Limerickar dök upp – dock ej under det namnet – i England under 1700-talet. Populära på allvar blev de dock först under nästa århundrade.  Författaren, poeten, musikern, illustratören m.m Edward Lear var en starkt bidragande orsak till det. Han sägs bland annat ligga bakom följande:

There was a young lady of Niger
who smiled as she rode on a tiger;
They returned from the ride
with the lady inside,
and the smile on the face of the tiger.

Någonstans i slutet av 1800-talet börjar termen limerick användas. Om du till äventyrs inte känner till det så är Limerick en stad i södra Irland, ungefär lika stor som Jönköping. Varför Limerick gav namn åt limerickar är inte helt klarlagt. En ganska bra teori är att det vid samma tid förekom en sällskapslek byggd på nonsensverser där man i refrängen skulle ha med orden will you come to Limerick.

Limericken har som så mycket annat här i världen genomgått förändringar från sitt ursprungliga format. Grundidén har dock alltid varit en vers med fem rader, där rad 1,2 och 5 ska rimma på varandra, liksom rad 3 och 4. I början av sin historia var limerickens sista rad ofta mer eller mindre en upprepning av den första:

There was a small boy of Quebec
Who was buried in snow to his neck.
When they asked, "Are you friz?"
He replied, "Yes, I is —
But we don't call this cold in Quebec

(Rudyard Kipling, författare till Djungelboken)

Numera är det väl rätt allmänt accepterat att den första raden ska innehålla, helst sluta på, ett ortsnamn eller ett egennamn och att den sista raden ska innehålla någon slags knorr. Dessutom – eftersom limericken bygger på klassiska versmått – så ska den helst ha en rytm och en längd ungefär i den här stilen:

Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta.
Ta-ra-ta Ta-ra-ta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta

Vissa mindre avvikelser uppåt och neråt tillåts, men det får inte ske på bekostnad av att den rytmiska harmonin går förlorad genom att balansen mellan radernas längd och var betoningarna ligger går förlorad.

Det här låter vid en första anblick kanske inte så svårt. Men faktum är att det är en ansenlig prestation att tota ihop en riktigt bra limerick. Kanske är det också därför som den har varit så populär och inspirerat även en hel del välkända författare och poeter (som nobelpristagaren Kipling) att försöka.

Det finns ett gammalt,irländskt skämt om versformen: ”Det finns tre sorters limerickar: Limerickar man kan dra när både damer och präster är närvarande. Limerickar man kan dra när inte damer men präster är närvarande. Och så finns det limerickar.” Även om orden låter s och en smula mansgrisiga idag så speglar de en djup övertygelse även hos flera lärda som intresserat sig för femradingarna: De är som allra bäst när de är snuskiga. En välkänd amerikansk kulturkritiker sammanställde en antologi med limerickar och deras historia. Hans uppfattning var att de mer ”rumsrena” limerickar som ofta förekom i dåtida tävlingar i dagstidningar ”sällan höjde sig över det mediokra”

Ett exempel på motsatsen, tydligen av vissa ansedd som en av de bästa limerickar som skrivits är denna:

There was a young man from Dundee
Who was plumbing a girl at the sea
Said the girl: Stop your plumbing
There’s somebody coming
Said the plumber, still plumbing, It’s me

Tyvärr känns det som limerickar har tappat i popularitet de senaste decennierna. Jag tror att det hänger samman med både att humor blivit alltmer sofistikerad, vass och ironisk och att vi har fått ett mer avspänt förhållande till det sexuella. Det är alltid roligare att skämta om det som är verkligt tabu, vilket kanske till en del förklarar de pryda britternas särskilda förtjusning i limerickar. När vi för lite drygt tio år sen hade en tävling i dåvarande Ordspelsforumet med limerickar var dock intresset stort. Många lämnade bidrag, så även jag. Jag tyckte jag fick ihop några hyfsat bra, även sett till de stränga formkraven. Men det är långt från hyfsat till mästerskap. Jag kämpade en stund idag med att få till en limerick som åtminstone kan leva upp hyfsat till alla tre kriterierna. Det här var vad som till slut kom upp:

När en självsäker herre från Sumpan

Sa till damen på bussen: Hej stumpan!

Sa hon: Stumpan för dig

Jag är inte din tjej

Dra åt skogen och ta dig i rumpan!

Rimmen sitter väl där de ska och rytmen följer faktiskt det ideala för en limerick. Men knorren på slutet är ju inte särskilt skojig. Självklart finns det ett antal personer som fått till limerickar på svenska som är bra mycket bättre och roligare. Alla befinner de sig dock i skuggan av den störste av dem alla: Hans Alfredsson.

”En genialisk ordkonstnär” skrev jag i söndags kväll på Facebook efter att nyheten om Hasses död nått mig. Och kanske var det i just limerickarna som hans språkliga geni kom allra bäst till sin rätt. Även om han sannolikt komponerat några innan så var det i samband med revyn Svea Hund som det stora flertalet kom till. Den spelades 1976 på Göta Lejon med flera föreställningar varje vecka. Till varje ny föreställning kom också Hans Alfredson med en ny limerick. Senare gavs de ut i bokform, illustrerade av författaren själv på ett sätt som gör dem ännu roligare.

