Efter lite drygt tre timmar innesluten i en stålcylinder har man flugit 275 mil, från norra till södra Europa. Hur lång tid hade det tagit förr i världen? Det är svårt att att hitta tydliga svar, men för 100 år sen måste tåg ha varit den bästa möjligheten. Med stopp och byten kom man knappast upp i en högre snittfart än 70 km/h och det är optimistiskt. Dessutom garanterat en längre sträcka än flygplanet som kan ta fågelvägen. Säg att man fick räkna med drygt två dagar. Minst. Går man bakåt ett drygt halvsekel till är det i princip segelfartyg som gäller. De kunde under goda förhållanden snitta runt 140 kilometer om dagen. Det innebär åtminstone tjugo dagar till sjöss innan man kunde till slut var framme. I Barcelona. 

Att flyga är att utan någon egentlig mental förberedelse förflytta sig från ett sammanhang till ett helt annat. Hjärnan kan inte på allvar greppa detta, så varje gång man stiger av ett plan på en plats man inte redan är bekant med så är det en slags kognitiv överrumpling. "Va, var är vi nu nånstans? Nyss var det elva grader varmt och mulet, nu är det 28 och gassande sol. Nyss var det granar, ett flackt av många inlandsisar nednött landskap och välbekanta språkljud från människor runt omkring mig. Nu är det palmer, dramatiska berg bara någon mil bort och jag förstår inte vad människor säger" Okej, det där sista kanske inte gäller helt om du åker charter och slussas vidare i en transferbuss full med andra svenskar och en "skandinavisk" guide. Men annars så.

Vi landar i Barcelona, en plats på Jorden jag aldrig tidigare i mitt drygt femtio år långa liv besökt. I mitt huvud har den hittillls bara som varit en abstraktion. Trots att jag känt till stadens existens sen jag var liten. Trots att jag vet att det bor ungefär fyra och en halv miljon människor i storstadsområdet och att det är en expansiv region med stark ekonomisk tillväxt och ett av världens allra bästa fotbollslag. 

Messi med lagkompisar poserar på fasaden till Camp Nou - den jättelika arenan för laget som är en mångmiljardindustri. 

Mängder av människor lever och har levt sina liv här genom tiderna. För dem är eller var Barcelona en fullständigt självklar verklighet, deras plats på Jorden. Men inte för mig. Det är först nu, när jag stiger av flygbussen och tillsammans med mina söner börjar promenera genom stadens centrala delar ner mot vårt hotell som Barcelona går från det abstrakta till det konkreta. Min hjärna drar slutsatsen att Barcelona verkligen, bortom alla tvivel, existerar. Någon medveten slutsats handlar det knappast om. Jag bara "vet". Eller kanske snarare "känner".

När jag kommer till en ny plats har min hjärna ett mycket tydligt budskap till mig: "Nu ska vi lära oss hitta här!" Jag måste i princip ge mig ut till fots så snart det bara är möjligt för att orientera mig om var jag befinner mig och lära mig att hitta åtminstone i närområdet. I ett växelspel mellan läsning av en karta (om platsen inte är så liten att det räcker att gå till sig kunskapen) och egna strövtåg fram och tillbaka bygger vi - min hjärna och "jag" - steg för steg upp en inre karta. Efter en eller några dagar börjar jag känna att jag hittar hyggligt och känner då ett ökat lugn. Skulle jag stanna en längre tid skulle jag däremot inte nöja mig, utan utöka sökområdet. När jag flyttade till Stockholm 1994 var det en process som pågick i åratal. Jag lärde mig områdena där jag bodde, arbetade eller ofta besökte av andra skäl. Men så länge det fanns vita fläckar emellan på den inre kartan måste de kompletteras och fyllas igen med vetskap. 

Ganska tidigt insåg jag att inte alla människor har den här drivkraften. Har de någon som orienterar åt dem är de nöjda och använder sin hjärnkapacitet till annat. Så även mitt resesällskap till Barcelona, trots att jag i åratal har försökt uppmuntra dem att börja bygga på sina inre kartor och utveckla ett lokalsinne. 

