är naturligtvis i grunden logiskt uppbyggda. Alla språk har en grammatik, alla har regler för vilka kombinationer av ljud som ”får” förekomma i det. Samtidigt innehåller alla naturliga språk också avvikelser från dessa regler och en rad tvetydigheter. En del har uppstått för att språk växer fram organiskt, andra därför att själva verkligheten inte alltid är entydig. Inte sällan ger det upphov till att olika varianter existerar parallellt med varandra. Dessa varianter har nästan alltid rimliga, språkliga skäl för sig. Ett exempel är ”Styrelsen blev tackad för sitt arbete” respektive ”Styrelsen blev tackade för sitt arbete”. Om de har rimliga skäl så är det också rimligt att vi godtar att de existerar parallellt i språket och att det därmed inte bara finns ett rätt svar på frågan om hur man ska skriva.    

Dessvärre delar som sagt inte alla språkpoliser den här synen på språk. Om det tycker jag generellt sett inte.

Den typiska, dogmatiska språkpolisen är för det första besjälad av tanken på att det var bättre förr. Språket befinner sig i något slags förfall och hens uppgift är att strida mot denna upplösning av språkets normer. Fast hen skulle med 90-95% sannolikhet inte köpa den formuleringen, eftersom en av hens käpphästar är vilket fruktansvärt, språkligt övergrepp som införandet av ”hen” som nytt pronomen i svenskan är. Hatet är så starkt att Anonyma Språkpoliser sen flera år tvingats förbjuda alla nya trådar om ”hen” och alla hen-relaterade diskussioner i andra trådar, utom en som är avsatt för ändamålet.

En dogmatisk språkpolis levererar vidare sina uppfattningar som absoluta sanningar. ”Det är fel”. ”Så ska det inte heta”. Det kan man visst göra om man stödjer sig på något. Men det gör hen väldigt sällan. Om det inte är klassikern ”Det fick jag lära mig i skolan” (för 40 år sen typ, men det finns också väsentligt yngre poliser med samma attityd). Även om det i sanningens namn finns en del i gruppen som ÄR språkligt kunniga och duktiga, så är många inte särskilt imponerande. De gör själva elementära språkfel och verkar sällan eller aldrig slås av tanken att först googla innan de kommer med tvärsäkra uttalanden. Ja, de verkar inte ens ha orkat ladda ner SAOL:s gratis app på sin telefon. Det är inte ovanligt i Anonyma Språkpoliser att jag får upplysa någon som uttalat sig om att ”det där är väl inget riktigt ord” eller något liknande att ordet faktiskt både står i SAOL och inte ens är markerat som ”vardagligt”.

För de dogmatiska språkpoliserna är tanken på att språket styrs av användarna gemensamt någonstans på en skala mellan irriterande och djupt stötande. De vill hålla fast vid sina auktoriteter och sin syn att folk som begriper bättre (t ex de själva) ska bestämma hur alla andra ska skriva. De verkar drivas av en ovilja att erkänna att språkutvecklingen inte kan styras på det viset. De ser hellre att något som numera 90% av de svensktalande säger eller skriver fortsätter att definieras som ett ”fel” precis som för 50 år sen. Att ord kan ändra betydelse över tid… nej, det finns liksom inte.

Att det de betraktar som ”korrekt svenska” idag är proppfullt av konstruktioner som för 100, 200 eller 500 år sen hade betraktats som fel verkar de sällan eller aldrig reflektera över. Precis som de i sin ständiga storm mot engelska ord som glider in i vårt ordförråd här och nu inte tycks kunna dra paralleller till 1700-talets stora import av franska ord eller medeltidens alla inlån från lågtyskan.

Själv försöker jag motivera mig när jag uttalar en uppfattning i en språkfråga, men jag märker att jag inte har mycket för att hänvisa till vad som sägs i exempelvis Språkriktighetsboken. Antingen blir det ingen reaktion – faktaresistensen är ibland avsevärd – eller så kommer ett svar som tydligt visar att de anser att dagens språkvetare är en del av den allmänna förflackningen och inget att bry sig om. Det man lärde sig hemma eller av magister Nordström i läroverket är det som gäller, punkt slut.

Den dogmatiska språkpolisen har också oerhört svårt för tanken att det kan finnas flera olika vis att uttrycka en sak som alla kan betraktas som korrekt svenska. Den absoluta favoriten är hävdandet av att det är fel att säga ”större än dig” och liknande. Visst har många av oss fått lära sig det i yngre dar, men som det konstaterades i Språkriktighetsboken från 2005 så finns det i själva verket goda, grammatiska argument för att den formen är lika rimlig som ”större än du”. Men att ta till sig detta enkla faktum är för mycket för många. De ser språkfrågor som traditionella provfrågor i skolan: Endast ett rätt svar får finnas!

Javisst konstapel Klang. Men det heter "Bättre än dig" också!

Naturligtvis blir det lättare att förneka denna enkla sanning om språk om man också gör allt man kan för att inte låtsas om att språk befinner sig i en ständig förändringsprocess. I en sån måste det uppstå situationer där flera konkurrerande sätt att uttrycka något finns. Det handlar inte bara om enskilda ord. Vid något tillfälle måste vi i svenskan ha haft en jämn blandning av folk som böjde verben i plural även i talspråk och de som inte gjorde det. Vad var då rätt och fel i denna grammatikfråga? ”Vi gick” istället för ”Vi gingo”? Och nya såna situationer uppstår hela tiden.

Det finns förstås ett antal språkfrågor där man verkligen kan diskutera om något ska betraktas som felaktigt, eller en godtagbar, alternativ form. Det är själva grundinställningen jag vänder mig mot.

Att vara en riktig språkpolis – en som både hyser respekt för språket och för den mängd av människor med olika bakgrund som talar det – kräver både kunskap och en stor portion ödmjukhet. Samt förmågan att kunna bejaka förändring, eftersom det är en av språks mest grundläggande egenskaper. Om jag når hela vägen dit vet jag inte. Men jag försöker åtminstone.

Frågan skaver i mig. Den är mångbottnad och komplex, särskilt för en liberal. Jag vill ändå göra ett försök att svara på den. Eftersom många motiverar sin syn på frågan med upplevelsen av ett konkret, politiskt hot från svenska nazister vill jag börja med att titta på det.

Utgör nazismen ett hot mot Sverige idag?

Det enkla svaret på frågan är NEJ. Skälet är mycket enkelt: Det finns inga som helst tecken på att de olika högerextrema grupperingar som genom åren avlöst varandra förmår samla mer än ett några få tusen personer. De flesta av dem inte ens aktiva när det kommer till sådant som demonstrationer och annan politisk verksamhet.

Nazismen har inte och har aldrig haft någon jordmån i Sverige. Deras oöverträffade rekord är 27 000 röster. Det var i kommunalvalen 1934, när nationalsocialismen torde ha stått på sin propagandamässiga topp. I riksdagen lyckades de aldrig ta sig in av egen kraft ens då (ett par högerpartister gick över till partiet, men dessa platser gick förlorade i valet 1936). Efter kriget har de varit helt marginaliserade och de få som dragits till dessa organisationer har i huvudsak varit lika marginaliserade de med.

Inför valet 2014 gjorde Svenskarnas parti – som åtminstone kan betraktas som kryptonazistiskt – den största satsningen på många år från en sån gruppering. Klistermärken, affischer och ett intensivt propagerande i forum där det var möjligt. Resultatet? Lite över 4 000 röster. Inte ens en promille av de som röstade. Året efter las partiet ner.

Att tro att nazismen skulle kunna vinna terräng på allvar i Sverige om vi inte mobiliserar i något slags kamp mot dem på gator och torg eller att de kan få någon form av politiskt inflytande om vi inte förbjuder dem är att se spöken på ljusa dan. Det är inte vänsteraktivisternas stora motdemonstrationer eller det ständiga pratet om nazistfaran som håller dem tillbaka i opinionen. Det är att vi helt enkelt inte är ett folk som gillar icke-demokratiska extremrörelser som vill förvandla vårt land till en repressiv diktatur.

Däremot är nazistiska organisationer naturligtvis i allra högsta grad ett potentiellt hot mot enskilda personer och grupper. Precis som deras militanta och i grunden lika fascistoida motsvarigheter på vänsterkanten. Precis som islamistiska extremister också är det. Det hotet är verkligt och ska inte negligeras. Det är oerhört viktigt att dessa grupper bevakas noga av säkerhetspolis och underrättelsetjänst och att vi utnyttjar alla möjligheter i rättssystemet att döma de personer som begår våldsbrott till så långa straff det bara är möjligt. Att genom förbud tvinga nazistsympatisörerna under jorden skulle i värsta fall kunna bli rent kontraproduktivt, då det skulle försvåra möjligheterna att bedriva underrättelseverksamhet mot dem.

Rätt att demonstrera – vad känslorna säger

Även den här frågan är enkel att besvara. Naturligtvis känns det inte trevligt att män i någon slags kvasiuniformer med suspekta symboler marscherar runt i våra städer och skriker ut budskap som i bästa fall ”bara” är antihumanistiska. Självklart förstår jag att det är ännu obehagligare för människor som upplever sig vara ännu mer i skottgluggen för deras hat och aggression.  För övrigt hatar verkliga högerextremister liberaler nästan lika mycket eller ibland t.o.m mer än vad de hatar personer med vänstersympatier. I just mitt eget fall skulle de om de visste att jag förutom att vara liberal också är dottersonson till en judisk man se mig som en folkfiende och rentav en ”rasfrämling”.

Känslomässigt har jag inte den minsta sympati för dessa människors rätt att uttrycka sina åsikter genom att demonstrera utanför synagogan och samtidigt som bokmässan pågår.

Rätt att demonstrera – rimlighet utifrån vår lagstiftning rent allmänt

Vi har i Sverige genom vår grundlag rätten till åsikts- och yttrandefrihet gentemot det allmänna. Dock finns en passus i Regeringsformen som medger rätt till särlagstiftning för att stoppa organisationer med en rasistisk eller rent militär agenda. Den har hittills inte utnyttjats, men den finns där. Vi har också genom vår förtalslagstiftning och Lagen om hets mot folkgrupp (LHMF) en hel del inskränkningar i rätten att fritt uttrycka vad vi tycker utan att straffas för det. Jag skulle t ex mycket väl kunna bli dömd för förtal om jag skriver bloggar om en dömd pedofil, eftersom det faktiskt kan vara förtal. Även om man bara sprider helt korrekta uppgifter om vidrigheter en människa haft för sig.

Sen har vi faktiskt också en inskränkning i mötesfriheten som gör det olagligt att ordna ”pornografiska föreställningar”

I perspektiv av allt det här verkar det faktiskt inte som särskilt extremt att lägga på ytterligare en inskränkning som innebär att nazistiska organisationer (hur nu en sån ska definieras, det kan ju rimligen inte räcka med att x antal vänsteraktivister skrivit på sociala medier att de är fascister, rasister och nazister) inte tillåts hålla offentliga manifestationer.

Från en av NMR:s tidigare demonstrationer

Den här sortens sätt att resonera kallar jag ”logik inom systemet”. Dvs: Givet vissa förutsättningar, t ex en viss lagstiftning, så kan jag tycka att saker är rätt eller fel. Även om jag tycker att premisserna är i grunden felaktiga. Jag använde den här logiken vid några tillfällen i min bloggserie om dödsstraffet för att förklara att jag kunde vara emot dödsstraffet i sig självt, men acceptera att givet systemet så var det helt rätt att döma en stor del av personerna på Death Row till lagens strängaste straff.

Sen skulle jag personligen hellre se att förbudet inte knyts specifikt till högerextremister, utan alla uttalat antidemokratiska rörelser. Jag förstår inte varför vi skulle tillåta rödfascisterna i AFA att marschera på våra gator om vi förbjuder NMR.

Rätt att demonstrera – det liberala perspektivet

Nu måste man ju kunna höja sig till en mer principiell nivå också.

Om man försöker se lite objektivt på olika, politiska grundideologier inom det mer ”normala” spannet så bör man kunna medge att de alla har sina förtjänster:

-          Det typiska vänsterperspektivet betonar vikten av solidaritet och samhällets ansvar för svaga och utsatta. Annars riskerar vi ett kallt och obehagligt samhälle som lämnar individer helt åt sitt eget öde även när de inte har förmågan att klara sig själva.

-          Det typiskt konservativa perspektivet betonar vikten av kontinuitet, ”ordning och reda” och känsla av samhörighet och någorlunda likartade värderingar i ett samhälle för att det ska fungera och inte bli för oroligt och konfliktfyllt.

-          Det typiskt liberala perspektivet tar individernas frihet som bas för det goda samhället. Enskilda människor får inte utsättas för en mängd begränsningar av sin frihet eller rentav förtryck för att det anses ligga i samhällets och/eller olika gruppers intresse att göra det.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att ett bra samhälle bara kan byggas genom att ta hänsyn till alla de här aspekterna och göra svåra, men nödvändiga avvägningar mellan dem. Min roll som liberal är då i första hand att stå upp för det frihetliga, individuella perspektivet.

Det här är särskilt viktigt eftersom alla grundideologier dras med svagheter. Både vänsterideologier och konservativa dito har ibland svårt med det här med individers fri- och rättigheter, när de upplever att de står i vägen för vad de ser som det goda samhället. Inte så få människor har en ryggmärgsreflex att vilja förbjuda saker de inte personligen gillar, utan att närmare reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av sånt i ett samhälle. Alla socialistiska samhällen har ägnat sig och ägnar sig åt olika grader av förföljelser av oliktänkande. Alla konservativa samhällen trycker mer eller mindre ner människor som vill gå sin egen väg på ett vis som utmanar moraliska/religiösa tabun och regler.

