jonesiskt

Alla inlägg den 19 juli 2021

Av Henrik - 19 juli 2021 19:21

Laura och hennes vän skulle grilla den där eftermiddagen i Bogotá, sommaren 2013. De tog sig till en mataffär för att köpa revbensspjäll. När de kom fram till den manuella köttdisken såg Laura något som gjorde henne förvirrad. Bakom disken stod hennes kollega Jorge från ingenjörsfirman. Det verkade konstigt att en tjugofyraårig ingenjör som designade transportsystem för olja skulle arbeta extra som styckare, men kanske fanns det en förklaring. Laura hejade glatt, men fick nästan ingen reaktion tillbaka. Hennes vän visste emellertid besked: Mannen hette William, inte Jorge, och var kusin till hennes pojkvän. Hon kände honom ytligt.


Laura var förvirrad, kunde det verkligen finnas dubbelgångare som var så lika varandra? Kanske låtsades bara Jorge inte känna henne för att han skämdes över sitt extrajobb? Kunde det vara en tvilling? Allt stämde ju: Utseendet, sättet att gå, hur de log.


Nästa måndag på jobbet berättade hon om händelsen för Jorge. Han skrattade och sa att visst hade han en tvilling, men de var inte alls lika till utseendet. Inget mer hände då, men senare fick även Lauras vän ett jobb på ingenjörsfirman. Även hon slogs av likheten. Hon ordnade fram ett foto på William och Laura visade det för Jorge. Hans reaktion var omedelbar: ”Det är ju jag!” Han visade det för en vän och kollega. ”Du ser bra ut på det kortet”, blev reaktionen.


Jorge tittade på fler bilder och blev alltmer förvirrad. Så kom han till en där William satt tillsammans med en annan man, en man med samma ansikte som Jorges tvillingbror Carlos!


Nu rullades bit för bit en mycket märklig historia upp. År 1988 födde en kvinna tvillingar långt ute på landsbygden i Colombia. De var för tidigt födda och framför allt den ena pojken, William, var sjuk och skickades därför till ett sjukhus i huvudstaden. Vid samma tid födde en annan kvinna tvillingpojkar på samma sjukhus. Exakt hur det gick till har inte kunnat klarläggas. Men på något sätt skedde en förväxling. Det barn som en tid senare sändes hem till sina fattiga föräldrar, bägge lantarbetare, var inte William: Det var Carlos, bogotakvinnans ena son. Ingen upptäckte emellertid misstaget. Bägge familjerna trodde att de hade fått tvåäggstvillingar, för det blev snabbt uppenbart att deras pojkar varken var särskilt lika till utseende eller till sätt.


Ärftlighetsforskningen har länge varit intresserad av enäggstvillingar. De första organiserade undersökningarna skedde redan på 1920-talet i Tyskland. De har följts av en mängd studier genom åren med olika upplägg och resultat. Grundidén har varit att bättre försöka förstå genernas inverkan på en människas olika egenskaper. Hur lika – eller olika – blir egentligen två personer med samma uppsättning gener?


Ett av de studieobjekt som intresserat forskarna mest har varit den lilla grupp enäggstvillingar som adopterats bort i mycket tidig ålder och hamnat i olika hem. Enäggstvillingar som växer upp tillsammans har ju om inte identiska så väldigt lika miljöfaktorer som påverkar dem, vilket kan försvåra att avgöra genernas bidrag.


I slutet av 70-talet blev två tvillingbröder från Ohio för en kort tid något av superkändisar i USA. Bägge adoptivföräldrarna hade valt att kalla sin son James, så när de vid trettiosju års ålder möttes för första gången fann Jim Springer och Jim Lewis att de delade samma förnamn. Men det var bara en av en rad likheter. Att bägges första fru hade hetat Linda och den andra Betty kan man kanske skriva på slumpens konto. Likaså att de bägge kallat sina söner James Alan. Men vad ska man säga om att bägge hade samma favoritämnen i skolan, träslöjd och matte? Att bägge kedjerökte samma cigarettmärke och körde en Chevrolet? Att de hade samma typ av jobb, var intresserade av samma saker, t.ex att bygga miniatyrmöbler, och vid ett senare psykologiskt test som svar på en uppgift ritade precis samma sak? Att de brukade tillbringa sina semestrar på samma ställe i Miami Beach, fast de aldrig hade sprungit på varandra där. Sen var det förstås olika fysiska särdrag. Bland annat hade bägge vid nästan exakt samma tidpunkt snabbt och utan förklaring gått upp sex kilo i vikt. De led också av en speciell och ganska ovanlig typ av huvudvärk som forskare hade trott endast hade miljörelaterade orsaker. De talade också med i princip identisk intonation.


