jonesiskt

Alla inlägg den 16 februari 2018

Av Henrik - 16 februari 2018 00:31

De flesta av oss som lever i Sverige idag känner både obehag och upprördhet när vi tänker på att det fortfarande finns ganska många länder i världen där man dömer människor till döden och avrättar dem. Bara en minoritet – färre än en av sex vuxna – är positivt inställd till dödsstraff.


Jag antar att nästan alla känner till att även Sverige en gång dömde människor till döden och ibland avrättade dem. Men hur många vet i vilken omfattning det verkligen skedde och att man en gång för inte så länge sen kunde mista livet också på grund av saker som inte ens är brottsliga idag?


Dödsstraffets historia går tusentals år tillbaka i tiden. Bevarade källor visar att det användes både i det gamla Kina, i Babylonien och i faraonernas Egypten. Hur länge det förekommit här i Sverige går inte att veta säkert. Vi har ju med undantag för en och annan runsten inga skriftliga källor som går längre tillbaka än runt 800-900 år. Bland de äldsta bevarade finns landskapslagarna, som efter att ha hållits i minnet av lagmännen började skrivas ned på 1200-talet.


I landskapslagarna förekom dödsstraff för ett antal brott, men samtidigt fanns ofta goda möjligheter att slippa undan genom ekonomisk kompensation till brottsoffren. Böter kunde räcka även vid dråp. Lagarna speglar också en värld där det verkar som att man ofta inte inväntade domen på tinget, utan tog saken i egna händer. Den som dräpt någon son eller överraskats i bädden hos någons fru kunde bli ihjälslagen av anhöriga och sen avgjorde man på tinget om det kunde betraktas som försvarbart. Var gärningsmannen vid liv och om hans brott var för grovt för att sonas med pengar så dömdes han fredlös och då kunde hans brottsoffer eller offrets anhöriga själva ha ihjäl honom utan att det blev några efterräkningar.

 

En sida ur Östgötalagen. 


Det var ett system som inte bara sanktionerade utan också i vissa stycken uppmuntrade till hämndtänkande.


Vi vet egentligen ingenting om hur många som blev avrättade under den här delen av medeltiden, men det finns anledning att tro att det ändå var färre än senare. Inte långt efter att landskapslagarna plitades ner och kopierades av fromma munkar i olika kloster så började den växande kungamakten visa allt större intresse för att stifta rikstäckande lagar. Birger Jarl var först ut med sina berömda fridslagar och hans ättlingar följde honom. I mitten av 1300-talet under hans sonsonson Magnus Erikssons regering kom först en landslag för hela landet och därefter en stadslag som skrevs med särskild tanke på Stockholm.


I de här lagarna utökades antalet brott man kunde dömas till döden för och möjligheterna att komma undan med böter för exempelvis dråp minskade. Man kan säga att den dimension som handlar om att brottslingen ska betala sin skuld till samhället genom ett straff som samtidigt avskräcker andra blev viktigare än den där reglerandet av förövarens skuld till offren. De böter som dömdes ut skulle nu också mycket riktigt oftast delas lika mellan kungamakten, staden och offret.


En av de saker i de medeltida lagarna som kanske känns mest främmande för oss svenskar på 2000-talet är hur oerhört hårt man såg på stöldbrott. Samtidigt som det fortfarande gick att klara sig undan med böter för tämligen grova våldsbrott och ibland t.o.m dråp så kunde stöld även av föremål med obetydligt värde ge dödsstraff. Även om domstolarna långt ifrån alltid dömde lika hårt som lagens bokstav föreskrev så är det ingen tvekan om att många tjuvar avrättades under medeltiden. Det här kan man delvis förklara med att människor ägde så mycket mindre då än nu och att även förlusten av mindre föremål kunde bli väldigt kännbar. Samtidigt är det uppenbart att det också handlar om en annan syn på livet och värderingen av människoliv i förhållande till egendom. Det är nog svårt för oss att verkligen kunna tränga oss in i och på djupet förstå medeltidsmänniskans tankevärld.