Därför måste liberalens första reflex när andra ropar på förbud och inskränkningar i yttrandefriheten vara negativ. Det är kanske rentav vår allra viktigaste uppgift som en del i ett samhälle som har att balansera de här olika perspektiven. Vår ståndpunkt ska vara att undantag endast ska medges i mycket speciella fall. Vi tror heller inte att det goda samhället byggs genom att straffa människor bara för att vi tycker att deras åsikter är vidriga. Av det skälet är det naturligt för mig som liberal att vara emot LHMF, hur vällovligt syftet med den lagen än är. Jag skulle kunna tänka mig en slags utvidgad förtalslagstiftning som gör det möjligt att straffa personer som kommer med medvetet felaktiga och vilseledande påståenden, t ex ”En majoritet av homosexuella män är pedofiler och tänder på pre-pubertala barn”.

Nu tycker jag inte att det är något av samhällets större problem att vi har LHMF, eller att lagen skulle hindra en öppen diskussion om vissa frågor som en del påstår. Men principiellt är jag ändå emot den sortens lagar.

Så är då förbud mot nazistiska demonstrationer ett sånt undantag som även en liberal kan leva med? Jag är mycket tveksam till det, men det ska också ses i ljuset av det jag inledde bloggen med: Att jag inte ser nazismen som något reellt politiskt hot. Att bara generellt förbjuda nazistiska åsikter att manifestera i det offentliga rummet är en för långtgående åtgärd. Den öppnar dessutom för en del svåra tolkningar, det är som sagt långt ifrån lika enkelt att definiera nazism som många påstår. Det sluttande planet finns också där. Får vänsteraktivister igenom ett nazistförbud kommer de snart att börja ropa på mer.

Vad jag har lättare att tänka mig är inskränkningar i hur och när politiska manifestationer av denna typ får genomföras. Vi är tio miljoner människor som ska dela på det offentliga rummet och kunna vistas trygga där. Vi måste alla kunna stå ut med att det alltid kommer att innehålla saker vi personligen inte gillar. Men vissa regleringar är ändå fullt rimliga. Det är inte liberalt att stödja de årliga orangistmarscherna som protestantiska grupper genomför i Belfast genom katolska kvarter. Det offentliga rummet ska inte användas för medvetna provokationer av den typen och sökande av konflikt och bråk. Det är ett just ett rum där vi ska samexistera genom visande av ömsesidig hänsyn. Vi tillåter inte att folk springer omkring nakna eller sätter sig mitt på trottoaren och blockerar vägen för förbipasserande. Att godkänna att människor sätter upp hemsidor där de skriver om hur mycket de hatar muslimer är inte samma sak som att de ska tillåtas sätta upp affischer med det budskapet på offentliga anslagstavlor och liknande ute på stan.

Sett från det perspektivet så förefaller det mig rätt självklart att NMR och liknande organisationer inte bör ges rätten att marschera förbi synagogor eller lägga demonstrationer på första maj eller i anslutning till event som Bokmässan. Inte heller torde det i normalfallet med tanken på risk för ordningsstörningar vara rätt att de får marschera på centrala platser eller på tider när många människor är ute i rörelse. Vi borde helt enkelt kunna tillämpa ett regelverk där obskyra organisationer med ytterst få sympatisörer och därmed ett begränsat allmänintresse får hålla sig på mer avsides belägna platser och på tider.

Detta skulle inte lösa alla problem, men det skulle för mig personligen vara en rimlig kompromiss när jag ser på frågan med mina liberala glasögon påtagna. Och det skulle inte ge dessa grupper den martyrroll de gärna vill ha. Skulle sen vänsteraktivisterna avhålla sig från att ge dem uppmärksamhet genom motdemonstrationer med fysisk konfrontation av olika slag så tror jag det finns goda möjligheter att rörelsen snart skulle börja tyna bort. Det är ju i konfrontationen med sina fiender och samhället de får mycket av sin livsluft. 

Limerickar dök upp – dock ej under det namnet – i England under 1700-talet. Populära på allvar blev de dock först under nästa århundrade.  Författaren, poeten, musikern, illustratören m.m Edward Lear var en starkt bidragande orsak till det. Han sägs bland annat ligga bakom följande:

There was a young lady of Niger
who smiled as she rode on a tiger;
They returned from the ride
with the lady inside,
and the smile on the face of the tiger.

Någonstans i slutet av 1800-talet börjar termen limerick användas. Om du till äventyrs inte känner till det så är Limerick en stad i södra Irland, ungefär lika stor som Jönköping. Varför Limerick gav namn åt limerickar är inte helt klarlagt. En ganska bra teori är att det vid samma tid förekom en sällskapslek byggd på nonsensverser där man i refrängen skulle ha med orden will you come to Limerick.

Limericken har som så mycket annat här i världen genomgått förändringar från sitt ursprungliga format. Grundidén har dock alltid varit en vers med fem rader, där rad 1,2 och 5 ska rimma på varandra, liksom rad 3 och 4. I början av sin historia var limerickens sista rad ofta mer eller mindre en upprepning av den första:

There was a small boy of Quebec
Who was buried in snow to his neck.
When they asked, "Are you friz?"
He replied, "Yes, I is —
But we don't call this cold in Quebec

(Rudyard Kipling, författare till Djungelboken)

Numera är det väl rätt allmänt accepterat att den första raden ska innehålla, helst sluta på, ett ortsnamn eller ett egennamn och att den sista raden ska innehålla någon slags knorr. Dessutom – eftersom limericken bygger på klassiska versmått – så ska den helst ha en rytm och en längd ungefär i den här stilen:

Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta.
Ta-ra-ta Ta-ra-ta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta

Vissa mindre avvikelser uppåt och neråt tillåts, men det får inte ske på bekostnad av att den rytmiska harmonin går förlorad genom att balansen mellan radernas längd och var betoningarna ligger går förlorad.

Det här låter vid en första anblick kanske inte så svårt. Men faktum är att det är en ansenlig prestation att tota ihop en riktigt bra limerick. Kanske är det också därför som den har varit så populär och inspirerat även en hel del välkända författare och poeter (som nobelpristagaren Kipling) att försöka.

Det finns ett gammalt,irländskt skämt om versformen: ”Det finns tre sorters limerickar: Limerickar man kan dra när både damer och präster är närvarande. Limerickar man kan dra när inte damer men präster är närvarande. Och så finns det limerickar.” Även om orden låter s och en smula mansgrisiga idag så speglar de en djup övertygelse även hos flera lärda som intresserat sig för femradingarna: De är som allra bäst när de är snuskiga. En välkänd amerikansk kulturkritiker sammanställde en antologi med limerickar och deras historia. Hans uppfattning var att de mer ”rumsrena” limerickar som ofta förekom i dåtida tävlingar i dagstidningar ”sällan höjde sig över det mediokra”

Ett exempel på motsatsen, tydligen av vissa ansedd som en av de bästa limerickar som skrivits är denna:

There was a young man from Dundee
Who was plumbing a girl at the sea
Said the girl: Stop your plumbing
There’s somebody coming
Said the plumber, still plumbing, It’s me

Tyvärr känns det som limerickar har tappat i popularitet de senaste decennierna. Jag tror att det hänger samman med både att humor blivit alltmer sofistikerad, vass och ironisk och att vi har fått ett mer avspänt förhållande till det sexuella. Det är alltid roligare att skämta om det som är verkligt tabu, vilket kanske till en del förklarar de pryda britternas särskilda förtjusning i limerickar. När vi för lite drygt tio år sen hade en tävling i dåvarande Ordspelsforumet med limerickar var dock intresset stort. Många lämnade bidrag, så även jag. Jag tyckte jag fick ihop några hyfsat bra, även sett till de stränga formkraven. Men det är långt från hyfsat till mästerskap. Jag kämpade en stund idag med att få till en limerick som åtminstone kan leva upp hyfsat till alla tre kriterierna. Det här var vad som till slut kom upp:

När en självsäker herre från Sumpan

Sa till damen på bussen: Hej stumpan!

Sa hon: Stumpan för dig

Jag är inte din tjej

Dra åt skogen och ta dig i rumpan!

Rimmen sitter väl där de ska och rytmen följer faktiskt det ideala för en limerick. Men knorren på slutet är ju inte särskilt skojig. Självklart finns det ett antal personer som fått till limerickar på svenska som är bra mycket bättre och roligare. Alla befinner de sig dock i skuggan av den störste av dem alla: Hans Alfredsson.

”En genialisk ordkonstnär” skrev jag i söndags kväll på Facebook efter att nyheten om Hasses död nått mig. Och kanske var det i just limerickarna som hans språkliga geni kom allra bäst till sin rätt. Även om han sannolikt komponerat några innan så var det i samband med revyn Svea Hund som det stora flertalet kom till. Den spelades 1976 på Göta Lejon med flera föreställningar varje vecka. Till varje ny föreställning kom också Hans Alfredson med en ny limerick. Senare gavs de ut i bokform, illustrerade av författaren själv på ett sätt som gör dem ännu roligare.

Jag kan väl utan att förhäva mig påstå att jag har en viss språklig förmåga och jag är inte helt oäven på att få ihop rim och verser. Det är nog delvis därför jag är en sån beundrare av hans limerickar. Jag vet hur svårt det är även med en viss talang att få ihop EN hyfsad limerick vid ETT enda tillfälle. Hasse kläckte – även om vi antar att han kan ha haft några på lager – nästan dagligen under flera månader limerickar som varierar från mycket bra till briljanta.

Det som gör limerickarna så enastående bra är just att de har allt: Språkkänslan, rytmkänslan och humorn. Flertalet av dem följer mycket troget de stränga formkraven. Ta t ex en av de mer oskyldiga:

Du är född i en taxi, en Fiat

Till din mor i en SAAB har jag friat

Du är avlad och gjord

I en tvådörrars Ford

Men i Volvo Duett har du diat

Gå nu upp till beskrivningen ovan med ”ta-ra-ta ta-ra-ta” och jämför de bägge. Den här limericken har en absolut perfekt rytm!

Roligast är dock naturligtvis de snuskiga. Nån gång i högstadiet skulle vi på en bildlektion öva oss i att uppträda framför en videokamera. Jag deklamerade den där om flickan i Gränna. Jag har märkt att det väldigt ofta är just den som folk kommer att tänka på när Alfredsons limerickar kommer på tal. Själv anser jag inte att den tillhör toppen av hans produktion. Här är en annan jag gillar ännu bättre:

Det var en ung man ifrån Koster

Som till skyddsmedel använde plåster

Det va inte så bra

Som han trodde det va

Så hans fästmös syster blev moster

Ett påfallande drag hos många av limerickarna är att de söker utmaningar i form av namn som inte direkt är de lättaste att få ihop två bra rim på. När amatörer skriver limerickar blir det gärna Mora, Skara, Flen och liknande drar Hans Alfredsson till exempel till med:

En urgammal man från Ardennerna

Fick bordellbesök i present utav vännerna

Det blev kyssar och smek

”Jag vill bitas”, han skrek

”Kan nån springa hem efter tännerna”

Här vill jag lägga till att om Hasse varit 45 år idag istället för 1976 så tror jag kanske inte att han hade valt ett skämt med en bordell som ett inslag. Men saker måste bedömas i ljuset av sin egen tid och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är en väldigt rolig limerick.

En av de allra bästa knorrarna av traditionellt ”snuskig” art har denna. Hur kunde karln ens få idén att göra en limerick på ”Lorenzo” och få ihop det?

" Är det du ", sa grevinnan Lorenzo

till grannfrun, "som oförskämt nänns å´

sprida ryktet att maken

har en vårta på saken??!!"

Hon sa: " Nej! Men jag sa att det känns så!"

Andra orter han odödliggjort i limericksammanhang är Risekattslösa, Tahiti, Kalkutta och Ararat. Den mest kreativa limericken när det gäller att få ihop ett rim på ett ortsnamn är dock enligt min mening den här:

En hygienisk varulv från Ugerup

Han drar mot sitt offer sin luger upp

Han skjuter ett hål

Uti deras bål

Med pipett sedan blodet han suger upp

Sen har vi de som är mer gulliga än snuskiga:

En vinterbadare, Jakob

På Värtan igår tog ett vakhopp

Det var kallt nåt så grymt

Hans organ det har krympt

Han fick tina det i en chokladkopp

Riktigt bra limerickar drar nästan alltid åt det absurda. Vissa av Hasses alster är dock mer absurda än andra:

En charmör vid namn Manne från Höör

En schimpans på en cirkus förför

Han tar fel stackars Manne

Schimpansen är hanne

Det blir den som förför vår charmöööör

Eller varför inte den här?

När Kekkonen var i Taskjent

Han stärkte sin sak med cement

Men han tappade hakan

Ty sen framfödde makan

En staty av en finsk president!

Jag har med åren lärt mig åtskilliga av Svea Hunds limerickar utantill och det är inte sällan något jag är med om väcker en association till någon speciell av dem. Säkert skulle jag kunna rabbla upp ett par dussin till, men det tillåter varken upphovsrätten, utrymmet eller tiden. Så jag slutar med den av dem jag nu kommer på som jag tycker är sötast. Den är nummer två av två om staden Baku, huvudstaden i landet Azerbajdzjan. I nummer ett är mannen huvudperson, den fåordige som bara annonserar med ett enda ord när han vill idka lite älskog med sin maka: ”NU”

Men när frun till vår man i Baku
vill ha lite kuckeliku,
så kommer hon naken
och viskar till maken,
"Jag tyckte precis du sa NU!"

