Föreställ dig att du satt dig till bords för att äta en god middag tillsammans med din partner eller kanske några goda vänner. En av dina favoriträtter serveras. På gott humör och i harmoni med universum fyller du gaffeln, stoppar in i munnen och börjar tugga.

Då: I stället för den förväntande upplevelsen känner du smaken (eller snarare doften) av något skämt, kanske rentav ruttet. Din reaktion blir instinktiv. Du lutar dig framåt, spottar ut maten på tallriken och drar upp överläppen i en grimas. Du får till och med en impuls att kräkas, men den lyckas du med viss möda undertrycka. Hela ditt sinne fylls av intensiv motvilja och obehag. Du känner, kort sagt, äckel.

Det du just varit med om är ett resultat av en process som aktiverades i en del av hjärnan som kallas insula, eller insulära cortex. Den har en rad olika uppgifter. Bland annat tar den emot signaler från kroppens organ. Det systemet har vissa brister jämfört med hur hjärnan tolkar signaler via motoriken från hud, muskler och leder. Därför är det vanligt att vi inte kan lokalisera exakt var någonstans inne i kroppen den där molande värken har sitt ursprung. I värsta fall yttrar det sig mer som en allmän obehagskänsla. Särskilt svårt är det för små barn som ofta upplever att det onda kommer från magen även då problemet sitter någon helt annanstans.

Insulära cortex anses också vara bidra i ett flertal andra kroppsliga och mentala funktioner och vid experiment har det kunnat visas att den aktiveras när vi lyssnar på musik.

Din reaktion på den dåliga maten hade varit ungefär likadan om du varit en näbbmus eller utter. Ett mindre antal arter har anpassat sig till att äta ruttnande kött, men för dem som inte har det så aktiveras insulära cortex om de råkar få det eller något annat med skämd smak/doft i munnen. Den reaktionen står utanför viljans kontroll. Eftersom du är en människa kan du beroende på styrkan i upplevelsen ändå undertrycka delar av den. Så i vårt exempel tog antagligen någon del av din pannlob över och stoppade din impuls att också kräkas mitt framför ögonen på din partner eller dina vänner.

Styrkan i försvarsmekanismen är så stark att du inte ens behöver stoppa något äckligt i munnen för att aktivera den. Det räcker att tänka på det. Är den inre fantasin tillräckligt stark kan du till och med känna av äcklet som en hulkning i matstrupen.

Äckel fyller oss med mycket negativa känslor. Motviljan är intensiv. Det är lätt att förstå att det ligger ett evolutionärt överlevnadsvärde i att organismer reagerar på farlig föda på det viset. Men på senare år har hjärnforskare kunnat visa på något mycket intressant. I språket använder vi ordet äckel även i överförd bemärkelse. Vi säger att vi känner oss äcklade över någons oacceptabla beteende eller handlingar. Numera verkar det kunna räcka med åsikter för att trigga det. Vad forskningen nu visat är att det inte bara är en parallell vi gör i hjärnan. Det ÄR bokstavligen äckel vi känner. När vi ser, hör eller tänker på något eller någon som väcker den där starka motviljan är det samma områden i insulära cortex som aktiveras.

Det äckel många människor känner när de hör talas om eller tänker på exempelvis sexuella övergrepp mot barn eller nazisternas massmord på judar skiljer sig dock åt från äcklet som väcks av rutten mat eller för den delen exempelvis en hög med mänsklig avföring. Det är betingat, ett resultat av inlärning. Med det menar jag inte att man inte borde känna sig äcklad, utan bara att vi med säkerhet inte upplevt det på samma sätt om vi inte fått lära oss hur fel det är. Dock hade det sannolikt inte varit lika lätt att väcka äckelkänslan om vi inte haft en biologisk grund att bygga på. Vår drift att vårda och skydda barn är stark, som hos alla djur som tar hand om sin avkomma. Vi tycks också ha starka, medfödda spärrar mot att döda andra människor om vi inte tror att de utgör ett akut hot mot vår egen hälsa och existens. Så arv och miljö är som så ofta intimt sammanflätade här.