 

JimX2 (Springer & Lewis)



Hur mycket än både allmänheten och delvis forskarna själva fascinerades av den här och liknande historier så är syftet med tvillingstudierna mycket bredare än att komma fram till hur lika enäggstvillingar egentligen är eller blir. De har snarare varit ett användbart verktyg för att förstå hur mycket det biologiska arvet påverkar oss alla. Därför omfattar många studier också vanliga syskonpar och tvåäggstvillingar. Tvåäggstvillingar är visserligen inte mer genetiskt lika än andra biologiska helsyskon. De delar i genomsnitt hälften av arvsanlagen. Men de delar vad som länge var en förbisedd miljöeffekt: Tiden i livmodern. Idag vet man att den också kan ha en betydande inverkan på en individs egenskaper.


Frågan om arv eller miljö och deras effekt på beteenden och olika psykiska egenskaper och förmågor hos människor har varit en av de mest ideologiskt och politiskt laddade inom vetenskapen. Det har medfört polarisering och dragning åt extrema ståndpunkter åt bägge håll. Från att generna styr nästan allt till att deras betydelse är marginell. I sin bok Ett oskrivet blad visade den amerikanske professorn i psykologi och hjärnforskning Stephen Pinker att mycket av kontroversen kan härledas till olika ideologiers syn på människan i allmänhet. Av helt olika skäl och med olika motiveringar har nämligen både konservativa och vänsterradikaler ansett sig ha anledning att ifrågasätta det genetiska arvets betydelse och eftersom forskare sällan eller aldrig är mentalt frikopplade från världen utanför har de också påverkats av detta. Det går också att finna tydliga kopplingar till den traditionella västerländska dikotomin kropp och själ. Föreställningen att de egenskaper vi har som inte är direkt fysiska på något vis skulle vara mer eller mindre frikopplad från våra arvsanlag hade kanske inte haft lika lätt att etablera sig om vi som vissa andra kulturer hade haft ett mer holistiskt perspektiv på människan.


Tvillingstudierna har därför varit ett mycket effektivt medel för att om inte lösa ut hela tvisten, så åtminstone få de flesta att landa i mer balanserade uppfattningar om genernas respektive miljöns bidrag. Vad de nämligen har visat på ett sätt som inte längre kan ifrågasättas på allvar är att generna har en betydande inverkan på många av människors psykiska egenskaper som beteenden, personlighet, intelligens och för den delen också olika typer av avvikelser och störningar.


För några år sen kom en stor metastudie av holländska och australiensiska forskare som byggde på tusentals studier på en- och tvåäggstvillingar utförda under mer än 60 år över hela världen. Det sammanvägda resultatet var att genetiska faktorer förklarar nästan två tredjedelar (0.636) av den observerade variationen i egenskaper för enäggstvillingar. Nästan dubbelt så hög andel som gällde för tvåäggstvillingar (0.339). Korrelationen var i genomsnitt något starkare för rent fysiska egenskaper. På varenda studerad egenskap är enäggstvillingar klart mycket mer lika än de tvillingar som uppstått ur olika ägg och spermier.


