Det är lika bra att för ärlighetens och tydlighetens skull börja med två deklarationer här.

1)      Jag har väldigt svårt för hyckleri. Bortsett från våld, hot och rent förtryck av andra är det ett av de mänskliga beteenden jag tycker absolut mest illa om. Jag påstår varken att det är en objektivt riktig rangordning eller att jag själv aldrig förfaller till det, men det är en av de saker jag anstränger mig mest för att undvika.

2)      När det gäller just flyget och miljödebatten så anser jag att det blivit en symbolfråga där flygets bidrag överdrivs. Fokuset på flygande jämfört med andra källor till utsläpp är därmed inte rationellt. Enligt Luftfartsverket står flyget för ungefär 3% av människans totala påverkan på klimatet och i Sverige 2016 var utrikesflygets utsläpp av växthusgaser 2 600 000 ton. Det motsvarar bara en tjugondel av våra totala, inhemska utsläpp. (källa SCB). Bara Cementa AB i Slite och Luleås kraftvärmeverk släpper tillsammans ut mer (<3 000 000 ton) varje år (Sverigesnatur.org). Men som vi ska återkomma till kommer saken i ett annat ljus om man själv tillhör antiflyglobbyn.

Sen 1980-talet har Miljöpartiet varit det svenska miljösamvetet. De har predikat omsorg om miljön och behovet av politiska insatser för att skydda den. Men också allas vårt individuella ansvar. Under deras mest idealistiska ungdomsdagar fick man ibland nästan intrycket att de ville att vi alla skulle flytta ut på landsbygden, klä oss i vadmal och bruka jorden (ekologiskt). Med åren kom det in mer realism, men fortfarande är budskapet tydligt: Vi måste ställa om. Både som land och som enskilda personer. I denna valrörelse efter sommarens torka och värmebölja har de varit extra på hugget i denna sin hjärtefråga.

Jag låter kanske lite raljerande, men trots att jag knappast skulle rösta på partiet så tycker jag att de har sin roll att fylla i svensk politik. Åtminstone om de fokuserar på miljön. Det råder inget tvivel om att de lyckats påverka miljöpolitiken också genom åren och bidragit till flera steg i rätt riktning.

Ett parti som i högre grad än andra argumenterar på det här sättet måste också i högre grad än andra leva som de lär. Det är inte bara bloggaren som ogillar hyckleri, det tycks vara ett starkt drag hos många människor att vi reagerar häftigt när människor säger en sak, men gör en annan. Särskilt om de sen försöker förklara bort det med dåliga argument. Värst blir det nog om det låter som att man på något vis själv står över de moralregler man dikterat för andra.

Föga förvånande har Miljöpartiet haft en del problem med det här under åren. Moraliserare brukar nämligen få det. Redan i valrörelsen 1988 grävde medierna fram ett antal fall av personer på höga positioner i partiet som inte betalat in sin skatt som de skulle, inklusive språkröret Birger Schlaug. Det var åtminstone inte en försyndelse i partiets huvudfråga, men såna skulle komma också. I början av 2000-talet kom det fram att riksdagsledamoten Yvonne Ruwaida hade åkt taxi för 70 000 kronor på ett enda år, ett åtminstone då inofficiellt riksdagsrekord. Många av resorna var korta och kunde rimligen ha företagits på betydligt miljövänligare sätt. Dessutom hade hon inte redovisat sina inköp på riksdagens betalakort på flera år. Ruwaida skyllde på hög arbetsbelastning och menade att hon hade behov av att åka mycket mer än andra. Det kom också fram att fler miljöpartister åkte mycket taxi. Med liknande argument som Ruwaida.

Vid riksdagsvalet 2014 kom det fram att språkröret Åsa Romson hade en stor träbåt som familjen målat med giftig bottenfärg. Dessutom värmdes båten med dieselolja och gråvattnet (disk etc) gick raka vägen ut i Östersjön. Romson slingrade sig på alla punkter. Hon skyllde på mannen, sa att de inte visste att färgen var förbjuden, att träbåtar måste bottenbehandlas på detta sätt, menade att hon hade gott samvete ändå eftersom familjen inte hade bil. Peter Eriksson och Mehmet Kaplan körde gamla bensinbilar med dålig avgasrening. De skyllde på att de inte ”prioriterat” bilbyte, men nästa gång skulle de minsann…

I den senares fall visade det sig ju dessutom snart det oerhört förvånande faktumet att en man som jämfört judar med nazister, hade mängder av kontakter i turknationella kretsar och vars döttrar gick beslöjade faktiskt var en islamist.

I januari i år blev det en debatt om flygets miljöpåverkan och hur man borde agera när man blivit medveten om den. Grön ungdoms ena språkrör, Hanna Lidström, intervjuades. Hon hade åtminstone då en pojkvän i London och de turades om att flyga till varandra. Hur skulle man se på det? Det viktiga är inte vad jag gör, svarade Lidström och la till att hennes svar på eventuella angrepp på hennes egen livsstil var ”Fuck you”. Hon hade dessutom åkt på en solsemester till Kap Verde. Hur såg hon på den flygresan? Svar: ”Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.”

Och nu då Isabella Lövin, regeringens biståndsminister. Lövin hade redan varit i ett litet blåsväder efter att det kommit fram att familjen ägde en 13 år gammal pick-up som kördes på diesel och som dessutom regelbundet registrerades för trängselskatter i Stockholm. Det var visserligen makens bil, men det såg naturligtvis inte så bra ut att en miljöpartistisk minister hade en av de mest miljöovänliga bilar som rullar i trafik idag i sin familj.

Då kom flygresorna.

Jag antar att det finns argument för att flyga business class ibland på långa resor som statsråd. Jag antar att det inte fanns alternativ i flertalet av fallen till att flyga (exempelvis delta på distans via uppkoppling, ett mötessätt som miljöpartiet rimligen borde driva på). Men särskilt bra ser det inte ut, särskilt inte sen det visade sig att kollegan Fridolin faktiskt åkt betydligt billigare på flera resor de bägge gjort. Varför det som var gott nog åt honom inte var gott nog åt Lövin undrar nog många.

Bildkälla: SVT.se

Den här bloggposten har handlat om miljöpartister, men självklart är det här ett allmänmänskligt fenomen. Historien är full av konservativa män som predikat mot omoral och sedernas fördärv och sen gått till sin älskarinna eller till prostituerade. Politiker i kommunistländer som predikat allas jämlikhet och sen gått hem och smort kråset och levt lyxliv medan merparten av befolkningen fått vara glada för tack över huvudet och precis med mat för att klara livhanken.

Den gemensamma nämnaren är att man ställer upp generella moralregler som man själv anser sig ha skäl till att inte själv behöva följa.

Vad är det som sker i den här processen egentligen? Mycket handlar förstås om mänsklig svaghet. Vi faller för frestelser, orkar inte göra saker vi borde, vill inte ge upp saker vi tycker mycket om. Det gäller oss alla mer eller mindre. Det är först när beteendet kombineras med högljutt moraliserande över andra som det blir till hyckleri.

Jag tror mig dock förstå att det finns en till komponent inblandad i många fall: Nämligen svårigheter att förstå världen från andras perspektiv. Den gemensamma nämnaren för de miljöpartister jag skrivit om är att de alla anser sig ha SKÄL till att handla som de gjort. I just deras fall fanns det minsann en god anledning till att behålla dieselmonstret till bil, flyga i skytteltrafik för kärlekens skull, måla båten med giftig bottenfärg eller åka business class till New York. Det verkar inte falla dem in att andra människor har sina skäl för att göra samma saker. Skäl som de på mer eller mindre goda grunder anser vara lika relevanta som Lövin&co anser sina egna vara. Folk byter inte bil därför att de inte vill prioritera en så pass hög utgift – ett beslut som dessutom i genomsnitt tas inom ramen för en ekonomi som är sämre än den som miljöpartiets statsråd, riksdagsledamöter och språkrör har. Andra än miljöpartister blir hör och häpna ibland kära i varandra fast de bor och arbetar i olika länder. Träbåtsägarna fortsätter förmodligen måla med giftiga bottenfärger av ungefär samma skäl som familjen Lövin. Människor som åker på solsemester med flyg kanske har det som vinterhalvårets enda andningshål och avkoppling. De flesta av dem har dessutom inte chansen att i arbetet resa till spännande platser som New York. Det är inte jättekonstigt om det skorrar lite illa i deras öron när en minister som vill höja priset på deras flygbiljetter så mycket att familjen kanske inte har råd med den där resan längre själv, inte vill se något fel i sina egna, dyra flygresor som hon dessutom gjort för deras skattepengar.

Det är inte jättekonstigt om det upplevs som hyckleri. Det är nämligen hyckleri, om än då till viss del orsakat av svårigheter att se saker och ting från något annat perspektiv än sitt eget. Botemedlet från farbror moraldoktorn är enkelt: Låt antingen bli att moralisera över andras beteende eller lev som du lär och uppfinn inte personliga undantag för dig själv i regelverk du kräver att andra ska följa.

(P.S. Jag är övertygad om att det finns många miljöpartister som lever som de lär och gör precis de uppoffringar de säger att andra måste göra. All heder åt dem.)

 I teorin är det väldigt enkelt. Allt jag behöver göra är att välja en lördag då det är en särskilt svår omgång på V75. Så svår att ingen prickar in de sju vinnande hästarna. Jag skriver upp deras nummer och färdas sen några timmar bakåt i tiden med min tidsmaskin, loggar in på datorn och lämnar in en enkelrad. Sen återvänder jag till lördagseftermiddagen och lyssnar på nyheterna om hur en ensam vinnare med en enda rad tog hem jackpoten.

Det finns ett litet problem bara: Hur sjutton bygger jag en tidsmaskin? Är det ens tillåtet enligt fysikens lagar?

Idén om tidsresor har populariserats av science fiction, denna av alltför många ”finkulturella” lätt föraktade litterära genre. Tanken som sådan är dock betydligt äldre. Inom flera kulturer finns myter med tusen år eller mer på nacken om människor som på något vis har hamnat utanför det vanliga tidsflödet. Antingen genom att besöka någon märklig plats eller genom att bara somna. När de återvänder till sina hemtrakter upptäcker de att många år, i vissa fall flera hundra, passerat. Ingen kommer ihåg dem, ingen vet vilka de är.

När skönlitteraturen börjar ta fart på allvar i Europa på 1700-talet dyker det efterhand också upp böcker med liknande tema. En av våra mest kända sagor – Charles Dickens ”En julsaga” från 1843 – innehåller faktiskt tidsresor, även om man kanske inte tänker på dem på det sättet. Andarna som hemsöker Ebenezer Scrooge tar ju med honom både till det förflutnas och framtidens jular och låter honom se vad hans snålhet och självupptagenhet orsakat och kommer att orsaka.

Den moderna tidsreselitteraturen, den som inte utförs med hjälp av andar, gudar eller sjusoveri, inleds med H.G Wells roman ”Tidsmaskinen” från 1895. Huvudpersonen är en engelsk vetenskapsman som utifrån insikten att tiden bara är en fjärde dimension konstruerar en mekanisk apparat som kan transportera honom framåt i tiden. Han färdas hundratusentals år framåt och stöter på en märklig kultur, där mänskligheten delats upp i två distinkta raser som lever helt olika liv. Den var en av de första tidsreseberättelser jag läste, lånad från biblioteket.

Wells bok handlar bara om resor framåt i tiden. I den flod av tidsresehistorier som följt på hans bok är det dock betydligt vanligare med resor till det förflutna, inkluderat människor från framtiden som reser till vårt nu av en eller annan anledning. Terminatorfilmerna är ett typiskt exempel på det senare.

När författare och senare filmare började utforska tidsresekonceptet närmare insåg de snart att det kunde användas på mer kreativa sätt än att bara ge en metod för att förflytta exempelvis två tonåringar från 1990-talet hamnat i 1300-talets England. För även om den sortens berättelser också innehåller tidsresor så är de mer ett verktyg: Ett sätt att få läsarna att komma närmare den tid som skildras genom att låta dem uppleva den genom sinnena hos människor från deras egen tid.

Tidsreseskildrarna upptäckte Paradoxen. De hade säkert god hjälp av filosofer som redan funderat kring ämnet och den första generationen av fysiker som dök in i Einsteins relativitetsteorier och senare den märkliga kvantfysiken. Men det var författarna som insåg vilken potential som fanns i detta för att skapa spännande berättelser. Om du – vilket är sannolikt – inte tillhör de människor som slukat SF-böcker i mängder när du var yngre, så har du i varje fall säkert sett filmer med det här temat. Mest kända är nog Tillbaka till framtiden-filmerna med Michael J. Fox som Marty McFly, ständig ledsagare till den excentriske men genialiske vetenskapsmannen Emmet ”Doc” Brown.

Paradoxen börjar egentligen i en fråga: Jag lever i en nutid som ser ut som den gör beroende på att saker och ting skedde på ett visst sätt i det förflutna. Vad händer då om jag reser tillbaka i tiden och gör saker som leder till att det förflutna inte längre är vad det en gång var? Det intuitiva svaret tycks vara att min egen nutid påverkas av mina handlingar i det förflutna. Det antagandet är centralt i Tillbaka till framtiden. I den första filmen fixar Marty, om än till stor del oavsiktligt, en mycket bättre nutid åt sina föräldrar genom att tillsammans med Doc resa tillbaka till deras tonårstid på 1950-talet och gripa in i det som händer där.