Tack Hans Alfredson för allt du roade och oroade oss med under många år, inte minst dina fantastiska limerickar!

Doil Lane tyckte om målarböcker. Inget konstigt med det, särskilt inte med tanke på att han inte lärt sig läsa ordentligt ännu. Det konstiga var att den plats där han satt med sina kritor och fyllde i målarböcker var en isoleringscell. Och inte vilken isoleringscell som helst – den befann sig på Texas Death Row. Doil Lane var nämligen en drygt 40 år gammal man, dömd till döden för att kidnappat och mördat en liten flicka.

Den första kriminalare som talade med Lane efter att han gripits för mordet antecknade efteråt att Lane verkade vara förståndshandikappad. Vid utredningen kom det bland annat fram att han gått i specialskola för barn med begåvningshandikapp som liten och arbetade som diskare. Efter ett avslutat förhör försökte den då trettioårige Lane klättra upp och sätta sig i knäet på en av förhörsledarna. Vid senare överklaganden menade hans advokater att utredarna mycket väl kan ha suggererat den lättpåverkade mannen som beundrade poliser och brandmän att erkänna. Den tekniska bevisningen gav inget klart besked kring hans skuld.

Lane dömdes till döden för mordet på flickan. Den dåvarande chefspsykologen i Texas fångvårdssystem lät göra en utvärdering av honom och kom fram till att han utan tvivel var att betrakta som förståndshandikappad. Senare genomförda IQ-tester gav resultat på mellan 62 och 70; den senare siffran betraktas ofta som en slags inofficiell gräns för begåvningshandikapp. Vaktchefen på Death Row uppskattade att Lane intellektuellt befann sig ungefär på en åttaårings nivå.

Doil Lane visar upp teckningar han själv ritat för en besökare i Death Rows besöksrum

Kan en person som enligt alla rimliga definitioner är utvecklingsstörd verkligen hållas fullt ansvarig för sina handlingar? Är det rimligt att – oavsett vad man tycker om dödsstraffet i sig självt – döma någon som i många avseenden är att betrakta som ett litet barn till döden?

Uppenbarligen har många domstolar och juryer i USA kommit fram till att det är det. De hade också länge stöd av USA:s högsta domstol som så sent som 1989 slog fast att det inte fanns någon nationell konsensus kring att förståndshandikappade inte fick avrättas och att det därför inte var emot konstitutionen. Men år 2002 kom ett nytt utslag från samma domstol (Atkins vs Virginia) där den gjorde en annan bedömning. Nu fanns – ansåg domstolen – ett nationellt konsensus även om det inte kommit till uttryck i form av ändrad lagstiftning i flertalet delstater ännu. Därmed  var avrättning av förståndshandikappade att betrakta som ”grym och ovanlig bestraffning” och således i strid med USA:s konstitution, åttonde tillägget.

Återstod då frågan om hur det skulle avgöras om någon var att betrakta som förståndshandikappad i ett mordfall. Här har det naturligtvis inte rått någon enighet mellan olika grupperingar i samhället och allra minst mellan åklagare och försvarsadvokater. År 2014 kom ett nytt utslag från högsta domstolen mot delstaten Florida för att ha ett alltför trubbigt bedömningsförfarande. En man som dömts till döden hade förklarats som icke förståndshandikappad eftersom han fått en intelligenskvot på 71 vid testning. Domstolen menade att det måste göras en mycket mer bred och kvalitativ bedömning av den dömdes förmågor och intellektuella och kognitiva brister.

Även Texas har nu fått sig en släng av sleven efter att ett nytt utslag från domstolen i våras. Delstatens metoder för att avgöra om någon kan klassas som så begåvningshandikappad att förbudet i Atkins vs Virginia träder in dömdes i princip ut som i strid med relevant medicinsk forskning och litteratur. Med andra ord ovetenskaplig. Det är ännu oklart om och i så fall hur det kommer att påverka den planerade avrättningen om en knapp månad av en lågbegåvad fånge, mer om det längre fram.

Trots utslaget i Atkins vs Virginia blev Doil Lane kvar på Death Row i nästan fem år till. Texas har som jag förstår saken inte uttryckligen adopterat utslaget i sin lagstiftning och därför är det inte självklart hur frågan ska hanteras i enskilda fall. Men i just Doil Lanes mål var fakta lite för tydliga till och med för den stat som hårdast av alla står upp för sin rätt att avrätta de personer den själv vill avrätta. Att kriminalvårdens egen chefspsykiater bedömt Lane som förståndshandikappad var svårt att prata bort. Därför kom till slut ett beslut från guvernör Rick Perrys kontor: Guvernören utfärdade en personlig benådning för Lane och omvandlade straffet till livstids fängelse.

Då ska man veta att denne Perry gjort sig känd som en hårding till och med med Texasmått mätt när det gäller dödsstraffsfrågor, till och med hårdare än sin företrädare på posten George W Bush.

Rick Perry (officiellt foto) Guvernör i Texas 2000-2015 och under den tiden ytterst ansvarig för mer än 300 avrättningar. Sin möjlighet att benåda dödsdömda utnyttjade han bara i en handfull fall

Innan domen i Atkinsmålet hade flera personer avrättats i Texas där utredningar av den dödsdömdes kognitiva förmåga starkt talade för att han hade ett betydande begåvningshandikapp. Så sent som 1999 när åtskilliga andra stater redan hade ändrat sina regler verkställde man avrättningen av Charles Boyd, uppskattad IQ 65. Nu var man tvungen att ta ställning till en rad av överklaganden där Doil Lanes bara var ett i mängden. År 2010 hade ett femtiotal fall prövats på åtminstone deltstatlig nivå i domstolarna.

Naturligtvis förekom överklaganden där påståendena om begåvningshandikapp var uppenbart överdrivna. Förespråkarna av dödsstraffet var ilskna på detta och talade om att advokaterna drog ”the tard card”. Men det hör liksom till rutinen att alla vägar prövas, ofta även desperata chansningar, när det är klientens liv som står på spel. Jag såg vid ett tillfälle ett exempel på ett brev skrivet av en dödsdömd som hade ett pågående överklagande. Det var kanske inte ett alster med litterära kvaliteter, men det var uppenbart att det var skrivet av en person med en begåvning väl inom normalspannet.

Av de fall som enligt ovan prövats fram till 2010 kom domstolen eller i vissa fall åklagarmyndigheten fram till att försvaret hade grund för sitt påstående i tretton ärenden, cirka 28% av det totala antalet. För USA som helhet låg då mängden beviljade upphävanden av dödsdomar på grund av mental retardering på 40%. Såvida inte Texas dödsdömda är smartare än i övriga landet så talar det för att staten gör allt som överhuvudtaget är möjligt för att slippa upphäva dödsdomar.

Ett av de fall som ändå passerade nålsögat gäller den mexikofödde Daniel Plata. Han drabbades av allvarlig syrebrist vid födseln, med en trolig hjärnskada som förr. Dessutom fanns flera andra fall av begåvningshandikapp i familjen. När han var tre år gammal kunde han fortfarande bara säga ”mamma” och ”pappa”. Senare i skolan hade han allvarliga problem med all inlärning, inklusive att förstå reglerna i olika bollsporter. Han hoppade av efter åtta år. Vid 21 års ålder lät han sig övertalas av några vänner att delta i ett rån mot en butik. Inför fullt synliga övervakningskameror sköt han expediten i ryggen.

Plata testades i fängelset av en neuropsykiater. Testet började med att han bad Plata rita och beskriva sin familj. Plata, som inledningsvis ilsket förnekat att han skulle ha någon form av begåvningshandikapp, åstadkom någon slags streckgubbar som såg ut som något ett litet barn ritat. Efter det flera timmar långa testet uppskattade psykiatern Platas IQ till 65. Men åklagarens expert kom genom flera godtyckliga justeringar av testresultat fram till att Platas IQ kunde bedömas till mellan 71 och 77, över gränsen. Fallet hamnade hos en domare som efter ett halvår dömde ut åklagarsidans påståenden som delvis ovetenskapliga och förklarade att Plata måste anses lida av ett åtminstone milt begåvningshandikapp. Han fick sin dödsdom upphävd och omvandlad till livstids fängelse.

Andra hade inte samma tur. År 2015 avrättades Robert Ladd, trots att ett test visade på en IQ på 67. Ladd hade klassats som begåvningshandikappad redan som trettonåring och hade varit anställd hos en välgörenhetsorganisation som gav jobb åt lågbegåvade som hade svårt att klara vanliga anställningar. Tre år tidigare hade 54-årige Marvin Wilson gått samma öde till mötes. Fängelsemyndigheterna hade själva bedömt Wilsons IQ till 61. Han hade inte ens lyckats fullfölja skolan i specialklass och hade problem med så enkla saker som att knyta skorna och räkna pengar. Men åklagaren framställde honom som ”streetsmart”.

När den dödliga drogen började flöda in i hans kropp ropade han ”Jag är inte borta ännu, det måste vara ett mirakel. Jag är ett mirakel!”

Det mest bisarra i det hela är att i det egenutvecklade bedömningsmaterial som använts i flera av fallen i Texas så görs en jämförelse med en fiktiv romankaraktär: Lennie i John Steinbecks berömda roman Om möss och människor. Utfaller den till att fången anses mer mentalt kapabel än Lennie anses det vara ett argument för att begåvningshandikapp inte föreligger.

När John Steinbecks son fick höra talas om saken reagerade han med vrede. Fadern hade skapat figuren Lennie för att visa på mänsklig lojalitet och hängivenhet. Han, menade sonen, skulle både ha skämts och varit arg om han fått se sitt arbete användas på det här sättet.

John Malkovich i rollen som den lätt förståndshandikappade Lennie i Möss och Människor

Efter det tidigare omnämnda utslaget i våras från Högsta domstolen är det oklart vad som nu kommer att hända. Uppenbarligen måste Texas göra om sitt bedömningssystem, inklusive jämförelsen med en romanfigur. Men vad händer med redan prövade fall? Närmast i tur att avrättas står en fånge som enligt en blogg har testats fyra gånger med flera års mellanrum. Varje gång blev resultatet 62 eller 63 och han gjorde precis samma typ av fel. Att någon skulle kunna fejka ett sånt resultat verkar både otroligt och osannolikt.

Den dödsdömde, en man vid namn Stephen Long, kan dessutom enligt neuropsykiatrikerns utlåtande antas lida av organiska hjärnskador och/eller posttraumatiskt stressyndrom. Vid rättegången vittnade hans mamma om hur hon försummat honom och hans syskon under uppväxten och det finns en lång historia av märkliga och antisociala beteenden från hans sida.

Ett problem för försvaret är att Long är dömd för ett brott som förmodligen väcker den största avskyn av alla. Han våldtog och mördade en minderårig flicka. Till och med de mest hängivna motståndarna till dödsstraffet kan inte alltid förmå sig att engagera sig i fall som hans. Det finns hemsidor för anhöriga och vänner till dömda fångar där supportrar till dödsdömda förringar, förnekar och vägrar låtsas om de hemskheter som fångarna gjort sig skyldiga till bortom allt rimligt förnuft. Men när en sån som Stephen Long kommer på tal tystnar till och med deras ursäkter. Inte blir det bättre av att Long tydligen också gjort sig skyldig till utåtagerande och aggressivt beteende under sin tid på Death Row.

Steven Long. Foto taget i samband med intagningen på Death Row efter dödsdomen 2006

Det är alltså säkert svårt att få medier och allmänhet att engagera sig mot avrättningen, som ska äga rum den 30 augusti. Ändå är det väl precis det som borde göras om man anser att lagen ska upprätthållas och att det precis som Högsta domstolen skrev inte går att utkräva ett fullt moraliskt ansvar för brott när den som begått dem inte har en intellektuell utrustning som tillåter honom eller henne att fungera och resonera som en vuxen individ med förmåga att planera framåt och förutse konsekvenser av sina handlingar. Det borde även en förespråkare för dödsstraffet inse.

(DISCLAIMER: Som framgår av rubriken handlar den här bloggposten om ett brott med ett barn som offer. Ett litet barn. För att ge vad jag bedömer är en rättvisande skildring av fallet har det varit nödvändigt att ta med händelser och fakta som säkert kan upplevas som både otäcka och upprörande att ta del av. Att jag ändå valt ut det beror på att det bäst av alla jag känner till illustrerar hur de anhöriga till ett mordoffer påverkas för så lång tid framåt, både av mordet som sådant och i de fall det blir ett dödsstraff av själva rättsprocessen. Dessutom ville jag skildra ett fall med en kvinnlig dödsdömd, även om de utgör färre än 2% av det totala antalet fångar med dödsdomar i USA)

Pflugerville är en förstad till Austin i mellersta Texas. Den har vuxit mycket snabbt de senaste decennierna, men år 1994 bodde där fortfarande färre än 10 000 personer. Bland invånarna fanns Eryn och Melissa Baugh: Ett ungt par som flyttat dit några år tidigare och under den tid som gått sen dess blivit föräldrar till två barn. En drygt två år gammal flicka och tre månader gamla babyn Brandon.