Ett av flera intressanta exempel är så kallade uppförandestörningar, en diagnos inom barn- och ungdomspsykiatrin på utåtagerande beteenden som påverkar andra människor negativt. Det kan vara allt från mobbning till vandalism, stöld och andra lagbrott. Länge var det dominerande paradigmet inom psykiatrin att det är uppväxtmiljön som ligger bakom. Och utan tvivel har en dålig sådan stor betydelse för att ett barn ska få problem. Men tvillingstudierna har visat att över 65% av variationen i en population av enäggstvillingar förklaras av genetiskt arv. För tvåäggstvillingar är siffran 40%. Det är t.o.m en högre korrelation än vad som gäller för en så renodlat fysisk egenskap som hjärtats funktion. Några andra siffror för enäggstvillingar är psykiska och beteendemässiga störningar till följd av alkoholkonsumtion (0.630), ångestsyndrom av olika slag (0.548) och förmåga att kontrollera sin kroppsvikt (0.810).


Men låt oss återvända till de fyra tvillingarna från Colomiba: Jorge, Carlos, William och Wilber.


När Jorge och Carlos, tvillingparet från Bogota, började förstå att det antagligen skett någon form av förväxling så insåg bägge att det måste vara Carlos som var den förväxlade. Både William och systern Diana påminde mycket om sin mamma till utseendet: Finlemmade med höga kindknotor och vackra ansiktsdrag. Carlos var längre, kraftigare byggd och hade betydligt grövre ansiktsdrag. Men det var inte bara det. Carlos hade alltid känt sig udda i familjen. Syskonen och mamman kunde fantisera och leka låtsaslekar i timmar då de förställde sina röster och skrattade. De var utåtriktade och lättsamma medan Carlos hade en betydligt mer allvarsam och introvert personlighet. Han hade varit den som inspirerat sin bror till att sköta skolan och göra sina läxor. Nu, vid 26 års ålder, hade han efter studier vid en högskola i Bogota fått ett bra arbete som revisor.


Kontakten mellan de fyra männen inleddes på allvar när Jorge ringde William. De fick en god kontakt direkt. Bägge noterade att deras röster inte lät likadana. Förutom att de talade olika dialekter var Williams hesare. Bägge var nervösa, men förväntansfulla inför att träffas. Carlos och Wilber var däremot mycket mer avvaktande. Carlos ville inte ens följa med till det första mötet mellan bröderna, han hade reagerat med vrede första gången Jorge visat honom bilderna på de andra två.


En vän som följde med filmade Jorges och Williams första fysiska möte. De bägge männen såg på varandra kort, en tittade bort och lät den andre se på hans ansikte utan att behöva möta blicken. De skiftade. Så en ny ögonkontakt och för ett ögonblick en känsla av en djup intimitet. Männen log mot varandra och tittade bort igen. Jorge tyckte att det kändes som att titta i en spegel där ett parallellt universum fanns på andra sidan spegelglaset. Så såg han på Wilber som stod avvaktande en liten bit bort. Carlos dubbelgångare. Jorge skakade på huvudet. Wilber fnissade till, ett ljud som Jorge kände så väl igen. Exakt så där lät Carlos.


När Carlos och Wilber träffades första gången blev reaktionen lite annorlunda. Carlos tyckte först att det kändes som en ren mardröm att se Wilber stå framför honom. De såg bara på varann ett kort ögonblick. Sen ropade båda ”Ay!”, vände sig bort och satte handen framför ögonen. Bägge rodnade. Så började ändå Wilber tala. Chockad hörde Carlos att Wilber hade exakt samma mindre talfel som han själv haft som barn, men fått hjälp av en talpedagog med att arbeta bort.


De fyra männen började jämföra egenskaper. Likheter mellan de biologiska tvillingarna framstod snabbt. Vilka hade varit gnälliga och haft nära till tårar som barn? Carlos och Wilber. William hade samma utåtriktade, lättsamma temperament som Jorge. Carlos och Wilber var de mer organiserade och ordningsamma. Trots sin mer introverta läggning var de också betydligt mer intresserade av att ragga tjejer än sina bägge bröder.