Men om nu nutiden ändras av att det förflutna gör det, vad händer då om jag utför en handling i det förflutna som kommer i logisk konflikt med mina tidigare handlingar? Den frågan födde ”farfarsparadoxen”. Vad händer om jag åker tillbaka i tiden och har ihjäl min egen farfar innan han hunnit bli far till min egen pappa? I en mindre drastisk variant hindrar jag honom bara från att ha sex vid det där tillfället min pappa blev till. Om jag nu har hindrat min pappas existens så existerar jag inte längre. Men hur har jag i så fall kunnat utföra handlingen?

Det finns mer positiva varianter av paradoxen också. Amerikanen Mack Reynolds skrev på 50-talet novellen Compounded interest (”Ränta på ränta”). År 1300 dyker en märklig främling upp på ett italienskt handelshus för att investera en mindre summa hos dem. Han ger ett antal anvisningar om hur de ska hantera investeringen i framtiden, baserat på saker han förutser ska hända. Råden följs och visar sig bra: Investeringen ger mycket bra avkastning. Hundra år senare får handelshuset åter besök av en främling som åberopar kontraktet ett hundra år tidigare. Nya anvisningar lämnas. Nya framgångar.

Så där fortsätter det. Den mystiske främlingens och hans efterföljare förmögenhet bara växer och växer. På 1900-talet är den så stor att den i praktiken direkt eller indirekt kontrollerar hela världsekonomin. Då dyker den mystiske främlingen/ägaren upp igen. Nu utan investeringsråd. Tvärtom: Han vill ta ut hela förmögenheten. Den chockade direktören i företaget undrar varför. Jo, svarar främlingen. Jag behöver pengarna för att kunna bygga en tidsmaskin så att jag kan resa tillbaka i tiden och göra investeringen år 1300 som möjliggör för mig att bygga tidsmaskinen.

Filosofer och teoretiska fysiker har förstås ägnat sig åt de här frågorna också och föga förvånande kommit till olika slutsatser. Såvitt jag kan begripa som hopplös lekman ger dagens teoretiska förståelse av området inte något helt säkert svar åt något håll om det går att resa bakåt i tiden eller inte. Vissa forskare hävdar att det förflutna inte existerar – det som varit har farit. Det omöjliggör givetvis allt tidsresande i den riktningen. Andra menar att det är principiellt möjligt, men att det inte skulle förändra någonting. Vårt förflutna är summan av allt som skett i det, inklusive eventuella tidsresenärers handlingar vid sina besök där. Ett sånt synsätt möjliggör scenariot i Compounded interest, även om det onekligen slår knut i hjärnan när man försöker bedöma det utifrån sin vanliga uppfattning om orsak och verkan. Däremot besvarar det inte hur farfarsparadoxen skulle vara möjlig.

Teorin har dock en vidareutveckling, då det finns fysiker och filosofer som menar att naturlagarna helt enkelt hindrar den sortens paradoxer. Om du hade dödat din farfar skulle du inte existera, alltså kommer varje försök att eliminera honom i det förflutna att misslyckas. En ännu mer långtgående idé är att en tidsresenär inte skulle kunna ändra något i det förflutna. Det har faktiskt gjorts en Kalle Anka-serie på det här temat som jag läste som barn. Kalle och Knattarna reser på något vis bakåt i tiden, bara för att upptäcka att de inte ens kan böja ett grässtrå, eftersom allting redan har hänt som det har hänt.

Ett klassiskt argument mot tidsresor är att om de vore möjliga så borde vi ha träffat människor från framtiden redan. Denna idé har dock ifrågasatts av själve Stephen Hawking, som menade att det kan finnas goda skäl för eventuella tidsresenärer att dölja sin verkliga identitet. Det finns hur som helst inget känt sätt för oss att avgöra om agenter från exempelvis 3200-talet befinner sig i vår egen tid just nu.

Nu vore inte fysiker och filosofer just fysiker och filosofer om det inte fanns fler teorier. Om vårt eget förflutna inte kan ändras, beror det kanske på att en resa bakåt i tiden som på något vis ändrar historiens gång skapar ett alternativt, parallellt universum. Det ligger väl i linje med de teorier om parallella verkligheter som bland annat den svenske fysikern Max Tegmark tror på. För mitt travprojekt är det inte goda nyheter. Om Max och andra har rätt så skulle jag inte själv kunna njuta frukterna av min tidsresa. När jag återvänder till nutiden, några timmar framåt, återvänder jag nämligen till min egen verklighet: Den där ingen hade alla rätt på veckans V75. Att jag har skapat ett parallellt universum där mitt alter ego kan njuta av miljonerna är en klen tröst för mig själv. Eller: Kommer jag till det alternativa universum där raden slår in och lämnar mitt alter ego i den verklighet där raden aldrig blev inlämnad?

Det har gjorts både berättelser och filmer på detta tema, men det är förstås mer tacksamt att skapa berättelser där tidsresenärens handlingar i det förflutna ger återverkningar i den egna nutiden. (Om begreppet nutid verkligen är relevant i en värld där det går att resa både bakåt och framåt i tiden)

En annan klassisk paradox är vad som händer om man reser i tiden till en tidpunkt och plats där en tidigare eller senare upplaga av en själv redan befinner sig. Har man duplicerat sig själv då? Eller träder någon kosmisk lag in som förhindrar även detta?

Om jag reser fysiskt bakåt i tiden så kommer de elementarpartiklar min kropp ytterst består av nu plötsligt att finnas i två upplagor, även om jag väljer en tid långt innan jag själv existerade. Förmodligen har fysiker ett svar på den frågan, men det snurrar ändå i huvudet när man funderar på den.

Även om nu naturlagarna tillåter att olika upplagor av samma person kan vara på samma tid och plats samtidigt är inte frågorna slut. Anta att en tjugoårig kvinna – låt oss kalla henne Stella - en dag får besök av en dubbelt så gammal kvinna som verkar vagt bekant på något vis. De talar om olika saker som har med Stellas liv och framtid att göra. I slutet av diskussionen avslöjar den äldre kvinnan att hon i själva verket är en äldre upplaga av Stella – Stella II, en tidsresenär från 20 år in i framtiden! Vad får det här för konsekvenser för den yngre kvinnans framtid?

Besöket från Stella II skulle kunna peka mot att Stella I:s framtid är determinerad. Vad hon än tar sig för de kommande 20 åren så leder det obönhörligt fram till det ögonblick då hon av någon anledning gör en tidsresa bakåt för att prata med sig själv. Hon kan inte göra något som förhindrar detta att ske, för i så fall skulle ju besöket aldrig ha ägt rum!

Även denna paradox kan förstås lösas med Max Tegmarks räddningsplanka om man vill: Om Stella vägrar att företa tidsresan när det väl blir dags så skapas två parallella verkligheter. En där hon reste bakåt och en ny där hon inte gjorde det. Den Stella som inte reser kommer dock i så fall att ha ett som det verkar falskt minne av att ha träffat sig själv som ung. Eller?

Anta att Stella I och Stella II:s samtal hade spelats in på en videokamera? Skulle inspelningen på något mystiskt vis bara blekna bort och försvinna, ungefär som saker gör i Tillbaka till framtiden när det förflutna har ändrats? Kan det rent av vara så att Stellas beslut att inte göra tidsresan innebär en ändring av hennes eget förflutna som gör att hon inte längre kan minnas besöket av sitt äldre alter ego?

Tanken på ett förflutet som faktiskt kan ändra sig på det viset är rätt obehaglig. Om det skulle vara så finns inget sätt för oss att upptäcka det. Om vi vaknade en dag till en värld en tidsresenär orsakat att Donald Trump vann presidentvalet 2016 så skulle... eller vänta förresten.

Tidsresenären som skjuter Hitler är en annan klassiker. Den illustrerar också vad olika ändringar av det förflutna skulle innebära. Andra världskriget hade så genomgripande påverkan på vår verklighet att det troliga är att flertalet av oss skulle upphöra att existera i samma ögonblick som tidsresenären säg år 1930 låter skottet som genomborrar Hitlers skalle brinna av. Betänk att varje människas existens är ett resultat av enorma tillfälligheter. Våra föräldrar måste i princip ha haft sex vid exakt samma tidpunkt som i den verklighet där WW2 ägde rum. Av alla miljontals spermier måste just den som kom först i den tidigare verkligheten vinna racet i den alternativa verkligheten också. Men i en värld utan kriget skulle många av de personer som blev föräldrar tillsammans aldrig ens ha träffats. Många som dog skulle ha överlevt och fått barn som inte existerar i vår verklighet.

Det här kan man också göra ett intressant moraliskt dilemma av. Att skjuta Hitler skulle troligen rädda livet på miljoner och åter miljoner människor. Men fler ändå skulle upphöra att existera. Troligen också tidsresenären själv – och då är vi dessutom tillbaka till en ny variant av farfarsparadoxen. Det finns mer än en SF-berättelse om vådan av att försöka ingripa i och förändra avgörande händelser i det förflutna.

Andra förändringar skulle sannolikt bara få mer lokala effekter. Men kan vi veta säkert att inte ett böjt grässtrå kan påverka ett viktigt förlopp? I en tidsresenovell av Ray Bradbury färdas en grupp tidsreseturister hundratals miljoner år bakåt i tiden. De är strängt tillsagda att inte röra eller skada något, så att nutiden inte påverkas. Av misstag råkar en av dem ändå ha ihjäl en liten fjäril. Han är orolig när de återvänder till nutiden, men allting verkar vara precis som han minns det. Tills han råkar öppna en bok och läser något i stil med: Dett vaar enn gånng enn liiten prinnzeza som bode i ett slått. Dessutom visar det sig att det senaste presidentvalet fått en annan utgång.

Att det är just en fjäril är förstås ingen slump. Tidsreseskildrare har gjort sin egen version av fjärilseffekten – att en fjärils vingslag på en plats i världen kan starta en kedja av händelser som leder till storm på en annan plats några dagar senare. Bland de mer sevärda filmerna om tidsresor finns just The butterfly effect från 2004, med Ashton Kutchner som den unge man som upptäcker att han kan färdas bakåt i tiden och påverka sitt yngre jag att välja alternativa sätt att hantera en viss händelse på. Men det får oanade konsekvenser varje gång när han återvänder till sin egen nutid.

I SF-litteraturen har alltid novellen haft en viktig plats och ofta passar det formatet bättre för den typ av berättelser som blir riktigt bra science fiction. Självklart finns det mängder av noveller om tidsresor. En av de skickligast utförda jag läst är By his bootstraps, av Robert Heinlein, på svenska översatt till Lyft dig i håret. För att förstå titelns fyndighet måste man läsa hela berättelsen själv. Den är också en skickligt utförd övning i att skildra samma händelser från olika perspektiv, ett litterärt grepp som knappast var särskilt vanligt eller utvecklat när den skrevs år 1941. Den finns att läsa på engelska här: https://archive.org/stream/Astounding_v28n02_1941-10#page/n7/mode/2up.

Det har gått 120 år sen H.G Wells skrev Tidsmaskinen. Egentligen har vi inte kommit närmare någon förståelse för hur det praktiskt skulle gå till att bygga en i verkligheten, vi vet inte ens om det är möjligt i praktiken. Skulle det gå kanske ändå naturlagarna i universum stoppar mig från att ändra det förflutna genom att lämna in den där V75-kupongen som ger mig jackpot. Och om det går, skulle jag verkligen vilja resa i tiden?

Resa framåt? Tveksamt. Att resa ett år eller två är knappast någon poäng, då är det mesta sig ändå rätt likt. Reser jag längre kommer jag antagligen att känna mig mer och mer främmande och bortkommen för varje år som läggs till. Skulle jag ställa in maskinen på exempelvis år 2150 är risken uppenbar att jag och mina erfarenheter, kunskaper och syn på livet är lika hopplöst föråldrade som de skulle vara för en artonhundratalsmänniska som landade i vår egen tid. Dessutom finns alltid risken att man upptäcker att hemska saker kommer att inträffa i framtiden; en kunskap som inte skulle vara så upplyftande att bära när man återvände till sin egen tid.

Resa bakåt då? Nej, det tror jag inte. Det förflutna var på det stora hela taget en bra mycket sämre plats än vår nutid. Bara 100 år bakåt levde den absoluta majoriteten i eller nära nöd, utan tillgång till exempelvis antibiotika och annat vi betraktar som självklart idag. Samhället var också generellt hårdare, konformistiskt och mer intolerant mot det avvikande. Dessutom, vilket man kanske inte tänker på, så vore mina kunskaper i stort sett lika oanvändbara år 1900 som de förmodligen skulle vara år 2150. Jag skulle knappt klara mig som fabriksarbetare med skift på 12-14 timmar, än mindre som hantverkare eller bonde.

Och jag skulle definitivt inte vilja ställas inför Skjuta Hitler-dilemmat, eller något liknande.

Inte ens tidsresor i form av någon slags kamera in i det förflutna vet jag om det vore så trevligt om man tänker efter. Kanske för att få en blick in i människor vardagsliv, men vill man verkligen se berömda historiska ögonblick med tanke på att de så ofta handlar om våld och död? Att se människor förblöda på riktigt på historiens slagfält? Slavar släpa sig till döds i en obarmhärtigt stekande sol med att släpa stenblock till Egyptens pyramider? Människor slitas i stycken av rovdjur på Colosseum?

Nej, det förflutna passar nog bäst som att förbli just det förflutna. Fast spännande och fantasieggande är det ändå att läsa om och fundera kring tidsresor. Skulle jag välja en enda av de litterära och filmiska figurer som rest i tiden så skulle det, trots att hans berättelse egentligen inte innehåller några paradoxer vad jag kan minnas, bli Billy Pilgrim, Kurt Vonneguts antihjälte från Slakthus 5, en märklig kombination av antikrigsroman, psykologisk studie och science fiction som nästa år fyller 50. Jag minns fortfarande välbehaget jag kände när jag såg den första meningen efter förordet:

Hör här: Billy Pilgrim är spastisk i tiden. (I original: Listen: Billy Pilgrim has come unstuck in time.)

En sån bok måste man ju bara fortsätta läsa!

Det är något märkligt kluvet över mitt förhållande till det (S)tatsbärande partiet, det är bara att erkänna. Respekt, irritation, nostalgi, avståndstagande, medlidande, ren ilska ibland, men också en viss förtröstan att de ska kliva fram och klara biffen när det väl gäller. Allt det där finns och har funnits länge när jag tänker på denna märkliga koloss – om än en krympande sådan – till parti.

Det går tillbaka till uppväxten förstås. Jag är ett typiskt barn av medelklassen med två akademikerföräldrar. Men min mamma kommer från en ren arbetarfamilj, med två föräldrar som försakade mycket för att deras döttrar skulle studera. Min pappa var från den övre medelklassen, men hade vänt sig från de tämligen konservativa värderingar som präglade mina farföräldrar och rätt tidigt tror jag blivit en S-sympatisör. Ingen av dem är eller var särskilt radikala, men de trodde på sossarna, deras reformpolitik och förmåga att styra landet klokt. Pappa jobbade ett antal år på Finansdepartementet under Gunnar Sträng och var en stor beundrare av honom för hans intellektuella skärpa, enorma arbetskapacitet och hederlighet.

Inte heller jag är av naturen någon särskilt radikal person och med den respekt mina föräldrar alltid visade om vi talade om politik eller samhällsfrågor så kände jag heller aldrig det typiska tonårsbehovet att revoltera mot dem genom att anta en rakt motsatt ståndpunkt. Alltså övertog jag i stort sett deras åsikter, även om det vore för mycket sagt att påstå att jag var någon passionerad socialdemokrat. Än mindre trodde jag att socialismen var vägen till frälsningen. Men det verkade ju inte sossarna heller tro i praktiken, det fattade jag redan på samhällskunskapen i högstadiet.

Jag röstade på socialdemokraterna i mina två första val som röstberättigad: 1985 och 1988. Men i december 1988 bjöd S-regeringen in Yassir Arafat på ett tvådagars statsbesök. Arafat hade i det läget varken tagit avstånd från terror som medel för att uppnå sina och PLO:s mål eller uttalat någon form av stöd för Israels rätt att existera som självständig stat. Det upprörde mig djupt – jag var mycket mer pro-israelisk på den tiden och lika mycket emot all form av politiskt våld eller legitimeringen av det som jag är idag - och jag fattade ett känslomässigt grundat beslut att absolut inte under några omständigheter stödja partiet i nästa val. Ett löfte till mig själv som jag också höll.

Ser jag tillbaka så förstår jag idag att det fanns andra krafter som verkade också. Nya vänner med åsikter som gick mer åt höger. Min systers engagemang i Folkpartiet och deras ungdomsförbund. Det faktum att jag alltid varit en individualist i grunden som har svårt för kollektivistiska resonemang och idéer om att gruppers rättigheter är viktigare än individers. Sen fanns det också andra symbolfrågor som störde. Värst var kanske kollektivanslutningen.

Denna min resa var förstås inte särskilt originell. Tusentals andra hade gjort den före mig, tusentals andra efter. Som högersosse var steget in i borgerligheten inte så långt, trots att jag fortfarande bar med mig en delvis nedärvd misstänksamhet mot Moderaterna. Liberala idéer hade jag redan från början. Andra har färdats ännu längre och generellt har väljarna länge haft en tendens att röra sig högerut med stigande ålder.

Helt naturligt blev jag i och med detta steg mer kritisk mot S. Under 1980-talet inledde Sverige en process mot en ökad liberalisering av samhället. Regleringar och förbud av olika slag luckrades upp. Diskussionen om att medborgarna själva borde få större valfrihet på olika områden blev alltmer livaktig. Min upplevelse var att sossarna närmast reflexmässigt satte sig emot nästan alla såna förändringar. Endast motvilligt gav de med sig efterhand som de insåg att de inte hade opinionen med sig i frågor som att behålla telemonopolet eller t.o.m rent auktoritära, anti-demokratiska idéer om att förbjuda parabolantenner eftersom programutbudet svenskar då skulle kunna ta del av skulle vara skadligt. Det kändes som att de backade in i framtiden. Ofta upplevde jag deras omsvängningar som rent politiskt ohederliga. Först skällde de som bandhundar på de borgerliga partierna när de la fram förslag om rätten att välja förskola och liknande. För att några år senare gå med på det och låtsas som att de nästan aldrig tyckt något annat.

Idag tycker jag att jag förstår socialdemokratin bättre på den här punkten. Sossarnas grundläggande problem var att de hade regerat ihjäl sig, sin berömda ovilja att släppa ifrån sig regeringsmakten till trots. Under en följd av år hade de haft möjligheten att skapa ett samhälle till stora delar efter sina egna ritningar. Den starka svenska ekonomin decennierna efter andra världskrigets slut gav dem unika möjligheter till ekonomiska reformer.

När bygget nästan var på plats återstod inte så mycket att vara visionär omkring. Och samtidigt började samhällsutvecklingen svänga. En allt mer globaliserad ekonomi, andra och mer individualistiska värderingar som blev starkare och starkare i opinionen. Socialdemokratin kom i otakt med tiden på flera plan. På många sätt tycker jag att deras senaste 30 år eller så varit en kamp för att komma i fas med den igen. Partiet har tvingats till många omprövningar, en del av dem smärtsamma. Men fortfarande känns det påfallande ofta vilset, osäkert om vilket ben det ska stå på.

Alla partier har en spännvidd åsikter inom sig man måste hantera, men frågan är om inte S haft och har de största problemen här. Dess tidiga historia präglades av konfliktlinjen mellan de som ville förändra samhället på demokratisk och fredlig väg och de som ville göra revolution. Det var en bidragande orsak till att partiet splittrades i två delar år 1917, där utbrytarna bildade det som idag är Vänsterpartiet. Att de mest ideologiskt renläriga – och därmed mest verklighetsfrämmande – socialisterna försvann ur partiet innebar dock inte att det inte fortsatte att vara stora skillnader mellan de mer radikala och de mer realpolitiskt inriktade. Det fanns och finns också andra konfliktlinjer. Historiskt har partiet ändå lyckats lösa dem. Förmodligen mycket tack vare viljan och övertygelsen att det viktigaste är att partiet ska sitta vid makten, eftersom ingen annan kan klara uppgiften att regera Sverige.

Ett typexempel var kärnkraftsomröstningen 1980. Sossarna hade en betydande grupp som var starkt kritiska till kärnkraft, men de hade också grupper som exempelvis industrifacken inom LO som hade en motsatt uppfattning och oroade sig för följderna av ett avvecklingsbeslut. Resultatet blev den märkliga ”Linje 2” som varken var ett JA eller ett NEJ, men en någorlunda hygglig kompromiss för de stridiga viljorna inom partiet.

Även om socialdemokratin ofta retat folk som jag på alla politiska kanter med sina kompromisser och kappvändningar så har de också haft en märklig förmåga att komma undan med dem i opinionen i stort. På något vis får de det att framstå som att de alltid varit för eller mot X (X=ståndpunkt i godtycklig, politisk fråga). På något vis lyckas partiledningen ofta komma undan mycket av den egna interna kritiken genom att få det att låta som de egentligen håller med den falang som blivit överkörd. Opportunismen är ibland skamlös. Ta bara frågan som Löfven eller Magdalena Andersson fick efter ”valsegern” 2014 (S gick fram hela 1 mandat och gjorde bara sitt näst sämsta val någonsin sen den allmänna rösträttens införande). Hur skulle det nu bli med de sista jobbskatteavdragen som S varit så oerhört kritiska till undrade reportern. Svaret: Ja de var dåliga och det var väldigt dumt av borgarna att införa dem. Men när de nu var där så skulle S-regeringen ändå inte ta bort dem.

Beslutet var förstås resultatet av taktiska överväganden. En skattehöjning som skulle drabba även många av de egna supportrarna skulle inte vara populär. Dessutom var partiledningen som den oftast ändå är medveten om hur det parlamentariska läget såg ut. S hade inte vunnit, det var Alliansen som förlorat. Men riksdagsmajoriteten var fortfarande inte rödgrön och att gå fram med förslag som alltför mycket var knivar i Alliansens sår skulle kunna leda till nedröstning och politisk kris.

Sen hände ju det ändå, men det är en annan historia.

Jag ska villigt medge här med att min inställning är kluven och inte helt logisk. Ett regeringsdugligt politiskt parti måste kunna rita om sin egen politiska karta ibland efter verkligheten, oavsett om den verkligheten består av ändrade ekonomiska förutsättningar, förändringar i opinionen eller någon annan yttre kraft som partiet inte kan påverka. En socialdemokrati som fortsatt hålla fast vid sina politiska dogmer oavsett omvärlden hade säkert eroderat ännu tidigare, men hunnit orsaka mycken skada innan dess. En styrka hos S har just varit att nå fram till insikter – om än ofta med stor vånda – om att den egna politiken har kommit till vägs ände och måste omprövas. Skattereformen 1990 var en sådan insikt. Trots försvaret för t ex de höga marginalskatterna så insåg till slut tillräckligt många i partiet att något måste göras. Då var man också beredd att ta både den vanliga kritiken från vänster och den interna oppositionen om att ”de rika” gynnades av förslaget som därmed var orättvist.

På samma vis insåg till slut partiet att den egna migrationspolitiken var ohållbar i längden, även om det krävdes de speciella förhållandena hösten 2015 för att komma dit. Då agerade man.

Det är nog inte fel att säga att socialdemokratin varit starkast i nationella krislägen. I kraft av sin styrka i form av röster och sin i grunden pragmatiska inställning har man klivit fram. Ledningen av samlingsregeringen under andra världskriget. Valet 1994 där partiet egentligen inte lovade något annat än att sanera ekonomin och ta itu med de problem som den borgerliga regeringen på grund av interna motsättningar och utmattning av att regera i den värsta ekonomiska kris Sverige drabbats av på 60 år inte hade orkat med.

Att inte ge partiet cred för detta vore orättvist. Tyvärr har det inte varit lika bra under mer normala förhållanden. I valet 2006 var det självbelåtet och – inte för första gången – tondövt för de nya vindar som blåste. Det kunde eller ville inte förstå att väljarna inte upplevde deras senaste år vid makten som någon framgångssaga. 

Socialdemokraterna har det senaste kvartsseklet tappat alltfler av sina väljare. Till rätt stor del är det ett resultat av demografiska och ekonomiska förändringar som det inte råder över. Färre människor lever idag under ekonomiska förhållanden och arbetar i yrken där partiet hämtat sina kärnväljare. Häromdagen hörde jag en samhällsvetare säga att partiet också förlorat sin förmåga att också attrahera många tjänstemän som man förr hade. Det stämmer säkert. Många av de personer i storstädernas välbeställda medelklass som idag lägger sin röst på V, MP eller rentav FI hade sannolikt för bara 30 år sen känt sig tillräckligt progressiva av att lägga sin röst på Socialdemokraterna. Och så har vi förstås flykten av de traditionella LO-väljare till Sverigedemokraterna. Elefanten i rummet som partiet länge försökte att inte låtsas om. Det måste smärta oerhört hos många att SD nu troligen är störst bland den grupp ur vilken en gång partiets kärntrupper kom.

Ja, det verkar råda något av undergångsstämning i det (S)tatsbärande Partiet. Opinionssiffrorna är unikt låga och partiet splittrat om vad som är orsaken och vad som är lösningen. Eller rättare sagt: Alla verkar vilja se en återgång till traditionell, socialdemokratisk politik.

Det är bara det att man inte är överens om vad en sådan egentligen är.

Jag antar att för att orka vara politiker i en demokrati måste man tro på möjligheten att ”nå ut” till väljarna. Att om man bara hittar rätt sätt att förpacka och få ut sin politik så kommer rösterna. Tanken att landskapet därute kan vara sådant att nästan allt man försöker så kommer att falla på hälleberget oavsett hur man anstränger sig.

Nu talar socialdemokraterna lag och ordning och restriktiv migrationspolitik sen ett bra tag tillbaks. Ändå återvänder inte väljarna. Det är inte konstigt om tanken föds att strategin är fel, att man i själva verket borde gå ut med det motsatta budskapet. Tyvärr – för S vidkommande – talar det mesta för att det inte skulle vara bättre. Det här är de frågor som ligger högst på väljarnas dagordning i nästan alla undersökningar. När det gäller migrationsfrågan är opinionen nästan unikt samstämmig: I två nyligen publicerade undersökningar (bl.a. från Novus) uttrycker runt 90% att givet dagens nivå av asylsökande vill man inte ha någon ökning och många vill minska mer. Frågans konstruktion kan ifrågasättas, men trenden är klar: Ingenting tyder på att det finns mer än en mindre grupp väljare att slåss om som vill se en återgång till politiken före hösten 2015.

Sannolikt är det så att det inte finns något rätt sätt för partiet att agera på i valrörelsen. Hur man än gör blir det mer eller mindre fel. Det går förstås att söka en kompromiss och försöka få ut andra traditionella frågor som inte är SD:s hemmaplan. Välfärd, sjukvård, anställningstrygghet. Naturligtvis är det precis såna här taktiska frågor de sitter och klurar på i partihögkvarteret nu.

Tycker jag synd om dem? Ja, det märker jag när jag sitter och skriver detta. Tycker jag att de får skylla sig själva i viss mån? Ja, det också. Vill jag se dem fortsatt vid makten efter höstens val – något som inte är helt omöjligt även vid ett dåligt val som det politiska landskapet nu ser ut? Nej, egentligen inte. Men jag undrar om det kommer att finnas något annat rimligt alternativ. En ännu svagare minoritetsregering som ska försöka manövrera oss i de bistrare ekonomiska tider som förmodligen väntar runt hörnet.

Min röst får inte sossarna den här gången heller. Men nog ändå, om än uppblandat med mer negativa känslor, lite av min kärlek och mer av mitt medlidande. Trots allt.

Det är trettio år sen nu våra vägar korsades. Han var en kille som stack ut från mängden, höjde sig över den i kraft av sina 196 centimeter över havet. Kom till föreläsningarna i hajkkläder, hade håret klippt intill svålen och sällan mindre än några dagars tät skäggstubb. Till det kom ett brett suramål från Västmanlands djupa skogar och ett bullrande skratt.

Vi umgicks inte egentligen de första fem månaderna, jag hade ännu inte fått nån bostad i Linköping och höll mig mest till de andra från Norrköping. Men en dag i början av vårterminen småpratade vi lite av nån anledning. Jag nämnde att jag just fått ett studentrum. ”Va kul”, sa han. ”Då måste vi hitta på någonting. Hör av dig när du flyttat in”.

Tre decennier senare, dagen innan begravningen, insåg jag för första gången fullt ut betydelsen av denna gest. Att räcka ut handen till någon och erbjuda sin vänskap är det kanske viktigaste vi kan göra som människor. Det gjorde Tobbe till mig en januaridag 1988.

Hur ska jag beskriva den tidens Tobbe? En glad och rolig kille som det gick att snacka om precis vad som helst med. Musik, kameror, tjejer, naturen, politik och samhälle, kameror, öl, fiske, sex, människors allmänna tokighet, att vara omskuren, sångtexter, hajk, att vara förälskad, hur det var att vara osäker och rädd för elaka killar när man var yngre, att ha en morsa som trodde på Gud, känslor i största allmänhet. Och en hel del till. Inte sällan med tvära kast mellan ett ganska drastiskt skämtande och allvar. Kanske var det därför han gillade att umgås med mig, då de pendlingarna fanns helt naturligt i mig.

Tobbe var i grunden en väluppfostrad ung man när han så ville. Son till en diakonissa, ett faktum han gärna drog upp som en kontrast till sitt eget liv. Med den där typiska blandningen av allvar och skämt minns jag hur han på ett tidigt stadium visade ett kort på en lång, smal och blyg pojke på ett klassfoto i nian och berättade hur mobbad han varit. Det var ”familjetobbe” som bara något år senare skulle förvandlas till ”folkparkstobbe” och börja åka runt med ett gäng andra killar i samma ålder och dricka sig mer eller mindre redlös på olika småorter i Västmanland. Allt beskrivet med självironi och galghumor.

Att Tobbe var en person som hade sina egna principer insåg jag tidigt. Senare på våren läste vi sociologi och skulle tenta av den en lördag i början av maj. På torsdagen frågade jag honom hur det gick med tentaplugget. Han svarade att han precis bestämt med någon av sina friluftsvänner att åka iväg på hajk över helgen, SMHI lovade nämligen fint vårväder. Den betydligt mer konventionella yngling som var jag frågade en aning upprört hur han kunde ta ett sånt beslut, mer eller mindre kasta bort tiden han lagt ner på plugg och bara hoppa över den ordinarie tentan. Tobbe tittade rakt på mig och sa en enda mening:

-          Det finns omtentor, men det finns inga omhajker.

Som många unga män hade vi regelbundet kärleksproblem. Obesvarad kärlek, relationer som sket sig i inledningsskedet. Relationer som det tidigt blev krångel av något slag i. Tobbe la då fram konceptet ”polarjouren”. Det gick ut på att man alltid fick ringa om man kände att man behövde prata, oberoende av tid på dygnet. Ett frikort som också utnyttjades, inte minst av honom. Jag var ändå inte riktigt beredd när min telefon ringde klockan halv fyra en natt. Visserligen hade vi vända dygn, men inte riktigt så vända. Efter inledande hjärtklappning – hade något hänt farfar eller farmor? – insåg jag att det nog kunde vara Tobbe. Det var det också.

-          Kan du gissa vad som har hänt, sa han med glädjerusig stämma.

-          Nej det kan jag inte, sa jag sömndrucket.

Han bad mig gissa igen, men jag gick bet. Hade någon tjej förklarat sin kärlek till honom? Nej.

-          Jag har köpt världens bästa kniv!

Jag minns att han blev besviken över att jag inte tog denna nyhet med samma upphetsning som han själv.

Det finns många fler historier, en del av dom inte passande att återberätta på det här viset. Med Tobbe kunde man alltid räkna med att det hände saker. Han kunde säga nästan vad som helst till nästan vem som helst. Det uppskattade ibland och ibland inte.

Men.

Det mörka stråket, det fanns ju där från början. Detta ständiga festande, där han på sitt typiska vis gärna tog ett gäng öl eller en flaska vin både måndag, tisdag, onsdag och torsdag. För att sen när vi andra skulle ut på studentpub på fredagen eller lördagen säga att, nej ikväll tänkte han ta det lugnt och vara hemma och titta på TV. Den där känslan att han inte riktigt passade in i eller ville ha ett ordnat liv. Efter två läsår meddelade han oss att han skulle hoppa av. P-linjen var ingenting för honom. Han tog ett tillfälligt jobb på Norrköpingsfängelset och kom hem med historier om mördarna och knarklangarna som satt där på långa straff. Det lät som han kom överens med dem och det förvånade oss inte. Tobbe kunde snacka med vem som helst om han ville.

Sen åkte han iväg upp till Dalarna och jobbade något drygt år på ett behandlingshem. Han tjänade bra och fick ihop till högsta A-kasseersättningen. Sa upp sig, tog ett jobb som elevassistent och stämplade på deltid. När reglerna ändrades så att han inte kunde fortsätta med det utan att få A-kassan sänkt sa han efter ett par år upp sig. Nu skulle han vara arbetslös och njuta av att själv få styra över sitt liv och sin tid sa han. Jag tror inte han hade fyllt trettio än.

Där och då slutade hans arbetsliv och började en tillvaro med stämpling, ”åtgärder” av olika slag och så småningom mer eller mindre meningslösa projekt i ”fas3”. Från början ett medvetet val, där han med sin stora verbala förmåga duperade arbetsförmedlare att tro att han närsomhelst skulle fixa ett jobb. Senare en del i en allt brantare utförsbacke, där han en dag erkände för oss att han inte skulle kunna klara ett jobb nu ens om han ville det.

Ändå var det inte så illa i början. Han hade mer eller mindre konstant relationer med kvinnor. De var inte oproblematiska, men höll nog ändå drickandet i viss mån inom rimliga gränser. Han hade en som han beskrev som sin stora kärlek, men hon ville inte satsa på allvar på honom. Hon tyckte att han var för destruktiv och jag förstår henne. Trots det han kände var han inte beredd att på allvar ändra sig. Envisheten och tjurskalligheten som alltid varit drag i hans person höll på att bli starkare. Till slut, efter flera år, tog deras relation slut. Det blev en annan tjej som Tobbe bildade familj med. De bodde i ett litet, primitivt hus i utkanten av stan där jag hälsade på flera gånger efter min flytt till Stockholm. Så småningom fick de en dotter. Lite försiktigt frågade jag honom hur det var att vara pappa något år eller två senare. Han förstod vart jag ville komma och gjorde något för honom ovanligt:

-          Ja, jag vet att jag alltid sa förr att jag aldrig skulle skaffa barn, för det gjorde bara livet sämre.

Han gjorde en kort paus och såg mig i ögonen.

-          Jag hade fel.

Runt fem år senare sprack relationen under tråkiga omständigheter. Han flyttade till en egen lägenhet och blev helgpappa. Där började färden neråt på allvar.

Det är svårt att skriva om det här. Det är grubbel och dåligt samvete, blandat med ilska mot honom. Känslor jag vet att jag delar med hans andra vänner. Kunde vi gjort mer? Borde vi gjort mer? Men det var svårt. Länge ville han inte ens vidgå sina alkoholproblem. När han till slut ändå gjorde det fanns inte viljan eller motivationen att göra något åt dem på allvar. Vad hade han för liv utan sina öl menade han? Vad skulle vi svara? För även om det var självförvållat så var det ju till stor del sant. Och det mest smärtsamma för honom var att han förstörde relationen till sin egen dotter med sitt beteende och sina alltmer kategoriska uttalanden och reaktioner.

Tobbe var sitt dagdrivarliv till trots en person med stora mängder energi. När han inte kunde kanalisera dem i arbete, familjeliv eller ens ett husprojekt så drev han allt längre åt höger politiskt. Som hans bror sa på begravningen så var han en typisk representant för Sverigedemokraternas tidiga kärnväljare: Ensamma, arbetslösa och arga män. Han skrev mängder av inlägg på olika sajter och fungerade en period som moderator på Avpixlat. Killen som var den första, etniska svensk jag känt som hade en svart, invandrad kompis. Som med en ironisk, men insiktsfull kommentar en gång påpekade för oss andra att om det satt en ensam, arabisk kille i tågkupén så skulle han vara den ende av oss som skulle inleda ett samtal med honom. Som blev kompis med ”turken” han jobbade åt i någon av sina fas3-projekt. Som la ner mängder av energi på att hålla nazister och nazistiska inlägg borta från Avpixlat.

Han lärde sig snart att vi inte var så pigga att diskutera ämnet med honom. Men när han var full och ringde på kvällen kunde han inte alltid låta bli. De sista åren fick han ändå en ökad insikt om att han inte mådde bra av att tänka på dessa frågor ständigt och jämt, drog ner sitt engagemang och undvek oftast ämnet i telefon. Inte för att det var någon garanti för harmoni. Under åren uppstod det konflikter med nästan alla i hans vänkrets tror jag. Då kunde han be folk fara och flyga. Det gjorde vi också ibland. Jag själv något år eller två vid ett par tillfällen. Andra några fler, någon i fler än femton.

Men till slut sträckte någon ut en hand. Han själv eller vi andra.

Jag är medveten om att det antagligen låter konstigt om man läser detta utan att veta vem Tobbe var. En bidragssnyltande alkoholist och rasist med dåligt humör. Allt det där är sant och det var också en bidragande orsak till att jag i perioder inte orkade prata så ofta med honom. Men där finns något mer också. Genom dessa år och sitt tilltagande förfall, förblev han ändå på många vis den Tobbe vi en gång lärt känna. Den drastiska humorn. Killen som kunde prata om allt. Lusten att hitta på roliga saker. Och, tror jag efter att ha tänkt mycket på saken, en förmåga till vänskap. Trots sin envishet, trots sin tilltagande egoism. Trots att han oftast pratade mer än lyssnade. Trots att han ibland kunde vara odräglig när han var full. Han var en vän som alltid hörde av sig (utom då han var arg) och fick en att känna att man betydde något för honom.

Kanske var det också känslan av att han var en liten pojke i en stor mans kropp som aldrig blivit vuxen, aldrig orkat med att axla ansvaret det innebär. Trots såväl intelligens som självinsikt (det sista åtminstone till en viss gräns). Hur skulle vi kunna överge en sån vän i hans nöd? Hur skulle jag kunna göra det?

De sista åren var hans och min relation bättre än den varit på åtskilliga år och vi pratade regelbundet och sågs nån gång ibland. Han hade funderat på om det var någon mening med att fortsätta sitt liv, men efter en canceroperation vi alla trodde gått bra hade han ändå kommit fram till att livet var värt att leva. Även om mörkret inte lämnade honom, även om han inte kunde släppa gamla oförrätter.

Så började han må dåligt förra hösten. Undersökningarna drog ut på tiden och sköts upp. Han fick inga svar, bara allt ondare. Hans familj och vänner blev alltmer frustrerade och oroliga över hans situation. Så ringde han en dag i somras:

-          Jag ska gå rakt på sak. Det är slut med mig.