USA har som bekant inte de förmåner vi har i form av längre föräldraledighet, så Melissa hade nyligen varit tvungen att återgå till sitt arbete.  När en av grannarna hörde om deras dilemma kring hur barnomsorgen skulle lösas erbjöd hon sig att ta hand om barnen på dagtid i deras eget hem. Den 37-åriga kvinnan gjorde ett mycket sympatiskt och övertygande intryck. Hon skulle ha kunnat sälja snö till en eskimå sa Eryn Baugh senare. Kvinnan hade själv tre döttrar och skulle ha med sig den yngsta av dem när hon passade Baughs barn. Hon både verkade och framställde sig själv som helylle på alla sätt och vis. Självklart hade hon en licens för att arbeta som dagbarnvårdare i kommunen som hon visade upp.

Kvinnans namn var Cathy Lynn Henderson. Den 21 januari 1994 hade hon bara arbetat åt familjen i ett par veckor. När den första av föräldrarna kom hem från sitt arbete på eftermiddagen var huset tomt. Det fann inget meddelande, ingenting. Både Cathy själv, hennes dotter och Baughs bägge barn var som uppslukade av jorden. De oroliga föräldrarna började åka runt och leta, tillsammans med vänner och bekanta. Till slut kom de till ett hus i utkanten av samhället, där en släkting till Cathy Henderson bodde. Där kom deras dotter springande mot dem. I huset befann sig även Cathys egen dotter och en elvaårig flicka som berättade att hon fått tio dollar av Henderson för att se efter barnen.

Men Brandon var inte där. Både han och Cathy Henderson förblev försvunna.

Ett stort sökpådrag startade och Cathy och Brandon efterlystes på bästa sändningstid i TV. Ett av de spår polisen arbetade efter var att hon kunde ha tagit sig till sin Missouri, staten där hon hade vuxit upp. Eftersom brottsmisstanken kidnappning är ett federalt brott så var FBI inkopplade. En dryg vecka efter försvinnandet greps Cathy Henderson i Kansas City (som trots sitt namn ligger i Missouri). Hon hade färgat håret och uppträdde under falskt namn.

Inledningsvis var hon inte särskilt samarbetsvillig. Nej, hon hade ingen aning om var Brandon befann sig, hon hade lämnat honom hos hans mormor. Förhöret fortsatte. Nu erbjöd hon sig att ge detaljer mot ett beslut om att hon inte skulle lämnas ut från Missouri till Texas. Någon sådan överenskommelse varken kunde eller ville FBI-agenterna göra med henne. Efter ytterligare förhör medgav hon plötsligt att Brandon var död. Det var en olycka sa hon, hon hade begravt kroppen på ett fält ett antal mil därifrån. Den exakta platsen ville hon inte berätta. Senare samma dag ritade hon dock en karta som hon gav till sin försvarsadvokat. På uppdrag av sin klient försökte sen advokaten förhandla fram ett s.k plea agreement  (alltså ett reducerat straff i utbyte mot att den misstänkte erkänner brottet och att det hela aldrig går till rättegång) i utbyte mot kartan. Åklagaren gick inte med på detta och när advokaten vägrade lämna ut kartan gick saken till domstol. Den tvingade henne att överlämna kartan till myndigheterna.

Kartan visade sig vara riktig. Mitt på ett fält i en grund grav låg kroppen efter den tre månader gamla pojken. Begravd i en trälåda som innehållit flaskor med vindrinkar.

Rättsläkaren som fick det säkerligen mycket svåra uppdraget att obducera gjorde en skrämmande upptäckt: Brandons skalle var krossad. Brottet på skallbenet gick hela vägen från nacken och fram till pannan och flera bitar hade helt enkelt lossnat från kraniet. Vid rättegången skulle han senare vittna om att det traumavåld som det lilla barnet utsatts för motsvarade ett fall från andra våningen med huvudet före. Eller att en fullvuxen person med stor kraft hade kastat babyn mot ett hårt golv eller slagit huvudet flera gånger mot en hård bänkskiva.

Cathy Hendersson åtalades för mord. I Texas är mord på barn under sex års ålder en av de omständigheter som kan leda till dödsstraff. Cathy fortsatte dock att neka. Under förhören lämnade hon flera olika förklaringar till vad som hade hänt. Hon hade snubblat på en leksak när hon bar omkring på Brandon och tappat honom i golvet. Hon hade hållit honom med utsträckta armar och försökt gunga honom som i en vagga eftersom han skrek (Obduktionen visade att Brandons mage var tom, varför inte barnvakten gett honom mat blev aldrig klarlagt) och då tappade hon honom. I en tredje version hade barnet helt enkelt glidit ur hennes grepp.

Om det som sen hände var hon mer entydig. Hon försökte med hjärt- och lungräddning i flera minuter själv, men till slut insåg hon att den lille pojken var död. Eftersom han var död var det ingen mening att ringa 911 tyckte hon. Hon fick panik inför tanken på följderna, stuvade in babyns kropp i den tomma lådan, körde barnen till en släkting och gav sig sen iväg ensam i sin bil. På vägen mot Missouri stannade hon till på en öde plats och begravde Brandon i trälådan.

Cathy Henderson i rätten efter sin arrestering.

Under utredningen framkom en hel del annat om kvinnan som inför sina grannar framställt sig som licensierad dagbarnvårdare, skötsam och god kristen och trebarnsmor. Till att börja med var licensen hon visade upp för makarna Baugh förfalskad. Skötsam var hon inte heller. Åklagaren hittade vittnen som kunde intyga att regelbundet använde illegala droger. Hon hade också gripits för innehav vid flera tillfällen de senaste sex-sju åren. Hon hade tagits på bar gärning för stöld av smycken och för rattfylleri. Och hur var hon som mamma? Det visade sig att den mellersta dottern bodde i en fosterfamilj på grund av både misshandel och vanvård från sin mammas sida. Några månader före mordet hade hon gripits av polis efter att ha gett sig på sin make fysiskt. Han hade efter detta lämnat in en ansökan om besöksförbud för att skydda deras gemensamma dotter.

Så kom rättegången. Åklagaren yrkade på dödsstraff. Poliser och rättsläkare vittnade kring omständigheterna runt själva brottet och offrets skador. Cathys egen dotter vittnade för åklagarsidan om de övergrepp hennes mamma utsatt henne för. Juryn köpte inte den åtalade kvinnans bedyranden om att dödsfallet varit en olycka. Efter att först ha förklarat henne skyldig meddelade de den 17 maj 1995 att de i valet mellan livstids fängelse och dödsstraff hade valt dödsstraffet. De ansåg att Cathy Henderson utgjorde ett hot mot samhället.

Aktblad som upprättades vid Cathy Hendersons ankomst till Mountain View-fängelset där dödsdömda kvinnor i Texas placeras.

Kvar fanns två familjer i spillror. Cathys döttrar och make, oavsett vilka brister hon haft i sitt beteende mot dem, hade nu en mamma och hustru som satt i en dödscell och väntade på avrättning. Om de ville besöka henne så tilläts bara några få besök per månad och de måste ske i ett besöksrum med en tjock glasruta mellan fången och besökarna.

På andra sidan fanns Brandon Baughs familj. Mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Det var en familj med stark sammanhållning och alla hade de påverkats djupt av att släktens yngsta medlem på detta brutala och fullständigt meningslösa vis hade mist sitt liv. Värst var det naturligtvis för föräldrarna. Till allt annat kom självförebråelserna. Varför hade de lämnat bort sin lille pojke? Varför hade de inte sett igenom den totalt falska mask Cathy Henderson hade visat upp?

Det de plågades mest av var känslan av att inte ha fått veta vad som egentligen hänt. Det de önskade mest av allt var att mördaren skulle falla till föga och berätta hur det gått till på riktigt. Då skulle de till och med kunna vara redo att förlåta henne. Men det kom inte något erkännande. Inte ens någon ursäkt för de felaktiga handlingar Cathy Henderson ändå medgivit att hon begått.

Åren gick och fallet rörde sig sakta genom först delstatens och sen de federala domstolorna. Efter drygt tio år såg försvarets möjligheter ut att vara uttömda. I enlighet med det regelverk som tillämpas i Texas satte en domare ett avrättningsdatum några månader framåt i tiden. Det var 2007 och det var vinter.

Fallet hade haft stor massmedial uppmärksamhet, men efter domen sjönk det till en början ner i glömska som de flesta andra. Alla visste ju att det knappast skulle hända särskilt mycket i det än på ett antal år. Rutinmässiga överklaganden om diverse missgrepp under rättegången. Lika rutinmässiga avslag i en rad av domstolar. Men efter några år hände något. Syster Helen Prejean engagerade sig i Cathy och hennes fall.

Syster Helen Prejean blev känd i samband med filmen Dead Man Walking där hennes karaktär gestaltas av Susan Sarandon. Det var en film som grep mig starkt och jag läste senare också hennes bok som filmen baseras på. Jag imponerades av hennes förmåga att se hela bilden: Att kunna fokusera både på lidandet hos de dödsdömda och lidandet hos de anhöriga till deras offer. Jag tror att hon gick in i relationen med Cathy Henderson med de bästa avsikter. 

Med Syster Prejean fick Cathy Henderson plötsligt tillgång till ett helt nätverk av människor med resurser att engagera sig i hennes fall. Jag vet inte i viken utsträckning de läste in sig på materialet från förundersökningen. Jag vet inte om nunnan tvivlade inledningsvis. Men efter ett tag gick hon offentligt ut med att hon var övertygad om att Cathy var oskyldig. Det hela var en olycka och Cathy hade bara drabbats av irrationell panik efter den, absolut inte försökt dölja något brott. Hon såg till att en webbsida sattes upp utifrån detta antagande. På sidan presenterades Cathy i mycket positiva ordalag och med smickrande bilder (det fanns en del betydligt mindre smickrande bilder tagna i samband med gripande och rättegång där hon milt uttryckt inte ser särskilt trevlig och snäll ut). Fallet gicks också igenom, men en hel del förtegs. Ingenting om Cathys lögner inledningsvis vid gripandet. Ingenting om hennes vägran att samarbeta med polisen och visa var hon begravt Brandons kropp. Ingenting om hennes lögner om rätten att arbeta med barntillsyn. Ingenting om hennes drogproblem, arresteringar och våld mot egna familjemedlemmar. Ingenting om vad rättsläkaren sagt vid rättegången.

Syster Helen Prejean besöker Cathy Henderson. Denna bild var på startsidan av den numer nedlagda webbplatsen som Prejean drev för att få Cathy frigiven.

Det är inte så konstigt att personer som hämtade sin information om fallet från hennes sida fick en positiv bild av Cathy och började tvivla på om domen verkligen var riktig. Jag vet, för jag hade nämligen den ingången själv.

Här finns en anledning att göra ett inpass. Många som kämpar mot dödsstraffet vill bekämpa det på alla tillgängliga sätt. Varje dödsdom är då automatiskt juridiskt felaktig och om inte den dömde är oskyldig så borde hen åtminstone inte ha dömts till döden. I mina ögon är det att blanda ihop två saker. Jag förblir motståndare till dödsstraffet. Men jag måste också kunna medge att i ett system där det är lagens strängaste straff så måste det kunna vara så att inom ramarna för det systemet så finns det fall där det varit helt riktigt att utdela lagens strängaste straff och där den dömde bortom varje rimligt tvivel faktiskt är skyldig.

Jag skulle önska att USA avskaffade dödsstraffet, ovärdigt som det är för ett civiliserat rättssamhälle. Jag skulle önska att det ersattes helt och hållet med livstid, i de svåraste fallen utan möjlighet till villkorlig frigivning. Men givet det måste jag erkänna att det absoluta flertalet av de fall jag studerade under den period jag var som mest engagerad i frågan principiellt föreföll mig helt korrekta: Den dömde var överbevisad som skyldig och brottet var verkligen så hemskt att inget annat än lagens strängaste straff hade varit rimligt.

Som sagt, jag hyste inledningsvis tvivel på Cathy Hendersons skuld. Men via ett forum där i huvudsak förespråkare till dödsstraffet skrev började jag få annan information. Den kom till stor del från människor med förstahandsinsyn i fallet: Anhöriga till det döda barnet. Vad de berättade fanns också att ta del av i andra, oberoende källor. Jag återkommer i slutet till min personliga syn på skuldfrågan och rättsprocessen.

Cathy Henderson skulle avrättas den 18 april 2007. Ett par månader innan fick hon avslag på sin ansökan om prövning i USA:s högsta domstol. Hennes möjligheter tycktes uttömda. Men så kom hennes advokater in med en ny inlaga. De ansökte om ett tillfälligt uppskov då försvaret arbetade på ett nytt överklagande som skulle basera sig på ny bevisning i ärendet. Med hjälp av de resurser syster Prejean ställt till förfogande hade man hittat experter som var villiga att komma med nya uppgifter om tänkbara orsaker till Brandons svåra skallskador.

Två veckor före det utsatta avrättningsdatumet medgav domstolen ett tillfälligt uppskov och flyttade fram avrättningen till den 13 juni. Representanter för åklagaren försäkrade familjen Baugh att det hela bara var en formalitet, det nya överklagandet skulle säkert avslås rutinmässigt.

Vid en intervju i fängelset, några veckor innan den planerade avrättningen 2007

Tre veckor före den 13 juni lämnades överklagandet in. Dess huvudtema: Forskningen kring huvudtrauma hos småbarn hade gått framåt och det ansågs numera att skador liknande de som Brandon haft kunde uppstå vid en mycket lägre grad av våld mot huvudet. Man hade förmått rättsläkaren från rättegången 12 år tidigare att lämna ett skriftligt utlåtande. Mannen, nu pensionerad, skrev att han i ljuset av de uppgifter han nu fått inte längre kunde uttala sig lika säkert om graden av våld som orsakat skadorna.

