Blogginlägg som gnäller på politiska åsiktsmotståndare kan vara rätt tröttsamma. Därför tänkte jag idag istället gnälla på mina egna, nämligen Alliansen. För vad 17 är det egentligen för pajaskonster, verklighetsförnekande och fulspel de sysslar med för närvarande?

Redan långt före valet anade man att det kunde bli problematiskt. Annie Lööf trumpetade om att en alliansregering skulle bildas, men utan någon samverkan vare sig med sossar eller sverigedemokrater. Anna Kinberg först och sen Ulf Kristersson svävade på målet om det senare och de andra två var det lite oklart ibland vad de tyckte. Men en alliansregering ville de ha allihop, trots avsaknad av tydlig, gemensam politisk plattform. Trots att absolut inget pekat mot att en sån vore möjlig på de premisserna.

De fyras gäng - bild från Alliansens gemensamma hemsida, Alliansen.se

Nu är baksmällan här och märkliga saker händer. Alliansen förlorade – om än knappt – valet mot det rödgröna blocket. Ändå utropar man sig till segrare och hävdar på fullt allvar att en alliansregering ska bildas. Och premisserna? Tja först var det inga andra än absolut inget samarbete med SD. Sen kom det: Med stöd av Socialdemokraterna! Så riksdagens överlägset största parti, tillika ledare för den största av riksdagens tre politiska falanger i nuläget, skulle alltså agera stödhjul för en borgerlig minoritetsregering?

Det är trams, inget annat än trams. Inte ens centerledaren, som ibland inte verkar riktigt förankrad i verkligheten i sin allmänna, sprudlande optimism, kan ju på allvar tro att S någonsin skulle gå med på något sånt.

I ett mycket märkligt försök att både äta kakan och ha den kvar försöker man få ihop sin argumentation med att säga att det egna regeringsalternativet är större än den tidigare socialdemokratiska regeringen (dvs S+MP) och därför är den naturliga regeringsbildaren. Att man själv krävt att Vänsterpartiet skulle ingå i alla budgetomröstningar föregående mandatperiod och därmed i praktiken räknat dem som en del av regeringsunderlaget gäller plötsligt inte längre. Och om man nu ändå köper matematiken mot allt sunt förnuft: Varför lät man S+MP regera? Även då hade nämligen Alliansen fler mandat än de två partierna.

Lika ologiskt som dumt.

Sen kommer vi till talmansvalet. Här fanns en sen länge etablerad princip att övriga partier respekterar att största partiet i det största blocket får posten som första talman och de nästföljande går till övriga partier efter storleksordning. Igår bröt alliansen den genom att samfällt rösta på sin egen kandidat. Därigenom öppnade man också vägen för övriga att bryta mot principen, med resultat att SD fick en ny politisk offerkofta att lyfta fram. Men det är värre än så. Alliansens ekvation byggde på en förhoppning om att partiet-man-inte-får-prata-med skulle stödja deras talman. Vilket de gjorde. Alla hederliga människor ställer upp på idén om tjänster och gentjänster: Om jag har hjälpt en kompis att flytta en helg så ställer kompisen upp med motsvarande tjänst när jag behöver den om hen överhuvudtaget ha en möjlighet. Reciprok altruism med ett finare ord. Denna princip som grund för moralisk hedervärdhet sket Alliansens fullständigt i: Med undantag för några enskilda ledamöter med moralisk ryggrad la man ner sina röster i samtliga omgångar när det var dags för SD:s kandidat. Som förlorade p.g.a detta. Tack för hjälpen! Inte. Hyckleri på hög nivå.

Och nu har man alltså röstat bort Stefan Löfven som statsminister och tänker sig att… Ja, vilket realistiskt scenario tänker sig egentligen Alliansen? Att man ska få stöd igen av partiet-man-inte-får-prata-med och absolut inte bygga något regeringsunderlag på utan krav på motprestation? Att Löfven redan imorgon gråtande ska erbjuda Kristersson sitt ämbetsrum och all hjälp han behöver framöver?

Trams.

