Frågan skaver i mig. Den är mångbottnad och komplex, särskilt för en liberal. Jag vill ändå göra ett försök att svara på den. Eftersom många motiverar sin syn på frågan med upplevelsen av ett konkret, politiskt hot från svenska nazister vill jag börja med att titta på det.

Utgör nazismen ett hot mot Sverige idag?

Det enkla svaret på frågan är NEJ. Skälet är mycket enkelt: Det finns inga som helst tecken på att de olika högerextrema grupperingar som genom åren avlöst varandra förmår samla mer än ett några få tusen personer. De flesta av dem inte ens aktiva när det kommer till sådant som demonstrationer och annan politisk verksamhet.

Nazismen har inte och har aldrig haft någon jordmån i Sverige. Deras oöverträffade rekord är 27 000 röster. Det var i kommunalvalen 1934, när nationalsocialismen torde ha stått på sin propagandamässiga topp. I riksdagen lyckades de aldrig ta sig in av egen kraft ens då (ett par högerpartister gick över till partiet, men dessa platser gick förlorade i valet 1936). Efter kriget har de varit helt marginaliserade och de få som dragits till dessa organisationer har i huvudsak varit lika marginaliserade de med.

Inför valet 2014 gjorde Svenskarnas parti – som åtminstone kan betraktas som kryptonazistiskt – den största satsningen på många år från en sån gruppering. Klistermärken, affischer och ett intensivt propagerande i forum där det var möjligt. Resultatet? Lite över 4 000 röster. Inte ens en promille av de som röstade. Året efter las partiet ner.

Att tro att nazismen skulle kunna vinna terräng på allvar i Sverige om vi inte mobiliserar i något slags kamp mot dem på gator och torg eller att de kan få någon form av politiskt inflytande om vi inte förbjuder dem är att se spöken på ljusa dan. Det är inte vänsteraktivisternas stora motdemonstrationer eller det ständiga pratet om nazistfaran som håller dem tillbaka i opinionen. Det är att vi helt enkelt inte är ett folk som gillar icke-demokratiska extremrörelser som vill förvandla vårt land till en repressiv diktatur.

Däremot är nazistiska organisationer naturligtvis i allra högsta grad ett potentiellt hot mot enskilda personer och grupper. Precis som deras militanta och i grunden lika fascistoida motsvarigheter på vänsterkanten. Precis som islamistiska extremister också är det. Det hotet är verkligt och ska inte negligeras. Det är oerhört viktigt att dessa grupper bevakas noga av säkerhetspolis och underrättelsetjänst och att vi utnyttjar alla möjligheter i rättssystemet att döma de personer som begår våldsbrott till så långa straff det bara är möjligt. Att genom förbud tvinga nazistsympatisörerna under jorden skulle i värsta fall kunna bli rent kontraproduktivt, då det skulle försvåra möjligheterna att bedriva underrättelseverksamhet mot dem.

Rätt att demonstrera – vad känslorna säger

Även den här frågan är enkel att besvara. Naturligtvis känns det inte trevligt att män i någon slags kvasiuniformer med suspekta symboler marscherar runt i våra städer och skriker ut budskap som i bästa fall ”bara” är antihumanistiska. Självklart förstår jag att det är ännu obehagligare för människor som upplever sig vara ännu mer i skottgluggen för deras hat och aggression.  För övrigt hatar verkliga högerextremister liberaler nästan lika mycket eller ibland t.o.m mer än vad de hatar personer med vänstersympatier. I just mitt eget fall skulle de om de visste att jag förutom att vara liberal också är dottersonson till en judisk man se mig som en folkfiende och rentav en ”rasfrämling”.

Känslomässigt har jag inte den minsta sympati för dessa människors rätt att uttrycka sina åsikter genom att demonstrera utanför synagogan och samtidigt som bokmässan pågår.