Dagarna gick utan att något hördes från domstolen. Två veckor kvar till avrättningen. En vecka kvar. Fem dagar. Tre dagar. Så – två dagar innan Cathy Henderson skulle föras in i avrättningskammaren och spännas fast vid britsen – kom beslutet. En oenig domstol beviljade ett nytt, icke tidsbestämt uppskov för att utreda de nya uppgifterna och avgöra om Cathy Henderson skulle få en ny rättegång. En av de skiljaktiga domarna skrev en rasande s.k dissent där han i praktiken idiotförklarade sina kollegor. Jag har faktiskt aldrig läst något liknande i någon annan dom.

Det spelade nu ingen roll. Avrättningen var inställd. Ärendet överlämnades till en domare som skulle utreda det vidare. Cathys vänner och supportrar var överlyckliga. Familjen Baugh och deras vänner var lika arga och frustrerade. De hade sett avrättningen som en befrielse, en nödvändig slutpunkt för att på allvar kunna gå vidare i livet. Nu var framtiden plötsligt mycket osäker.

Vid denna tid hade jag som nämnts börjat bli bekant med flera i familjen Baugh. De var inledningsvis skeptiska till mig, jag var ju en ”anti”. De hade tagit en mycket stark ställning för dödsstraffet, inte bara i fallet Cathy Henderson utan också generellt. Brandons far beskrev att han som ung haft en ambivalent inställning, men att det förändrats med mordet på hans son. Bäst kontakt kom jag att få med farmodern. En kraftfull, mycket intelligent kvinna och helt uppenbart sin stora familjs självklara centrum. Hon hade i många år varit socialarbetare med inriktning på misshandlade kvinnor och deras barn och var mycket engagerad i detta. När hon förstått att jag var motståndare till dödsstraffet på principiella och moraliska grunder och inte var där för att jag tyckte synd om enskilda mördare och ville förringa deras brott så blev hon betydligt mer positivt inställd till mig.

När domen mot Cathy ifrågasattes blev hon inte bara upprörd utan också rädd. Hennes stora skräck var att kvinnan skulle släppas fri. Hennes son hade nämligen gjort mycket klart att han då personligen skulle ta livet av Cathy Henderson. Jag såg honom själv skriva det flera gånger och jag tvivlar inte på att han menade allvar. Hans hat mot kvinnan som tagit livet av hans son visste inga gränser.

Mordet på Brandon återkom ur sin medieskugga. Internet hade nu på allvar etablerats som ett verktyg för kommunikation mellan vanliga människor. Det blev familjen Baugh snart varse. Fallet diskuterades på flera ställen och överallt dök det upp supportrar till Cathy som spred missvisande och direkt felaktiga påståenden. Dessutom kom människor de inte ens kände med grötmyndiga uppmaningar till dem om att de måste förlåta och gå vidare. De tog mycket illa vid sig av allt detta och upplevde det som att den mördade pojkens minne fläckades och släpades i smutsen.

Jag läste en del av allt detta och blev illa berörd. Självutnämnda godhetsapostlar som uppenbarligen saknade all empatisk förmåga när det gällde att sätta sig in i hur det måste kännas att förlora ett litet barn på det här viset. Människor som fullständigt struntade i offren och bara tyckte synd om de dödsdömda och såg dem som de egentliga offren.

För mig var det detta fall mer än något annat som fick mig att komma till slutsatsen att jag inte hade någon rätt att lägga moraliska synpunkter på hur anhöriga till mordoffer kände kring mördaren och hans eller hennes straff.

Samtidigt kände jag fortfarande hur djupt sorgligt och destruktivt allt detta hat var. Hur dåligt det fick de drabbade att må. Oviljan att se konsekvenserna för de oskyldiga anhöriga till mördaren om dödsstraffet verkställdes var också väldigt ledsam. Jo, de var medvetna om det, men det menade att det var helt och hållet mördarens fel. Att vi, samhället, hade ett val när det gällde att bestämma straffet ville inte förespråkarna av dödsstraffet vidkännas i vare sig detta eller i något annat fall.

Efter uppskovet hamnade fallet som sagt hos en domare i Texas. Där blev det liggande. Kanske av delvis samma orsaker som i Jack Harry Smiths fall. Domaren hade kontakter med bägge sidor och av den rapportering jag tog del av tyckte han av allt att döma synd om bägge och våndades antagligen över det beslut han måste fatta. Det tog nästan fem år och under den tiden satt Cathy Henderson kvar i dödscellen och väntade. Så, i början av år 2012, kom till slut ett beslut. Domaren rekommenderade utifrån de nya, medicinska uppgifterna från försvaret att dödsdomen skulle upphävas och en ny rättegång hållas. Några månader efter det fattade samma domstol som beviljat uppskovet med avrättningen fem år tidigare ett beslut där de gick på domarens rekommendation. Beslutet kom med minsta möjliga marginal: 5 mot 4.

Hade en enda domare bytt sida hade förmodligen ett nytt avrättningsdatum satts ut inom kort. Det känns absurt att en enda människas personliga åsikt i en juridisk fråga kan vara skillnaden mellan liv och död.

Jag läste det underlag som försvaret lämnade in till prövningen. Återigen insåg jag att det som hävdades på hemsidan och i tidningsintervjuer inte stämde jättebra med verkligheten. Där lät det som att experter menade att skadorna precis lika gärna kunde ha uppkommit genom en olycka på det viset som Cathy Henderson själv beskrivit att det gick till (i någon av sina minst tre olika versioner). Det som experterna egentligen sa var att det inte helt och hållet kunde uteslutas att skadorna under väldigt olyckliga omständigheter kunde uppkomma på det viset, men att ett massivt, kraftigt våld mot huvudet fortfarande var det mest sannolika.

Cathy Henderson satt nu i häkte och väntade på ny rättegång. Väntade gjorde också Brandons anhöriga. Efter något år fick de ett för dem tungt besked av åklagaren: Utifrån det nya bevisläget bedömde man det omöjligt att yrka på dödsstraff igen.

Vi närmar oss nu det sista kapitlet i denna för alla inblandade – hur man än ser på skuldfrågan – tragedi. Åklagarsidan hade, som brukligt är i stora rättegångar i USA, tagit in egna, medicinska experter som motsade försvarssidans experters påståenden om att babyns skallskador kunde vara resultatet av ett vanligt fall från låg höjd. Cathy Hendersons föga sympatiska person och leverne före händelserna den 21 januari 1994 skulle dras i rätten än en gång.

Cathy Henderson eskorteras in i rättegångssalen av säkerhetsvakter.

Cathy Henderson hade hela tiden hävdat att hon var oskyldig till något annat än möjligen oaktsamhet och att ha försökt hålla sig undan rättvisan genom att fly med det döda barnet och gömma det. Den bilden hade också hennes supportrar med syster Helen Prejean i spetsen varit övertygade om i alla år att den var sann. Men så plötsligt meddelade domaren att det inte skulle bli någon rättegång med juryn. Skuldfrågan skulle inte prövas. Cathy Henderson erkände sig skyldig till mord av första graden. Det motsvaras i svenska termer närmast av en morddom med 10-18 års fängelse som påföljd, även om det i USA kan ge livstid precis som ”capital murder”.

Erkännandet var en del i en uppgörelse som tyder på att bägge parter var osäkra på utgången i målet. Uppgörelsen innebar att Cathy Henderson dömdes till 25 års fängelse, varav hon redan avtjänat 21. Hon skulle rentav kunna bli föremål för villkorlig frigivning ganska omgående.

Cathy Henderson erkände till slut. Någon förklaring till vad som hänt ville hon däremot inte lämna i rätten. Inte heller framförde hon någon ursäkt till de anhöriga. Brandon Baughs föräldrar var arga och besvikna. ”Du lämnade oss att vrida oss i svåra plågor” sa Eryn Baugh i domstolen. ”Det finns inget sätt att komma över en sån här händelse. Du skickade oss till helvetet”.

När domen kom skulle Brandon Baugh ha varit 21 år. Jag läste ett känslosamt inlägg hans pappa skrev om allt de själva och han gått miste om: Från första skoldagen till första dejten, körkort och att Brandon flyttade hemifrån för att börja på college. Cathy Henderson hade hunnit bli 58 år. I flera år hade hon haft tilltagande hälsoproblem i fängelset och förflyttade sig med hjälp av kryckor under rättegången. Nu tycktes friheten vara i sikte, inte mer än några få år bort som mest.

Så skulle det dock inte bli. En månad efter att rättegången avslutats drabbades Cathy Henderson av en stroke, med en efterföljande lunginflammation. Den 3 augusti 2015 dog hon på sjukhus. Myndigheterna genomförde en obduktion för att utesluta att det låg något brottsligt bakom dödsfallet. Familjen Baugh upplevde lättnad, men fortfarande hade de kvar känslan av att Brandons mördare inte fått det straff hon borde ha haft. Sorgen skulle de fortsätta att bära med sig i resten av sina liv.

EFTERSKRIFT

Det kan tyckas meningslöst att spekulera i skuldfrågan nu: Saken avgjordes ju rättsligt en gång för alla och mördaren (enligt domen) är död. Jag ska ändå redovisa min uppfattning. Det går trots allt att som en del av Cathys supportrar hävda att hon erkände bara för att hon inte orkade med fler rättegångar och för att få en chans att relativt snart få komma ut och hem till sin familj.

I varje brottmål finns två dimensioner av skuld. Det som förefaller sannolikt och det som går att bevisa bortom rimligt tvivel. Oftast sammanfaller de båda och då uppstår inget större dilemma, oavsett om utslaget blir att den åtalade frikänns eller döms som skyldig. I vissa rättsfall uppstår dock en situation där bevisningen tycks peka mot den åtalade när man tillämpar det sunda förnuftet, samtidigt som det finns besvärande luckor i bevismaterialet och frågetecken som inte har kunnat redas ut. Ibland blir det en fällande dom i dessa fall, ibland frikänns den åtalade. Oavsett utgång lämnar de fallen ofta en besk eftersmak och tvivel.

Tittar man på omständigheterna kring Brandon Baughs död och den person som orsakade den så pekar det sunda förnuftet tydligt i en riktning. Skadornas omfattning, beteendet efter dödsfallet och vad som framkom om Cathy Hendersons personlighet i utredningen gör att jag inte kan tro att detta var en olycka. Jag tror att hon var trött, kanske bakfull eller under avtändning och på dåligt humör den där dagen. Kanske gnagde andra och större problem i hennes eget privatliv på henne. Under alla förhållanden var hon gravt olämplig för den uppgift hon åtagit sig att utföra och som bestod i att vårda och ta hand om två små barn.

I detta tillstånd fick hon någon form av vredesutbrott, troligen utlöst av att babyn skrek ihållande. Precis som hon tidigare i sitt liv tycks ha reagerat på aggressionsimpulser genom att ge sig på sina egna barn och sin man tappade hon helt kontrollen över sig själv för några sekunder och utsatte Brandon Baugh för grovt våld mot huvudet. Exakt hur det gick till är meningslöst och motbjudande att spekulera i.

När hon kom till sans försökte hon säkert precis som hon hävdade att rädda hans liv. Hon ringde inte 911, som skulle ha varit varje normal persons reflex i detta läge, eftersom hon var akut medveten om att hon brukat grovt och helt oförsvarligt våld mot ett spädbarn på tre månader. Fullt medveten om hur en sån handling skulle betraktas i Texas rättssystem bestämde hon sig för att fly och försöka dölja spåren av sitt brott. Efteråt försökte hon slingra sig undan ansvar och kom också med flera och motsägande historier om vad som egentligen hänt.

Vi har inget riktigt bra ord för den här typen av plötsliga och svårförklarliga utbrott av grovt våld i svenskan. På engelska säger man att personen ”snapped”. Är det då att betrakta som uppsåtligt? I en mening naturligtvis inte. Jag tror inte att Cathy Henderson medvetet ville ta livet av barnet. Men som barnets vårdare och utan någon allvarlig, psykisk störning borde hon ha insett att hennes handlande kunde få den följden. Det är inte nödvändigtvis någon avgörande skillnad mellan hennes handling och en person som efter ett bråk i vredesmod drar kniv och hugger sin antagonist i bröstet utan att tänka sig för. I ett sånt fall skulle vi även i Sverige normalt döma för åtminstone dråp. Om offret är försvarslöst kan det mycket väl bli en morddom. Att agera som hon gjorde efter barnets död skulle ha vägts in som försvårande även i en svensk domstol.

Kan det då anses bevisat bortom rimligt tvivel att det inte kan ha gått till så som Cathy påstod fram till sitt plötsliga erkännande den sista rättegången? Den frågan har jag också brottats med, vilken uppenbarligen även åklagarsidan i den sista rättegången gjorde. Annars hade de aldrig gått med på en uppgörelse. Jag saknar den medicinska sakkunskapen, även om jag försökte läsa och tolka utlåtandena efter bästa förmåga. Återigen med hänsyn till den totala bevisbilden vill jag nog ändå hävda att det är osannolikt att skadorna skulle ha uppstått enbart genom olycka eller försummelse på det vis försvaret hävdade. Man bör minnas att enbart tvivel i största allmänhet inte räcker för en friande dom, tvivlet ska vara rimligt.

Återstår då frågan om den ursprungliga domen med lagens strängaste straff var rimlig, bortsett då från att själva straffet i sig självt inte är rimligt i ett civiliserat land. Var Cathy Hendersson bland ”de värsta av de värsta”? Jag har inte svårt att förstå att Brandons anhöriga ser det så och det svek hon utsatte det lilla barnet och barnets familj för vet jag inte om det är möjligt att förlåta. Åtminstone inte i ljuset av hur handlade efteråt och att hon förvägrade dem det de mest av allt ville: Att få ett svar på vad som verkligen hände. Men moralisk skuldgrad och rättslig skuldgrad är inte nödvändigtvis alltid samma sak.