 

Illustration till "Tjuvabalken" i Magnus Erikssons stadslag. Tydligare kan det väl knappast inskärpas vad som hotar den som inte följer dess bestämmelser?


Forskaren Niklas Ericsson gjorde en genomgång av domböckerna för Stockholms stad under närmare 20 år i slutet av 1400-talet. Han hittade 140 utdömda och sannolikt verkställda dödsstraff under den tiden. Bara 50 av dessa var för våldsbrott och av de övriga 90 var de flesta personer som dömts för rån och stölder. I dåtidens Stockholm bodde ungefär 6 000 – 7 000 personer, vilket betyder att 1 på 1000 avrättades varje år i snitt. Som en jämförelse var siffran i Saudiarabien, världens idag troligen värsta avrättningsland relativt sett, 1 på 187 000 för 2016.


Under 1400-talet dyker också bödeln eller skarprättaren som var den mer officiella benämningen på allvar upp i skriftliga källor. Att döda dömda brottslingar blev ett hantverk. Visserligen var bödeln avskydd, föraktad och fruktad och oftast hade yrket valt honom snarare än tvärtom: Myten att bödlar var dödsdömda som fick chansen att slippa bli avrättade mot att de åtog sig sysslan som skarprättare visar sig vara sann, åtminstone på medeltiden. Bödeln skulle också piska folk och verkställa andra kroppsstraff. Tjuvar som slapp galgen fick inte sällan öronen avskurna istället.


Det var en grym värld. Dödsstraffet drabbade oftast människor ur samhällets lägre skikt. Men även folk ur högre samhällsskikt kunde råka illa ut. För den som begått ett uppsåtligt mord fanns ingen nåd att hämta. Stormän och till och med präster råkade med jämna mellanrum illa ut när de satsat på fel person i en maktkamp. Magnus Ladulås lät år 1280 avrätta flera stormän som han ansåg konspirerat mot honom, en av de allra första enskilda dödsstraff vi har i våra källor. Traditionen fullföljdes av hans söner och många kungar efter dem. Stockholms blodbad efter den danske kungen Kristians erövring av huvudstaden må ha varit den enskilt värsta händelsen med närmare 100 avrättade efter en summarisk rättegång för kätteri. Flera tillhörde högadeln och det översta maktskiktet i dåtidens Sverige. Men även de äktsvenska kungarna hade ihjäl folk som de med rätt eller fel trodde försökte konspirera mot dem. Det gäller inte minst Gustav Vasa och alla hans tre kungliga söner.

 

En scen ur den s.k blodbadstavlan; målad på uppdrag av Gustav Vasaår 1524. Scenen till vänster föreställer halshuggningen av två biskopar som var inledningen på avrättningarna.ga


De vanligaste avrättningssätten var halshuggning och hängning. Hängning utfördes endast på män och ansågs mer förnedrande än att bli avrättad med svärd. Men dessa straff räckte inte. För de brott som sågs som särskilt grova kunde man få olika tilläggsstraff i syfte att göra avrättningen ännu grymmare. Högra handen kunde huggas av först. Man kunde spännas fast vid några stockar eller ett vagnshjul och sen få ben och leder krossade med en hammare eller slägga av bödeln innan man till slut slapp ifrån lidandet genom att bli halshuggen. Det talas också om levande begravning för vissa brott och brännande på bål. Det finns dock bara enstaka belägg för att det använts i källorna. När det gäller bålbränning var det vanligen så att den utfördes efter döden och oftast drabbade kvinnor. Män däremot kunde få sina kroppar styckade efter att de dött i galgen eller på stupstocken. Kroppsdelarna sattes sen upp på ett stegel på avrättningsplatsen. Där fick de sen sitta, naturligtvis både i straffande och avskräckande syfte. Av källorna vet man att dödsdömda faktiskt kunde oroa sig lika mycket för denna del av straff som själva avrättningen, ibland t.o.m mer. Det gällde också att kroppen inte fick vila i vigd jord, på kyrkogården.


