Det kan inte vara särskilt kul att vara part i Januariavtalet. Med lite mindre än hälften av mandattiden kvar till nästa riksdagsval tornar problemen upp sig på alla fronter. Som om det inte räckte med de mer eller mindre självförvållade så har man också fått en pandemi med efterföljande jättelågkonjunkturen Orvar på halsen.

Jag skrev om problemen kring Januariavtalet i början av året (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) och ska inte upprepa mina klagomål här. En sak missade jag dock att ta upp: Att man förutom sin inbördes problematiska överenskommelse dessutom saknar majoritet i riksdagen. Jag är dock i gott sällskap, för det är uppenbart att de inblandade missade det själva.

Man ska aldrig underskatta en motståndare brukar det heta. Men det gjorde de fyras gäng. Nu har de genom dyrköpt och bitter erfarenhet lärt sig. Att riksdagsmajoriteten var uppdelad till höger och vänster om dem innebar inte att de inte kunde göra upp i enskilda sakfrågor. Resultatet har varit särskilt jobbigt för de båda f.d allianspartierna som fått flera av sina utlovade reformer som användes som motivering till att ingå Januariavtalet upprivna.

Och nu hotar en regeringskris när förhandlingarna om reformerad arbetsrätt strandade. Kommer verkligen Socialdemokraterna om det ställs på sin spets orka dra i spaken för en lag som är ett rött skynke för många av medlemmarna och inte minst LO? Samtidigt som oppositionen bidrar till vad som ibland känns som ett politiskt narrspel när partier på fullt allvar funderar på att väcka misstroende mot regeringen för förslag de egentligen tycker är bra. Eller som Vänsterpartiet fälla en regering trots att de därmed riskerar en regering de skulle tycka vara etter värre.

Elak men i mina ögon en satirbild som visat sig bli än mer sannspådd än tecknaren kanske föreställde sig när han ritade den (Steget Efter)

Viktor Barth-Kron i Expressen – Sveriges bästa politiska kommentator just nu i mina ögon – sammanfattar det bra:

En regering riskerar att bli avsatt för att den gör det den lovat att göra, trots att den absolut inte vill det, av ett parti som egentligen vill ha kvar regeringen och av andra partier som egentligen stöder löftets innehåll.

Nu tycker inte jag att det här är enkla frågor. Raljerande från Viktor, mig och andra får inte skymma grundproblemet: Ett mycket svårt parlamentariskt läge med låsningar som varit och är svåra att dyrka upp.

Men regeringen och dess samarbetspartier har fler problem. Pandemin gav faktiskt ett visst andrum. Frågorna om lag och ordning, migration och integration som plågat regeringen hamnade i skuggan av viruset. Väljarna gjorde som väljare ofta gör i kristider och sökte sig till större partier som uppfattas som trygga och stabila, samt helst sitter vid makten. Socialdemokraterna steg från 24 till nästan 32 procent i den sammanvägda bedömningen av olika opinionsinstituts mätningar hos http://pollofpolls.se  (deras vägda resultat har stämt väldigt bra senaste riksdagsvalen). Tyvärr för S så har pandemieffekten klingat av efter hand. Partiet är nere mot 26% igen, med en fallande trend.

En titt på opinionsläget – ”om de vore val idag” ger en del kött på benen till gissningar om vad som kommer att styra det politiska spelet framöver:

-          Vänsterpartiet                                       35 mandat (9,1%)

-          Miljöpartiet                                             0 mandat (3,9%)

-          Socialdemokraterna                              101 mandat (26,4%)

-          Centerpartiet                                         30 mandat (8%)

-          Liberalerna                                              0 mandat (3,5%)

-          Kristdemokraterna                                 25 mandat (6,4%)

-          Moderaterna                                          81 mandat (21,1%)

-          Sverigedemokraterna                             77 mandat (20,1%)

Givet vad som väl får betecknas som de nya konstellationerna i svensk politik skulle det ge följande totala mandatfördelning:

-          ”Vänstern” (Vänsterpartiet)                                       35 mandat

-          ”Januaripartierna” (S+C+L+MP)                                 131 mandat

-          ”Nya konservativa blocket” (M+KD+SD)                     183 mandat

Siffrorna - om de stämmer – är naturligtvis rena katastrofen för januaripartierna. Två av dem åker ut ur riksdagen och de två kvarvarande kan inte ens med Vänsterpartiets mandat matcha det konservativa blocket. Stödröstning från de andra två januaripartierna kan rädda kvar både L och MP (de ligger trots allt nära spärren). Men hur det nu än blir med det har fyrklövern som styr Sverige  tappat 5% i väljarstöd sen valet, från 46,8 till 41,8%. Nya konservativa blocket har däremot ökat med 4% och har ett övertag med nästan 6%.

Räknar man in alla procenten finns fortfarande en chans att som det brukar heta ”hålla SD borta från allt politiskt inflytande”. Men då kommer det krävas aktivt stöd även av Vänsterpartiet för budgetar och annat efter nästa val. Om det varit svårt att samla de fyra nuvarande medlemmarna kring en gemensam politik lär det inte direkt bli lättare att få till det med V som tillskott i skaran. Personligen förstår jag inte hur det skulle kunna gå till. Det finns både enorma sakpolitiska skillnader mellan de f.d allianspartierna och V och gammal fiendskap som ligger och pyr.

Antar vi att ett av de två lindansarpartierna klarar spärren, vilket jag tror är ett minst lika sannolikt scenario som att bägge klarar sig, ser det ut att kunna bli väldigt jämnt mellan ”Nya konservativa blocket” och hela resten. Det kan komma att hänga på enstaka mandat om Ulf Kristersson kan bilda en högerregering.

”Fast mycket kan ju hända, det är två år kvar”, kanske du invänder. Det är sant, men tittar man på rörelserna i opinionen i de senaste fyra, fem åren så ser man att undantaget några månader under pandemin så har det varit rätt stabilt när man tittar på nivån som utgörs av de traditionella blocken plus SD.  (http://pollofpolls.se/poll_img/block.svg ) 40-40-20 är en bra sammanfattning av läget.  Det som egentligen hänt sen valet är att det borgerliga och det rödgröna blocket tappat någon procentenhet var till SD (som nu ligger ganska precis där man låg 2016, så egentligen är det inte mycket dramatik i det). Mycket talar därför just nu för att det är kampen runt riksdagsspärren och eventuella interna rörelser mellan de f.d allianspartierna som kommer att avgöra. Där har L och C dessvärre för januarisamarbetet gått kräftgång hela tiden sen valet. Det är uppenbart att den mer lättrörliga delen av alliansväljarna inte lockas av deras insatser som stödhjul åt en socialdemokratisk regering.

Om det finns någon bild där ledarna för de fyra partierna i överenskommelsen poserar tillsammans så har jag i varje fall inte lyckats googla fram den. Ett faktum som jag tror säger något om både hur de vill framstå och de faktiska relationerna emellan dem.

Att något av de gamla blocken skulle få egen majoritet i valet 2020 finns det fortfarande absolut ingenting som talar för. Möjligen en jättekatastrof i världen då som skrämmer en hel hord av SD-röstare och vankelmodiga socialliberaler på vänsterkanten in i det (S)tatsbärande partiets trygga famn. Men det kan väl inte ens Sveriges mest hårdföra betongsossar hoppas på?

Tillbaka till här och nu. När höstbudgeten las fram var det uppenbart att det extraordinära läget hade tagits till intäkt för att ge alla i de fyras gäng chansen att plocka lite pluspoäng i opinionen. Borta var alla års ”budgetdisciplin”. Pengar vräktes ut till höger och vänster. Självklart finns det rationella skäl till att satsa i en stor ekonomisk kris, men detta var helt uppenbart något mer. Frågan är om det kommer att få den opinionsmässiga effekt särskilt MP och L är i desperat behov av.

Januaripartierna har flera problem på halsen. Att sitta i regeringsställning eller aktivt stötta en innebär för det mesta redan det ett opinionsmässigt problem i mellanvalsperioderna. Även om man inte sällan ser ett visst flöde av väljare tillbaka från oppositionen när riksdagsvalet närmar sig. Men för S+C+MP+L tillkommer att de regerar på en överenskommelse som åtnjuter en allmän impopularitet hos väljarna. Även deras egna. Det finns därför goda skäl för dem att kasta av sig det ok den innebär opinionsmässigt i god tid före september 2022. Men samtidigt är det viktigt för trovärdigheten att de håller ihop. De har ju beskrivit sitt avtal som en kombination av tvingande nödvändighet för att Sverige överhuvudtaget ska kunna styras och ett bålverk mot både fascism, rasism och socialism (Nåja, den där sista ismen är det främst de två f.d allianspartierna som skriver under på, men politisk isolering av V finns med i avtalet). Ingen av dem ser heller ut att gå stärkta ur ett eventuellt nyval efter en regeringskris.

För att sen ytterligare addera sten på bördan så är ”fel” frågor i fokus i den allmänna opinionen mest hela tiden. Regeringen och dess partners vill helst diskutera de olika satsningar de gör i budgeten på allt från höjda pensioner till infrastrukturella satsningar av olika slag. De vill prata sjukvård, miljö och gärna lite skattesänkningar också (fast bara C och L egentligen där också). Men med undantag för några tunga coronamånader så ligger tonvikten i debatten mest hela tiden på lag och ordning och dess trådar mot både migrations- och integrationspolitik. Dessutom blottade pandemin allvarliga brister i framför allt äldrevården och förvärrade den redan bekymmersamma vårdskulden rejält. Den är visserligen formellt regionernas ansvar, men riskerar att bli en black om foten på riksplanet också om inte en positiv utveckling sker.

Det finns redan och kommer att finnas ännu mer ammunition för oppositionen när valdagen börjar krypa närmare.

Eftersom klämman är så hård och svår blir det också svårt även för större experter på svensk politik än yours truly att bedöma vad som kommer att hända. Det scenario jag skulle skatta som allra mest sannolikt är att överenskommelsen ”halvspricker” före valet. Med det menar jag att en eller flera partier officiellt lämnar samarbetet. Men de fortsätter hjälpa till med att åtminstone baxa igenom den eller de budgetar som återstår. Om väljarna kommer att tycka om en sån konstruktion är ett bevis på att ett sånt parti nu står fritt och inte längre är ett stödhjul i praktiken åt Löfvén och hans parti återstår att se. Jag är som Dr. Dengroth uttryckte saken skeptisk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...