 

Alla fyra bröderna samlade. Jorge och William till vänster, Carlos och Wilber till höger (NY Times)


Det fanns mer allvarliga överensstämmelser också. Vid ett tillfälle visade Carlos en bild från sin mobil där han, uppenbart alkoholpåverkad, gav sin bror Jorge en kyss på kinden. ”Jag älskar min bror, även om jag bara visar det på allvar när jag är full”. Hans ord påverkade William starkt. Han hade alltid känt att Wilber tog honom för given och bara visade sina känslor för honom vid mycket sällsynta tillfällen, i princip om han trodde att någon av dem kunde vara i allvarlig fara. Jorge och William utvecklade, trots att de bara känt varann en kort tid, snabbt en relation där de bland annat ofta ringde varandra sent på kvällen bara för att säga god natt.


Jorge var lika fascinerad som upptagen av att finna nya likheter mellan honom och William. Men Carlos sökte efter olikheter mellan sig själv och dubbelgångaren som växt upp på landsbygden. En av de första saker han noterade var händerna. Wilber hade större och grövre händer, fulla av ärr från när han skurit sig på olika knivar i sitt arbete som slaktare och även när han som yngre gallrat, röjt och skördat med machete. Carlos egna händer var prydliga, han gick regelbundet på manikyr och som många andra välutbildade colombianska män hade han klarlack på naglarna.


 

Jorge (till vänster) och William (BBC)


Männen fortsatte att umgås och lärde känna varandra allt bättre. De upptäckte fler likheter, många lustiga och märkliga. På en fotbollsmatch såg Carlos hur William kliade sig på baksidan av jeansen på exakt samma sätt som Jorge brukade göra. Jorge la en dag märke till att Wilber och Carlos bägge satt på samma lite udda sätt när de åt mat. Och Carlos upptäckte att han trots sin initiala skepticism kände sig avslappnad ihop med sin nya tvilling Wilber. De förstod utan många ord hur den andre fungerade. Wilber lyssnade och stöttade när Carlos pratade om kärleksproblem, men utan att komma med en massa goda råd som Jorge brukade göra. Wilber förstod hans manliga stolthet kring relationer med kvinnor, eftersom han kände på exakt samma sätt. Och bägge blev exakt lika irriterade när deras bröder retades med dem på det sätt de alltid gjort sen de var små.


Men de fortsatte också att upptäcka olikheter. Stadsbarnen Jorge och Carlos var längre än sina respektive enäggstvillingar från Colombias fattiga och underutvecklade landsbygd. Men William och Wilber var betydligt starkare som en följd av allt kroppsarbete de ägnat sig åt från tidiga år. Även om de redan hunnit bo några år i Bogota hade de en del att lära fortfarande. Jorge korrigerade vänligt och diskret William när han gjorde grammatiska fel. Carlos undervisade Wilber i konsten att närma sig en attraktiv bogotakvinna på en bar, eller det rätta sättet att dricka en shot på samma bar. William och Wilber blev å andra sidan förvånade när de en dag insåg att deras bröder aldrig hade skjutit med pistol eller gevär, något de själva gjort sen tidig ålder. Dessutom hade de legat i det militära och flera gånger varit i farliga situationer i konfrontationer med gerillan.


Det mest känsliga ämnet var ändå hur deras så skilda uppväxter hade påverkat deras studier och yrkesval. En dag när alla var samlade kom frågan upp. Carlos ville gärna tänka att hans framgångar var oberoende av detta. Så priviligierad hade ju trots allt inte deras uppväxt varit: Mamman hade arbetat som städerska och de bodde inneboende hos mormodern. Men de hade haft tillgång till bra och gratis skolor i huvudstaden hela vägen upp till varsin högskoleexamen.


”Kom igen Carlos”, sa Jorge. De hade redan diskuterat frågan inbördes. ”Tror du verkligen att du hade varit revisor idag om du växt upp här? Hade du ens skaffat dig en högre utbildning?” William sa ingenting men hans ansikte blev hårt och slutet. Han hade kämpat för att komplettera sin korta skolgång efter flytten till Bogota. Han hade lyckats avlägga en gymnasieexamen till slut, parallellt med sitt arbete som styckare. Men betygen hade inte varit särskilt bra.