Rätt att demonstrera – rimlighet utifrån vår lagstiftning rent allmänt

Vi har i Sverige genom vår grundlag rätten till åsikts- och yttrandefrihet gentemot det allmänna. Dock finns en passus i Regeringsformen som medger rätt till särlagstiftning för att stoppa organisationer med en rasistisk eller rent militär agenda. Den har hittills inte utnyttjats, men den finns där. Vi har också genom vår förtalslagstiftning och Lagen om hets mot folkgrupp (LHMF) en hel del inskränkningar i rätten att fritt uttrycka vad vi tycker utan att straffas för det. Jag skulle t ex mycket väl kunna bli dömd för förtal om jag skriver bloggar om en dömd pedofil, eftersom det faktiskt kan vara förtal. Även om man bara sprider helt korrekta uppgifter om vidrigheter en människa haft för sig.

Sen har vi faktiskt också en inskränkning i mötesfriheten som gör det olagligt att ordna ”pornografiska föreställningar”

I perspektiv av allt det här verkar det faktiskt inte som särskilt extremt att lägga på ytterligare en inskränkning som innebär att nazistiska organisationer (hur nu en sån ska definieras, det kan ju rimligen inte räcka med att x antal vänsteraktivister skrivit på sociala medier att de är fascister, rasister och nazister) inte tillåts hålla offentliga manifestationer.

Från en av NMR:s tidigare demonstrationer

Den här sortens sätt att resonera kallar jag ”logik inom systemet”. Dvs: Givet vissa förutsättningar, t ex en viss lagstiftning, så kan jag tycka att saker är rätt eller fel. Även om jag tycker att premisserna är i grunden felaktiga. Jag använde den här logiken vid några tillfällen i min bloggserie om dödsstraffet för att förklara att jag kunde vara emot dödsstraffet i sig självt, men acceptera att givet systemet så var det helt rätt att döma en stor del av personerna på Death Row till lagens strängaste straff.

Sen skulle jag personligen hellre se att förbudet inte knyts specifikt till högerextremister, utan alla uttalat antidemokratiska rörelser. Jag förstår inte varför vi skulle tillåta rödfascisterna i AFA att marschera på våra gator om vi förbjuder NMR.

Rätt att demonstrera – det liberala perspektivet

Nu måste man ju kunna höja sig till en mer principiell nivå också.

Om man försöker se lite objektivt på olika, politiska grundideologier inom det mer ”normala” spannet så bör man kunna medge att de alla har sina förtjänster:

-          Det typiska vänsterperspektivet betonar vikten av solidaritet och samhällets ansvar för svaga och utsatta. Annars riskerar vi ett kallt och obehagligt samhälle som lämnar individer helt åt sitt eget öde även när de inte har förmågan att klara sig själva.

-          Det typiskt konservativa perspektivet betonar vikten av kontinuitet, ”ordning och reda” och känsla av samhörighet och någorlunda likartade värderingar i ett samhälle för att det ska fungera och inte bli för oroligt och konfliktfyllt.

-          Det typiskt liberala perspektivet tar individernas frihet som bas för det goda samhället. Enskilda människor får inte utsättas för en mängd begränsningar av sin frihet eller rentav förtryck för att det anses ligga i samhällets och/eller olika gruppers intresse att göra det.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att ett bra samhälle bara kan byggas genom att ta hänsyn till alla de här aspekterna och göra svåra, men nödvändiga avvägningar mellan dem. Min roll som liberal är då i första hand att stå upp för det frihetliga, individuella perspektivet.

Det här är särskilt viktigt eftersom alla grundideologier dras med svagheter. Både vänsterideologier och konservativa dito har ibland svårt med det här med individers fri- och rättigheter, när de upplever att de står i vägen för vad de ser som det goda samhället. Inte så få människor har en ryggmärgsreflex att vilja förbjuda saker de inte personligen gillar, utan att närmare reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av sånt i ett samhälle. Alla socialistiska samhällen har ägnat sig och ägnar sig åt olika grader av förföljelser av oliktänkande. Alla konservativa samhällen trycker mer eller mindre ner människor som vill gå sin egen väg på ett vis som utmanar moraliska/religiösa tabun och regler.