Ivrigt påhejade av min hjärna sätter vi alltså igång att utforska den katalanska huvudstaden till fots. När man kommer till en helt ny plats i ett annat land fylls man alltid av en annorlunda känsla jämfört med hemma. Det är väl till stor del därför vi gillar att resa tänker jag. Fast den där känslan vi söker går aldrig att hålla kvar. Vår stora anpassningsförmåga gör att vi snabbt tar in den nya platsen med sin främmande arkitektur, dofter och atmosfär. Efter bara några dagar känns det inte så exotiskt längre. Stannar vi en längre tid blir till slut det främmande vardag och välbekant. Fast det säkert fortfarande är mycket vi inte förstått och mycket vi har kvar att upptäcka.

En av hundratals gator i Barcelona att promenera på. Denna låg i stadsdelen Barceloneta. Öppningen vid gatans slut är havet och en av stadens stränder.

Som turist skrapar man sällan mer än på ytan. Vi går runt bland Barcelonas kändaste platser: Den stora katedralen från 1200-talets slut, den pulserande gågatan La Rambla, Gamla stan med dess vindlande gränder, de fullproppade beacherna, Picassomuséet, FC Barcelonas arena, de stora torgen och avenyerna... Men vad säger allt det där om Barcelona egentligen? Lika mycket eller lite som vad Vasamuséet, Riddarholmskyrkan och Västerlånggatan säger om hur det är att leva i Stockholm för oss som gör det.

Arc del Triomf - byggd till världsutställningen i Barcelona 1888 där den fungerade som huvudentré

En av Barri Gotics (Gamla stans) vindlande gränder. I bakgrunden tornet till katedralen från slutet av 1200-talet

Bloggaren, som vanligt besatt av utsikter, tog förstås chansen att åka upp på katedralens tak och se sig omkring.

Ciencia y caridad (Vetenskap och välgörenhet), målad av Picasso vid 16 års ålder. En av många exempel på muséet på hur hans geni framstod klart redan vid tidig ålder.

Hustak i Barcelona - målad i början av 1900-talet under konstnärens "blå period".

En tavla mer i den stil jag antar att de flesta av oss förknippar Picasso med

När jag besöker en ny plats eller nytt land har jag åtminstone en ambition att lära mig något om dess historia och nutid. Det försöker jag också förmedla till mina söner. Minns min första längre resa, år 1989, när jag bland annat besökte Fiji. När vi var där förstod vi efter ett tag att det fanns något annat under den paradisiska ytan och bakom människornas leenden: En militärkupp hade nyligen ägt rum i landet och det var stora spänningar mellan landets bägge stora befolkningsgrupper. Då kände man sig verkligen som den naiva turisten. 

Barcelona är huvudort i den autonoma regionen Katalonien. Katalanerna har sitt eget språk, närmare släkt med italienskan än spanskan. Under inbördeskriget gjorde staden motstånd mot Francos trupper och bombades. Efter det var förtrycket stort och regimen gjorde uppenbara försök att "förspanska" regionen. Efter diktatorns död och Spaniens demokratisering blev det självstyre och mycket bättre. Den ekonomiska tillväxten i framför allt Barcelona har varit mäktig. Men drömmen om ett eget land finns kvar. 2017 hölls en mycket omdiskuterad folkomröstning om att bryta sig loss från Spanien. Kort därefter utbröt politiskt kaos. Flera ministrar flydde utomlands och andra arresterades och sitter nu fängslade, anklagade för olika brott mot staten. 

 
Katalanska flaggor och banderoller som protesterade mot den spanska regeringen hängde på många fasader. Denna på engelska: En tydlig önskan om att besökare ska uppmärksamma frågan.

Allt detta läser och begrundar jag igen på plats i Barcelona. Gör det mig till en mindre naiv turist? Kanske en aning åtminstone?