Hur, tänkte William, skulle Carlos kunna föreställa sig vidden av skillnaden i deras olika uppväxter. Han tänkte på hur han redan som sexåring fått följa med sin mamma till närmaste stad för att handla. De fick gå hela vägen, det tog fem timmar. Sen övernattade de hos en vänlig kvinna i stan och nästa morgon begav de sig hem igen, med alla varor de köpt på ryggen. När han blivit äldre hade han arbetat ändlösa timmar i stekande sol med att skörda sockerrör. Under samma period i livet hade Carlos gått på en bra gymnasieskola, spelat basket med sina kompisar och flirtat med tjejer.


William kände sig kränkt. Allt handlade inte bara om vilja. Carlos skulle inte ha varit revisor om han vuxit upp här. Och någonstans fanns också smärtan i insikten att William själv hade fått uthärda detta liv på grund av förväxlingen på sjukhuset mellan honom och Carlos. Hur fäst han än var vid sin familj lämnade den tanken inte honom.


Carlos skulle med tiden komma till en mer nyanserad bild. Inte minst gjorde besöket i Wilber och Williams föräldrahem att han mer konkret förstod hur oerhört olika deras uppväxter hade varit. Han uppskattade Williams ambitioner och försök att kompensera sin bristande skolgång. Han hade önskat att hans biologiska tvilling Wilber skulle visa samma framåtanda. Men det gjorde han inte. Wilber var nöjd med sitt arbete som styckare och ville inte tillbaka till skolan. Han var som han själv uttryckte saken en mer okomplicerad person än sin biologiske bror. Visst hade de många likheter i det stora hela. Men med tiden blev också olikheterna i detaljer mer uppenbara. Carlos var mer allvarsam med ett cyniskt drag. Men hade också ett mildare sätt än Wilber. Hans tvilling hade lättare att skratta högt och trivdes bättre tillsammans med små barn. Efter en tid träffade han också en kvinna med små barn och flyttade ihop med henne.


 

Carlos och Wilber. Notera att Carlos är något längre. (NY Times)


Även Jorge och William hade förstås sina olikheter. Jorge, en rastlös drömmare och optimist, brukade säga att om du gör ditt bästa för världen får du det bästa tillbaka. William, lite smalare än sin biologiske bror och mer försiktig till sin läggning sa vid ett tillfälle då forskningsteamet som studerade dem talade med honom ”Ingenting i livet är lätt”. De hade vid det laget lärt känna bröderna rätt väl och kunde inte föreställa sig Jorge fälla en liknande replik. Att deras så vitt skilda uppväxtförhållanden spelade in här är inte någon vild gissning.


All den gemenskap som de respektive biologiska brödraparen kom att känna för varandra kunde heller inte ersätta det band som de kände för den bror de vuxit upp tillsammans med. ”Jag vill fortfarande vara din bror” sa Carlos till Jorge i ett känslosamt ögonblick alldeles i början. En tid senare kände han sig ändå lite utanför och bortvald på grund av den tid Jorge valde att tillbringa med William och hur lätt de båda biologiska bröderna tycktes komma överens. Jorge svarade med att en dag komma hem och visa upp en tatuering. På vänster sida av hans bröst satt sen tidigare en bild av deras mamma som sorgligt nog gått bort i cancer ett par år tidigare. På högra sidan satt nu en bild av Carlos som blev djupt rörd av Jorges gest och sa att det var den finaste present han någonsin fått.


Så hur formas vi då egentligen av vårt arv och den miljö vi växer upp i? Vad tvillingstudierna har visat är inte bara att det genetiska arvet faktiskt har stor betydelse för våra personliga egenskaper. De har också visat att det faktiskt finns en betydande variation i dessa egenskaper som inte förklaras av ärftlighet. Inte heller de enäggstvillingar som växer upp tillsammans blir kopior av varandra.


Vad ärftlighetsforskningen också visat är att idén om arv och miljö precis som föreställningen om kropp och själ är en falsk dikotomi. Runt 1990 tog ett nytt forskningsområde – epigenetiken – fart på allvar. Idag vet vi att det finns en rad mekanismer som reglerar om gener verkligen aktiveras eller inte och därmed om de påverkar organismen eller inte. Epigenetiska processer gör att enäggstvillingar faktiskt inte är identiska kopior av varandra ens när det kommer till genomet. Vi vet också att miljöfaktorer i högsta grad påverkar den processen, som inleds redan i moderlivet. Vad vi t.ex äter eller inte äter kan påverka på- och avaktivering av gener, vilket i sin tur kan öka eller minska risken för ohälsa. Det finns också tecken på att dessa förändringar i genernas funktion kan överföras från förälder till barn.