Att ta livet av ett barn på det här viset är ett oerhört allvarligt brott. Samtidigt var det inte överlagt på det vis som den man som häromåret tog livet av två av sina egna barn genom att låsa in dem i ett hus och bränna ner det som en hämnd mot sin f.d hustru.

Så vad hade jag ansett om brottet hade ägt rum i Sverige. Hade jag förespråkat livstid, eller ett tidsbegränsat straff för mord? Det ärliga svaret måste bli att jag fortfarande inte kan besvara frågan.

Men jag hoppas att Brandon Baughs familj nu ändå har fått någon slags frid. Och att även Cathy Hendersons familj kan finna någon tröst i att hon inte behöver sitta i fängelse längre och att de slapp uppleva hur hon spändes fast på britsen i avrättningskammaren i Huntsville och fick en dödande injektion.

(Titeln är en pastisch på Norman Mailers berömda krigsskildring, en av mina favoritromaner)

Vår vilja att leva är stark. Ett fåtal människor väljer att avsluta sitt liv frivilligt, men de allra, allra flesta väljer livet så länge det överhuvudtaget är möjligt. Även vid svår sjukdom, även i de få länder där möjligheten till aktiv dödshjälp finns så är det bara en minoritet som väljer den utvägen. Vi vill leva, nästan till varje pris.

De dödsdömda skiljer sig inte från resten av oss på den punkten. Även de som erkänner sin skuld fullt ut (de är faktiskt inte så få) vill som regel att deras advokater för kampen om deras liv i domstolarna tills alla möjligheter är uttömda.

Kanske säger detta oss ännu mer om man beaktar de villkor de lever under. De är mer eller mindre hårda och deprimerande i alla stater som tillämpar dödsstraff, men värst anses de vara i Texas.

-          De dödsdömda sitter inlåsta i sina celler minst 22 timmar varje dygn.

-          Varje gång de lämnar cellen måste de ta på sig både hand- och fotbojor

-          De tillåts ingen fysisk kontakt med medfångar, utan vid den dagliga ”rekreationstimmen” är de antingen ensamma i ett dagrum eller i en avskild del av rastgården utomhus

-          De fångar som anses skötsamma kan få ha en radio i sin cell. Ingen tillåts ha TV (vilket normalt tillåts bland isoleringsfångar i övriga delstater)

-          Bara några få besök i månaden tillåts och vid dessa sitter den dödsdömde bakom en tjock, skottsäker glasruta.

De kan bara prata med fångarna i de närmaste cellerna - utan att se varandra - eller fångar som rastas samtidigt på rastgården. Den dagliga motionstimmen ställs dessutom regelbundet in när fängelset av säkerhetsskäl (verkliga eller mer eller mindre påhittade) befinner sig i s.k lockdown. De har tillgång till böcker från fängelsebiblioteket och kan läsa tidningar och magasin familj och vänner skickar till dem. Många brevväxlar, men de som saknar ekonomiskt stöd kan ha svårt att ha råd med sånt som frimärken. All post, både in- och utgående, censureras. De flesta upplever att vakterna behandlar dem nedlåtande eller rentav förnedrande.

Cell på Texas Death Row, Polunsky unit. Foto taget med övervakningskamera. I cellen: Fånge #889 Roger McGowen. Efter nästan trettio år på Death Row fick han ifjol sitt straff omvandlat till livstids fängelse och flyttades ut ur isoleringen till den allmänna populationen, "gen pop"

Cell på Death Row, foto taget ungefär vid dörröppningen. Det är strikt reglerat vilka föremål som tillåts att ha i cellen och med jämna mellanrum visiteras cellerna från golv till tak efter "contraband". Notera den specialtillverkade radion till vänster med genomskinligt plasthölje

Många blir deprimerade, passiviserade. Det är inte ovanligt att människor som sitter isolerade under såna förhållanden sover 16-18 timmar per dygn eller mer. Inte så få har redan vid ankomsten allvarliga psykiska symptom eller utvecklar det senare.

Allt detta är känt och förväntat, det är nämligen så vi som människor reagerar på att isoleras från andra. Det pågår också en debatt i USA om det rimliga i att sätta fångar, dödsdömda och andra, i isoleringsceller under längre tid. I några stater har vissa lättnader införts och man arbetar på att minska antalet som hålls isolerade. Dock inte i Texas.

De galna

När jag säger allvarliga psykiska symptom så menar jag inte bara depressioner och självmordstankar. Vi talar om hallucinationer, om paranoida vanföreställningar, om psykoser. Vi talar om personer som kletar in sig själv och sin cell med avföring (inget helt ovanligt beteende på isoleringsavdelningar). Vi talar t.o.m om självstympning. Det mest makabra exemplet jag känner till från Texas tänker jag inte beskriva i denna text, det går att ta del av här för den som möjligen är intresserad.

Många av de som utvecklar de mest allvarliga symptomen hade problem redan innan fängelset och i flera fall är det ytterst svårt att förstå hur rättsapparaten kunde finna dem tillräckligt psykiskt friska för att ställas till svars i en rättegång. Men det är inte ovanligt att också personer utan tidigare historia av psykisk ohälsa blir allvarligt sjuka.

Har någon väl dömts till döden i Texas så spelar det i princip ingen roll hur tokig han eller hon blir efteråt, sin dödsdom kommer de inte undan. Texas är däremot, liksom alla andra stater med dödsstraff, bundna av några utslag i Högsta domstolen som sätter vissa hinder. Det första som kom 1986 förbjuder verkställande av avrättningar av personer som är ”insane” (”mentally ill” går däremot bra). Det här gör att bland annat den person som suttit på Death Row i Texas under längst tid med all sannolikhet aldrig kommer att spännas fast vid britsen i avrättningskammaren i Huntsville.

Mannen heter Raymond Riles, en 67 år gammal afroamerikan dömd för ett rånmord på en bilförsäljare 1975. Redan då fanns det allvarliga frågetecken kring hans mentala hälsa, men det blev både rättegång och dödsdom. En f.d dödsdömd nämner Riles i sin självbiografi, de var under en period i slutet av 70-talet cellgrannar. ”He seemed crazier than anyone I had ever met in my life before.” Riles påstod bland annat att det var Gud som dödade mannen han sköt ihjäl vid rånet.

År 1985 försökte han begå självmord genom att sätta eld på sin cell. Han fick 30%-iga brännskador men överlevde. Efter det drog han tillbaka sina överklaganden och bad om att få bli avrättad. Han blev det också nästan, men bara två timmar före avrättningen skulle ta sin början beviljades ett uppskov. Några år senare kom även åklagaren i det county han dömts i fram till att Riles var ”insane” och därmed inte möjlig att avrätta. Rättsprocessen stoppades tills vidare. Det enda som hänt i hans fall sen dess är regelbundna utvärderingar av hans mentala hälsa för att se om han tillfrisknat tillräckligt för att bli eligible for execution.

Under ett kvarts sekel har de utvärderingarna varje gång kommit fram till samma, nekande svar.

För knappt tio år sen gjorde en journalist en intervju med Riles. Han påstod bland annat att det fanns ett satanistiskt sällskap som styrde hela fängelsesystemet i Texas med hemliga, elektroniska meddelanden och att ledningen försökte tysta honom på grund av hans vetskap om detta.

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Fånge #541 på Texas Death Row - Raymond Riles

Riles är långt ifrån ensam bland de dödsdömda i Texas om att lida av allvarlig psykisk ohälsa. Scott Panetti dömdes till döden för att ha mördat sina svärföräldrar och därefter kidnappat sin f.d fru och treåriga dotter. Till polisen sa han efter gripandet att det var hans alter ego ”Sarge” som begått brotten. Han ville inte ha någon advokat vid rättegången och insisterade på att kalla påven, John F. Kennedy och Jesus som vittnen.

Panetti hade en lång historia av psykiska problem och hade diagnosticerats med schizofreni redan år 1978, 14 år före morden. Trots detta drev åklagaren fallet mot avrättning innan Panettis advokater lyckades med konststycket att få Högsta domstolen att ta upp fallet. År 2007 kom den med ett utslag där den fann att en dödsdömd måste vara medveten om varför han ska avrättas för att dödsdomen ska kunna verkställas och att Panetti under nuvarande omständigheterna inte kunde anses vara det. Efter det låg hans ärende inaktivt ett antal år, men nu driver åklagaren det igen. Parterna tvistar om vem det är som ska bevisa att Panetti fortfarande är för sjuk för att avrättas. Detta trots rapporter från bl.a vakter om ett fortsatt förvirrat beteende med vanföreställningar av olika slag.

Syed Mohammed Rabani, en invandrare från Bangladesh, fick sin dödsdom för nästan trettio år sen för ett rånmord på en butiksanställd han kände och delat rum med. Rabani flyttades enligt uppgift över till en enhet för svårt psykiskt sjuka fångar efter bara några månader. Ingenting händer i hans fall och han är sen många år blockerad från att lämna in stämningar till domstolar. Detta efter att han bland annat anhållit om att ”alla livsformer i alla galaxer” skulle förstöras eftersom han blev torterad av dem och i en annan stämning påstått att han var CIA-chef.

Man kan fråga sig vad sannolikheten är att dessa och åtminstone ett halvdussin andra som konstaterats lida av allvarlig psykisk sjukdom skulle bli tillräckligt friska för att avrättas. Texas rättssystem bryr sig inte om den frågan, männen blir kvar på Death Row år efter år.

 De döda

Christopher Swift hade bara en sak att säga den där januaridagen 2007 när fängelsedirektören frågade om han hade några sista ord: ”No”

Några år tidigare hade Swift först mördat sin gravida hustru och därefter tagit med sig sin femårige son till svärmoderns bostad. Där mördade han henne med. Dagen efter påträffades sonen gående för sig själv i en motellkorridor. När han frågades ut av polisen sa han att hans pappa hade mördat hans mamma.

Christopher Swift greps kort därefter. Vid rättegången erkände han sig skyldig. Efter ett obligatoriskt överklagande som alla dödsdomar i Texas måste genomgå begärde Swift att den fortsatta processen skulle stoppas och att ett avrättningsdatum skulle sättas. Efter att han undersökts av psykiater som inte hittat någon allvarlig psykisk störning hos honom förklarades han vid sina sinnens fulla bruk och fick sin önskan beviljad. Hans advokat sa att detta var vad Swift hade önskat sedan ”dag ett”

Swift hade en längre historia av missbruk och våld, dömd bland annat för att ha misshandlat sin egen mamma och hotat henne med kniv.

Christopher Swift

Swift var en ”volunteer”: En dödsdömd som ger upp sina överklaganden och begär att avrättningen ska verkställas så fort som möjligt. Som jag skrev ovan vill de allra flesta dödsdömda leva så länge de kan. Trots de hårda och deprimerande förhållandena i isoleringen. Trots att chansen att få dödsdomen upphävd är låg (och när den nån gång upphävs så blir det oftast livstids fängelse i stället). Ändå har ett trettiotal dödsdömda i Texas hittills valt att gå den motsatta vägen. De utgör därmed mer än 5% av alla avrättade i den delstaten sen 1982. Det finns några stater där de enda som avrättats i modern tid är ”volontärer”.

En del ”volontärer” bestämmer sig redan vid rättegången eller dödsdomen för att ge upp eller snarare aldrig börja kampen om sitt liv mot rättssystemet. Andra kommer efter ett varierat antal år på Death Row fram till att de inte ser någon mening i att fortsätta och ber sina advokater att återkalla alla överklaganden. Det förekommer att klienten och advokaterna inte är överens om vad som ligger i klientens intresse. Ibland fortsätter advokaterna att driva överklagandet mot den dödsdömdes uttryckliga önskan, med motiveringen att psykisk ohälsa gör honom ur stånd att inse sitt eget bästa. I de fallen kan det handla om åratal innan man i domstolarna kommit fram till om fången ska få återkalla sina överklaganden och därmed inom kort bli avrättad frivilligt eller inte. I några få fall har dock avrättningar verkställts mindre än ett år efter att personen anlände till Death Row.

Det har gjorts en del analyser av vilka det är som frivilligt låter sin dödsdom gå i verkställighet. Man kan se intressanta paralleller till de problem kring psykisk ohälsa som beskrevs ovan. En studie kartlade bakgrunden hos 106 dödsdömda som avrättades efter att ha avstått från eller återkallat sina överklaganden. Den fann bland annat att hela 88% av dem (alla utom tre var män) hade lidit av psykiska problem och/eller drogmissbruk.

En annan intressant upptäckt i samma studie var den stora överrepresentationen av vita män (enligt den officiella klassificering som görs av alla fångar av de amerikanska fångvårdsmyndigheterna). Medan de utgjorde drygt 45% av den totala mängden dödsdömda i USA så var hela 85% av ”volontärerna” vita och de utgjorde närmare 20% av det totala antalet avrättade vita män. Det kan jämföras med svarta män, där bara tre av över trehundra avrättade i studien hade gått med frivilligt på att låta sig avrättas.

Man kan fråga sig hur skillnaderna kan vara så stora. Kanske finns det till att börja med skillnader mellan de bägge gruppernas bakgrunder. Det verkar inte helt orimligt att anta att fler svarta som dömts till döden har en bakgrund där kriminaliteten mer låter sig förklaras av sociala faktorer (uppvuxen i ett klassiskt utanförskapsområde, föräldrar med drogmissbruk etc), medan de vita dödsdömda oftare hamnar där till följd av kriminalitet som mer bottnar i psykisk instabilitet.