Varför detta spel när matematiken kring mandaten ger ett så tydligt besked? Det finns inte stöd i riksdagen för en ”alliansregering”. Det finns antingen stöd för någon form av ickerödgrön regeringskoalition där två eller flera partier kan ingå och övriga ickerödgröna stöder den vid budgetomröstningar. Förmodligen, vilket är naturligt i varje form av samarbete, mot någon form av gentjänst. Eller så finns det stöd för någon form av mittregering där socialdemokraterna i så fall måste ingå, för annars kan SD rösta ner den regeringen genom att stödja S budgetförslag.

Det är de realistiska alternativ som står till buds för allianspartierna på riktigt om de vill vara med och regera. Om nu en eller två inte vill lämna den förstås och bli stödhjul åt någon slags rödgrön regering.

Personligen ser jag ingen rimlighet i en alliansregering som är beroende av aktivt stöd av SD i varje fråga inklusive budgeten och med tanke på att två av partierna inte gör det heller så är den enda rimliga slutsatsen att projektet Alliansregering läggs ner här och nu och att man istället sätter sig ned med Socialdemokraterna och börjar föra samtal kring hur landet ska kunna styras på ett konstruktivt vis de närmaste fyra åren.

Kanske kommer vi dit till sist, men tyvärr fyller det som sker nu mig med negativa känslor. För ingen av de förklaringar jag kan se till varför Kristersson – han som vill vara den vuxne i rummet - &Co beter sig så här ter sig särskilt smaklig:

-          Antingen tror de på fullt allvar att de kan uppnå sina politiska målsättningar. Då är de skrämmande naiva och saknar i den här så viktiga frågan helt verklighetskontakt.

-          Eller så är det här bara en slags cynisk charad: Ett sätt att trassla sig ur alla orealistiska och motsägelsefulla löften som gavs före valet i hopp om att vi, deras väljare, ska tro dem när de säger att de minsann gjort och försökt allt för att bilda regering men att tyvärr var de andra partierna så dumma att de inte förstod hur rätt och rättvist och bäst det var med en alliansregering.

-          Vill man öka cynismnivån ett steg till kan man spekulera i att alla redan vet att Kristersson kommer att bilda en konservativ regering med stöd av SD i slutändan som kan regera genom att Liberalerna och Centern lägger ner sina röster i budgetomröstningar och att det nu bara handlar om att rädda ansiktet så mycket det går på alla fyra innan man kommer dit.

Så: Naivitet eller en tämligen föraktfull cynism mot sina väljare (fast kanske går den hem hos fler än jag tror). Pest eller kolera.

Inte roligt.

Visst måste man acceptera att det finns ett inslag av spel och markering i politik. Men det måste finnas en gräns. Alliansen har gått över den gränsen och bidrar därmed – de är inte ensamma oskyldiga i denna soppa – till att våra demokratiska processer och vårt parlament framstår i dålig dager just nu. De borde ta ett kliv tillbaka och erkänna att störst faktiskt ska gå först här, det är Socialdemokraternas uppgift som största parti och huvudföreträdare för den största grupperingen i riksdagen att försöka få till ett hållbart regeringsunderlag. Kanske med en flerpartiregering där ett eller flera borgerliga partier ingår, kanske som en ren S-regering som gör överenskommelser med ett antal partier om budgeten och andra stora frågor. Självklart ska inte alliansen lägga sig platt där som man gjort de senaste fyra åren, men det är en helt annan spelplan än den man nu gör sig till åtlöje på.

Och för guds skull Jan Björklund: Inga fler taffliga påtryckningsförsök mot Sossarna med nyvalshot om de inte kommer till förhandlingsbordet på låtsasmajoriteten Alliansens premisser. De som kan vinna på ett sånt är i vart fall inte Alliansen, utan mer troligt de politiska ytterkanterna. Särskilt partiet-man-inte-får-tala-med, också känt som partiet-som-flera-partiledare-fortfarande-försöker-låtsas-som-de-inte-existerar-fast-de-nästan-har-en-femtedel-av-mandaten-i-riksdagen-nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...