Direktlänk till inlägg 26 maj 2021
Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster.
Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.
Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det.
Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.
Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.
USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.
Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.
Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)
USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.
Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/
Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.
Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.
Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.
Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.
Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)
Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.
Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.
Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.
Kongressen har totalt 535 ledamöter.
Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.
Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.
Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.
Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.
En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.
Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.
Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.
Kongressens officiella symbol/sigill
Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.
Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.
Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod.
Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset.
För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.
I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.
Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.
Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.
Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.
Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)
Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.
Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.
En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.
USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.
Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.
På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.
Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.
Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.
Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.
Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.
Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.
År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.
Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.
Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.
- Temporary Assistance for Needy Families (TANF)
- SNAP Food stamps
- Bostadsstöd (Housing)
- SSI (Supplemental security income)
En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar. Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar. De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.
Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året
Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.
Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:
- Elementary school (år 1-5)
- Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school
- High school (år 9-12)
Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school. Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.
All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).
USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.
Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.
År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.
Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.
Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.
En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.
Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.
För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.
Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.
Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.
Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).
USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:
År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.
USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.
Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)
https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally
https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/
https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA
https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States
https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html
https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment
https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress
https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759
https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States
https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program
https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid
https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf
https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap
https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf
https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income
https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States
https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates
https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16
https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc
https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States
https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics
https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces
https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715
https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | ||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 | 27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|