Idag höll SOM-institutet i Göteborg sitt årliga seminarium där de presenterar sin pågående undersökning om svenska folkets värderingar och åsikter i en lång rad frågor. Man kan tycka att i dessa tider av konflikter och bråk kring vad vi tycker i olika frågor med twitterkrig och åsiktsdrev så borde intresset från media vara på topp. Men även om det för all del rapporteras här och var så skrivs det ändå förvånansvärt lite.

Kort bakgrund: SOM-institutet (Samhälle Opinion Media) är knutet till Göteborgs universitet. Det grundades på 80-talet av bl.a Sören Holmberg, ni vet han den gråhårige, trevlige statsvetaren som har suttit på SVT:s valvakor sen Hedenhös typ. De bedriver sen 1986 en longitudinell undersökning om vad vi här i landet tycker om olika ämnen. Varje år svarar mellan 10 000 och 20 000 personer på de enkäter som skickas ut. Det är alltså ett brett urval och nu börjar det bli en skapligt lång tidsserie där vi kan jämföra hur opinionen har ändrats eller inte ändrats med åren.

Resultatet från 2018 års undersökningar kan nu laddas ner från institutets hemsida (de ger också ut en mer omfattande analys varje år): https://som.gu.se/digitalAssets/1724/1724407_6.-svenska-trender-1986-2018.pdf Jag tänkte här i bloggen gå igenom några av resultaten jag finner särskilt intressanta. Först ett par allmänna reflektioner dock.

I dagens mediaflöde med dess uppskruvade tonläge och dramatiska utspel från alla håll och kanter känns det ibland som att hela Sverige är besatt av den ena eller andra undergångsvisionen och att stor pessimism och oro för framtiden dominerar. Ekonomin kommer att krascha och alla överbelånade svenskar göra konkurs, nej muslimerna tar över Sverige och det blir inbördeskrig, nej en präktig klimatkatastrof väntar runt hörnet om vi inte genast slutar flyga och äta kött, nej Sverige kommer att bli en fascistisk diktatur med läger och etnisk rensning om vi inte lägger all politisk kraft på att fortsätta isolera Sverigedemokraterna, nej…

Som vi ska se är dock folket i sin helhet inte fullt så oroliga som skrikarna på Flashback, Twitter och i tidningarnas kommentarsfält. Eller för all del kolumnisterna i traditionella medier. Därmed inte sagt att oro inte finns. Men säg den tid i mänsklighetens historia där vi inte haft både verkliga, överdrivna och helt inbillade faror som stört vår jämvikt.

En annan reflektion med anknytning till den första lånar jag från den kloka statsvetaren Katarina Barrling: Vi tenderar att se samtiden från ett enda perspektiv åt gången och tycker då ofta att olika områden utmärks mer eller mindre helt av en viss politisk eller ideologisk strömning. I själva verket är det alltid motstridiga krafter och rörelser som utmärker åtminstone våra moderna, öppna samhällen. Trenderna går åt olika håll helt enkelt. Utvecklingen i samhället dikteras t ex inte alls i huvudsak av feminister som en månghövdad skara på Flashback är helt övertygade om (de skulle dessutom lägga till att dessa feminister är rabiata och manshatande).

Över till resultaten. Låt oss börja med förtroendet för några viktiga samhällsinstitutioner.

Vad är balansmått? Svarsalternativen är på en skala mellan ”Mycket stort förtroende” och ”Mycket litet förtroende”. Om alla svarar ”Mycket stort förtroende” skulle resultatet bli +100, motsatsen skulle ge -100.

Det vi kan se att trots all debatt senaste åren om polisens problem, uttryckt misstro mot domstolar från olika håll o.s.v så har vi förtroende för dem. Om något går trenden mot ökat förtroende, inte minskat.

Jag tog med denna just för att det är en nyttig påminnelse om att även en stark negativ vinkling i media inte nödvändigtvis innebär att förtroendet sviktar bland folk i allmänhet. Vi kanske inte är oreserverade beundrare av dessa fundament i rättsstaten, men i grunden litar vi på dem.

Det känns bra att veta.

Bankerna hamnade för övrigt med nöd och näppe på plussidan, men de har faktiskt ofta legat sämre till tidigare år. Hur är det med det som bland belackarna går under beteckningen ”gammelmedia”?

Förtroendet för Radio/TV har varierat förvånansvärt lite genom åren och varit tämligen konstant hela 2000-talet. För dagspressen är det lite sämre, men vi ser faktiskt en svagt stigande trend. Gissningsvis finns en stor variation här mellan olika människor. Tidningarna har en del att jobba med, men kanske kan man inte ha för höga förväntningar. De är ju företag som agerar på en hård marknad där det gäller att synas och höras. Den som sticker ut hakan på olika sätt blir sällan heller älskad av alla.

Höga förtroendesiffror har också sjukvården (+55) och – trots allt skäll – grundskolan (+36). När man tittar på förtroendet för olika yrkesgrupper så har en majoritet av de som svarar stort eller ganska stort förtroende för sjukvårdspersonal, lärare och poliser. Sämre är det för journalister och rikspolitiker där bara runt en tredjedel har förtroende.

Rör vi på oss så mycket som det verkar utifrån alla träningsreportage och gym som skjuter upp som svampar ur jorden?

Som ni ser har frågorna formulerats om och är därför inte fullt jämförbara över hela tidsperioden. Procenttalet uttrycker aktivitet minst en gång i veckan. Jag hade nog gissat ungefär den här nivån själv, kanske lite lägre. Tycker det är bra siffror. Alla skärmar och digitala förströelser till trots så verkar vi dessutom fortfarande vara ute och röra på oss i skog och mark tämligen ofta.

Över till ett begrepp som diskuterats en hel del på senare år:

En del samhällsdebattörer uttrycker oro för att ökade samhällsklyftor och/eller ett ökat inslag i befolkningen av personer som kommer från länder och kulturer där vi vet att tilliten till andra av olika skäl är lägre kan påverka den allmänna tilliten i Sverige. Jag finner de farhågorna rimliga, men hittills ser man inget utslag i mätningen. Här är dock en intressant fråga hur representativt urvalet är.  Det finns en risk för lägre svarsfrekvens från personer med invandrarbakgrund p.g.a språksvårigheter eller misstro mot myndigheter.

Den här gillar jag också:

Här tänker jag på mediernas tendens att lyfta fram det skeva och dåliga i rapporteringen: Människor som är arga, människor som är rädda, människor som är sjuka eller mår dåligt psykiskt. Allt detta måste förstås tas på allvar och det är synd om människor som är olyckliga. Men de flesta av oss mår faktiskt tämligen bra och är nöjda med livet. Varken elaka sverigedemokrater, invandring, oheliga politiska allianser eller global uppvärmning har hittills kunnat rubba det.

Nu kan man ju vara nöjd med livet men ändå oroa sig för vissa saker. Vad oroar vi oss för mycket? (trend på 5-10 års sikt)

-          Klimatförändringar (51% - trend jämn)

-          Miljöförstöring (50% - trend jämn)

-          Terrorism (46% - trend jämn)

-          Ökad främlingsfientlighet (42% - trend stigande)

-          Försvagad demokrati (36% trend stigande)

-          Sociala klyftor (31% - trend jämn)

-          Ekonomisk kris (14% - trend sjunkande)

-           

Om oron är berättigad är förstås en helt annan fråga. Nyligen har jag t ex läst flera forskare som menar att faran för försvagad demokrati p.g.a ökat stöd för nationalistiska partier är starkt överdriven i länder med solid, demokratisk tradition. Inget har hittills visat att såna länders demokrati skulle vara utsatt för något reellt hot och parallellerna med ”30-talet” och Tyskland är missvisande. Å andra sidan ser man för ekonomisk kris ett tydligt mönster där oron samvarierar med konjunkturerna. I själva verket finns troligen starkare skäl att oroa sig för en kris nu i denna med rekordlåga räntor framstimulerade högkonjunktur där många ekonomer är överens om att det finns grava systemfel inbyggda som kan skapa mycket allvarliga problem inom några år.

Men visst är det konstigt i ett land där hälften av befolkningen är mycket oroliga för klimatet och miljön i allmänhet att landets miljöparti balanserar på riksdagsspärren. Om det beror på dumma väljare eller på partiet självt överlåter jag åt läsaren att svara på.

Lutar svenskarna åt höger eller vänster ideologiskt just nu?

Just nu har vi mer eller mindre högervridna ett visst övertag i opinionen. Fortfarande avgörs dock valen i praktiken av de väljare som inte har någon tydlig vänser/högerprofil. Där finns en långsiktig trend att deras andel minskar. I så måtto kan man kanske påstå att samhället blivit mer polariserat åsiktsmässigt. Sen finns ju också andra dimensioner som inte fångas upp, t ex inställningen till hur SD ska hanteras som splittrar både de borgerliga partierna och deras väljare.

