För ett par månader sen blev jag nyfiken på bävrar efter en skogspromenad i Tyresta nationalpark, där vi passerade mängder av bäverfällda och gnagda träd. Hur och när och varför kan detta beteende ha uppkommit egentligen? När jag kom hem började jag googla. Jag lärde mig bl.a att bävrar tar hjälp av vädrets makter för att fälla träd. Åtminstone en del större exemplar gnager de inte ner helt och hållet. Istället får trädet stå där och vänta på en större storm som knäcker det. Och då är bävern där.

Varför bygger då bävrar dammar? Det enkla svaret är att bävern behöver lugnt vatten kring sin hydda. I strömmande vatten saktas flödet ner av att bygga en fördämning och hyddan riskerar då inte att spolas bort. Dammen ger också det nödvändiga vattendjupet för att hyddan ska fungera effektivt som skydd mot rovdjur, vilket förstås är en bidragande orsak till att bävrar bygger dem. Bävrarna använder dessutom dammen som ett skafferi: De blöter grenar och större trädstycken så att de sjunker. Sen simmar de under isen på vintern från hyddan och hämtar dem. Om vattnet är djupt och lugnt av sig själv är det inte säkert att de bygger någon damm. Bävrar kan också välja att bygga sina bon i flodbankar om de erbjuder ett tillräckligt bra skydd mot både rovdjur och kyla. I hyddan föder sen honan i det monogama bäverparet sina ungar på vårkanten.

Bävrar går inte i ide, eller hibernation som det heter på vetenskapligt språk. I de nordligare delarna av deras utbredningsområde tillbringar de däremot i huvudsak de kallaste vintermånaderna i hyddan.

 Allt det där är ju nog så intressant. Men om man vill förstå hur beteendet uppkom kunde måste man gå ett steg längre: Till evolutionsbiologin. Hur kunde det naturliga urvalet frambringa det här märkliga beteendet hos dagens bävrar? Det är ganska lätt att inse att en lätt förvuxen gnagare som spatserade omkring och åt kvistar och växter inte bara plötsligt en dag tänkte ”Men om man skulle ta och bygga sig en hydda ute i vattnet, fälla träd och sen fixa en damm”. Beteendet måste ha uppkommit i steg, precis som avkomman till en urtida, blind varelse inte plötsligt föddes med ett färdigutvecklat öga.  

Nyligen läste jag den här mycket intressanta och underhållande boken om bin:

En av de frågor författaren tar upp är hur honungsbins mycket komplicerade sociala struktur kan ha uppkommit. Det troliga svaret kan hittas bland några av dagens många vilda biarter. De flesta bin är solitära: Honan bygger ett bo där hon sen lägger ägg och fyller på med pollen som föda. Bara ett mindre antal arter gör honung. En del lever däremot i en slags löst sammanfogade kolonier i jordhålor, trädstammar eller liknande. Humlesamhällen liknar delvis honungsbinas, men består av mycket färre antal individer. Deras specialisering är inte lika uttalad. Det är inga större skillnader i storlek och ”arbetshumlorna” kan t ex lägga ägg som den dominanta drottningen då dödar.

Exemplen är typiska mellanformer som hjälper oss att förstå hur den märkliga organisationen hos honungsbin har uppkommit i steg. Vi behöver inte föra in någon ”intelligent designer” som en dag placerade färdiga honungsbin lite här och var på Jorden i ekvationen.

Åter till bävrarna.  Jag skickade en fråga till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet (vilken trevlig funktion det är förresten). Det tog honom lite tid att gräva fram ett svar, men häromdagen damp det ner i min mailbox.

Bävern är den idag enda levande medlemmen av släktet Castoridae. Den amerikanska och europeiska bävern är dock två skilda arter, som bland annat har olika antal kromosomer och därför troligen inte kan få avkomma. I fossiliserat trä från Pleistocen (upp till 2,5 miljoner år sen) har forskare hittat spår av bävrar som gnagt på det. Tandavtryckens form visar att det var nära släktingar till dagens moderna bävrar.

Ytterligare ett par miljoner år bakåt i tiden (4,5) finns det spår av bävergnag i fossiliserat trä som hittats i norra Kanada. De märkena är gjorda av djur ur det numer helt utdöda släktet Dipoides, Vi vet alltså att olika arter av bäver fällde träd redan för flera miljoner år sen.

Vilka slutsatser kan man då dra av det här? En kanadensisk evolutionsbiolog publicerade en uppsats om det här år 2006. Hennes slutsats är att eftersom beteendet har förekommit hos åtminstone två olika släkten av bäver så kan man anta att det i grunden uppkommit hos deras gemensamma förfader: En urbäver som beräknas ha levt för omkring 24 miljoner år sen, under Miocen. Vid något tillfälle har denna förfader eller förmoder till dagens bävrar utvecklat en god simförmåga. Kanske för att komma åt vattenväxter eller grenar på träd som vuxit i strandkanten eller i sumpmark. Utrustad med rejäla tänder redan då har den börjat fälla träd för att komma åt kvistar (bävrarna äter däremot inte själva veden i de träd den fäller).

Med tiden blev det kallare i bävrarnas utbredningsområde. Ett beteende som innebär att man tar hem grenar och pinnar och fodrar sin håla med kan hjälpa till att skydda mot kyla. Bäverns släkting bisamråttan gör samma sak. Men ännu bättre skydd blir det om man bygger en riktig hydda. Det har till och med mätts av forskare. En välbyggd hydda är också i många fall ett bättre skydd mot rovdjur

En kvalificerad gissning är att när dessa bägge beteenden (trädfällning och hyddbygge) var på plats så kom fördämningsbyggandet som sista beståndsdel. Alla steg ger överlevnadsfördelar och är därför rimliga ur ett evolutionärt perspektiv. På vägen kan man ju också tänka sig att bäverns intelligens har utvecklats. För den som eventuellt tror att allt detta är ett blint, instinktstyrt beteende tror fel. Tydligen tillbringar ungdjuren sitt andra levnadsår med att lära sig de olika teknikerna för att bygga och underhålla dammar och kanaler (som de bygger för att minimera de sträckor de måste förflytta sig på land där de är mycket mer sårbara) av sina föräldrar. Sen ger de sig av för att bilda sin egen familj och starta sitt eget byggnadsprojekt på en lämplig plats vid ett vattendrag i närheten.

Evolutionsbiologiska teorier är just teorier, kanske särskilt när det kommer till hur komplexa beteenden har uppkommit. Det är svårt, troligen omöjligt, att bevisa i det enskilda fallet att det verkligen gick till exakt så. Men de är ändå mer än bara spekulationer. De kombinerar fossilfynd av olika slag med vad som kan observeras i nutiden hos olika arter. De har också bidragit till att beteenden som fram till för bara några decennier sen framstod som totala gåtor ur ett evolutionärt perspektiv numera har förklaringar som är fullt rimliga. ”Bäverhypotesen” är ett bra exempel på det. Jag ser det som mycket sannolikt att de ibland träffar helt rätt och andra gånger åtminstone kommer bra nära.

Och så är ju bävrar väldigt trevliga och fascinerande djur också! Se gärna det tio minuter långa filmklippet nedan också. På köpet får du njuta lite av David Attenborough!