Det skulle också kunna handla om att svarta fångar ofta har bättre sociala nätverk i fängelse, precis som latinamerikanerna. De vita är oftare mer hänvisade åt sig själva och det egentligen enda alternativ som står till buds för någon som vill gå med i någon form av gänggemenskap är Aryan Brotherhood och liknande grupper av ”White supremacists”.

Det verkar som att en ganska stor andel av de frivilliga, en studie pekade på en dryg tredjedel, drivs av föreställningar om att de förtjänar dödsstraffet och att det bästa de kan göra ur olika synvinklar är att låta det verkställas. En sån person var Michael Rodriguez.

Rodriguez deltog i en spektakulär rymning i december 2000 från ett högsäkerhetsfängelse i Texas, där han avtjänade ett livstidsstraff för mord. Tillsammans med de sex andra rymlingarna planerade han att ta sig till Nevada och råna ett kasino. Men först rånade de en affär utanför Dallas där de sköt ihjäl en polisman som kom till platsen, Aubrey Hawkins. Den redan omfattande jakten på männen trappades nu upp till en nivå utan tidigare motstycke i Texas historia. Efter sex veckor greps de av ett jättelikt polisuppbåd utanför Colorado Springs. En begick självmord vid gripandet, övriga sex dömdes till döden. Efter ett par år i dödscellen bestämde sig Rodriguez:

-          Jag anser att det är ett rättvist straff. Jag måste betala tillbaka. Det här är sättet det ska göras på.

I avrättningsrummet, fastspänd vid britsen lade han till att hans straff inte var någonting jämfört med den smärta och det lidande han själv orsakat och uttalade en förhoppning om att offrens anhöriga skulle kunna finna frid. Han ansåg sig inte kunna be om förlåtelse eftersom han inte ansåg sig värd att få någon.

#999413 Michael Rodriguez. Av en slump blev han också den 413:e personen att avrättas i Texas i modern tid.

Den mördade polismannen med sin son.

De andra närmare trettio i Texas som frivilligt gick i döden, assisterat självmord som vissa kritiker kallar det, var en skara män med skiftande bakgrunder och skiftande brott som skickat dem till Death Row. Här är avslutningsvis tre exempel:

-          George Lott var knappast en typisk dödsdömd. Han var betydligt äldre än snittet (45 år) och som tidigare advokat hade han långt bättre utbildning än de flesta av sina medfångar eller mördare överhuvudtaget. Det hindrade honom inte från att en julidag 1992 storma in på domstolen i sin hemstad och skjuta ihjäl två anställda. En tredje anställd sårades svårt. Lott tog sig därefter till en lokal TV-station där han erkände brottet för en reporter och berättade att han varit rasande efter att ha förlorat en vårdnadstvist några år tidigare. Han företrädde sig själv under hela rättsprocessen, men gjorde ingenting för att överklaga sin dom och fick därför den dödliga dosen kemikalier drygt två år efter dödsdomen. Han hade inga sista ord till vare sig offer eller sina egna anhöriga.

-          Ynobe Matthews våldtog och dödade en kvinna han följde med hem efter en fest. Han nekade inledningsvis och kom med diverse bortförklaringar till de tekniska fynd som knöt honom till brottet. Efter dödsdomen erkände han så småningom att han våldtagit och mördat en annan kvinna tidigare. Ett år efter att han anlänt till Death Row meddelade han myndigheterna att han ville återkalla alla överklaganden och låta dödsdomen verkställas. Sen tog det ytterligare ett drygt år innan alla legala hinder röjts undan och han avrättades efter nyårshelgen 2004. Han hade inga sista ord, men formade med läpparna ”I love you” till sina anhöriga som bevittnade avrättningen. Matthews var en av ytterst få afroamerikanska ”volontärer”

-          Daniel Lopez var den person som senast avrättades som ”volontär” i Texas, det skedde 2015. Lopez var 21 år gammal när han en kväll stoppades av polis för en trafikkontroll. Lopez hade narkotika och illegala vapen i bilen och ville inte låta sig visiteras eller kontrolleras. Han gjorde fysiskt motstånd mot polismannen och lyckades slå sig fri och fly i sin bil, trots att polisen både sprejade pepparsprej och sköt med en s.k taser (elektrisk pistol) mot Lopez. Under den jakt som följde körde Lopez på en annan polisman som höll på att lägga ut ett spikhinder för honom. Polismannen dog av skadorna och Lopez dömdes till döden, trots att han själv och hans advokater menade att han inte avsiktligt kört på polisen, utan tappat kontrollen över sin bil. Lopez bestämde sig ganska snart för att återkalla alla överklaganden, bland annat därför att hans mamma oroade sig så över hur han hade det. Han menade också att de tre barn han redan hunnit få med olika kvinnor nu hade andra män som fadersfigurer i sina liv och att det var bättre för alla inklusive honom själv att han avrättades så snart som möjligt. Trots det drog processen ut flera år, eftersom hans egna advokater motsatte sig hans val. I avrättningsrummet uttalade han en förhoppning om att hans död skulle hjälpa både offrets familj och hans egen och bad om förlåtelse, även om han vidhöll att han inte haft för avsikt att orsaka polismannens död.

Det var tidig kväll den 24 oktober 2001. Sandra Stotler var ensam hemma i sin villa i Montgomery county, en kranskommun till Houston i mellersta Texas. Stotler var 51 år gammal och arbetade som sjuksköterska. Hon bodde i huset tillsammans med sin sjuttonårige son Adam. Hon hade också en några år äldre dotter. En stund innan hade två unga män ringt på och frågat efter hennes son, men fått beskedet att han inte skulle komma hem förrän vid niotiden.

Plötsligt knackade det på bakdörren. Sandra Stotler gick dit för att titta vem det var. Då öppnades dörren till tvättstugan och en av de unga männen uppenbarade sig. Han hade ett gevär i händerna. Han siktade på henne och sköt. Sandra Stotler föll blödande ner på golvet. När hon rörde sig sköt han henne igen.

Den unge mannen som skjutit henne hette Michael Perry. Han var nitton år gammal. Vid två års ålder hade han blivit adopterad av en vanlig medelklassfamilj eftersom hans narkotikamissbrukande biologiska mor inte ville eller kunde ta hand om honom. Michael visade tidigt tecken på problem. Vid sju års ålder medicinerades han med Ritalina och Prozac. Vid elva fick han första gången vård vid en barnpsykiatrisk klinik. Olika behandlingar prövades under de följande åren, men med klent resultat. Vid tretton rymde han hemifrån första gången. Senare hamnade han på olika typer av ungdomsvårdsskolor och kände sig övergiven och sviken av adoptivföräldrarna. Vid arton års ålder skrevs han ut och hamnade snart mer eller mindre på gatan där han försörjde sig på försäljning av droger som han även brukade själv.

Michael Perry - foto taget kort före morden

Perry och hans kumpan Jason Burkett lindade in Sandra Stotlers döda kropp i filtar och körde iväg med den till en närbelägen sjö där de helt sonika dumpade den i vattnet. Sen körde de tillbaka till huset och väntade på Adam Stotler. Perry ville ha hans Camaro, men kunde inte hitta bilnycklarna i huset. När Stotler dök upp hade han en kamrat med sig. Perry och Burkett drog en lögnhistoria om att en annan kamrat hade skjutit sig ute i skogen en bit därifrån och fick med sig pojkarna dit. Där sköt Burkett först den andre pojken och därefter Adam Stotler tre gånger.

Michael Perry tog plånboken och nycklarna till Camaron från den döde. Därefter begav sig han och Burkett hem där de tvättade sig och bytte om. Sen åkte de till en nattklubb. Där skröt de om att de vunnit på lotteri och köpt en ny fin bil för pengarna. De erbjöd t.o.m andra gäster en åktur i Adam Stotlers bil.

Några dar senare stoppades Perry för en trafikförseelse när han körde omkring i Camaron. Han legitimerade sig med den döde Adam Stotlers identitetshandling som han tagit från dennes plånbok och släpptes efter att ha erlagt en mindre borgenssumma.

Dagen efter hittades Sandra Stotlers döda kropp i sjön. Ett intensivt utredningsarbete startade. Ytterligare några dar senare fick polisen syn på Camaron igen och lyckades stoppa den efter en biljakt som slutade med en krasch. Perry och Burkett greps. Perry var skadad i en arm och togs till ett sjukhus där han omedelbart förhördes av polisen.

Perry på sjukhuset efter sin arrestering

Under förhören erkände Michael Perry och talade även om för polisen var de döda kropparna efter Adam Stotler och hans kamrat fanns. Han berättade att de från början tänkt stjäla bilen när ingen var hemma, men på grund av behovet att få tag i nyckel och sen ta sig förbi vakten (det var en s.k gated community) kommit fram till att det enklare att råna familjen och undanröja alla vittnen. Vid den efterföljande rättegången tog han tillbaka sitt erkännande och påstod att det var helt falskt och hade framtvingats under tortyr. Han skyllde allt på sin medbrottsling Burkett, precis som denne skyllde allt på Perry. Michael Perry åtalades dock enbart för mordet på Sandra Stotler, även om en cigarettfimp med hans DNA på hittades under Adam Stotlers döda kropp. Jason Burkett, som före morden hade ett betydligt längre straffregister än Perry, åtalades och dömdes för samtliga tre mord. Ändå blev det han som fick livstid medan Michael Perry dömdes till döden. Det är inte helt enkelt att förstå. En återkommande kritik av dödsstraffet i USA har också varit att det inte går att se något tydligt, logiskt mönster för vilka mord som leder till dödsstraff och vilka som ”bara” ger livstid.

I Texas strafflagar stadgas att det endast är vissa mord som kan bli aktuella att klassas som ”capital murder” och därmed i vissa fall ge dödsstraff. Ett sådant kriterium är att det i samband med mordet även begås andra brott, exempelvis rån eller stöld. Det var stölden av bilen som tillsammans med mordet skickade Michael Perry till Death Row. Kanske var det också det faktum att han mördade Sandra Stotler i hennes eget hem som fick juryn att välja döden framför livstids fängelse, de två alternativ de har att ta ställning till när någon dömts för capital murder (I det amerikanska rättssystemet består rättegången vid så här grova brott alltid av två faser: En där juryn beslutar sig i skuldfrågan och en där de, om de funnit den åtalade skyldig, kommer fram till ett lämpligt straff. I vissa stater kan det vara domaren som sätter straffet, men i Texas är det juryn)

Michael Perry fick sin dödsdom i början av år 2003 och fördes omedelbart till Polunskyfängelset. Där sitter alla manliga dödsdömda i Texas i isoleringscell och väntar på verkställandet av sina straff. Han hade en månad kvar till sin tjugoettårsdag. Håret på hans huvud rakades av och han fick en av de vita overaller som fångarna på Death Row bär.

Utdrag från det aktblad som upprättades när Michael Perry anlände till Death Row

Trots att han dömts till döden befann sig Michael Perry inte i någon omedelbar livsfara. Förr i världen tog det oftast bara några månader mellan domen och avrättningen i USA. Numera är det ett komplicerat, juridiskt spel som pågår i åratal mellan åklagarna och försvaret. Domen och olika aspekter av den kan överklagas och prövas i en mängd olika instanser. Både lokala domstolar på delstatsnivå och federala domstolar är inblandade. I en del delstater är domstolarna ovilliga att röja vägen för att avrättningen verkligen ska kunna äga rum. Det är tämligen lätt för den dömde att få uppskov gång på gång. Även i de stater där människor faktiskt avrättas regelbundet drar processen oftast ut på tiden i ett decennium eller ännu mer. Ibland ogiltigförklaras en dom av någon teknisk orsak. Då blir det ny rättegång. Leder den till en ny dödsdom börjar hela kedjan om från ruta ett. Under 2010-talet har två män i Texas blivit avrättade mer än trettio år efter att de fick sina ursprungliga dödsdomar.

För anhöriga till offren måste livet på något vis gå vidare. Sandra Stotlers dotter hade själv småbarn, barn som nu aldrig skulle lära känna sin mormor och sin morbror. Sandra Stotlers egen mor hade heller inget annat val än att försöka acceptera att hennes dotter blivit mördad i sitt eget hus av bekanta till hennes son. Enbart för att de ville ha en ny fin bil. Och mördarens adoptivföräldrar var tvungna att leva med att deras son satt i en dödscell och väntade på avrättning.

Och Michael Perry själv då? Många av fångarna på Death Row har läs- och skrivsvårigheter till följd av bristfällig skolgång, inlärningssvårigheter m.m Det begränsar deras möjligheter att kommunicera med omvärlden, eftersom de inte tillåts telefonsamtal annat än vid dödsfall i familjen och liknande. Perry tycks dock trots sin trassliga uppväxt ha tillägnat sig de färdigheter han behövde. Han hade också hamnat i dödscellen vid en tid då omvärldens intresse mer än tidigare riktades mot dödsstraffet och de dödsdömda i USA. Folk skrev till dem. I Europa fanns hemsidor där de kunde få hjälp att efterlysa brevvänner. Snart hade Perry ett antal supportar som han brevväxlade med och som engagerade sig i hans sak. Det sattes upp facebookgrupper, det gjordes en hemsida. Allting utifrån övertygelsen om att han var helt oskyldig till det brott han dömts för.