Därför måste liberalens första reflex när andra ropar på förbud och inskränkningar i yttrandefriheten vara negativ. Det är kanske rentav vår allra viktigaste uppgift som en del i ett samhälle som har att balansera de här olika perspektiven. Vår ståndpunkt ska vara att undantag endast ska medges i mycket speciella fall. Vi tror heller inte att det goda samhället byggs genom att straffa människor bara för att vi tycker att deras åsikter är vidriga. Av det skälet är det naturligt för mig som liberal att vara emot LHMF, hur vällovligt syftet med den lagen än är. Jag skulle kunna tänka mig en slags utvidgad förtalslagstiftning som gör det möjligt att straffa personer som kommer med medvetet felaktiga och vilseledande påståenden, t ex ”En majoritet av homosexuella män är pedofiler och tänder på pre-pubertala barn”.

Nu tycker jag inte att det är något av samhällets större problem att vi har LHMF, eller att lagen skulle hindra en öppen diskussion om vissa frågor som en del påstår. Men principiellt är jag ändå emot den sortens lagar.

Så är då förbud mot nazistiska demonstrationer ett sånt undantag som även en liberal kan leva med? Jag är mycket tveksam till det, men det ska också ses i ljuset av det jag inledde bloggen med: Att jag inte ser nazismen som något reellt politiskt hot. Att bara generellt förbjuda nazistiska åsikter att manifestera i det offentliga rummet är en för långtgående åtgärd. Den öppnar dessutom för en del svåra tolkningar, det är som sagt långt ifrån lika enkelt att definiera nazism som många påstår. Det sluttande planet finns också där. Får vänsteraktivister igenom ett nazistförbud kommer de snart att börja ropa på mer.

Vad jag har lättare att tänka mig är inskränkningar i hur och när politiska manifestationer av denna typ får genomföras. Vi är tio miljoner människor som ska dela på det offentliga rummet och kunna vistas trygga där. Vi måste alla kunna stå ut med att det alltid kommer att innehålla saker vi personligen inte gillar. Men vissa regleringar är ändå fullt rimliga. Det är inte liberalt att stödja de årliga orangistmarscherna som protestantiska grupper genomför i Belfast genom katolska kvarter. Det offentliga rummet ska inte användas för medvetna provokationer av den typen och sökande av konflikt och bråk. Det är ett just ett rum där vi ska samexistera genom visande av ömsesidig hänsyn. Vi tillåter inte att folk springer omkring nakna eller sätter sig mitt på trottoaren och blockerar vägen för förbipasserande. Att godkänna att människor sätter upp hemsidor där de skriver om hur mycket de hatar muslimer är inte samma sak som att de ska tillåtas sätta upp affischer med det budskapet på offentliga anslagstavlor och liknande ute på stan.

Sett från det perspektivet så förefaller det mig rätt självklart att NMR och liknande organisationer inte bör ges rätten att marschera förbi synagogor eller lägga demonstrationer på första maj eller i anslutning till event som Bokmässan. Inte heller torde det i normalfallet med tanken på risk för ordningsstörningar vara rätt att de får marschera på centrala platser eller på tider när många människor är ute i rörelse. Vi borde helt enkelt kunna tillämpa ett regelverk där obskyra organisationer med ytterst få sympatisörer och därmed ett begränsat allmänintresse får hålla sig på mer avsides belägna platser och på tider.

Detta skulle inte lösa alla problem, men det skulle för mig personligen vara en rimlig kompromiss när jag ser på frågan med mina liberala glasögon påtagna. Och det skulle inte ge dessa grupper den martyrroll de gärna vill ha. Skulle sen vänsteraktivisterna avhålla sig från att ge dem uppmärksamhet genom motdemonstrationer med fysisk konfrontation av olika slag så tror jag det finns goda möjligheter att rörelsen snart skulle börja tyna bort. Det är ju i konfrontationen med sina fiender och samhället de får mycket av sin livsluft. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...