När Sverige på söndag går till val så gör vi det i ett politiskt landskap som inte liknar något vi haft tidigare. Vi gör det också i en atmosfär av oro och rädsla starkare än någonsin förr. Frågan är om något tidigare svenskt val har präglats så mycket av det. Jag vill gärna rekommendera den här podden från Sveriges radio:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1140963?programid=793 (”En tickande bomb”)

Forskning visar att förekomsten av ord som rädsla och risk har ökat i omfattning i offentliga texter under flera decennier. En del menar att vi lever i en rädslokultur. Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen talar om att vi upplever världen genom ett slags rädslans prisma. Inför nya saker, inför förändring tenderar vår första fråga att bli ”Kan det här vara farligt?”, inte ”Kan det här vara något bra”. Inte så få tycks uppleva det som en personlig kränkning att på något vis exponeras för risk. Reaktionen på ”larm” av olika slag blir ibland närmast måttlös. Ett mindre fabrikationsfel som under extremt olyckliga omständigheter skulle kunna innebära en liten risk för olycka eller ohälsa leder inte sällan till att hundratusentals eller rentav miljontals produkter återkallas och förstörs. Vår tid är full av ”nollvisioner” kring allt från trafikdöd och arbetsolyckor till mobbning och rasism, inte sällan parad med stark oro och upprördhet för att det ändå förekommer. Allt detta fast vi totalt sett lever i en tryggare och säkrare värld än någonsin tidigare i historien. Och fast de flesta av oss nog inser att det ligger i själva livets villkor att risker inte helt kan elimineras och att människan alltid kommer att stå inför olika problem och hot som måste hanteras.

Politiken präglas förstås av det här också. Visst, vi har alltid varit rädda för olika saker. På 1910- och 20-talen påverkades det politiska klimatet av rädslan hos vissa grupper för en revolution liknande den som ledde till inbördeskrig i Finland. På 70- och 80-talen var många rädda och arga p.g.a kärnkraften och risken för haverier.  Ofta gällde det dock en fråga och rädslan genomsyrade inte hela väljarkåren.

Jag skulle tro att åtminstone någon som läst så här långt ser Sverigedemokraterna och deras katastrofretorik för sin inre syn. Det gör den förstås alldeles rätt i. Men SD är inte så unika i det här avseendet som en del verkar vilja tro. Hela det politiska samtalet just nu är präglat av undergångstänkande och rädsla som vi exponeras av från alla håll. Det är inte bara det att flertalet partier hakat på SD:s retorik om hur illa ställt det är med lag, ordning och trygghet i Sverige. De fortsätter att lansera sin egen, alternativa version av Harmagedon: Den om allt fruktansvärt som ska hända om SD tillåts fortsätta växa av väljarna och om de skulle få minsta politiskt inflytande. Till det kommer miljöfrågan där det också målats upp katastrofscenarion i grälla färger efter att sommarens torka och värmebölja fört upp frågan igen.

Observera att det här är en beskrivning av den politiska verkligheten, inte en värdering av allvarlighetsgraden och behovet av åtgärder i respektive scenario. Vad man som enskild, liten människa skulle behöva tänka på tror jag är dock detta:

-          Vi människor har en dragning åt det dramatiska och övertydliga som gör oss mottagliga för överdrifter och svartmålning av verkligheten

-          Det finns alltid politiska krafter i alla läger som medvetet försöker utnyttja det för att stärka sin egen position

-          När vi blir rädda och oroliga så fungerar vårt tänkande och omdöme sämre än annars.

Historiskt sett har de flesta av alla undergångsscenarion som följt oss genom vår historia visat sig vara överdrivna eller rentav felaktiga. Mänskligheten gick inte under på 1900-talet av ett globalt atomkrig. Milleniumbuggen ledde inte till utslagen el och störtade flygplan. Svininfluensan var på det stora hela taget inte värre än de normala, årliga influensaepidemierna. Mycket lite talar för att klimatförändringarna även om de inte stoppas skulle leda till en global civilisationskollaps, att det svenska samhället är på väg att falla ihop eller åtminstone förvandlas till ett nytt Colombia eller att vi är på väg mot en fascistisk diktatur med statlig censur, etnisk rensning och koncentrationsläger.

Problemet är att man aldrig kan bevisa icke-existens. Vi kan inte säga säkert att det inte kommer att hända. Och det utnyttjar både de som av olika skäl vill skrämma oss och våra egna hjärnor.

Det är då det gäller att sätta sig ned, ta ett djupt andetag och försöka tänka efter lite istället för att bara ryckas med av känslor. Särskilt i dagens nya verklighet där även små människor som du och jag lättare kan påverka andra genom att dela saker på sociala medier eller skriva egna inlägg där vi boostar våra egna och andras rädslor och ilska. För även ilskan spelar en roll här, den bor granne med rädslan och de kan driva varandra i en destruktiv rundgång.  

Här gäller verkligen två tankar i huvudet samtidigt också. Står vi inför ett stort problem p.g.a den globala uppvärmningen? Ja, sannolikt och det måste vi hantera. Har vi sett en utveckling åt fel håll de senaste åren när det gäller brott och otrygghet? Ja, åtminstone i viss utsträckning. Finns det problem kring integration och migration? Ja, definitivt. Är en fortsatt ökning av de värderingar som ligger bakom åtminstone en del av SD:s framgångar ett problem? Absolut.

Det är bara inte automatiskt samma sak som att vi står vid apokalypsens rand och stirrar ner i avgrunden.

Vi har hanterat massor av problem genom vår mänskliga historia tidigare. Vi har löst dem, eller åtminstone hittat sätt att hålla dem inom rimliga gränser. För det är också en insikt jag tror vi behöver mer av. I den krassa verkligheten är nollvisioner mycket svåra att uppfylla. Om vi mår mer eller mindre konstant dåligt av att mänskligheten orsakar problem med miljön, att vissa människor skriver eller ropar rasistiska slagord, att grova våldsbrott fortfarande inträffar eller att mindre grupper av människor sluter sig samman i antidemokratiska och antihumanistiska grupper så är vi dömda att må dåligt resten av det enda liv vi säkert vet att vi har.

Vi måste försöka hitta en balans mellan att inte sopa saker under mattan och acceptans för att det inte är möjligt att upprätta Utopia. Och att vi i ett öppet samhälle aldrig kan få alla andra människor att tycka och tänka ungefär som vi själva.

Ett annat problem i denna rädslokultur är hur vi hanterar andras rädslor och oro. Vi är inte alla rädda för samma saker. Till en inte så liten del tycks rädslorna kopplade till vilka allmänna värderingar man har. Då är inte nästa steg långt borta: Att förhåna och misstänkliggöra de rädslor man inte själv delar. Medan ens egen rädsla är rationell är den andres styrd av okunnighet, dumhet eller rentav ont uppsåt. Den synen upplever jag är mycket stark i alla åsiktsläger idag. Viljan till samtal, viljan att åtminstone försöka förstå hur en andre tänker och känner är låg. Personligen tror jag att detta är ett större hot än de nationella krafternas frammarsch eller socialt utanförskap, radikalisering och islamisering i våra förorter.

Där min namne Schyffert sa ”Var inte rädd” skulle jag hellre se att vi ställde en fråga: ”Varför är du rädd?” Och försökte lyssna med öppet sinne. Det har hjälpt mig själv en hel del att möta den reaktionen från en klok människa.

I denna valrörelse har som sagt många försökt spela på rädsla. Inte bara SD med sin svartmålning av tillståndet i nationen. Tyvärr framför nu också andra partier argument som går ut på att väljarna istället för att rösta på bästa politik ska rösta efter rädslan för just SD för att minimera risken att de får någon form av inflytande. Det är illa att politiker försöker använda rädslans makt till att få människor att lägga sin röst utifrån negativa val istället för positiva. Jag hoppas att så många som möjligt inte lyssnar till dessa destruktiva budskap, utan väljer det parti man faktiskt tror har den bästa politiken för Sverige och vars värderingar stämmer bäst överens med de egna.