Jag kan väl utan att förhäva mig påstå att jag har en viss språklig förmåga och jag är inte helt oäven på att få ihop rim och verser. Det är nog delvis därför jag är en sån beundrare av hans limerickar. Jag vet hur svårt det är även med en viss talang att få ihop EN hyfsad limerick vid ETT enda tillfälle. Hasse kläckte – även om vi antar att han kan ha haft några på lager – nästan dagligen under flera månader limerickar som varierar från mycket bra till briljanta.

Det som gör limerickarna så enastående bra är just att de har allt: Språkkänslan, rytmkänslan och humorn. Flertalet av dem följer mycket troget de stränga formkraven. Ta t ex en av de mer oskyldiga:

Du är född i en taxi, en Fiat

Till din mor i en SAAB har jag friat

Du är avlad och gjord

I en tvådörrars Ford

Men i Volvo Duett har du diat

Gå nu upp till beskrivningen ovan med ”ta-ra-ta ta-ra-ta” och jämför de bägge. Den här limericken har en absolut perfekt rytm!

Roligast är dock naturligtvis de snuskiga. Nån gång i högstadiet skulle vi på en bildlektion öva oss i att uppträda framför en videokamera. Jag deklamerade den där om flickan i Gränna. Jag har märkt att det väldigt ofta är just den som folk kommer att tänka på när Alfredsons limerickar kommer på tal. Själv anser jag inte att den tillhör toppen av hans produktion. Här är en annan jag gillar ännu bättre:

Det var en ung man ifrån Koster

Som till skyddsmedel använde plåster

Det va inte så bra

Som han trodde det va

Så hans fästmös syster blev moster

Ett påfallande drag hos många av limerickarna är att de söker utmaningar i form av namn som inte direkt är de lättaste att få ihop två bra rim på. När amatörer skriver limerickar blir det gärna Mora, Skara, Flen och liknande drar Hans Alfredsson till exempel till med:

En urgammal man från Ardennerna

Fick bordellbesök i present utav vännerna

Det blev kyssar och smek

”Jag vill bitas”, han skrek

”Kan nån springa hem efter tännerna”

Här vill jag lägga till att om Hasse varit 45 år idag istället för 1976 så tror jag kanske inte att han hade valt ett skämt med en bordell som ett inslag. Men saker måste bedömas i ljuset av sin egen tid och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är en väldigt rolig limerick.

En av de allra bästa knorrarna av traditionellt ”snuskig” art har denna. Hur kunde karln ens få idén att göra en limerick på ”Lorenzo” och få ihop det?

" Är det du ", sa grevinnan Lorenzo

till grannfrun, "som oförskämt nänns å´

sprida ryktet att maken

har en vårta på saken??!!"

Hon sa: " Nej! Men jag sa att det känns så!"

Andra orter han odödliggjort i limericksammanhang är Risekattslösa, Tahiti, Kalkutta och Ararat. Den mest kreativa limericken när det gäller att få ihop ett rim på ett ortsnamn är dock enligt min mening den här:

En hygienisk varulv från Ugerup

Han drar mot sitt offer sin luger upp

Han skjuter ett hål

Uti deras bål

Med pipett sedan blodet han suger upp

Sen har vi de som är mer gulliga än snuskiga:

En vinterbadare, Jakob

På Värtan igår tog ett vakhopp

Det var kallt nåt så grymt

Hans organ det har krympt

Han fick tina det i en chokladkopp

Riktigt bra limerickar drar nästan alltid åt det absurda. Vissa av Hasses alster är dock mer absurda än andra:

En charmör vid namn Manne från Höör

En schimpans på en cirkus förför

Han tar fel stackars Manne

Schimpansen är hanne

Det blir den som förför vår charmöööör

Eller varför inte den här?

När Kekkonen var i Taskjent

Han stärkte sin sak med cement

Men han tappade hakan

Ty sen framfödde makan

En staty av en finsk president!

Jag har med åren lärt mig åtskilliga av Svea Hunds limerickar utantill och det är inte sällan något jag är med om väcker en association till någon speciell av dem. Säkert skulle jag kunna rabbla upp ett par dussin till, men det tillåter varken upphovsrätten, utrymmet eller tiden. Så jag slutar med den av dem jag nu kommer på som jag tycker är sötast. Den är nummer två av två om staden Baku, huvudstaden i landet Azerbajdzjan. I nummer ett är mannen huvudperson, den fåordige som bara annonserar med ett enda ord när han vill idka lite älskog med sin maka: ”NU”

Men när frun till vår man i Baku
vill ha lite kuckeliku,
så kommer hon naken
och viskar till maken,
"Jag tyckte precis du sa NU!"

Tack Hans Alfredson för allt du roade och oroade oss med under många år, inte minst dina fantastiska limerickar!