En intressant spaning är att högerväljarnas övertag är större nu än 2006 när Alliansen vann valet och inledde ett systemskifte med skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar. Ändå sitter en S-regering vid makten. Om inte opinionen svänger (och just nu gör den inte det utan ger faktiskt M-KD-SD en knapp majoritet i riksdagen även utan C:s hjälp) så räkna med att det här blir ännu en källa till press på partierna i januariöverenskommelsen.

Vilka sakfrågor engagerar då väljarna mest, oavsett var de befinner sig höger/vänster? De tillfrågade får välja tre alternativ när de svarar.

Sjukvården är återigen viktigaste samhällsfråga (det var 10 år sen sist). Personligen upplever jag inte att något parti förmådde kapitalisera på det i valrörelsen.  Sossarna försökte nog, men hade trovärdighetsproblem med 4 års regeringsinnehav utan några synbara förbättringar på området. Flera partier förefaller märkligt ointresserade.

Integration/immigration sjunker efter toppnivåerna för några år sen, men står fortfarande högt på agendan. Det pratades mycket i valrörelsen, men partierna som gjort upp om regeringsmakten upplever jag är ganska passiva i frågan just nu, se vidare nedan.

Miljöfrågorna kommer högt, men ändå inte ens på var sjätte väljares tre-i-topp. En intressant diskrepans här mot hur många som oroar sig för dem. Kanske framstår de helt enkelt inte som lika betydelsefulla när de ställs i kontrast mot alla andra samhällsfrågor, de är åtminstone svårt att dra någon radikalt annorlunda slutsats. Samma sak verkar gälla frågor kring demokrati.

Bostadsfrågor kommer lågt. Det ska nog samtliga partier vara glada för. Här misstänker jag att fler kommer att bli medvetna åren som kommer hur allvarligt läget faktiskt är och att politikerna på olika vis har en stor skuld till det. Då KAN det segla upp som en betydligt större fråga nästa gång vi ska rösta.

Här är en gammal ideologisk hjärtefråga för Alliansen där vi lätt kan se att de inte lyckats övertyga opinionen om dess förträfflighet

Å andra sidan lyckades inte Vänsterpartiet överdrivet väl i senaste valet trots sin starka profilering mot just dessa frågor. Återigen ser vi att väljarnas attityder för eller emot något inte nödvändigtvis kan omsättas enkelt i fler röster genom att följa opinionen. Människors val styrs nog trots allt sällan av enstaka sakfrågor. Men undantag kan förekomma. Här kommer troligen huvudförklaringen till att Sverigedemokraterna gått från en procent till nästan arton på fem riksdagsval:

Det fanns debattörer redan på 90-talet som varnade för att en migrationspolitik som inte hade ett stabilt stöd i befolkningen kunde utgöra grogrund för ett missnöjesparti. Det fanns inslag av frågan i Ny Demokratis framgång valet 1991, men först en bit in på 2000-talet blev den så stor att människor faktiskt började rösta på SD i huvudsak till följd av att de utgjorde enda alternativet till en en annan migrationspolitik.

Samtidigt fanns en motrörelse i opinionen (minns Katarina Barrlings ord!) där fler blev uttalat positiva. Sen kom 2015 då allt vändes över ända när Sveriges flyktingmottagande kollapsade.

Politiskt är det nog att beteckna som ett högriskprojekt att föra en politik för att öka invandringen till Sverige när endast en fjärdedel av väljarna stöder det och många är kraftigt emot. Framför allt för Socialdemokraterna vars väljare är mycket mer splittrade i frågan än de övriga partierna i JÖK:en. Samtidigt gör polariseringen i frågan att det kan löna sig för några partier att trots allt driva i den riktningen. Den politiska verkligheten är kanske mer komplicerad än någonsin att manövrera i för partierna. Och då har vi ändå högkonjunktur och stabila finanser just nu!

Slutligen en graf över vilka ”skärmar” vi har tillgång till idag:

Framför allt den långsiktiga trenden är fascinerande. När jag skaffade min första PC 1994 hade bara vart femte hushåll en. När jag några år senare, lite sent upplevde jag själv, köpte min första mobil var det fortfarande bara runt hälften som gjort samma sak. Idag är det bara en liiiten minoritet av hushållen som inte har dessa saker som på mindre än två decennier blivit centrala inslag i våra liv.  98% av alla ungdomar i gymnasieåldern använder internet minst flera gånger i veckan och 97% av de högutbildade svenskarna. Även bland pensionärerna upp till 85 år surfar nästan tre av fyra på nätet minst i den omfattningen. Vi är sannerligen ett uppkopplat folk!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...