Dessa så kallade kvalificerade straff behölls i lagen ända fram till 1841. Steglingar genomfördes åtminstone så sent som något decennium innan, alltså för mindre än 200 år sen.


Avrättningarna var alltid offentliga, en slags bisarra skådespel som ofta lockade många människor. Dessutom kunde bönder och andra utkommenderas för att med störar eller andra föremål bilda en vakt vid avrättningsplatsen och schavotten. Det gjordes lika mycket för att hindra den dödsdömde från att kunna rymma som att hålla nyfikna och ibland oregerliga folkmassor som pressade på mot schavotten, den plattform som byggdes upp för att genomföra avrättningen. Avrättningsplatser fanns över hela landet, både i städerna och på landsbygden. På mindre orter kunde det förstås gå åratal mellan avrättningarna, medan galgbackarna i större städer sällan fick någon längre paus.

 

Galgberget i Visby. Här tror man att avrättningar skedde enda sen tidig medeltid


Det här fortsatte hela vasatiden igenom och in i 1600-talet. Faktum är att lagarna inte mildrades det minsta lilla, tvärtom så skärptes de. Karl IX, kanske den grymmaste och otrevligaste av alla grymma och otrevliga män som suttit på Sveriges tron, kom på idén att komplettera de fortfarande gällande medeltida lagarna med lagreglerna i Moseböckerna i Gamla testamentet! De fördes helt enkelt in som en bilaga i lagboken år 1608.


Moses var en man som inte sparade på krutet mot missdådare bland sitt folk. Även banala brott skulle straffas med döden. Följden blev att man i Sverige nu även skulle dömas till döden för alla former av ”horsbrott”, d.v.s sex utanför äktenskapet där minst en av parterna var gift. Samma sak gällde ”skyldskap” eller ”blodskam”: Sexuella förbindelser där parterna var nära släkt.  Där ingick inte bara det vi idag klassar som incest. En kvinna fick en dödsdom för att ha legat med sin döda systers man! Mest extremt var kanske att barn som ”bannade sin fader eller moder” skulle ”döden dö”. För tjuveri gällde fortsatt de stränga straff som redan var inskrivna i de medeltida lagarna. För allt över en halv marks värde kunde det bli fråga om dödsstraff, även för enstaka stölder. Egentligen ganska triviala stöldbrott som att stjäla en större gryta kunde leda till en dödsdom.


Bakom denna hårda syn låg fortfarande tanken att lagarna skulle avskräcka människor från att begå brott. Men med reformationen blev också den religiösa dimensionen allt starkare. Det som sågs som brott var både en förbrytelse mot de världsliga lagarna och mot religionens principer. Brottslingen var både en brottsling och en syndare. Man föreställde sig att Gud var arg på Sverige för all synd som förekom i landet. Det gällde att agera kraftfullt mot synden, annars kunde hemska straffdomar drabba oss från högre makter. Dessutom var det viktigt för den enskild missdådaren att han eller hon fick ett syndastraff som kunde fungera som en försoning och leda till personen slapp ifrån en evig pina i helvetet.


I ett fattigt och outvecklat land där folk dessutom ofta tycks ha råkat i våldsamma konflikter med varandra för ett förfluget ord eller utmanande blick kunde en bokstavlig tillämpning av alla dessa lagar ha lett till att en stor del av befolkningen blivit hängda och halshuggna inom några decennier. Nu blev det inte riktigt så illa. Mycket av det kan förklaras med att man samtidigt inrättade hovrätterna och bestämde att flertalet dödsdomar utom de för de allra grövsta brotten alltid skulle kunna överklagas till dit. Det visade sig männen i hovrätterna trots att de egentligen förväntades följa lagarna mer eller mindre till punkt och pricka inte var lika blodtörstiga som lagstiftarna och underrätterna. Ändå skulle många, många människor mista sina liv i galgen eller på stupstocken detta århundrade som vi länge talade om med stolthet som stormaktstiden.


Mer om det i nästa bloggpost.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards