I helgen fyllde januariavtalet ett år. Något större firande av födelsedagsbarnet har dock inte förmärkts.

De uteblivna hyllningarna och födelsedagstårtorna förvånar nog inte många. Frågan är om någon politisk överenskommelse i svensk historia varit så impopulär. I veckan som gick fick vi svart på vitt på det: Bara en av tio väljare tycker att avtalet är bra! Inte ens bland de egna sympatisörerna är stödet särskilt mycket bättre: Bara 23% av de som anger S, MP, C eller L som bästa parti tycker att avtalet är bra och hela 42% tycker att den politik som förts det senaste året är dålig.

Nä, det blev nog varken partyhattar eller glatt tutande i flärpor på de fyra partiernas högkvarter eller i Rosenbad. Den enda kommentar jag känner till kom på Twitter från självaste justitieminister Morgan Johansson. En moderat ledarskribent hade i SVT kallat avtalet för ”en styggelse”. Ministern skrev i sin tweet att detta uttalande var ”oerhört” och liktydigt med att inte respektera demokratin.

Utan att förfalla till allt för mycket psykologiserande kan man nog gissa att tonfallet mer speglar oron och obehaget hos Morgan Johansson och hans kollegor över den politiska situationen just nu än en äkta rädsla över att Moderaterna planerar att avskaffa parlamentarismen och de fria valen.

Min syn på januariavtalet är ganska lätt att sammanfatta: Det var i grunden rätt tänkt och den absolut mest rimliga lösningen på det parlamentariska läge Sverige hamnade i efter valet 2018. Men motiven bakom var fel och det ledde till en mycket märklig och spretig överenskommelse som det inte är underligt att väljarna ogillar starkt.

För att förstå varför Sverige och vår rikspolitik hamnade i den här soppan måste vi först backa bandet drygt fem år, till riksdagsvalet 2014. Den s.k decemberöverenskommelsen som träffades då för att försöka hitta ett sätt att fortsätta som om Sveriges riksdag fortfarande bara bestod av två block kastade nämligen sina långa skuggor över både valrörelsen 2018 och det som hände efteråt. Lite elakt kan man säga att Alliansen var tvungen att mopsa upp sig. Väldigt många av deras väljare gillade inte att man i praktiken hade lämnat walkover i de stora politiska frågorna i nästan fyra år. Nu var därför tonläget ett annat. Det var slut med politiska eftergifter åt Löfven&co. En partiledare hade till och med lovat att äta upp sin högersko hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Socialdemokraterna.

Nå, vi vet alla hur det gick: I grunden bestod det politiska läget från 2014: Det rödgröna blocket var större än Alliansen, men Alliansen och SD var klart större tillsammans än de rödgröna. Det var visserligen betydligt jämnare mellan de gamla blocken, men Alliansen kunde fortfarande inte ta makten utan aktivt stöd från SD.  Detta hindrade inte alliansmopsen från att gläfsa rejält inledningsvis. Den tvingade regeringen Löfvén att avgå och ersätta sig med en expeditionsministär. Visserligen med samma personer, men ändå. Den kuppade igenom att en moderat valdes som talman. Bägge gångerna med kalkylerat stöd från de oberörbara, dvs. Sverigedemokraterna.

Men sen tog det stopp.

Jag har skrivit tidigare vad jag tyckte om Alliansens agerande (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/09/25/11564546-skarpning-alliansen/ ) och ska inte tjata om det igen. Istället vill jag gå igenom vad jag menar är huvudingredienserna i den inte särskilt smakliga anrättningen januariavtalet:

-          Synen hos flera aktörer att frågan om att ”isolera” SD var överordnad alla andra politiska frågor.

-          En socialdemokrati livrädd för att förlora den politiska makten för kanske lång tid framåt om Alliansen bestämde sig för att faktiskt ta SD till hjälp för att störta dem från taburetterna på riktigt. En rädsla som skulle kunna bli grunden för stora eftergifter bara man kunde klamra sig fast i Rosenbad och vid statsministerposten.

-          En Allians som inte var sampratad och inte hade förankrat en gemensam strategi för det förväntade valresultatet. Som dessutom var hopplöst splittrad när det gällde frågan om någon form av samverkan eller åtminstone dialog med SD.

-          En partiledare (Annie Lööf) som hade försatt sig och partiet i en besvärlig situation med ultimativa löften om att varken på några villkors vis ge SD något politiskt inflytande eller låta S fortsätta regera och nu behövde finna någon slags väg ut ur denna knipa för sin politiska trovärdighets skull.

-          Desperationen över hur försöken att neutralisera Sverigedemokraterna än en gång hade fått motsatt effekt: Partiet hade ökat sitt väljarstöd igen och deras huvudfrågor låg nu högst upp på väljarnas agendor

-          Ett tilltagande grälsjukt och misstänksamt klimat inte bara mellan utan också inom blocken.

Om det inte hade sett ut så här, eller åtminstone inte hade varit lika hårt tillskruvat på alla punkter så hade det kanske kunnat gå på ett annat sätt. Men funderar man igenom punkterna ovan och minns förhandlingsturerna och de tjuvnyp och anklagelser som for hit och dit genom luften så förstår man dessvärre att jordmånen var dålig för en politisk uppgörelse byggd på en gemensam, positiv agenda för Sverige under åren fram till nästa val.

Grunden för avtalet borde ha varit en nykter analys av den parlamentariska situationen. Den borde vidare ha utgått från att politik i första hand handlar om att åstadkomma bra saker, alltså en positiv agenda för ett samarbete. Vi vill alla att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Vi vill ha en stabil, politisk situation eftersom det är en viktig del av det. De flesta väljare röstar på partier någonstans i eller kring mitten av det politiska landskapet. De vill varken ha några extrema utflykter åt höger eller åt vänster. När det inte finns någon tydlig majoritet åt något håll, så borde det bästa vara att samlas kring någon slags kompromiss i mitten.

En politik som inte har så stark ideologisk profil, men som utgår från den gemensamma viljan att jobba med de största politiska frågorna.

Det här är förstås inte enkelt att åstadkomma. Partierna har ju olika åsikter i sakfrågor och är ofta inte överens om vilka åtgärder som är de bästa eller viktigaste för att åstadkomma ett visst resultat. Blockgränsen är inte bara en inbillad stridslinje. Men i våra grannländer har man samarbetat så här vid många tillfällen med gott resultat och även i Sverige har det ju funkat ett par gånger åtminstone.

Fast så blev det alltså inte, januariavtalet. Det byggde nämligen inte alls på detta, utan i grunden på en negativ positionering: Att till varje pris hålla SD utanför.

Det är ungefär som om två små flickor på samma gata leker med varandra bara för att en tredje flicka som båda tycker är dum inte ska ha någon att leka med.

”Min fiendes fiende är min vän” har inte heller historiskt visat sig vara något särskilt bra recept för hållbara allianser. Inte ens när det varit nödvändigt för att själv inte förlora makten i sitt furstendöme.

Det är för mig uppenbart att det i stora delar var med detta mindset som de fyra partierna gick till förhandlingsbordet. Resultatet blev därefter. Visst finns det bra punkter i avtalet. Men i stora delar ger det intryck av en huggsexa där ingen brytt sig om helheten, utan mest bara om att få med sina egna favoritsaker i så hög utsträckning som möjligt. Många av dessa var dessutom symbolfrågor med liten eller kanske ingen positiv på landet. Stora och viktiga frågor som exempelvis det mycket svåra läget på bostadsmarknaden har litet utrymme och framför allt är många av punkterna mer vackra målsättningar eller symbolåtgärder snarare än konkreta satsningar som verkligen kan ge resultat. I det allmänna schackrandet finns också investeringar och reformer som dömts ut av tunga remissinstanser och experter. Men som ändå måste fortsätta drivas för att varje parti ska kunna visa resultat för sina väljare.

Det ironiska är bara att det mesta av detta är saker man även för ett år sen borde ha kunnat göra analysen att det inte är detta som står överst på särskilt många väljares önskelista. Centerns och Liberalernas väljare drömmer inte i någon högre utsträckning om en privatiserad arbetsförmedling eller SFI-peng. Socialdemokraternas väljare tycker nog inte att familjeveckan är prio 1 och tycker knappast att den är ett pris värt att betala för avskaffandet av anställningsskyddet.

En del saker är helt enkelt otillräckliga. Det är bra att pensionärerna får sänkt skatt, men det löser inte grundproblemet med ett pensionssystem som helt enkelt blivit för snålt för stora grupper som nu gått i eller ska gå pension.  Någon reformering av pensionssystemet finns dock inte med.

Framför allt är helhetsintrycket just att det inte finns någon helhet. Politiken hänger inte ihop. Istället för rättning åt mitten spretar det hit och dit och vissa delar utgör rena provokationer mot de andra och många, många av de väljare som röstade på något av de fyra partierna. Ett särskilt ansvar för detta bär Centern och Annie Lööf. Det är uppenbart att de agerat mycket hårt i förhandlingarna och att en drivkraft varit just att rädda hennes politiska anseende. Hon hade ju lovat… Men vettiga politiker ställer inte ut löften som det är mycket hög sannolikhet att man inte kan hålla.

Det är också tydligt att parterna, möjligen med Centern som undantag, inte gillar januariavtalet själva heller. Det skiner ofta igenom att synen är att det är ett nödvändigt ont. Självklart är det svårt att övertyga människor om att något är bra när man inte själv förmår att ens offentligt uppbåda någon entusiasm för det.

Det är bara logiskt och rättvist att väljarna ger en rejäl tumme ner åt det här. Det förtjänar helt enkelt inte bättre. Få om någon tycks heller tro att avtalet kommer att hålla mandatperioden ut.

Sen har ju framför allt regeringens och socialdemokraternas agerande avtalets första år inte stärkt dess aktier heller. Ibland sägs väljare vara dumma och lättlurade, men vissa saker lönar sig uppenbarligen inte. Exempelvis att som sossarna säga en massa saker om migrationspolitiken men göra något helt annat. Att regeringen till skillnad från många av väljarna också förefaller helt yrvakna inför vissa företeelser inom brottsligheten - "Vi såg det inte komma" ger ju inget bra intryck heller. Men det kanske får bli ämnet för en annan bloggpost.