 

Flera olika mekanismer skapar de epigenetiska effekterna där gener slås av och på eller blir delvis aktiverade. (Sigmaaldrich.com)


Det har också kommit studier som visar hur vissa gener eller genkombinationer utgör riskfaktorer för exempelvis kriminellt/asocialt beteende. Men att den förhöjda risken bara gäller individer som har haft miljöbetingade riskfaktorer som missbrukande föräldrar och våld i hemmet. Så ju bättre förståelse vi får genom vetenskapen, desto tydligare blir det att de flesta av en organisms egenskaper, åtminstone de mer komplexa, är resultatet av ett samspel mellan arvsanlag och miljöfaktorer hela vägen ner på den molekylärbiologiska nivån. Och att det därmed som regel blir omöjligt att slå fast vad som är vad i det enskilda fallet.


I en artikel om tvillingstudier och ärftlighet jag en gång läste berättades det om två bröder som liksom de bägge Jim hade blivit bortadopterade redan som mycket små. En av de saker forskarna noterade vid sin kartläggning var att bägge var mycket ordningsamma, på eller över gränsen till pedantiska. När de fick frågan om varifrån de uppfattade att den egenskapen kom blev dock svaren helt olika. Den första tvillingen menade att orsaken var att hans adoptivmamma hade varit så väldigt slarvig att han hade fått en stark aversion mot all slags oreda och oordning på grund av det. Den andre tvillingen däremot sa att han hade blivit så bestämt uppfostrad på den här punkten av sin pedantiska adoptivmamma att han nu som vuxen närmast automatiskt följde det hon inpräntat i honom.


När jag läste det där småskrattade jag för mig själv åt hur arvsanlagen slår igenom och hur vi ofta inte är medvetna om att det är de som styr och därför konstruerar förklaringen vi förlägger till miljön. Men nu när historien dök upp i minnet igen är jag inte lika säker på den bilden. Är inte den här anekdoten snarare ett exempel på hur svårt det är att veta exakt vad som är vad? Vi kan nog utgå från att det inte är sannolikt att någon av bröderna hade blivit pedant om de inte hade haft såna tendenser i sina grundläggande av generna definierade personligheter. Mannen med den slarviga mamman hade uppfattat slarv och stök som mer normalt och okej. Hans bror hade förmodligen gjort uppror mot sin mammas ordningsregler, om inte förr efter att han flyttat hemifrån. Men hur mycket kan miljön ändå ha påverkat? Hade de verkligen blivit lika ordningsamma om de vuxit upp i hem som varit mer genomsnittliga på området?


Carlos, Jorge, Wilber och William har fortsatt att umgås och utforska de likheter och skillnader som finns mellan dem. Både de som troligen är resultatet av arvsanlag och de som beror på uppväxten. Men oavsett det så är de förstås som journalisten i New York Times konstaterar i sin långa artikel fyra unika individer som i varje ögonblick har sina egna unika känslor och tankar som manifesterar sig i deras ansiktsuttryck och handlingar. Fyra individer förenade men också på sitt vis alltjämt åtskilda av ett lika märkligt som unikt livsöde.


 

(BBC.com)


https://www.nytimes.com/2015/07/12/magazine/the-mixed-up-brothers-of-bogota.html

https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-tvillingforskning

https://www.researchgate.net/publication/276922271_Meta-analysis_of_the_heritability_of_human_traits_based_on_fifty_years_of_twin_studies

https://ki.se/forskning/epigenetik-en-bro-mellan-arv-och-miljo

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör: Biologin bakom människans bästa och sämsta (https://www.bokus.com/bok/9789127820005/varfor-vi-beter-oss-som-vi-gor-biologin-bakom-manniskans-basta-och-samsta/ )

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards