Att Sverige har bostadsbrist kan knappast någon ha missat. Frågan är hur många som har klart för sig hur allvarligt läget är och hur dåligt politikerna i alla partier har hanterat det i en lång rad år. Kanske inte tillräckligt många i varje fall, då borde frågan ha fått betydligt större utrymme i valrörelsen.

Boverket har i sin årliga lägesrapport sammanfattat situationen ungefär så här:

-          243 av Sveriges 290 kommuner har underskott på bostäder. I dessa kommuner bor 93% av vår befolkning.

-          Situationen är ”ansträngd” (myndighetssvenska för svår till hopplös) för grupper som är nya på arbetsmarknaden. Läget hjälps inte av det rekordstora bostadsbyggandet

-          169 kommuner har brist på boenden för personer med funktionsnedsättning och 116 kommuner har underskott på särskilda boendeformer för äldre.

-          I storstadsområdena där ca 25% av Sveriges befolkning bor råder både stor brist på små och större lägenheter, inte minst hyresrätter. Samtliga kommuner har underskott på bostäder.

-          Byggandet har legat högt de senaste åren, men bromsas av faktorer som brist på byggarbetskraft, överklaganden av detaljplaner och svårigheter för privatpersoner att få låna de belopp som krävs.

Det färdigställdes lite drygt 40 000 bostäder i Sverige 2016. Av dem var 11 000 småhus och resten lägenheter, varav ungefär 18 000 var en- och tvårummare. Fördelningen mellan bostads- och hyresrätter var ganska jämn, men i Stockholm och Göteborg dominerar bostadsrätter. Siffrorna låter kanske bra, men under detta år ökade Sveriges befolkning med 125 000 personer. Räknat på att det bor 2,2 personer i snitt per hushåll så behöver man inte vara någon fena på huvudräkning för att se att situationen fortsatte att förvärras. Och så har det sett ut nu i rätt många år.

Tyvärr inte lösningen på våra bostadsproblem (foto från Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

I Stockholm är väntetiden för en hyresrätt i bostadskön idag över 11 år i snitt. I innerstaden handlar det om åtminstone 16 år. För studentbostäder tar det 5 år, hur många som fortfarande efter dessa 5 år verkligen studerar och hur de löser bostadsfrågan innan förtäljer inte statistiken. Hundratusentals människor står i kön och 84 000 räknas som aktiva: De gör minst fem anmälningar till lediga bostäder varje år.

Runt millennieskiftet fanns fortfarande en slags bostadsreserv i form av drygt 100 000 lediga lägenheter runt om i Sverige vid varje givet tillfälle. En sån situation kanske inte är bostadsbolagens dröm, men det underlättar människors behov av att flytta och kommuners behov av att hitta bostäder med kort varsel åt människor som inte klarar det själva. Det som hände under det kommande, dryga decenniet var att denna reserv bit för bit åts upp när befolkningen ökade. Den ökningen skedde till stor del genom flykting- och anhöriginvandring: Många resurssvaga personer som genom kommunplaceringar spreds ut i tomma lägenheter runt om i landet. Nu är resursen borta, vilket också är en av huvudorsakerna till de stora problem kommunerna haft de senaste åren med att ordna bostad åt de kommunplacerade asylinvandrarna och deras anhöriga. Det leder till desperata åtgärder som uppköp av bostadsrätter och t.o.m villor åt större familjer. I över 100 kommuner får flyktingar förtur i bostadsköer som i många fall redan är långa för att kunna uppfylla lagkraven om att ordna bostad. Men många andra bor mer eller mindre provisoriskt: Inneboende hos släktingar och vänner eller i dyra, illegala andrahandsboenden i miljonprogrammen runt om i landet. Enligt en artikel i Expressen vågar inte socialtjänsterna i flera kommuner peta i detta, utan betalar ekonomiskt bistånd ändå. Alternativet är nämligen värre: Om en utredning och koll med bostadsbolaget leder till att familjen vräks kan kommunen tvingas betala ännu större summor för familjens boende, i värsta fall inhysa dem i månader på hotell.

Boverket räknar för närvarande med ett behov om runt 600 000 nya bostäder fram till och med år 2025, inräknat de som byggs i år. De bygger sina analyser på SCB:s prognoser om befolkningsutveckling. De i sin tur säger att Sverige förväntas växa med nästan en miljon invånare till det närmaste decenniet, en ökning som beror av både födelseöverskott och fortsatt hög nettoinvandring. Beräknat byggande kommer inte att täcka behoven.

Bilden visar vidden av det växande problemet: Sen åtminstone 2006 har det byggts för få bostäder varje år.

Samtidigt så börjar alltfler tecken på allvarlig obalans märkas på bostadsmarknaden: Trots att hundratusentals är i akut behov av bostad så börjar det bli allt svårare att sälja nybyggda lägenheter, även i storstadsområdena. Intill min arbetsplats, på en centralt belägen tomt i Sundbyberg, uppförs just nu hundratals bostadsrättslägenheter. Inflyttningen startar i mars 2019 och försäljning har pågått i drygt ett år. Ändå visar hemsidan att runt hälften av lägenheterna fortfarande är osålda. I ett stort projekt här i Vällingby med samma tidplan har det gått bättre, kanske delvis beroende på lägre insatser, men drygt 25% av lägenheterna är fortfarande osålda och erbjuds nu för nedsatt pris.

Det här är enskilda exempel, men ändå temperaturmätare på de slutsatser som drogs i en rapport från tankesmedjan Intelligencewatch i fjol. De säger ungefär: Ja, egentligen behöver vi kanske så många bostäder som Boverket säger. Men en stor del av de människor som kommer att komma ut på bostadsmarknaden under perioden kommer inte att ha råd att efterfråga dem. Nästan hela befolkningsökningen kommer nämligen bestå av flyktingar och deras anhöriga. Tittar man på faktisk efterfrågan istället för behov förutser de därför ett överutbud. Vi kommer alltså med stor sannolikhet att befinna oss i en paradoxal situation där bostadsbristen blir allt värre, samtidigt som vår dysfunktionella marknad för ägda bostäder börjar vika på allvar.

Rubriker som denna blir nu allt vanligare (ur SVD)

De svenska bostadspriserna har stigit mycket snabbare än de flesta jämförbara marknader, exempelvis Danmarks. Låga räntor, ränteavdrag, avskaffad fastighetsskatt har drivit på utvecklingen tillsammans med den faktiska bristen på bostäder. Överhettningen har också – föga förvånande – drivit på byggkostnaderna. De har ökat med i snitt över 6% om året de senaste två decennierna. Under samma tid har i princip ingen social bostadspolitik drivits av någon som suttit i regering. Man har litat på att ”marknaden” ska lösa bostadsfrågan och glatt sig åt att konsumtionshjulen snurrar i den svenska ekonomin. ”Det går bra nu” som en finansminister uttryckte saken. Men marknaden har inte löst något. Trots de goda tiderna har situationen bara blivit allt värre de senaste dussintalet år:

Boverket konstaterar också att det är minst lika viktigt att befintliga bostäder underhålls och bevaras. Verket varnar för att stora summor kommer att behöva läggas på miljonprogrammet. Det är lätt insett att det blir svårt att lägga hela kostnaden för det på de personer som bor i dessa fastigheter. Nyanlända och andra ekonomiskt svaga grupper klarar inte själva av kostnaderna för nybyggda bostäder, inte ens de som byggts med det investeringsstöd nuvarande regering ändå infört. Boverkets expert uttrycker sig förbluffande rakt på sak:

- Vi har målat in oss i ett hörn. Den svenska, generella bostadspolitiken klarar inte av att lösa problemet.

Man ska inte måla fan på väggen i onödan. Men om du som läser det här inte har en väldigt god förträngningsförmåga så borde det åtminstone mola lite obehagligt i magen vid det här laget.

Bakom alla dessa allmänna ord och siffror finns också de verkliga människorna som drabbas och kommer att drabbas av detta redan stora och växande problem. När vi som har halvvuxna och unga vuxna barn och bor i tillväxtregioner nuförtiden pratar om deras framtid på bostadsmarknaden så blir det ofta en kombination av dov oro och uppgivenhet, blandat med lite galghumor om hur länge de kommer att bo kvar i sina barnrum. Hur i h-e ska de få tag på någon vettig stans att bo? De flesta av oss har inte råd att stötta dem – bortsett från det olämpliga i att unga vuxna inte blir ekonomiskt självständiga – med kontantinsatsen ens till någon lite etta i ytterförort. Och då är vi ändå priviligierade. Hur det är och kommer att bli ute i utanförskapsområdena vågar jag knappt tänka på. Expressen skriver om hur kriminella organiserar svartuthyrning, folkbokföringsadresser köps och säljs. Nyanlända luras in i kontrakt med ockerhyror som de sen tvingas jobba svart åt ”hyresvärden” för att klara av. Trångboddheten blir allt mer akut. I området Tjärna Ängar i Borlänge bor drygt 3000 människor. Officiellt. Vissa uppskattningar pekar mot att det verkliga antalet kan vara runt 10 000. De sociala problem som redan finns där och i alla andra liknande områden runt i landet kan förväntas förvärras av det.

Rinkeby - ett av Sveriges mest kända miljonprograms- och utanförskapsområden. 

Du kanske tycker att jag kopplar ihop bostadsfrågan och invandringen onödigt mycket? Det får du tycka, men sanningen är att dessa två frågor hänger ihop så intimt och påverkar varandra så mycket att det blir helt verklighetsfrämmande att försöka diskutera som om de vore oberoende. Det är naturligtvis inte invandrarnas fel att det ser ut som det gör. Det är politikernas. Situationen vi befinner oss i är ingen överraskning. De har vetat i många år att befolkningen ökar och att en stor del av ökningen består av människor med svag social och ekonomisk ställning. De har gjort mycket lite för att hantera den frågan. Framför allt har de inte sett till att det byggs tillräckligt med bostäder åt oss alla. Det drabbar nu alla: Unga svenskar oavsett etnisk bakgrund som ska ut i ett självständigt vuxenliv. Människor med sämre ekonomiska förutsättningar där personer som invandrat under 2000-talet från tredje världen utgör en stor andel. Människor som behöver flytta till ett arbete på annan ort. Par som behöver separera. Funktionshindrade som behöver få en egen bostad. Äldre som är i behov av vård- och omsorgsboenden.

Det finns ingen anledning att lyfta fram eller bak något parti eller block här. Alla har varit i princip lika dåliga. Jag kan känna att den underlåtenhet och passivitet de visat i frågan nästan är brottslig.

Att det inte hörs mer i medierna beror sannolikt på att den köpstarka medelklassen som är den som mest hörs där än så länge varit ganska förskonad. Vi har tvärtom kunnat njuta av lång högkonjunktur och en köpfest utan motstycke i Sveriges historia, inklusive dyra villor och lägenheter till nästan nollränta. Men vi kommer med all sannolikhet att drabbas vi också under de kommande åren på olika vis, oavsett om politikerna till slut ändå tar itu på allvar med den eller fortsätter att i stor utsträckning stoppa huvudet i sanden. I den stora lågkonjunkturen 1991 och framåt var kraschen på fastighetsmarknaden fundamentet i de olyckor och problem som drabbade oss då. Det finns tyvärr god anledning att befara att våra bostäder kommer att utgöra vårt kanske största sociala och ekonomiska problem under åren som kommer.