Att vara turist i Barcelona är inte att vara unik. Trots alla som bor här känns det ibland som minst hälften av människorna som rör sig på gatorna är här på besök precis som en själv. Överallt hör man engelska och andra för landet främmande språk. Mycket av kommersen riktar sig förstås uppenbart till turisterna. Som alltid fylls jag av ett visst medlidande och vemod över hur hård konkurrensen alltid är inom områden där det egentligen inte krävs särskilt mycket av kunskap och erfarenhet. Från de små souvenirbutikerna och slätstrukna tapasställena med några få besökare till männen och kvinnorna från Afrika som kantar gågator och stränder med sina skor, klockor, väskor och andra falska märkeskopior. Allt ofta utlagt på ett tygstycke med en sinnrik anordning av rep som tillåter dem att snabbt lyfta upp allt, göra om det till ett knyte och ge sig iväg om polisen kommer. Och så allra längst ner: De luggslitna männen (romer?) som försöker sälja halvliters vattenflaskor till törstiga turister. Vad kan de tjäna på en dag netto? 

Men jag köper inget, för vad ska jag med dessa saker till? Och vattnet dricker vi hemma hemma på hotellrummet eller när vi äter lunch på restaurang. 

Barcelona har som många andra städer vuxit utåt i allt vidare ringar.. Den innersta cirkeln är Barri Gotic och några omgivande stadsdelar som en gång omslöts av en stadsmur. I mitten av 1800-talet revs den för att ge staden möjligheten att på allvar börja expandera. Ambitionerna var höga: I det nya, perfekta rutnätet av gator skulle trädgårdar och grönområden ligga överallt mellan husen som inte fick vara högre än fyra våningar för att släppa ner ljus överallt. Rutnätet blev av, men nästan allt som var tänkt att bli grönt blev  hus istället. Högre än stadsplanearkitekten tänkt också. Barcelona är en kompakt stad, inget att åka till för den som vill ha mycket ljus, luft och natur. Men uppe på Montjuic där Olympiastadion från 1992 tronar hittar vi lugn och grönska och lite avkoppling från tempot i city bara ett par kilometer bort.

Museu Nacional d'art de Catalunya - en av flera andra pampiga byggnader på Montjuics sluttningar.

Till slut: Sagrada Familia. Det har varit en sån där lite mytisk plats jag haft en önskan om att besöka sen jag som den syntpopare jag en gång i tiden var först lyssnade på The Alan Parsons Project suggestiva sång om kyrkan när den kom ut 1987. Jag tycker också om att besöka kyrkor i största allmänhet, så hedning jag är. Ändå blir jag överraskad över vilket intryck byggnadsverket gör på mig. Redan när man närmar sig slås man av dess storslagenhet och kontrasterna mellan dess olika delar. När vi går in och bekantar oss närmare med kyrkan med hjälp av en audioguide förstår jag mer om arkitekten Gaudis geni och djupet i hans vision om och för Sagrada Familia. Trots myllret av människor känner jag faktiskt en andlig känsla när jag vandrar inne i byggnaden och tittar på fasadernas utsmyckningar. 

Det är utan tvekan den mest fantastiska byggnad jag besökt och jag tvivlar på att jag får uppleva något liknande igen.

Allting i kyrkans utformning har en tanke bakom - ofta både religiös, praktisk och estetisk. Fönstren på respektive sidor är färgade så att de på bästa sätt utnyttjar de olika ljusförhållandena som kommer av att det är morgon/förmiddagssol på katedralens östra sida och eftermiddags-/kvällssol på den västra.

Pelarna bär upp den väldiga konstruktionen på ett väldigt sinnrikt sätt. Gaudi var lika praktisk och kunnig i byggnadsteknik och material (han härstammade från en släkt av skickliga smeder) som han var konstnärlig.

Alla resor har ett slut. Efter fem dagar i Barcelona promenerar vi på morgonen upp till Placa de Catalunya, det stora torget som är en av stadens verkliga knutpunkter. Vi bordar flygbussen och lämnar staden och människorna bakom oss. Lite mer än sex timmar senare är vi på svensk mark igen, tillbaka i vår egen vardag och verklighet. I Barcelona fortsätter förstås livet precis som vanligt, precis som det gör på tusen och åter tusen platser i världen som vi aldrig kommer att besöka. Det självklara men samtidigt overkliga i detta faktum kommer jag nog att fortsätta reflektera över vid återkommande tillfällen så länge jag lever och min hjärna fungerar. Den hjärna som nu får ägna sig åt andra saker än att greppa gator och torg i Barcelona och känslan av att vara i en storstad i Medelhavet. Långt hemifrån om det inte vore för flygmaskinerna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...