Hela hans kropp var full av tumörer. Jag orkar inte vara arg längre över det sätt sjukvården behandlade honom på, men nog är det för jävligt. Misstanken att han inte fick den vård han behövde som långtidsarbetslös man över 50 ligger också där och gnager.

Läkarna hade sagt att han var nära döden och troligen för dålig för behandling. Men de beslöt sig att prova. En relativt ny, palliativ kur. Och undret skedde: Hans svaga kropp svarade på medicinen, han började må bättre. Jag hälsade på honom i Linköping, på ett vårdhem där han låg bland gamlingar på 80-90. Han vägde inte mer än 65 kg till sina 196 cm då. Men snart gick han upp i vikt, kunde flytta till den nya lägenhet han precis fått så att han slapp sin gamla i det alltmer förslummade miljonprogrammet. Som cancersjuk hade han nu äntligen ett legitimt skäl att slippa arbeta och slippa jagas av Arbetsförmedlingen. På många vis trivdes han, trots vetskapen om den begränsade tiden han hade kvar, bättre än på många år med livet. Den extra tid han fått såg han som en bonus och var mycket tacksam för. Men priset var en kropp fylld av både morfin och tuffa cancerpiller.

Så levde han i nästan åtta månader och de flesta av oss började tro och hoppas att det kanske skulle kunna bli något år eller rentav två till. Men en dag i mars ramlade han bara ihop och dog enligt läkarnas bedömning ögonblickligen. Chockartat för oss, men kanske barmhärtigt för honom. Han trodde inte att slutet var överhängande nära, han slapp ligga på ett hospice och tyna bort. Men fisket i maj han sett fram så mycket emot blev aldrig av. Det blir jag lite ledsen när jag tänker på.

Efter en lång, kall vår blev det plötsligt sommar den dagen i mitten av april när Tobbe begravdes. Vi satt några stycken i trädgården hos en av hans vänner innan och mindes honom. På gott, på ont. Ärligt upplevde jag. Så blev också begravningen, en borgerlig ceremoni som hans bror höll på Tobbes egen önskan. Han väjde inte för det svåra, det dysfunktionella och skadade i det som blev Tobbes liv. Men han fick också med allt det som ändå var gott, både för Tobbe själv och för andra.

Det är så många sammansatta känslor och tankar i min relation till Tobbe. Om de nånsin går att reda ut vet jag inte. Jag sörjer honom. Jag sörjer honom inte. Det var kanske bäst som skedde (hur länge hade han levt även utan cancern i kroppen?), det var för jävligt det som skedde. Jag var arg på honom för hans livsval, jag tyckte synd om honom. Vi hade roliga och givande samtal, vi hade meningslösa, dränkta i hans fylla (samtal han ändå inte kom ihåg heller). Ibland kom vi nära det väsentliga inne i oss, särskilt sedan han blivit sjuk.

Jag saknar honom.

Tobbe: Jag önskar det gick att få igenom om så bara ett enda, kort samtal till andra sidan. Då skulle jag ringa och skriksjunga The temples of Syrinx med falsettrösten som i och för sig varken jag själv eller Geddy Lee kan åstadkomma längre. Fast egentligen vet jag inte om jag accepterat att du är död, trots att jag stått vid din kista. På minnesstunden efteråt fick jag en känsla av att du mycket väl skulle kunna kliva in, iklädd militärbrallor och t-shirt, och fråga vad vi höll på med för trams. Eller att du ringer med ett ”Ja tjena det var Tobbe” eller ”Braaa draaag i rabatterna”, beroende på din sinnesstämning.

Sov i ro min polare.

Han var den fattige, småländske bondsonen som startade med två tomma händer. Med sina smarta idéer som de platta paketen och en överlägsen känsla för affärer byggde han ett företagsimperium som expanderade ut över hela världen och gjorde honom till en av världens rikaste personer. Ändå fortsatte han att leva ett synnerligen enkelt och sparsamt liv. På sina resor över världen åkte han flygbuss från flygplatserna in till sina varuhus och bodde på enkla hotell. Men han hade en mörk hemlighet…

Ungefär så ser väl den bild ut som många av oss har av Ingvar Kamprad vars långa liv och karriär som företagsledare nu har kommit till sitt slut. Men är den sann?

Ett av världens drygt 300 IKEA-varuhus. Detta är i Älmhult, där allt började.

I ett av de projekt jag arbetat i under min IT-karriär samlade vi på roliga, konstiga och tänkvärda uttalanden och felsägningar som medlemmar i projektet gjort. När vi firade etappslut och delleveranser brukade vi läsa upp och betygsätta dem, vilket var väldigt roligt. Projektets mest filosofiskt lagda person (inte jag) kläckte en gång ur sig frasen Svaret är rätt, men frågan är fel.

I det här fallet stämmer det.

Ju mer berömda och omtalade människor är, desto mer blir deras liv och person en myt. Det är sällan eller aldrig en fullständigt falsk myt, därför att det finns tillräckligt med biografiska fakta att tillgå som var och en lätt kan konstatera att den är riktig. Men myten vinner ändå, därför att vi älskar berättelser. Både goda och onda. Kontroversiella, kända personer är alltid både en god och en ond myt. De bägge myterna förstärker varandra. Ju vackrare saga supportrarna berättar för varandra, desto mörkare måste berättelsen motståndarna målar upp bli.

Ett exempel kan räcka: Barack Obama. Hatet mot honom från den värdekonservativa högern under hans presidentår visste inga gränser. Han utmålades som en bedragare (inte född i USA och därmed utan rätt att inneha presidentämbetet) och förrädare som sålde ut USA och förstörde allting som var fint med landet. Fan vet om han inte var islamist i hemlighet också. Osama Obama som en synnerligen vältalig kvinna brukade skriva på ett dödsstraffsforum jag besökte regelbundet under några år.

Det är lätt att se de besinningslösa överdrifter och rena lögner som byggde den Obamamyten. Men den motreaktion som växte fram, inte minst i Västeuropa var kanske inte mycket bättre den. Obama som president var inte den närmast helgonlika ljusgestalt han utmålades som. Hans utrikespolitik saknade sannerligen inte de ingredienser som USA under så många år blivit så kritiserade för. Han tog aldrig någon tydlig ställning mot dödsstraffet. Jag läste en intressant artikel hur han efterhand under sin presidenttid mer och mer valde ut ”snälla” journalister för intervjuer och undvek skickliga, politiska journalister som kunde ställa jobbiga frågor.

Det är helt enkelt meningslöst att ställa frågan om bilden av en person som blivit väldigt känd eller ökänd under sin livstid är sann. Den är alltid i mer eller mindre utsträckning en myt.

Bakom myten finns, om vi undantar myter som den om kung Arthur och hans riddare, en verklig person.  Letar man en liten stund efter fakta om den verklige Ingvar Kamprad är det inte svårt att hitta saker som både tycks bekräfta och motsäga myternas IKEA-grundare. En nyansering med andra ord.

Att Kamprad var smålänning är helt sant. Men som man kan ana av namnet så kom släkten på fädernet faktiskt från Tyskland. Hans pappa flyttade som barn till Sverige på 1890-talet tillsammans med sina föräldrar. Idag skulle alltså Ingvar Kamprad ha räknats som andra generationens invandrare!

Ingvar Kamprad var kanske inte född med silversked i munnen, men fattig var han inte. Hans farfarsfar hade varit en förmögen godsägare i Tyskland och när hans föräldrar gifte sig fick hans mamma en gård i bröllopspresent. Senare flyttade familjen till den gård som Kamprads far ägde och brukade, E:et i IKEA (Elmtaryd). Hans mamma drev en större diversehandel i Älmhult.

Låt oss ändå idag minnas Ingvar Kamprad för det han faktiskt gjorde. Det var inte lite det. Men lika lite som någon annan företagsledare för ett storföretag gjorde han det förstås ensam. Sant är dock att Ingvar Kamprad startade egen postorderverksamhet vid sjutton års ålder och han tycks redan som barn ha varit affärssinnad. Levererade han verkligen alla varor med cykel från början, eller kan man tänka sig att han fick lite transporthjälp ibland från sin mammas affärsrörelse?

En ung Ingvar Kamprad (från IKEA:s eget bildarkiv)

IKEA:s start tycks ha varit blygsam, trots Kamprads antagna affärsgeni. Det dröjer till år 1951 innan han ger ut sin första katalog. Med tanke på att katalogerna var postorderföretagens skyltfönster och dåtida motsvarighet till webbsida så är det svårt att tro att han haft någon större fart på affärerna innan. Två år senare köper han ändå en möbelfabrik på hemorten och gör en utställningshall för möbler, det första embryot till ett IKEA-varuhus. Fortfarande är man bara en handfull anställda. En av dem heter Gillis Lundgren. Ett par år senare kläcker han idén med att leverera möbler i platta paket. Ja, ni läste rätt. En av de mest bärande idéerna bakom IKEA:s framgång som alltid brukar lyftas fram var inte Ingvar Kamprads egen.

Ett av kännetecknen bakom en framgångsrik entreprenör är dock förmågan att knyta bra medarbetare till sig och lyssna på deras råd. Den förmågan tycks Kamprad ha haft. Drygt tjugofem år senare formger Gillis Lundgren bokhyllan Billy, en av IKEA:s största försäljningsframgångar.

Mot 50-talets slut börjar Ingvar Kamprads rörelse ta fart på allvar och 1965 öppnar han IKEA-varuhuset i Kungens Kurva utanför Stockholm. Det är starten på en expansion utanför Småland som ska bära ut över hela världen i en stadig, jämn takt.

Bakom varje verkligt framgångsrikt företag som på det här viset byggs från grunden till ett imperium står garanterat en verklig entreprenör med mängder av energi. En person som också är beredd att ta risker för att komma framåt. Det råder inget tvivel om att Kamprad var en sån person. Han tog också gärna själv upp misstag och felsatsningar han gjort på vägen mot framgång. Låt oss dock inte glömma att bakom varje verkligt framgångsrikt företag ligger också en god portion tur och timing. Slumpen styr vad som sker i våra liv i långt högre grad än vad både vi själva och författarna bakom all managementlitteratur förstår eller vill erkänna. Kamprad hade turen att etablera sitt företag i den exempellösa period av ekonomisk tillväxt och framtidstro som kännetecknade det från kriget skonade Sverige under 1950- och 1960-talen. Han hade också turen att verka i en bransch där konkurrenterna tycks ha varit trögrörliga och fast i gamla mönster. Han tycks ganska ostört ha fått bygga på sitt koncept med billiga och enkla, men funktionella möbler som kunderna själva transporterar hem och monterar ihop.

Framgång föder framgång. Svenskarnas levnadsstandard skjuter i höjden efter kriget och en inte obetydlig del av inkomstökningarna plöjs ner i nya möbler och annan heminredning som de handlar på IKEA. Vinsterna på en marknad med ganska lam konkurrens kan plöjas ner i nya varuhus som genererar ännu mer vinster att plöja ner i fortsatt expansion. På vägen byggs också målmedvetet en organisation upp med tillverkare som levererar det allt större utbudet av varor IKEA erbjuder. Det är inte helt lätt för en konkurrent att ta sig ikapp och kunna erbjuda något helt liknande.

På Tag själv-lagret på ett av sina varuhus, ett annat av IKEA:s vinnande koncept

Hade några av de här parametrarna, som låg utanför Kamprads egen kontroll, sett annorlunda ut hade det kunnat gå på ett helt annat sätt. I den alternativa verkligheten blir den svenska tillväxten efter kriget inte fullt så hög. Eller så har någon mer etablerad möbelhandlare kommit på liknande idéer och har mer kapital och andra resurser att förverkliga dem än Ingvar Kamprad hade den gången. Då hade vi förmodligen inte ens känt till hans existens.

Ingvar Kamprad var länge en av världens absolut rikaste personer. Beräkningen byggde dock på att man som hans personliga förmögenhet tillskrev den snåriga ägarkonstruktion av stiftelser som ligger bakom dagens IKEA. Självklart kan det ifrågasättas. Han hade också själv sen många år lämnat alla operativa roller i företaget och tycks ha haft en ganska obestämd roll som ”rådgivare”. Säkert hade han fortfarande stora möjligheter i praktiken att påverka beslut i koncernen.   

Till myten Ingvar Kamprad hörde också historierna om hans sparsamhet och enkla vanor. De enkla kläderna, resorna med lokaltrafik mellan flygplatser och IKEA-varuhusen han besökte. Men hur mycket av det var verkligen uttryck för en sparsam smålännings grundvärderingar och hur mycket var en väl uttänkt charad som en del i IKEA:s varumärke och för att sätta ett exempel för sina medarbetare? Jag vet inte om ens hans närmaste har svaret och kanske spelar det ingen roll. De flesta kände nog till att Kamprad i många år levde i ett lyxigt hem i dyra Schweiz och att han hade en vingård i Frankrike där han semestrade. Lyxiga semestrar förekom också. På något vis bet det ändå inte på bilden av honom och säkert har bilden av den sparsamme ledaren haft inverkan på IKEA-koncernens förmåga att hålla nere kostnaderna i stort som smått.

Det som troligen bidrog till att hålla den bilden levande var att Kamprad aldrig verkar ha fallit för frestelsen att bli en Stor Ledare högt ovanför vardagen i sin verksamhet. En ledare allt mindre i kontakt med verkligheten, omgiven av ja-sägare och nickedockor. När han reste runt på sina varuhus gick han runt på golvet och pratade med både personal och kunder. Idén att alla chefer åtminstone måste praktisera i varuhusen har säkert bidragit till företagets förmåga att fortsätta vara framgångsrikt. Alldeles nyligen pratade jag med en kollega som jobbade flera år på IKEA. Hon bekräftade det jag hört andra säga: Att det råder en speciell företagskultur där och att man i mångt och mycket blir som en stor familj, trots låga löner. Hon hade trivts enormt bra och beslutet att lämna hade varit svårt.

Med hustrun Margareta. Enligt Kamprads biograf Bertil Torekull hade hon en stor betydelse i hans liv och var en mycket viktig informell rådgivare vid allt från chefsrekryteringar till affärsbeslut.

Myten till trots så fanns det mörka fläckar i Ingvar Kamprads historia. Engagemanget som ung i en nazistisk organisation. Alkoholproblem. En pappa som inte hade tid med sina söner under deras uppväxt. Trots de sakerna tycks dock på något vis myten ha överlevt. Eller så har vi en större förmåga än jag tror att inse att bakom varje myt finns en riktig människa. En människa som aldrig helt kan vara som myten berättar därför att människor är just bara människor.

Kanske kan de här raderna uppfattas som att jag är kritisk mot Ingvar Kamprad. Det är jag egentligen inte. Det är förmodligen inte fel att instämma i Jan Björklunds uttalande att han var den störste svenske entreprenören under efterkrigstiden fram till nu. En entreprenör med en god portion tur, men det måste en framgångsrik entreprenör ha. En person som varje svensk som förstår att all välfärd kommer av välstånd som i sin tur kommer ur privat företagande har anledning att känna en stor tacksamhet mot.

Ingvar Kamprad. 30 mars 1926 - 27 januari 2018

Årets sista bloggpost bjuder på lite spridda reflektioner kring det år som gått. När jag skriver spridda så menar jag just det, personligt blandas med händelser hemma i Sverige och ute i stora världen. Om det finns någon röd tråd i det hela så har den åtminstone undgått författaren själv.

Att fylla femtio

Jag har en viss dragning åt fixering vid tal som bland annat leder till att jämna födelsedagar orsakar en del existentiellt grubbel och oro. Den här gången förvärrades det hela av funderingar på hur jag borde fira min femtionde födelsedag (själva den egentliga födelsedagen oräknad då). Borde jag inte ha en stor fest och samla all släkt, vänner, bekanta och kollegor? Den frågan plågade mig av och till tt par år innan.

Till slut stannade jag vid det som borde ha varit det naturliga beslutet redan från början: Jag är ingen de stora festernas människa. Jag tycker inte om att vara i centrum på det vis som ett större firande med en själv som festföremål innebär. Jag tycker om att umgås avspänt och opretentiöst i mindre sammanhang, helst inte med fler än fyra-fem personer i taget. Alltså fick det bli en kompromiss. Jag ordnade ett kalas för familjen, jag tror vi blev arton personer. Alla former av tal och uppträdanden undanbads. Ett par mindre kompisgäng ordnade en varsin enklare träff för mig. Det blev fika med tårta på jobbet.

Det räckte bra.

När födelsedagen väl passerats släppte också i princip det existentiella grubblet och jag försonade mig snabbt med att nu vara ”50-something”. Samtidigt går det inte att helt komma undan att tiden går och att jag nu är en medelålders man, knappast ”en kille” längre.  Jag är heller ingen Fredrik Reinfeldt som vid femtio skrev boken ”Halvvägs”. Det går inte att bortse från att jag med all sannolikhet levt mer än hälften av mitt liv redan och att jag nu går in i ett skede i det livet där risken för olika former av hälsoproblem kommer att öka för varje år.

Det gäller nog att leva i nuet tror jag och försöka låta bli tankar som går åt det där hållet. Inget jag varit särskilt bra på historiskt sett, men jag fortsätter öva mig åtminstone.

Opinionsläget

Om man tittar på det aktuella, sammanvägda resultatet av senaste mätningarna från de olika instituten (www.pollofpolls.se ) så kan man ge ett enkelt svar på frågan om vad som hänt i opinionen under 2017:

Inte mycket.

Det har visserligen svängt en del under året för några av partierna, inte minst Moderaterna. Men faktum är att alla partier vid årsskiftet står på ungefär samma läge som de hade när 2017 tog sin början. 

De små förändringarna vore ändå betydelsefulla om det vore val idag och vi leker med tanken att valresultatet faktiskt skulle bli så här. MP har nämligen under året halkat precis under riksdagsspärren. Det ger alliansen minus KD ett litet men ändå mandatmässigt övertag mot S och V. Men i vassen lurar SD som trots en viss tillbakagång ligger flera procent över sitt valresultat 2014.

Det här och att flera partier ligger på gränsen till spärren gör att vi ser ut att gå mot en spännande och mycket oviss valrörelse, när den tar sin början om några månader.

#metoo

Det startade som en liten hashtag och en kvinnas offentliga ilska mot en amerikansk mediemogul som använt sin maktposition till att både sexuella trakasserier och rena övergrepp. Det utvecklades till ett upprop som nästan blev ett uppror. En flodvåg som inte minst här i Sverige svepte genom både sociala medier och vanliga. Flera kända personer förlorade både status och maktposition i dess kölvatten. Däribland män som mer eller mindre högljutt predikat helt andra ideal än vad de i verkligheten själva levde efter. Män som gärna offentligt fördömt andra för verklig eller påstådd omoral. Nu står de där med brallorna nere, avslöjade som hycklare.

Rörelsen runt #metoo har varit både stor och spretig. Naturligtvis har den innehållit inslag av övertramp, överdrifter och brist på proportioner och sammanhang. Men vem kan föreställa sig något med liknande storlek och sprängkraft som inte skulle göra det? Människor är när allt kommer omkring just bara människor. Det allra, allra mesta i den har varit värdigt, relevant och balanserat och ilskan berättigad. De allra flesta som skrivit har avhållit sig från kollektiv skuldbeläggning och fokus har trots några uthängningar legat på fenomenet som sådant. Insikten att det viktiga varit berättelserna, inte frågan om vem gärningsmannen var.  Jag vet också att både jag själv och många andra män fått en både bättre och djupare insikt och förståelse.

Jag är övertygad om att #metoo redan har förändrat framtiden till det bättre. Däremot tror jag att män som i olika grad och på olika sätt inte respekterar kvinnors gränser är ett för stort och komplext fenomen för att kunna förklaras med en eller några få etiketter. Det är inte heller ett problem som kan lösas en gång för alla, lika lite som något annat problem som har att göra med mänsklig interaktion på olika plan. Men med medvetenhet och värderingar som de allra, allra flesta delar kan man komma långt.

Trump

2017 blev året då världens mäktigaste land fick en president med starka narcissistiska och psykopatiska drag. En människa som obegripligt nog lyckades vinna valet några månader tidigare. Det väckte mycket oro och ilska över hela världen och dessvärre måste man säga att de negativa förväntningarna visat sig vara riktiga. Det var inget spel för att vinna över missnöjda och arga amerikaner på sin sida, Trump är precis den han verkar vara.

Det har alltid funnits en fascination kring den starka ledaren och förhoppningar om att en sån ska komma som nån slags frälsare och ställa allt till rätta. Jag förstår den på något plan. Men har man under en del av sin uppväxt tvingats leva i skuggan av en narcissist med psykopatiska drag blir man relativt bra på att känna igen samma egenskaper hos andra. Och får en enorm avsmak för dem. Det gör mig bedrövad att så många människor går på dessa totalt opålitliga och självförhärligande hel- och halvlögner. Samma kan sägas om Putin i Ryssland som obegripligt nog har en hel del supportrar i Sverige på bägge ändar av den politiska skalan.

Det är omöjligt att se i kristallkulan vad som kommer hända under Trumps resterande tre år vid makten. Jag tror personligen inte att det kommer att gå att få honom avsatt eller ställd inför riksrätt. Man får väl fortsätta hålla andan och hoppas att hans rådgivare och ministrar har tillräcklig kontroll över honom för att han inte ska provocera fram en internationell storkonflikt.

Läget i nationen – ”Sverigebilden”

Året började med att statsministern kritiserade en enskild person för att hon uttryckt sig negativt om läget i nationen i utländsk TV. Märkligt, men samtidigt ganska symptomatiskt för debatten om hur det står till i Sverige.

2017 var året då fenomenet ”Sverigebilden” kom att bli livligt debatterat. Från vissa håll framfördes argument om att det var illojalt att skildra situationen härhemma i huvudsak i negativa ordalag. Det kunde påverka vår image som förebild och föregångsland negativt. Fick de inte rentav sina farhågor bekräftade genom Trumps famösa uttalande What happened last night in Sweden?

Statsministern och Alice Teodorescu. Två av de personer som under året diskuterade "Sverigebilden", utifrån rätt olika utgångspunkter.

Själv tror jag att Trumps ord, vad han nu än syftade på, mer var en tillfällighet än ett bevis för att världens strålkastare är riktade mot oss. Folk med högernationella och allmänt konservativa åsikter älskar att skriva om att hela världen skrattar åt oss. Andra tänker sig att vi framstår som ett allmänt ideal. Personligen är jag övertygad om att bägge synsätten bygger på en grav överskattning av detta, vårt lilla lands betydelse i de stora sammanhangen. Vad vi gör och inte gör ger sällan något avtryck i de globala nyhetsflödena eller i medvetandet hos de nära 99,9% av jordens befolkning som inte är svenskar.

Men hur är det då med läget i nationen? Ja, den frågan har väl aldrig människor varit överens om. Att säga att vi har problem säger inte så mycket heller. Problem, även stora, har vi haft i alla tider. En av mänsklighetens stora vanföreställningar är den om guldåldern någon gång i det förflutna, då allt var i stort sett bra. 

Statsvetaren Katarina Barrling sa för några år sen i en intervju att samhället alltid kännetecknas av att det finns trender som går i olika riktningar, men att vi är dåliga på att inse det. Försöker vi ändå betrakta Sverige med den blicken tycker jag bilden är ganska varierad:

-          Ekonomin går som tåget. Arbetslösheten är låg i alla grupper utom en egentligen. De flestas levnadsstandard har fortsatt att öka

-          Vi får fortsatt mycket bra resultat i undersökningar kring allmän tillfredsställelse med livet och trygghet

-          Vår infrastruktur fungerar i de allra flesta fall bra eller åtminstone tillfredsställande.

Samtidigt finns det orosmoln:

-          Bostadsmarknaden och bostadspolitiken.

-          Integrationen

-          Brottsligheten

Under 2017 såg vi för första gången på många år en tydlig tendens till fallande bostadspriser. Samtidigt är bostadsbristen fortfarande akut hög. Ungdomar tvingas bo hemma längre än någonsin i modern tid. Kommunerna har mycket stora problem att ordna fram bostäder åt nyanlända och bostadsköerna växer. Det tråkiga är att en hel del tyder på att vi närmat oss en situation där det blir svårt att bygga bort bostadsbristen, eftersom en stor del av de som behöver bostad inte har råd att efterfråga nyproduktion. Det är en mycket bekymmersam situation.

Integrationen: Tja, det kändes som att 2017 blev det år då det slutligen blev omöjligt att med någon trovärdighet förringa problemen. Samtidigt som man naturligtvis inte ska glömma bort att det är en stor och komplex sak.

Självklart integreras många människor alldeles utmärkt i samhället om de bara får några år på sig. Men det sociala och ekonomiska utanförskapet i ett ökande antal bostadsområden går inte längre att sopa under mattan. Det mesta tyder på att det här blir en av de viktigaste valfrågorna, men tyvärr är det svårt att se att något parti har lösningar som kan ge en tydlig vändning.

I Stockholm tyckte två tredjedelar av de tillfrågade i en undersökning att integrationen fungerar dåligt i kommunen. Bara 4% tyckte att den lokala politiken på området var framgångsrik. Det är ett svidande underbetyg och i sig oroande inför framtiden.

Brottsligheten har varit ett hett debatterat ämne i några år nu. Även här känns det som att 2017 medfört en trendvändning där talet om att Sverige minsann aldrig varit tryggare än nu till stor del har tystnat. I slutet av året bekräftade också BRÅ:s nationella trygghetsundersökning (NTU) att vi tyvärr verkar se en ökande trend för flertalet av de brott som verkligen gör oss otrygga. Antalet mord kommer även i år av allt att döma att hamna på en för svenska förhållanden hög nivå. Det ligger också en tragisk symbolik i att på årets sista dag så har ännu en ung man skjutits till döds i ett av våra så kallade utanförskapsområden.

I det stora hela tycker jag ändå att vi ska vara fortsatt tacksamma över att vi lever i ett land som både ekonomiskt och socialt tillhör de tryggaste i världen.

Terrordådet på Drottninggatan

Det hände också hos oss till slut. Man får vara tacksam att inte fler dog och skadades svårt.