Ändå är det uppenbart att vi har ett problem redan här, när det gäller något som alla någorlunda vettiga människor är överens om är helt fel. För det första är äckel som alla andra starka känslor: De sätter ner vårt omdöme och sunda förnuft när vi fylls av dem. För det andra är det evolutionära syftet med äckel binärt: Kan jag äta eller inte äta det här? Det syftar inte till någon mitt emellan. Om köttbiten är rutten är det inte fråga om att landa i att man ändå kan ta några tuggor. Larmsystemet ljuder och budskapet är tydligt: Bort! Spotta ut! Gör dig av med skiten! Men de flesta moraliska problem kan inte lösas på det enkla viset.

Under 1980- och 1990-talen fick sexuella övergrepp mot barn och pedofili ett starkt ökat fokus i åtminstone västerländska samhällen. Innan hade många knappt varit medvetna om dess existens. Det ledde till många bra saker. System byggdes upp för att skydda barn från att bli utsatta och för att hjälpa dem som tyvärr blivit det. Barns rätt till fysisk och psykisk integritet blev en självklarhet (”Stopp, min kropp!”). Förövare upptäcktes, dömdes och stoppades från att i framtiden förgripa sig på fler barn.

Dessvärre ledde det också till en del hemska saker. Det starka känslomässiga påslaget skapade en kombination av rädsla och äckel inför tanken på pedofiler och pedofili som i sin tur i ett antal fall ledde till blind hysteri. Personal på daghem anklagades i vad som urartade till rena häxprocesser för gemensamma massövergrepp. Ett antal män blev felaktigt utpekade och dömda för övergrepp efter att döttrar i en senare mycket kritiserad form av psykoterapi blivit övertygade om att de blivit utsatta. Till en början ville dock många engagerade inte lyssna på invändningarna. Jag är övertygad om att äcklet hade en betydande inverkan här. Pedofilerna måste helt enkelt stoppas och straffas och hur skulle någon som jag känner sån intensiv avsmak för kunna vara oskyldig?

Den som eventuellt tvivlar kan gå in och läsa kommentarer nästa gång de ser en post eller artikel på sociala medier om sexuella övergrepp mot barn och misstänkta eller dömda pedofiler. De kommer att hitta allt från förslag på stympning av könsdelar till avrättning genom tortyr. Framförda på fullt allvar.

Hade äckelkänslorna reserverats för så självklara vidrigheter som pedofila övergrepp och massmord hade det kanske inte varit så allvarligt ändå. Men tyvärr stannar det inte där.

Som sociala och revirhävdande däggdjur har vi en nedärvd och medfödd tendens att dela in människor i den egna gruppen och De andra. Vi och Dom. Dom betraktar vi ofta med misstänksamhet och har lättare att tillskriva negativa egenskaper än människor som ingår i vårt Vi. Dessvärre kan den känslan skruvas upp till ren, fientlig aggression. Den avvaktande känslan ökar till avståndstagande. Avståndstagandet blir motvilja. Det sista steget är rent hat.

Har vi kommit så långt kan många av oss förmås att begå hemska handlingar mot människor som tillhör dom. En särskilt effektiv metod för att komma dit verkar vara att skapa äckelkänslor för De andra. Nazisternas dehumanisering av judarna innehöll starka inslag av detta. Sida vid sida med argument om att de hade för stor politisk och ekonomisk makt och såg till sina egna intressen i stället för Tysklands fanns en ännu råare och brutalare ström. Den blev allt starkare ju längre processen skred framåt. Judarna sades leva i smuts och sprida löss och smittsamma sjukdomar. Eller i de allra mest extrema exemplen ägna sig åt handlingar så vidriga och omoraliska att det inte gick att tänka sig något värre.

Propagandaskriften Der Stürmer, utgiven 1923-1945. Grundaren Julius Streicher avrättades 1946 för folkrättsbrott.

Folkmordet i Rwanda 1994 hade bland annat föregåtts av en intensiv propaganda mot tutsierna. De sades vilja stjäla hutuers egendom och våldta deras hustrur. Men de kallades också för kackerlackor, ett djur som väcker negativa känslor hos de flesta. Intentionen att väcka äckel är uppenbar och tyvärr var den framgångsrik i bägge fallen. Kombinationen att människor både kände sig hotade och äcklade fick tillräckligt många att gå med på att delta i eller åtminstone blunda för övergrepp som de skulle sett som otänkbara tidigare.

Nazityskland och Rwanda är extrema exempel. Men det verkar också ofta fungera effektivt att aktivera insulära cortex och äckelreflexen genom att ”bara” hänvisa till omoral. Ju starkare vi känner att något är rätt, desto starkare känner vi också att dess motsats är fel. Är känslan tillräckligt stark blir vi inte bara arga och upprörda. Vi känner en så stark avsmak och avsky att vi går in i äcklets binära läge. De nyanser som kanske trots allt fanns innan försvinner och insulära cortex säger åt oss att göra oss av med det som väckt äcklet.

I den processen cementeras och förstärks förstås Vi och Dom-känslan. Ett tydligt exempel är de bägge lägren i abortfrågan i USA: Pro-life och Pro-choice. Sedan 70-talet har konflikten eskalerat alltmer och fientligheten bara ökat. Idag är det bland många ett rent hat. Ingen av motpartens argument eller perspektiv tillerkänns det minsta värde. Många är mer eller mindre övertygade om att den andra sidan är onda. Eftersom man själv står för det moraliska måste de andra vara omoraliska. Djupt omoraliska eftersom frågan är så viktig i ens eget värderingssystem.

Det moraliska äcklet vi känner i olika frågor kan vara inlärt redan från barnsben. I de flesta fall är det dock troligen resultat av en process som började i oss på allvar som vuxna eller kanske i sena tonåren. Eftersom det är en process så är vi nog inte heller alla gånger så medvetna fullt ut vad som hänt med oss, eftersom utvecklingen skett i steg. I värsta fall är det en del av radikaliseringsprocess där vi går från att kanske känna ett visst avståndstagande till hat och äckel till slut.

Det är då vi spottar efter någon på gatan bara för att den har en mörk hudfärg. Eller skriver på Flashback att alla muslimer är djur som borde deporteras från Sverige. Eller skickar mejl med hot om våldtäkt och lemlästning till en kvinna som skrivit något kritiskt om att hysa såna åsikter. Men även: Kallar riksdagsmän och personer vars syn på invandringspolitik man ogillar för bruna råttor. Eller skriker och kastar ruttna ägg på företrädare för ett riksdagsparti som håller torgmöte i en valrörelse.

I ett alltmer polariserat åsikts- och samhällsklimat finns det heller inte mycket just nu som tyder på att dessa känslor mellan olika grupper och människor minskar i styrka. I värsta fall kan det vara tvärtom.

Forskning har visat att vi skiljer oss åt individuellt när det gäller hur lättväckt vårt äckel för rutten mat, spyor, avföring m.m är. Det finns föga förvånande också forskning som pekar mot att detsamma gäller för det mer moraliska äcklet. Vi skiljer oss också åt när det gäller hur extrema vi blir i vårt avståndstagande och avsky när äcklet är väckt. Själv tror jag att det är en känsla som till största delen är destruktiv. De flesta av oss som har lätt eller åtminstone relativt lätt att hamna där mår bra av att reflektera kring det och inte bara ge efter för känslan när den kommer i övertygelsen om att den är berättigad eftersom vi ju minsann står på det godas sida i kampen mot det omoraliska och onda.  

https://edition.cnn.com/2018/07/09/opinions/infest-insula-disgust-opinion-sapolsky/index.html

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0025552

https://sv.wikipedia.org/wiki/Insula_(anatomi)

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör (Natur&Kultur 2018)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...