Det är något märkligt kluvet över mitt förhållande till det (S)tatsbärande partiet, det är bara att erkänna. Respekt, irritation, nostalgi, avståndstagande, medlidande, ren ilska ibland, men också en viss förtröstan att de ska kliva fram och klara biffen när det väl gäller. Allt det där finns och har funnits länge när jag tänker på denna märkliga koloss – om än en krympande sådan – till parti.

Det går tillbaka till uppväxten förstås. Jag är ett typiskt barn av medelklassen med två akademikerföräldrar. Men min mamma kommer från en ren arbetarfamilj, med två föräldrar som försakade mycket för att deras döttrar skulle studera. Min pappa var från den övre medelklassen, men hade vänt sig från de tämligen konservativa värderingar som präglade mina farföräldrar och rätt tidigt tror jag blivit en S-sympatisör. Ingen av dem är eller var särskilt radikala, men de trodde på sossarna, deras reformpolitik och förmåga att styra landet klokt. Pappa jobbade ett antal år på Finansdepartementet under Gunnar Sträng och var en stor beundrare av honom för hans intellektuella skärpa, enorma arbetskapacitet och hederlighet.

Inte heller jag är av naturen någon särskilt radikal person och med den respekt mina föräldrar alltid visade om vi talade om politik eller samhällsfrågor så kände jag heller aldrig det typiska tonårsbehovet att revoltera mot dem genom att anta en rakt motsatt ståndpunkt. Alltså övertog jag i stort sett deras åsikter, även om det vore för mycket sagt att påstå att jag var någon passionerad socialdemokrat. Än mindre trodde jag att socialismen var vägen till frälsningen. Men det verkade ju inte sossarna heller tro i praktiken, det fattade jag redan på samhällskunskapen i högstadiet.

Jag röstade på socialdemokraterna i mina två första val som röstberättigad: 1985 och 1988. Men i december 1988 bjöd S-regeringen in Yassir Arafat på ett tvådagars statsbesök. Arafat hade i det läget varken tagit avstånd från terror som medel för att uppnå sina och PLO:s mål eller uttalat någon form av stöd för Israels rätt att existera som självständig stat. Det upprörde mig djupt – jag var mycket mer pro-israelisk på den tiden och lika mycket emot all form av politiskt våld eller legitimeringen av det som jag är idag - och jag fattade ett känslomässigt grundat beslut att absolut inte under några omständigheter stödja partiet i nästa val. Ett löfte till mig själv som jag också höll.

Ser jag tillbaka så förstår jag idag att det fanns andra krafter som verkade också. Nya vänner med åsikter som gick mer åt höger. Min systers engagemang i Folkpartiet och deras ungdomsförbund. Det faktum att jag alltid varit en individualist i grunden som har svårt för kollektivistiska resonemang och idéer om att gruppers rättigheter är viktigare än individers. Sen fanns det också andra symbolfrågor som störde. Värst var kanske kollektivanslutningen.

Denna min resa var förstås inte särskilt originell. Tusentals andra hade gjort den före mig, tusentals andra efter. Som högersosse var steget in i borgerligheten inte så långt, trots att jag fortfarande bar med mig en delvis nedärvd misstänksamhet mot Moderaterna. Liberala idéer hade jag redan från början. Andra har färdats ännu längre och generellt har väljarna länge haft en tendens att röra sig högerut med stigande ålder.

Helt naturligt blev jag i och med detta steg mer kritisk mot S. Under 1980-talet inledde Sverige en process mot en ökad liberalisering av samhället. Regleringar och förbud av olika slag luckrades upp. Diskussionen om att medborgarna själva borde få större valfrihet på olika områden blev alltmer livaktig. Min upplevelse var att sossarna närmast reflexmässigt satte sig emot nästan alla såna förändringar. Endast motvilligt gav de med sig efterhand som de insåg att de inte hade opinionen med sig i frågor som att behålla telemonopolet eller t.o.m rent auktoritära, anti-demokratiska idéer om att förbjuda parabolantenner eftersom programutbudet svenskar då skulle kunna ta del av skulle vara skadligt. Det kändes som att de backade in i framtiden. Ofta upplevde jag deras omsvängningar som rent politiskt ohederliga. Först skällde de som bandhundar på de borgerliga partierna när de la fram förslag om rätten att välja förskola och liknande. För att några år senare gå med på det och låtsas som att de nästan aldrig tyckt något annat.

Idag tycker jag att jag förstår socialdemokratin bättre på den här punkten. Sossarnas grundläggande problem var att de hade regerat ihjäl sig, sin berömda ovilja att släppa ifrån sig regeringsmakten till trots. Under en följd av år hade de haft möjligheten att skapa ett samhälle till stora delar efter sina egna ritningar. Den starka svenska ekonomin decennierna efter andra världskrigets slut gav dem unika möjligheter till ekonomiska reformer.

När bygget nästan var på plats återstod inte så mycket att vara visionär omkring. Och samtidigt började samhällsutvecklingen svänga. En allt mer globaliserad ekonomi, andra och mer individualistiska värderingar som blev starkare och starkare i opinionen. Socialdemokratin kom i otakt med tiden på flera plan. På många sätt tycker jag att deras senaste 30 år eller så varit en kamp för att komma i fas med den igen. Partiet har tvingats till många omprövningar, en del av dem smärtsamma. Men fortfarande känns det påfallande ofta vilset, osäkert om vilket ben det ska stå på.

Alla partier har en spännvidd åsikter inom sig man måste hantera, men frågan är om inte S haft och har de största problemen här. Dess tidiga historia präglades av konfliktlinjen mellan de som ville förändra samhället på demokratisk och fredlig väg och de som ville göra revolution. Det var en bidragande orsak till att partiet splittrades i två delar år 1917, där utbrytarna bildade det som idag är Vänsterpartiet. Att de mest ideologiskt renläriga – och därmed mest verklighetsfrämmande – socialisterna försvann ur partiet innebar dock inte att det inte fortsatte att vara stora skillnader mellan de mer radikala och de mer realpolitiskt inriktade. Det fanns och finns också andra konfliktlinjer. Historiskt har partiet ändå lyckats lösa dem. Förmodligen mycket tack vare viljan och övertygelsen att det viktigaste är att partiet ska sitta vid makten, eftersom ingen annan kan klara uppgiften att regera Sverige.

Ett typexempel var kärnkraftsomröstningen 1980. Sossarna hade en betydande grupp som var starkt kritiska till kärnkraft, men de hade också grupper som exempelvis industrifacken inom LO som hade en motsatt uppfattning och oroade sig för följderna av ett avvecklingsbeslut. Resultatet blev den märkliga ”Linje 2” som varken var ett JA eller ett NEJ, men en någorlunda hygglig kompromiss för de stridiga viljorna inom partiet.

Även om socialdemokratin ofta retat folk som jag på alla politiska kanter med sina kompromisser och kappvändningar så har de också haft en märklig förmåga att komma undan med dem i opinionen i stort. På något vis får de det att framstå som att de alltid varit för eller mot X (X=ståndpunkt i godtycklig, politisk fråga). På något vis lyckas partiledningen ofta komma undan mycket av den egna interna kritiken genom att få det att låta som de egentligen håller med den falang som blivit överkörd. Opportunismen är ibland skamlös. Ta bara frågan som Löfven eller Magdalena Andersson fick efter ”valsegern” 2014 (S gick fram hela 1 mandat och gjorde bara sitt näst sämsta val någonsin sen den allmänna rösträttens införande). Hur skulle det nu bli med de sista jobbskatteavdragen som S varit så oerhört kritiska till undrade reportern. Svaret: Ja de var dåliga och det var väldigt dumt av borgarna att införa dem. Men när de nu var där så skulle S-regeringen ändå inte ta bort dem.

Beslutet var förstås resultatet av taktiska överväganden. En skattehöjning som skulle drabba även många av de egna supportrarna skulle inte vara populär. Dessutom var partiledningen som den oftast ändå är medveten om hur det parlamentariska läget såg ut. S hade inte vunnit, det var Alliansen som förlorat. Men riksdagsmajoriteten var fortfarande inte rödgrön och att gå fram med förslag som alltför mycket var knivar i Alliansens sår skulle kunna leda till nedröstning och politisk kris.

Sen hände ju det ändå, men det är en annan historia.

Jag ska villigt medge här med att min inställning är kluven och inte helt logisk. Ett regeringsdugligt politiskt parti måste kunna rita om sin egen politiska karta ibland efter verkligheten, oavsett om den verkligheten består av ändrade ekonomiska förutsättningar, förändringar i opinionen eller någon annan yttre kraft som partiet inte kan påverka. En socialdemokrati som fortsatt hålla fast vid sina politiska dogmer oavsett omvärlden hade säkert eroderat ännu tidigare, men hunnit orsaka mycken skada innan dess. En styrka hos S har just varit att nå fram till insikter – om än ofta med stor vånda – om att den egna politiken har kommit till vägs ände och måste omprövas. Skattereformen 1990 var en sådan insikt. Trots försvaret för t ex de höga marginalskatterna så insåg till slut tillräckligt många i partiet att något måste göras. Då var man också beredd att ta både den vanliga kritiken från vänster och den interna oppositionen om att ”de rika” gynnades av förslaget som därmed var orättvist.

På samma vis insåg till slut partiet att den egna migrationspolitiken var ohållbar i längden, även om det krävdes de speciella förhållandena hösten 2015 för att komma dit. Då agerade man.

Det är nog inte fel att säga att socialdemokratin varit starkast i nationella krislägen. I kraft av sin styrka i form av röster och sin i grunden pragmatiska inställning har man klivit fram. Ledningen av samlingsregeringen under andra världskriget. Valet 1994 där partiet egentligen inte lovade något annat än att sanera ekonomin och ta itu med de problem som den borgerliga regeringen på grund av interna motsättningar och utmattning av att regera i den värsta ekonomiska kris Sverige drabbats av på 60 år inte hade orkat med.

Att inte ge partiet cred för detta vore orättvist. Tyvärr har det inte varit lika bra under mer normala förhållanden. I valet 2006 var det självbelåtet och – inte för första gången – tondövt för de nya vindar som blåste. Det kunde eller ville inte förstå att väljarna inte upplevde deras senaste år vid makten som någon framgångssaga. 

Socialdemokraterna har det senaste kvartsseklet tappat alltfler av sina väljare. Till rätt stor del är det ett resultat av demografiska och ekonomiska förändringar som det inte råder över. Färre människor lever idag under ekonomiska förhållanden och arbetar i yrken där partiet hämtat sina kärnväljare. Häromdagen hörde jag en samhällsvetare säga att partiet också förlorat sin förmåga att också attrahera många tjänstemän som man förr hade. Det stämmer säkert. Många av de personer i storstädernas välbeställda medelklass som idag lägger sin röst på V, MP eller rentav FI hade sannolikt för bara 30 år sen känt sig tillräckligt progressiva av att lägga sin röst på Socialdemokraterna. Och så har vi förstås flykten av de traditionella LO-väljare till Sverigedemokraterna. Elefanten i rummet som partiet länge försökte att inte låtsas om. Det måste smärta oerhört hos många att SD nu troligen är störst bland den grupp ur vilken en gång partiets kärntrupper kom.

Ja, det verkar råda något av undergångsstämning i det (S)tatsbärande Partiet. Opinionssiffrorna är unikt låga och partiet splittrat om vad som är orsaken och vad som är lösningen. Eller rättare sagt: Alla verkar vilja se en återgång till traditionell, socialdemokratisk politik.

Det är bara det att man inte är överens om vad en sådan egentligen är.

Jag antar att för att orka vara politiker i en demokrati måste man tro på möjligheten att ”nå ut” till väljarna. Att om man bara hittar rätt sätt att förpacka och få ut sin politik så kommer rösterna. Tanken att landskapet därute kan vara sådant att nästan allt man försöker så kommer att falla på hälleberget oavsett hur man anstränger sig.

Nu talar socialdemokraterna lag och ordning och restriktiv migrationspolitik sen ett bra tag tillbaks. Ändå återvänder inte väljarna. Det är inte konstigt om tanken föds att strategin är fel, att man i själva verket borde gå ut med det motsatta budskapet. Tyvärr – för S vidkommande – talar det mesta för att det inte skulle vara bättre. Det här är de frågor som ligger högst på väljarnas dagordning i nästan alla undersökningar. När det gäller migrationsfrågan är opinionen nästan unikt samstämmig: I två nyligen publicerade undersökningar (bl.a. från Novus) uttrycker runt 90% att givet dagens nivå av asylsökande vill man inte ha någon ökning och många vill minska mer. Frågans konstruktion kan ifrågasättas, men trenden är klar: Ingenting tyder på att det finns mer än en mindre grupp väljare att slåss om som vill se en återgång till politiken före hösten 2015.

Sannolikt är det så att det inte finns något rätt sätt för partiet att agera på i valrörelsen. Hur man än gör blir det mer eller mindre fel. Det går förstås att söka en kompromiss och försöka få ut andra traditionella frågor som inte är SD:s hemmaplan. Välfärd, sjukvård, anställningstrygghet. Naturligtvis är det precis såna här taktiska frågor de sitter och klurar på i partihögkvarteret nu.

Tycker jag synd om dem? Ja, det märker jag när jag sitter och skriver detta. Tycker jag att de får skylla sig själva i viss mån? Ja, det också. Vill jag se dem fortsatt vid makten efter höstens val – något som inte är helt omöjligt även vid ett dåligt val som det politiska landskapet nu ser ut? Nej, egentligen inte. Men jag undrar om det kommer att finnas något annat rimligt alternativ. En ännu svagare minoritetsregering som ska försöka manövrera oss i de bistrare ekonomiska tider som förmodligen väntar runt hörnet.

Min röst får inte sossarna den här gången heller. Men nog ändå, om än uppblandat med mer negativa känslor, lite av min kärlek och mer av mitt medlidande. Trots allt.