Perry skrev själv om sitt fall och kampen i domstolarna för att få domen upphävd. Han ”glömde” dock att berätta såna detaljer som att bilen han körde omkring i när han greps tillhörde ett av mordoffren. Eller att han i den påstått framtvingade och falska bekännelsen talade om var polisen kunde hitta kropparna efter de två mördade pojkarna och att hans DNA fanns på brottsplatsen. Han hade också lämnat flera andra upplysningar som utredarna kunde konstatera att bara den som varit inblandad i och närvarande vid morden kunde känna till. Och om han nu bara var en oskyldig som råkat befinna sig på platsen: Varför gick han inte till polisen och angav mördaren? Varför gick han på nattklubb samma kväll som han bevittnat flera mord? Varför körde han obekymrat omkring i ett av mordoffrens bil flera dagar efteråt?

Hans fall var ett av de jag inledningsvis var tveksam till när jag läste om dem. Var denne unge man, som fortfarande såg ut som en snäll och lite bortkommen pojke, verkligen skyldig till det han dömts för? Mitt misstag var att jag enbart läste hans egen version, samma misstag som många andra gjort i sin iver att arbeta mot dödsstraffet och att göra vad de kan för att förhindra att en oskyldig avrättas. Men hur trovärdig en dömd fånge än verkar måste man inse att det han skriver är en partsinlaga och att han har all anledning att framställa sig själv och sitt eget fall i så positiv dager som möjligt. Den som verkligen vill hjälpa och stödja en dödsdömd i hans eller hennes kamp för att bli frikänd måste gå till oberoende källor och försöka bilda sig en uppfattning om fallet utifrån dem också. Det finns tyvärr åtskilliga fler exempel än Perrys på dödsdömda som sprider vilseledande eller gravt vilseledande och felaktiga uppgifter via de människor som hjälper dem att komma ut på nätet.

Perry i besöksrummet på Polunskyfängelset

På hemsidan som fortfarande finns kvar uttryckte han för övrigt inte med ett ord medlidande eller empati med offren för de besinningslösa morden och deras anhöriga. Allting handlade bara om en sak: Michael Perry och det rättsövergrepp han påstod sig vara utsatt för.

Rättvisans kvarnar mal som sagt långsamt när det gäller dödsstraff. En del fall går dock lite fortare. Michael Perrys eget skulle komma att bli ett sådant. Sju år efter dödsdomen satte en domare ett avrättningsdatum: Den 1 juli år 2010. Av de ungefär 25 personer som dömts till döden år 2003 i Texas var han den förste att få ett och idag, sju år senare, sitter fortfarande 15 av de andra kvar i sina dödsceller. Men för Perry var kampen mot rättssystemet slut. Hans sista överklaganden avslogs, det blev inget uppskov med avrättningen. På sin sista levnadsdag transporterades han till Huntsvillefängelset, där alla avrättningar i Texas äger rum.

När Michael Perry låg där i avrättningsrummet fastspänd på britsen och gardinerna drogs ifrån, kunde han bakom den ena lilla glasrutan se sin adoptivmamma. Fadern hade dött kort dessförinnan. Bakom den andra rutan satt Sandra Stotlers mor och dotter.

Perry tillfrågades om han hade några sista ord. Det hade han.

Yes, I want to start off by saying to everyone know that's involved in this atrocity that they are all forgiven by me. Mom, I love you.

(Atrocity = grymhet, vidrighet)

Michael Perry snyftade. Sen sa han till fängelsedirektören att han var redo. Klockan 18:08 började det dödliga giftet pumpas in i hans vener. Vittnena kunde se och höra hur han flämtade till fyra gånger. Sen blev allt tyst. En tår rann från hans högra öga, ner på kinden. Nio minuter senare förklarade fängelsets läkare honom död.

Sandra Stotlers dotter intervjuades av media. Hon sa att det inte var en bra dag för någon och att hon tyckte synd om Michael Perrys familj. Samtidigt uttryckte hon att rättvisa hade skipats genom avrättningen och att hon inte hyste några tvivel om Perrys skuld. Nästan ett decennium efter mordet upplevde hon fortfarande att det hade krossat familjen.

Sandra Stotler - skjuten till döds i sitt eget hem av Michael Perry enligt hans egen bekännelse

Michael Perry hade bland annat diagnosticerats med antisocial personlighetsstörning, det som också brukar benämnas psykopati. Var han då det monster han utmålades som? De vänner han skaffade sig under fängelseåren genom brevväxling och besök hade en annan uppfattning. De såg honom som en i grunden snäll kille som haft det svårt i livet, fattat en del dåliga beslut på vägen, men dömts för ett brott han inte begått. Av allt att döma var han kapabel att kommunicera med dem på ett sätt som de uppfattade som vänligt och inkännande. Han väckte medlidande och sympati.

Samme Michael Perry hade dock stulit vid upprepade tillfällen från sina föräldrar. Han hade rymt hemifrån och gjort sig skyldig till förseelser och betett sig på ett vis som hade skickat honom till olika behandlingshem och ungdomsvårdsskolor. Där hade han bl.a hotat personal. Han hade sålt droger och levt under minst sagt oordnade förhållanden.

I samband med att avrättningen verkställdes gjorde distriktsåklagaren ett uttalande i fallet. Han kom med uppgifter som inte avslöjats vid rättegången: Att Perry vid det förhör då han erkände sina brott hade skrattat och varit fullständigt iskall, totalt likgiltig för de dåd han varit inblandad i.

Mindre än ett par veckor före avrättningen träffade Michael Perry den kände, tyske regissören och filmaren Werner Herzog för flera samtal. Herzog arbetade med filmen Into the abyss som hade premiär ett par år senare och skildrar dödsstraffet i USA genom några olika fall, däribland Perrys. Herzog har gjort film i över femtio år och varit i många dramatiska situationer, där han bland annat blivit skjuten. Trots all denna erfarenhet beskrev han den spenslige och pojkaktige Perry som han samtalade med genom en skottsäker glasruta som ”den farligaste man jag någonsin mött”. Han fortsatte med att beskriva mötet med Perry som att stirra ner i en avgrund. Trots att den dödsdömde talade med en mjuk och vänlig röst och fortfarande såg ut som ”en gymnasieelev” och ”en vilsen pojke” så var det intrycket som Herzogs instinkter förmedlade.

Utdrag från Herzogs intervju med Perry i filmen Into the abyss

Kanske fanns det två Michael Perry: En intelligent och känslig person som under lyckligare omständigheter hade kunnat skapa sig själv ett bra liv med meningsfulla relationer till andra människor. Och så en djupt störd, känslomässigt avskärmad person som i sin frustration och sitt hat mot det samhälle och de människor han gärna ville skylla sina misslyckanden på var i stånd att kallblodigt och utan medlidande mörda en annan människa bara för att han ville åt hennes ägodelar och för att mord framstod som det enklaste sättet att uppnå målet på.

Eller så var han bara en begåvad fullblodspsykopat med psykopatens förmåga att dupera och charma åtminstone delar av sin omgivning.

Vilket som är det rätta svaret kommer vi aldrig att få veta. 

Alla offren för Michael Perrys och hans medbrottslings rånmord

Graven där Sandra och hennes son Adam vilar

Fotografen trycker på avtryckaren och fångar ett ögonblick i tidens eviga ström. Skapar en illusion av att det som egentligen redan är förbi och aldrig ska komma tillbaka ändå finns kvar och kan återskapas när vi tittar på bilden. Från min kusin får jag en länk till en sida med färgbilder från slutet av 1930-talet. Även om de första färgfotografierna togs redan på 1800-talet var det fortfarande väldigt ovanligt, då för nästan 80 år sen. Det är väl först på 1950-, 60-talet det börjar bli lite mer allmänt förekommande. Vi som föddes då minns också att både svartvita foton och svartvit film fortsatte att vara vanliga åtminstone en bra bit in på 80-talet. Inte av konstnärliga skäl, utan för att det var billigare och enklare.

Men de här bilderna är alltså i färg. Jag tittar, alltmer fascinerad på ett vardagsliv som utspelar sig åren före krigsutbrottet. Ja, jag säger utspelar, inte utspelade sig. För det är så det känns jag när ser på bilderna. De nästan åtta decennier som ligger mellan dem och mig löses upp. Jag ser människor fångade i vardagliga situationer. Ett ungt par sitter på en bänk och njuter av solskenet och kanske varandras närvaro. Kvinnor sitter och dricker kaffe på en terrass. Två barn leker på en brygga.

Fotograf: Gunnar Lundh (1898-1960) - denna och alla övriga bilder i bloggen.

På vissa foton är inte tidsmarkörerna jätteuppenbara heller. Det skulle faktiskt nästan kunna vara nu. Vårt nu.

Nutiden pockar på min uppmärksamhet och slungar mig tillbaka till 2017. Men bilderna ligger kvar i mitt medvetande. Jag tar fram och tittar på dem igen. Vad är det som får mig att känna så extra starkt för dem?

Jag antar att jag inte är ensam om att bära på en föreställning om att världen förr i tiden var i svartvitt. Det är en envis illusion som skapas av det faktum att det allra mesta vi ser i form av bilder och film saknar färg. Jag undrar om det också bidrar till en känsla av att detta förflutna, vårt DÅ, ligger längre tillbaka i tiden än det egentligen gör?

Två unga flickor står vid Stadshusets kaj och tittar ut över Riddarfjärden och Riddarholmen.

Kanske bidrar också den typ av bilder vi oftast ser till att det ofta inte känns så levande. Folk poserar på familjefotografier uppklädda och med strama ansiktsuttryck. Andra foton visar bara byggnader och byggnadsverk av olika slag. Människor ser man på sin höjd i bakgrunden, sällan på nära håll. Så är det ofta i journalfilmerna också.

På färgbilderna träder något helt annat fram. Och för första gången i mitt liv känner jag att jag fullt ut inser detta: Deras liv, där borta i 1938 och 1939 var lika verkligt som vårt eget. De var precis lika levande som vi. Deras NU var inte mindre NU för dem än vad NU är för oss 2017. De som var unga, var unga. Fulla av liv och framtidstro. De människor jag minns från min uppväxt och tidiga vuxenår som sextio-, sjuttio-, åttioåringar var tjugo, trettio då. På riktigt.

Ändå är de borta. Liksom nästan alla som var vuxna, eller nästan vuxna när bilderna togs. Illusionen av NU i bilderna försvinner lite när jag tänker på det. Även om flera på bilderna är ganska unga är chansen mycket liten att någon av dem skulle vara i livet. Och är de det så är de mycket gamla. Så där gamla att man som barn och ung inte kan föreställa sig att de någonsin varit unga själva. Inte på riktigt.

Nära – och ändå långt borta. Min hjärna kan inte sortera ut tidsperspektiven. Inte så konstigt egentligen: Jag upplever ungefär samma sak med de personliga minnen som nu ligger flera decennier bakåt i tiden. Även närmare händelser som barnens första skoldag känns som nästan nyss på ett vis och som längesen på ett annat.

Åttio år… Ni levde, ni fanns. Fotografen fångade ett litet ögonblick av er tid. Säkert undrade de flesta av er vem som skulle titta på bilderna. Men kunde ni föreställa att människor skulle sitta och stirra på dem i en mystisk, flimrande skärm eller platta åttio år senare? När ni själva och allt som var ni var borta: Era tankar, era känslor, era minnen, era hjärtan som pumpade runt blodet i era kroppar? Att ni själva en gång inte skulle befinna er i tiden längre?

Medborgare, om etthundra år
finns du ej längre till.
Då har nån annan tagit din stol
- det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

Kan vi själva föreställa oss samma sak? Hur någon vid nästa sekelskifte överför ett gäng gamla Instagrambilder från 2017 som hennes vänner förundrade tittar på i sin VR-utrustning. De blinkar en gång och nästa bild visas, kanske skickligt konverterad till ett tredimensionellt hologram. ”Min mormorsmor hade säkert ett sånt där konto. Hon fyllde hundra förra hösten. Bor fortfarande hemma, hemtjänstroboten klarar det mesta hon behöver hjälp med, men min mormor kommer förbi flera dar i veckan. Mamma och jag pratar ofta med henne i holon”

Människor fikar på PUB-varuhusets terrass.

En dag är vårt NU också ett DÅ, så långt bort i tiden att nästan ingen längre har personliga minnen från det längre.

1938 har sjunkit ner i tidens brunn. Dit ska vår egen tid också ska sjunka, medan tiden flyter vidare? Eller – gör den verkligen det?

Enligt Einstein är tid som vi uppfattar den egentligen en illusion. En mer riktig bild är att föreställa sig hela rumtiden som en oerhört lång korridor där alla tider och alla platser existerar parallellt i en näst intill oändligt lång sekvens. Vi kan bara uppleva en skiva i taget av den från vår observationspunkt och med våra sinnen. För en annan individ med en annan observationspunkt, kanske ombord på ett rymdskepp som rör sig nära ljusets hastighet, blir skivan skuren på ett annat vis och upplevelsen därmed inte den samma.

I den meningen existerar det förflutna fortfarande, det är inte mindre reellt än vårt upplevda NU. Vi befinner oss bara vid olika observationspunkter: Människorna i 1938, vi själva i 2017 och personerna som tittar på våra foton år 2100 med apparater vi lika lite kan föreställa oss som människorna år 1938 kunde föreställa sig surfplattor och smarta mobiler.

Den tanken tröstar mig, jag vill gärna tänka mig att flickan i sin fina, röda baddräkt ska gå och ta sig ett riktigt härligt sommardopp i morgon.

Taget någonstans i Stockholm (Eriksdalsbadet?) sommaren 1938.