***

Sportlov, men frisksportandet inskränkte sig för min del till ett par pass på gymmet. Sportlovsaktiviteter med barnen då? Ja, på något vis lyckades jag övertala dem till ett besök på Naturhistoriska riksmuseet. Dessutom fick jag upp dem redan halv elva en dag med den enda strategi för detta som alltid verkar funka: Indisk buffé till lunch om de orkar sätta sig på tunnel- och tvärbanan till Sundbyberg.

***

Det gick inget vidare för Trump i det nya ”toppmötet” med den lille operettdiktatorn från Nordkorea (som dock bevisligen är långt, långt mycket farligare än han ser ut). Men personkemin verkar ändå finnas där och Trumps uppskattning över Kim Jong Un låter åtminstone äkta. Märkligt, eller inte. Den ene grandiose och narcissistiske självhärskaren känner igen och kan spegla sig i den andre. Den ömsesidiga välvilligheten brukar dock ha sina gränser. Jag kommer att tänka på Chaplins Diktatorn som jag och sönerna nyligen såg och skrattade åt gemensamt. En av filmens höjdpunkter är just mötet mellan Hynkel/Hitler och Mussolinikarikatyren Benzino Napaloni. Även i verkligheten lär de bägge herrarna ha haft ett något kluvet förhållande.

Tyvärr är det inte lika lätt att skratta åt Kim Jong Un och Trump utan att skrattet kommer av sig.

***

Mitt sportintresse är sen rätt många år nu inte var det en gång var. Huvudorsak är jag själv. Någon gång efter trettio bestämde jag mig för att sportsändningar inte skulle få styra mitt liv. Typ: Nä idag kan vi inte åka till Skansen, det är ju sim-VM på TV. Det var inte ett dramatiskt beslut, utan mer något som växte fram. När jag inte längre tänkte så kring sportsändningar så minskade också engagemanget i olika mästerskap, ligor etc. Och den enorma hypen kring internationell klubbfotboll hakade jag aldrig på.

Trots det har jag ändå sett några sändningar från VM i längdskidåkning och följt resultat från jobbet. Längdskidor har trots allt alltid varit en av mina personliga tittarfavoriter, slagen egentligen bara av friidrott och fotbolls-VM. Men varje gång jag lite förstrött börjar följa med igen i sportrapporteringen så påminns jag om ett annat skäl till att jag tröttnat: Infantiliseringen av allt kring själva tävlandet. Det evinnerliga pratandet i studion (allra värst när det är fotboll) är påfrestande nog, men värst är alla löjliga reportage som intellektuellt inte höjer sig en millimeter över en klassisk tonårstjejsdiskussion på temat ”Å då sa hon, men då sa hon och då gjorde hon det”. Framför allt kvällstidningarna gör allt för att nosa upp små pseudoskandaler och låtsaskonflikter och blåsa upp dem bortom alla rimliga proportioner. En lite skämtsam syrlighet från en norsk åkare efter ett lopp räcker åtminstone till en hyfsat svart rubrik och en artikel av ordinär längd. Ett mindre gruff i stundens hetta efter att det blivit lite trångt i spåret kan ge nära på krigsrubriker.

Extra löjligt dessutom detta VM som innehållit en alldeles riktig skandal med dopingbeslagen. Enda ljuspunkten var att trots dopingen så hade med ett undantag ingen av de som åkte fast gjort några större resultat i sina karriärer. Inte ens efter att de började dopa sig.

Fast Heja! Heja! Heja! de svenska skidtjejerna!

***

För en gångs skull är nästan alla i debatten enliga: Ingen vill att de i Syrien kvarvarande IS-medlemmarna från Sverige ska komma hem igen. Ändå är det inte osannolikt att det blir så till sist. De två mest brännande frågorna torde vara vad som annars händer med barnen som dessa jävla människor har tagit med ner till eller fött i stridsområdet och vem som annars ska ta ansvar för dem. De kurdiska styrkor som nu håller dem kan knappast göra det i långa loppet och jag har full förståelse för att de ser dem som ett problem de helst vill bli av med. Jag tycker inte att Sverige är skuldlösa till situationen heller. Tillsammans med Belgien var det härifrån flest personer sätt i relation till folkmängden reste. I stort sett alla från de utanförskapsområden vars framväxt politikerna i så många år blundade för. Precis som de blundade för eller t.o.m förnekade problem kring hedersförtryck och tilltagande islamistisk extremism.

Vissa tecken till relativisering av den moraliska skulden hos kvinnorna som rest har märkts. Det finns inte sällan en tendens att vilja göra det när är kvinnor som begår onda handlingar. De är själva offer, har själva utsatts etc. Det är som att vi, varken om vi är men eller kvinnor, riktigt vill erkänna att det kan finnas mycket ondska också hos kvinnor. Att kvinnor kan hysa lika hemska värderingar som män. Det fanns gott om hängivna kvinnliga nazister. Enligt Solsjenitzyn var det ofta kvinnor som var de mest hängivna, mest renläriga kommunismtroende i Sovjet.

Även om det troligen är så att flertalet kvinnor som rest ner till och anslutit sig till IS inte personligen begått krigs- och folkrättsbrott så finns de inget skäl att tro att de skulle ha drivits av väsentligen annorlunda åsikter än männen som åkte dit med synen att både mord och våldtäkt kunde legitimeras i Islams namn. Dessutom kan det förmodas som Magnus Ranstorp påpekade i veckan att det är de mest hårdföra, mest hängivna som stannat till slutet. Därför kan de också antas vara farligare än de som återvände redan för flera år sen till Sverige.

Hursomhelst så är den enda rimliga synen för den som tror på jämlikhet att dessa kvinnor bär samma ansvar för sina handlingar som männen som reste, varken mer eller mindre.

Sen kan vi nu alla konstatera att vi sitter i en ännu sämre sits än flertalet övriga europeiska länder med ”IS-resenärer” eftersom vi inte kommit oss för att kriminalisera deltagande i denna mordiska sekt. Vi utredde och tvekade, som vanligt inte benägna att följa vad andra gör. Sverige är ibland som en tvåochetthalvtåring: ”Kan själv”. Att våra nordiska grannar kriminaliserade bet inte på oss. Vi förstod bättre än dem, kanske var vi rentav av mer moraliska? Åtminstone ville vi utreda frågan lite mer först, med sedvanliga remissrundor och bordläggningar. Nu säger regeringen att de vill lägga ett lagförslag.

Det är så dags nu.

***

De gamla rockhjältarna börjar bli gamla på riktigt. Gubbarna i Stones närmar sig 80. För bara ett par, tre årtionden sen var det en ålder som en majoritet av männen aldrig nådde, inte ens i den rika västvärlden. Nu är 70 det nya 50 sägs det, så jag antar att 80 är det nya 60. I varje fall är väldigt många av de som inte supit eller knarkat ihjäl sig på vägen i högsta grad aktiva fortfarande. Positivt förstås, men samtidigt påminns man om tidens obevekliga gång när man läser om ännu en som passerat pensionsåldern med ett decennium. Visserligen är den här generationen musiker inte mina idoler från början, det tidiga 80-talets synthpoppare börjar snarare bli runt 60 nu. Men framför allt 70-talsmusiken hann ifatt mig vid slutet av 80-talet, så jag har följt dem i runt 30 år åtminstone. Då var de om inte unga längre, så i de flesta fall flera år yngre än vad jag är nu. Tiden rusar, framåt och samtidigt bort.

Det blir lite läskigt också på ett personligt plan att tänka på.

I fredags var det dags för ännu en bemärkelsedag. Roger Daltrey, sångare i The Who, fyllde 75 år. Samtidigt är det i år 50 år sen Tommy – ett av skivhistoriens allra mest kända s.k konceptalbum – släpptes. Några år senare blev den också film med Daltrey i huvudrollen som den döve, blinde och stumme Tommy. En minst sagt flummig film som får en att undra mer än en gång vad regissör och manusförfattare kan ha gått på. Men musiken är värd en länk här!

***

Ska det bli fred och endräkt i Akademien nu efter att både Frostensson och Danius har köpts ut med tämligen generösa fallskärmar? I en organisation där man till i fjol förväntades sitta tills man dog eller fick sparken i vanära utan så mycket som en styver i ersättning? Tiderna förändras.

Nu återstår bara att se om Nobelkommittén tar Akademien till nåder och låter dem dela ut litteraturpriset i år.

***

Man vet att det råder nyhetstorka, åtminstone på kvällstidningsnyheter, när både Aftonbladet och Expressen kör en löpsedel med Leif GW på samma dag (söndag 3/3). Det mest fascinerande är att det inte är SAMMA nyhet.

Om allt annat sviker kan man alltid ringa upp gamle Leffe och få sig några mustiga kommentarer om snart sagt vad som helst som man kan smälla upp på löpet och högt upp på hemsidan. GWP är vår tids oraklet i Delfi.