Känslan av att sitta på sin arbetsplats bara några kilometer därifrån och inte veta om man vågade gå ut eller inte (det rapporterades ju om skottlossningar på flera ställen) är svår att beskriva. Likaså känslan av att söka efter sina barn på telefon för att förvissa sig om att de var i säkerhet.

Sverige som nation hanterade händelsen med förvånansvärd fattning och värdighet. Jag har ändå en misstanke om att det var den relativt begränsade omfattningen av dådet som gjorde detta möjligt. Hur hade vi känt om det istället varit en grupp beväpnade jihadister som gått in på en skola eller förskola och skjutit ihjäl hundratals barn?

Från manifestationen på Sergels torg

Problemen bakom terrorn är inte lösta, men jag känner mig ändå tacksam för att IS ”kalifat” i stort sett krossades under 2017. Jag tror nämligen att flertalet jihadister är ”medgångssupportrar”. Det blir svårare att rekrytera villiga krigare och terrorister nu när drömmen krossats. Ensamvargarna, som Akilov verkar tillhöra, kommer säkert att fortsätta begå terrordåd. De drivs mer av hat och bitterhet och det är ännu svårare att stoppa en ren ideologisk extremism. Men de är trots allt väldigt, väldigt få. Det tycker jag att vi kan unna oss att vara tacksamma för.

Positiva nyheter

Som vanligt domineras nyhetsflödet av dåliga saker som händer i världen och här hemma. Det gäller att komma ihåg att det händer många bra saker också. Här är en artikel från SVD som listar några:

https://www.svd.se/2017-inte-alls-bara-elande--har-ar-30-positiva-nyheter

Mitt eget 2017

Det blev ett bra år och det är jag väldigt tacksam för. Vissa mödor och bekymmer fanns förstås, men så är det ju i allas våra liv. Det stora hela är dock bra. Jag fick vara fortsatt frisk . Därmed har jag kunnat fortsätta träna och hålla mig i form, vilket jag mår väl av både fysiskt och psykiskt. På jobbet gjorde vi en stor och mycket viktig leverans i det projekt jag arbetat drygt två och ett halvt år i nu. Vi har fortfarande mycket kvar, men jag tror att vi kommer att klara det.

Jag har så jag klarar mig och kan få en liten guldkant på tillvaron utan att behöva vända på slantarna alltför mycket. Jag har saker att göra som jag gillar att göra, både på jobbet och på fritiden. Jag har en familj där alla tycker och respekterar varandra. Jag har kärlek och en klok kvinna vid min sida. Tack för det och gott nytt år till alla och envar!

Idag är en dag att verkligen fira. Våra grannar i öster har varit självständiga i etthundra år. Sist av de nordiska länderna vann de till slut sitt oberoende, men priset har som vi ska återkomma till varit mycket högt.

Det är i Finland de troligen äldsta spåren efter mänskligt liv i Norden finns. De är faktiskt så gamla att de daterar sig före den senaste istiden, för runt 120 000 år sen. Efter istiden dröjde det dock flera tusen år längre än i Sverige innan det dyker upp fynd. För lite mer än tiotusen år sen verkar jägar- och fångstgrupper ha kommit syd och sydost ifrån. Vilket eller vilka språk dessa grupper kan ha talat vet man inte. Däremot kan man när man tittar på de finsk-ugriska språkens utbredning dra slutsatsen att det som skulle bli det finska språket kommit österifrån. Det har med största säkerhet talats i området i åtminstone 2 000 år, förmodligen längre.

Från öst har också en hel del av de kulturella influenserna och handelsutbytet kommit. Samtidigt märks redan under bronsåldern att det förekommit mycket kontakter med de skandinaviska länderna. Det läget mellan Väst- och Östeuropa har på många vis kommit att prägla Finlands historia på gott och ont.  

Även genetiskt har finländarna en blandad härkomst. I boken Svenskarna och deras fäder från 2016 sammanfattar Karin Bojs och Peter Sjölund resultaten av DNA-prov på Y-kromosomer från tusentals män i bl.a Sverige och Finland. Av dem kan man se att många finska män härstammar i s.k rakt fäderne från en gemensam anfader som beräknas ha levt i trakterna av Uralbergen och Ladogasjön för drygt 4 000 år sen. Därifrån har sen hans ättlingar i flera omgångar migrerat västerut. De anlagen är särskilt vanliga i inlandet och österut. I kusttrakterna däremot dominerar Y-DNA som kan spåras västerut. Det är samma anlag som är de vanligaste bland etniska svenskar och det mesta pekar mot att personer med samma härkomst levde i nuvarande Finland redan för flera tusen år sen. Precis som människor från Finland flyttat till Sverige i många omgångar.

Det är ont om källor till Finlands förhistoria. Det verkar ändå gå att slå fast att ett jordbrukssamhälle gradvis växt fram i det glesbefolkade landet. Helt klart har utvecklingen på de båda sidorna om Östersjön haft många gemensamma drag. Men där ett embryo till en statsmakt börjar växa fram i Sverige på 1000- och 1100-talen tycks det i Finland på sin höjd ha funnits mindre hövdingavälden och mer löst sammansatta grupper. Kristendomen anlände ännu senare än i övriga Norden. Den processen är också början på det som skulle bli en runt sexhundra år lång svensk överhöghet. I början av 1200-talet får en svensk kung en slags välsignelse av påven att lägga under sig Finland och göra det till ett svenskt missionsområde. Några starkare maktgrupper som kunde bjuda allvarligt motstånd till de svenska trupper som tillsammans med präster och annat kyrkfolk anlände till Finland verkar inte ha funnits.

När vi ser på vår gemensamma historia med svenska ögon så bör vi inte glömma detta. Vi började som en ockupationsmakt och förblev det också i vissa stycken. Snart var dock Finland en integrerad del av vårt land, den s.k östra rikshalvan. En ganska omfattande migration från nuvarande Sverige startade redan i slutet av 1100-talet och ledde till en språksituation där som mest ungefär en fjärdedel av befolkningen hade svenska som modersmål. Finska talades i huvudsak på landsbygden och i mindre städer och hade ingen officiell ställning. Överheten var svenskspråkig, men man måste också minnas att det är en förenkling av helheten. Det har hela tiden funnits många svenskspråkiga som var småbönder och fiskare, lika fattiga som sina finsktalande grannar. Finskspråkiga personer som steg uppåt i samhället började ofta tala svenska hemma. Med reformationen på 1500-talet började man också predika på finska i kyrkorna i de finskspråkiga församlingarna. Efterhand kom också lagar och förordningar att skrivas på bägge språken.

Så kommer 1809 och Gustav IV Adolfs misslyckade krig mot Ryssland. Med svenska ögon framstår det naturligtvis inte som en positiv, historisk händelse. Vi förlorar en stor del av vårt land och en hel del av vår självkänsla, redan kantstött efter det snöpliga slutet på stormaktstiden med Karl XII:s nederlag. Finland hamnar under rysk ockupation och förblir så i mer än ett sekel. Men för Finland är det hela inte enbart av ondo. Man får en relativt hög grad av självstyre i det ryska tsardömet. Och brytningen med Sverige gör tillsammans med de nationella idéer som växer fram under 1800-talet att en tydligare finsk identitet börjar växa fram. Författare börjar skriva alltmer på finska och även många svenskspråkiga väljer att övergå till landets huvudspråk. Samtidigt som det svenska har överlevt hela vägen fram till idag och förblivit en viktig del av det som är det finländska.

Eposet Kalevala, kanske det viktigaste verket av alla de som under 1800-talet och början av 1900-talet skrevs för att skapa en finskspråkig litteratur och ett medvetande om den egna historien.

Mot slutet av 1800-talet hårdnar den ryska ockupationen och försök till förryskning görs. Finländarna gör dock motstånd så gott de kan. Under första världskriget försvagas av tsarväldet och 1917 utbryter ryska revolutionen. Ett maktvacuum uppstår. Tiden är nu inne för den självständighetsrörelse som länge växt fram i Finland att handla. Idag för 100 år sen förklarade man sig självständiga.

Tyvärr skulle glädjen bli kortvarig. De interna motsättningarna mellan olika grupper i det nya landet var starka och i början av 1918 utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan ”de röda” och ”de vita”. Det är ett mycket sorgligt kapitel och länge – kanske fortfarande – något av ett nationellt trauma. Om alla krig kan sägas vara smutsiga så gäller det nog i särskilt hög grad inbördeskrig. Bägge sidor begick övergrepp och oförsvarliga våldshandlingar. De vita gick dock segrande ur kriget efter drygt 3 månader, delvis med hjälp utifrån. Därmed grusades också de ryska kommunisternas planer på ett rött Finland som skulle ingå i det kommande sovjetväldet.

Över 5 000 människor på den vita sidan stupade eller mördades. På den röda sidan dog över 30 000, många i de fångläger som upprättades efter krigsslutet. Om allt det här vet vi i Sverige skamligt lite.

Ett sargat Finland påbörjade ändå sin tillvaro som ett självständigt land. Motsättningarna fanns kvar och fortfarande var det ett fattigt land där stora delar av befolkningen levde under mycket kärva villkor. Sakta, sakta började ändå livsvillkoren förbättras.

Så, bara lite mer än tjugo år efter självständigheten och inbördeskriget hamnar Finland mot sin vilja på den storpolitiska arenan. Den stora grannen i öster, nu under namnet Sovjet, har inte på något vis upphört att vara vad den alltid varit och alltjämt  är: En aggressiv, imperialistisk översittare med liten eller ingen respekt för sina grannar.  Med den starkes rätt och utan varje laglig eller moralisk grund kräver kommunistregimen i oktober 1939 ett antal landavträdelser med varierande villkor. I praktiken planerade Stalin för en fullskalig ockupation. När Finland vägrade acceptera villkoren gick sovjetisk militär till anfalla den 30 november.

Den sovjetiska armén var på papperet vida överlägsen i både manskap och utrustning. Men finländarna hade ett par fördelar. De stred i välbekant terräng, de anfölls ju i sitt eget land. De stred också med långt större motivation och med moralen på sin sida. Stalin trodde att kriget skulle ta 10-12 dagar med relativt små förluster.

Drygt tre månader senare hade mellan 130 000 och 200 000 ryska soldater stupat och ännu fler sårats. Det var åtminstone 5-6 gånger så många som på den finska sidan.

Soldater med maskingevär i skyttevärn under vinterkriget

Finland bad Sverige om hjälp. I det känsliga världspolitiska läge som rådde var som alla vet Sveriges linje att försöka hålla sig utanför alla konflikter. Ändå fanns en stark opinion under parollen ”Finlands sak är vår” och många kände en djup skam och vrede över att vi inte gick in i kriget på Finlands sida. Sverige lämnade ändå en omfattande materiell hjälp, även i form av vapen och ammunition, och tusentals svenska frivilliga deltog.

Trots sitt tappra motstånd var Finland ändå tvungna att ge upp och gå med på ett fredsfördrag i mars. Genom att inte godvilligt gå med på en kommunistisk våldtäkt av sitt land hade man ändå hamnat i en avsevärt bättre sits än annars. Det var helt enkelt för riskabelt för Sovjet att fortsätta kriget och därmed låsa resurser man behövde ha i beredskap på andra ställen. Av ockupationsplanerna blev därmed inget.

Kriget hade haft ett fruktansvärt högt pris: Nästan 25 000 människor, i huvudsak yngre män, hade mist livet och många var svårt sårade. Ryssarna hade också bombat många civila mål och bland de döda fanns även närmare 1 000 civila.

Det var fred, men Finland hade förlorat alla de landområden man kämpat för. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot att man drygt ett år senare själva valde att gå till anfall mot Sovjet efter att Molotov-Ribbentroppakten hade upphört med Nazitysklands anfall. Det handlade också bland mycket annat om att hundratusentals finländare tvingats fly från de ockuperade områdena och nu levde mer eller mindre som flyktingar i sitt eget land.

Fortsättningskriget pågick 1941–1944 och är omdiskuterat, kanske främst därför att Finland under Mannerheim valde att fortsätta sin offensiv in på ryskt område efter att ha återtagit sina egna områden. I detta låg såvitt jag förstår både militärstrategiska överväganden och en del stormaktsdrömmar som kanske inte riktigt tålde dagens ljus. Men det förtar ju inte på minsta vis hedern för de hundratusentals soldater, lottor och andra som kämpade för sitt land och sin självständighet mot en våldsam diktatur.

Det gick bra till en början, men efterhand vände krigslyckan och 1944 startade en stor, rysk motoffensiv. Finländarna drevs tillbaka och under detta återtåg stupade många människor. I början av september ingick parterna ett fredsfördrag. Det blev en tung fred för Finland. Än en gång fick de avträda de områden de förlorat i vinterkriget och dessutom ytterligare områden. De fick också ett stort krigsskadestånd till Sovjetunionen som det skulle ta åratal att betala av. Dock hade man än en gång lyckats undvika ockupation: De ryska trupper som var tilltänkta för detta skulle istället användas i tåget mot Berlin som Sovjet var oerhört angelägna om att inta före de västallierade.

Över 60 000 finländare dog i kriget. Många fick fly sina hem igen och mängder av barn skickades p.g.a de svåra tiderna till Sverige där många också blev kvar. Jag har träffat flera stycken och fått höra en del av deras historia.

Finska krigsbarn med sammanbitna miner. De måste ha varit så ledsna och rädda och längtat så oerhört efter sina familjer hemma i Finland.

Så började Finlands efterkrigstid. I skuggan av en stor granne tvingades man till en svår balansgång och olika eftergifter för att inte reta den ryska björnen till ett nytt anfall. Taktiken var framgångsrik, inte minst tack vare Urho Kekkonen, president i 25 år, som byggde upp goda kontakter med Kreml. Men Finland var fortfarande fattigt. Tre krig hade tagit en stor tribut till skillnad från det priviligierade grannlandet i väst som i huvudsak genom ren bondtur sluppit ifrån allt. Den ekonomiska ojämlikheten var grunden för den stora finska emigrationen till Sverige under flera decennier. Hundratusentals finländare kom hit för att arbeta i vår alltmer framgångsrika industri och serviceyrken. Många återvände efter ett antal år, men väldigt många blev också kvar. Alltmer framgångsrika och idag av i stort sett alla skulle jag tro sedda som en självklar del av vår befolkning.

När jag tänkte på den här bloggposten slog det mig hur många som korsat min väg genom åren. Kompisar, goda grannar och kollegor och nu till och med familj. Tiina, Taina, Jaana, Janne, Sebastian, Barbara, Esa, Matti, Roland, Eero, Päivi, Carola, Pia, Jussi, Esko och så förstås Anja. Och flera till jag tappat namnet på just nu. Sen måste jag ju förstås också nämna alla trevliga finlandssvenskar jag lärt känna genom mitt ordspelande, personer som jag tror att spelet har en särskild betydelse för eftersom deras modersmål till skillnad från mitt är ett minoritetsspråk: Gerd, Mikael, Anita, Anders, Ann-Christin, Bobbi, Marianne, Pia och Stefan m.fl

Jag har besökt Finland vid ett antal tillfällen, första gången som trettonåring då vi bilade genom norra Finland. Senast nu i november för att spela de första svenska mästerskapen i Scrabble på finsk mark. Ett alldeles utmärkt ordnat arrangemang i ett finsk-svenskt kulturcenter på gränsen mellan Helsingfors och Esbo. I vintras fick jag också följa med till den lilla ort i södra Finlands inland där Lisas mammas familj kommer ifrån. Där fick jag den stora äran att träffa två livslevande krigsveteraner från fortsättningskriget, bägge långt över 90 år gamla. Även om vi fick tala med Anja som tolk – för tyvärr kan jag som flertalet svenskar inte tala vårt grannspråk – var det en fascinerande upplevelse.

Det började gå bättre för Finland också till slut och en stor del av det ekonomiska gapet till Sverige har hämtats in. Nokia blev en framgångssaga utan dess like och med Sovjetunionens sammanbrott fick Finland den möjlighet att fullt ut bli en del av det Västeuropa som landet vill och ska tillhöra. De är medlemmar i EU, har bytt ut sina finska mark mot euron och har, väl medvetna om sitt potentiellt utsatta läge, inlett ett samarbete med NATO. Med oss i Sverige är förhållandet sen länge gott, även om jag tror mig förstå att de fortfarande gillar att racka ner på oss som varande lite löjliga och fjolliga i största allmänhet. Allt står inte väl till i Finland, lika lite som nån annanstans. Bland annat har konjunkturerna inte varit lika gynnsamma där som här på senare år. Men jag tror ändå att Finlands framtid är ljus och jag önskar alla finländare ett stort, stort grattis på hundraårsdagen av er självständighet. En självständighet och frihet ni till skillnad från många av oss svenskar av bitter erfarenhet förstår inte är självklar.

Nej, Finland har inte glömt sin historia. Och idag, på självständighetsdagen, står hedersvakt vid gravarna där de stupade från Vinterkriget och Fortsättningskriget vilar.

Ett finare sätt att minnas deras offer och kampen för att kunna fira denna självständighet har jag svårt att tänka mig.

Från dagens manifestation på en kyrkogård i Vanda. Hedersvakter i samma ålder som de stupade (Bild från Hufvudstadsbladet)

Jag kommer fortfarande ihåg fascinationen första gången jag hörde talas om Stephen Wiltshire. Det var nån gång i slutet av 80-talet, i ett program om människor med särskilda talanger och förmågor.

En skolklass i London med barn i tioårsåldern gör en utflykt. De besöker bland annat Royal Albert Hall, där de går runt och tittar en liten stund. Tillbaka i skolan får barnen penna och papper och uppmanas att teckna av det de sett. Barnen sätter igång. En liten, färgad pojke håller blyertspennan klumpigt, men tecknar under djup koncentration. Fram växer en teckning som återger byggnaden så att man direkt förstår att det är den. Och inte bara det. Perspektiv, proportioner, skuggningar. Allt ger intryck av att vara gjort av en driven tecknare.

När teckningen sen jämförs med den riktiga byggnaden ser man också att det finns en nästan exakt detaljskärpa i den. Antalet fönster på teckningen är detsamma som på den verkliga byggnaden, utsmyckningar på taket, olika delars placering i förhållande till varandra. Man får även se en teckning pojken gjort av en berömd katedral. Samma där. Även bortsett från minnesförmågan hade det varit en extremt talangfull teckningsinsats av en vanlig tioåring. En man som varit ledare för London Royal Academy of Arts beskrev honom som den största talang han någonsin stött på under alla år bland barn och unga.

The Natural History Museum, tecknad av Stephen 1983 då han var nio år gammal. Denna liksom alla andra teckningar kommer från hans egen hemsida www.stephenwiltshire.co.uk  För den som vill jämföra med verkligheten:

Men Stephen Wiltshire är ingen vanlig tioåring. Klassen han går i är en specialklass. Stephen är autistisk. När han som femåring skickades till specialskolan hade han fortfarande inget talat språk.

På skolan fortsatte han till att börja med att leva i sin avskärmade värld. Lärarna upptäckte dock snart att han tyckte om att rita. De uppmuntrade intresset, men insåg också att det kunde vara en väg att få Stephen att börja kommunicera. De prövade att inte ge honom de saker han behövde för att kunna teckna. Efter ett litet tag yttrade då Stephen sitt första ord: ”Paper”. Han fick sitt papper. Det var också början på en process där Stephens isolering gradvis bröts i takt med att han tillägnade sig ett talat språk och lärde sig läsa och skriva.

Till att börja med var han mest intresserad av att teckna bilar och djur, men i sjuårsåldern blev han fascinerad av arkitektur och byggnader. Den fascinationen har han fortsatt bära med sig genom livet. Med hjälp av sina lärare fortsatte han att förkovra sig. Han läste böcker om arkitektur, gick på utställningar och deltog i teckningstävlingar. Han började också tjäna en del pengar på sina teckningar.

Canary Wharf, London. Teckning från 1988, Stephen är nu 14 år gammal.

I tonåren fick Stephen – son till invandrare från Västindien – göra sitt livs första utlandsresa. Den gick till New York. Där fick han bland annat träffa neurologen och författaren Oliver Sacks. De två utvecklade en livslång vänskap och Sacks skulle senare komma att skriva om Stephen i sin essäsamling ”En antropolog på Mars”. Vid den här tiden upptäckte hans lärare att han hade en talang till: Ett absolut gehör. Idag är också att spela piano och sjunga ett av hans intressen.

Vid sitt första besök i New York fick Stephen träffa Dustin Hoffman. Rain Man är fortfarande en av hans favoritfilmer.

Även om Stephen Wiltshires teckningar som barn visade på en extrem talang så är de kanske inte fulländade. Savantsyndrom, ett tillstånd som uppträder bland människor med autism eller förvärvade hjärnskador, är sällsynt. Det rör sig om kanske 10% av det totala antalet drabbade och oftast är förmågorna mer avgränsade och mest anmärkningsvärda när de jämförs med personens intellektuella förmågor i övrigt. Oftast utvecklas inte heller förmågan nämnvärt från när den först noteras. Men det gäller inte Stephen. Han fortsatte att förkovra sig och hans teckningar blev allt mer drivna. De lite darriga linjerna man kan notera i hans barnteckningar, förmodligen ett resultat av motoriska problem, försvann gradvis. Bilderna blev mer och mer realistiska och genomarbetade.

Denna teckning, av Kreml i Moskva, är daterad 1 januari 1990. Stephen var 15 år när han ritade den.

Stephen har givit ut flera böcker med sina teckningar och har sen rätt många år en hemsida där man kan titta på dem och även beställa tavlor med valfria motiv.

Kring millennieskiftet var Stephen fortfarande en ung man. Han had redan gjort sig ett namn inte bara som talangfull barnkonstnär, utan också för sina teckningar av byggnader i London och New York. Nu började nästa steg i hans konstnärskap. Som ett led i en TV-dokumentär fick han åka en kortare helikoptertur över London. Nere på marken igen arbetade han i tre timmar med en stor panoramateckning över vad han sett. Teckningen innehåller tolv kända landmärken och över 200 andra byggnader. Alla perspektiv är perfekt återgivna, alla avstånd och proportioner stämmer. Nästan varenda detalj i teckningen är korrekt.

London från en helikopter. Del av större panoramateckning. 

Stephen Wiltshire tycks ha ett nästan perfekt minne när det kommer till visuella intryck. Där våra ”normala” hjärnor ständigt förenklar och sorterar bort information tycks hans ta in så gott som allt den ser. Och efteråt kan han med lätthet fästa ner minnet av det han sett på papper. Detaljrikedomen i det han tecknar beror på hur mycket tid han har till sitt förfogande, inte på vad han faktiskt minns. Ska han rita av en enskild byggnad så kan han precis som när han var liten betrakta den en kort stund från några olika vinklar. Sen kan han teckna den med fönster, skorstenar, ornament och takpannor på rätt plats och i rätt antal. Hur det går till? Det finns flera teorier om vad som egentligen händer i hjärnorna på de savanter som har detta fotografiska minne för detaljer. Men ingen vet idag vilken, om någon, som stämmer. Vi kan bara konstatera att han på ett unikt vis kan kombinera förmågor inom två olika områden där han inom vart och ett är vida överlägsen de flesta av oss andra. 

Panoramat över London blev inledningen på en rad liknande projekt som Stephen genom åren genomfört i städer över hela världen. Ibland under stor uppmärksamhet. År 2014 tecknade han ett stort panorama över Singapore, samtidigt som besökare kunde studera honom i arbete. På fem dagar kom över 150 000 besökare.

Stephen arbetar på sin panoramavy över New York

Framgångarna gjorde att Stephen också vågade öppna ett eget konstgalleri i London, tillsammans med sin syster. Det är också hon som hjälper honom med mycket av det som rör hans kontakter med omvärlden. Stephen har för länge sen brutit den isolering hans handikapp tvingade in honom i som barn. Han tycker om att träffa människor, att kommunicera. Men han är fortfarande autistisk och behöver hjälp i sin vardag. När han talar är det fortfarande lite osäkert, liksom lite dröjande. Enligt sin syster förstår han inte heller vidden av sina svårigheter.

Vy över Kuala Lumpur

Samtidigt är han, trots den speciella kombinationen av funktionshinder och exceptionell talang, en alldeles vanlig människa. Han gillar amerikanska bilar från 70- och 80-talen, lyssnar på flera olika musikstilar (inte minst när han tecknar) och tycker att blonda tjejer är snyggast.

En Oldsmobile 1971. Människor syns inte jätteofta på Stephens teckningar. Den här ritade han 1993, 19 år gammal

Londons röda bussar, tecknade mot en stad som i övrigt går i gråskalor, är ett annat favoritfordon för Stephen. Här föreställer han sig hur det kan ha sett ut flera decennier bakåt i tiden.

Stephen Wiltshire har fått smeknamnet ”den mänskliga kameran”. Men jag vet inte om jag tycker att det är särskilt rättvist mot honom. Det finns de som tycker att han och andra savanter saknar egentlig konstnärlig förmåga. De bara reproducerar det de ser eller hör, utan att addera några egna tolkningar eller känslor. Andra säger något annat. De menar att Stephen visst adderar egna upplevelser. Han väljer ibland att framhäva saker på bekostnad av andra, han kan lägga till mer dramatiska skuggeffekter. En del av hans teckningar är delvis färglagda för samma effekt. Han är ingen automat, ingen kamera. Han är en konstnär som vilken som helst, även om han på både gott och ont arbetar utifrån väldigt speciella förutsättningar.

Stephen har studerat teckning och målning och tagit en examen. Även om han alltjämt föredrar att teckna i svartvitt så visar denna målning i olja som var ett skolarbete hans talang även för färger. Motiv från New York

Big Ben en regnig kväll. En av mina favoritteckningar.

Själv vet jag ingenting om konst egentligen. Men jag tycker om Stephens bilder, inte bara som de fantastiska minnesprestationer de ofta är. De är fascinerande att titta på och har i mina ögon ofta en stillsam, men ändå dramatisk kvalitet. Man vill liksom vara på det där stället eller vid den där byggnaden han ritat av och se dem i verkligheten. I min värld är det definitivt konst.

Som avslutning: Stephens femdagars projekt med att teckna Singapore efter en flygtur över staden och ett lite längre klipp om en av Stephens projekt från sin födelsestad London där han fortfarande bor.