jonesiskt

Alla inlägg den 1 september 2017

Av Henrik - 1 september 2017 07:45

I den här serien bloggposter har jag försökt ge en bild av dödsstraffet i USA och Texas.  Fokus har legat på att berätta om människor snarare än om strukturer.


De fall jag valde att skildra är förstås ett helt subjektivt urval. En handfull bland de över tusen dödsstraff som dömts ut i Texas sen det återinfördes 1974. Jag har dock försökt välja ut fall som representerar olika viktiga aspekter av dödsstraffet i Texas och USA. Skyldiga som blev avrättade. Andra som satt år efter år tills de dog av ålder. Mördare som var mentalsjuka redan när de begick brottet men ändå dömdes till döden. Mördare vars brott riktade sig mot egna familjemedlemmar. Människor som dömdes oskyldiga och fick tillbringa många år i helvetet.


Berättelserna jag valde är såna som engagerat mig och fångat mitt intresse, oftast för att de innehållit speciella inslag som skiljer ut dem från mängden. Bland de 543 män och kvinnor som avrättats i Texas sen 1982, då Charlie Brooks blev den förste att få de dödande drogerna injicerade i sitt blod, finns också många fall som inte står ut på något annat vis än i sin tragiska banalitet och meningslöshet. Unga män, oftast svarta, som dömts till döden för ett rånmord. Oftast var deras brott inte ens förstasidesnyheter och när de avrättades blev det bara en mindre notis i lokalpressen.

 

En samtida artikel om Charlie Brooks JR:s avrättning. 


Ett typiskt fall är fånge #999050 Cedric Lamont Ransom. Bara några månader efter sin artonårsdag kom han och några kumpaner en decemberkväll 1991 till en man som handlade med vapen från sitt hem. De hade sagt sig vilja köpa några, men när mannen öppnade bakluckan till sin bil för att ta fram dem blev han nerslagen och sen sköt Ransom honom i bakhuvudet. Enligt uppgift för att han sett ansiktet på en av de andra rånarna.


Bara några dagar senare hittades vapnen vid en husrannsakan i Ransoms bostad. Husrannsakan gällde egentligen en annan man som bodde där, så det hela var en slump. Ransom greps och erkände omgående mordet. Nästan på dagen ett år senare dömdes han till döden av en jury i Fort Worth. Det var just det faktum att vapen stals i samband med mordet som gjorde det möjligt för åklagarna att yrka dödsstraff.


 

Cedric Lamont Ransom försökte, trots sitt erkännande, att genom en serie överklaganden förhindra sin avrättning. Den enda egentliga framgång han nådde var att en domstol drygt fyra år efter domen beordrade en ny rättegång avseende själva straffet. Där fick juryn höra att Ransom även varit inblandad i en rad andra brutala rån, varav åtminstone ett resulterat i rånoffrets död. Den nya juryn dömde honom också till döden. År 2003 var hans möjligheter uttömda. En nådeansökan avslogs och två dagar före den planerade avrättningen sa en överdomstol nej till hans allra sista försök att få tillåtelse till ett nytt överklagande.


Den 23 juli 2003 avrättades han. Han avstod från den sista måltid som de dödsdömda på den tiden fortfarande fritt kunde välja bland de ingredienser som fanns i fängelsekökets ordinarie utbud. Fastspänd på britsen nämnde han inget om offret eller dennes anhöriga, men tackade några personer för den hjälp och stöd de givit honom enda till slutet. Han dog en månad före sin trettiårsdag, efter att ha tillbringat i stort sett hela sitt vuxna liv i dödscellen. Det sistnämnda är han långt ifrån ensam om. Han var den 308:e att avrättas i Texas sen återinförandet av dödsstraffet. Idag är det troligt att han dömts till livstid istället.


Vad är det då för mord som även idag leder till dödsstraff i Texas? Det senaste dryga året har fem dödsstraff utdömts. Tre av dem som skjutit och dödad flera anhöriga och i ett fall också några totala främlingar. En fjärde man bröt sig in i ett hus och mördade en 38-årig kvinna och hennes tonårsdotter, enligt uppgift som en hämnd för att hon vittnat mot honom i en annan brottsutredning. Den femte körde på och dödade en kvinnlig kriminalvårdare vid ett flyktförsök från det fängelse där han avtjänade ett livstidsstraff.


Alla männen utom en är klassade som svarta av fångvårdsmyndigheten. Räknar man samtliga fångar som just nu väntar på döden i Texas så är 43% av dem svarta. De svarta utgör ungefär 12% av befolkningen i delstaten. Man bör dock vara medveten om att största delen av skillnaden förklaras av att svarta är överrepresenterade som gärningsmän, 34% av de som arresterades för mord 2010 var svarta. Det råder dock knappast något tvivel om att domstolar i Texas varit mer benägna att döma svarta gärningsmän med vita offer till döden än vice versa.


Den sjunkande mängden dödsdomar i Texas speglar inte någon större förändring i opinionen. År 2015 uttryckte nästan hälften av de tillfrågade i en undersökning ett starkt stöd för dödsstraffet och en fjärdedel uttryckte ett visst stöd. Bara en av tio var kraftigt emot.


Så varför vill då människorna i Texas ha sitt dödsstraff? Jag ser flera orsaker som samverkar:


-          Det ligger i linje med det traditionella värderingarna i sydstaterna

-          Frågan har länge ”kultiverats” av politiker på olika nivåer. Att lova att man ska vara ”tough on crime” har vunnit mer än ett sheriff- och borgmästarval och kronan på verket i detta är att döma ”de värsta av de värsta” till döden.

-          Texas har som många andra stater en historia av våld och i jämförelse med oss här i Norden en hög mordfrekvens. Det är heller inte så ovanligt att dessa mord drabbar helt oskyldiga människor som blir rånade och mördade på jobbet eller rentav i sina hem. Det skapar både skräck och vrede bland vanliga människor och rop på stränga straff

-          I hela den anglosaxiska kultursfären har frågor kring brott och straff en mycket större betydelse än hos oss. Det här är något jag insett gradvis. När en genomsnittlig amerikan eller britt, inte bara fanatiska dödsstraffsanhängare, talar om ”punishment” och ”justice” så har orden en mycket starkare laddning för honom eller henne än för en genomsnittlig svensk. Det är helt enkelt en kultur där vikten av att människor som gjort fel blir straffade är stor och straffet ska också stå i proportion till brottet. Med ett sånt tänkande är det naturligt att tycka att den som dödat någon med avsikt måste dö själv.


Allt det här driver fram en svartvit och oförsonlig syn på människor som begått brott, åtminstone om de är grövre. Dödstraffet är inte en fritt svävande satellit här, utan hör ihop med ett mönster där långa och mycket långa fängelsestraff utdöms på löpande band. Exempelvis sitter just nu ungefär 16 000 personer i Texas fängelser dömda till våldtäkt eller grova sexuella övergrepp på barn. Av dem har över 10 000 (alltså över 60%) straff på 20 års fängelse eller mer. Nästan hälften av dessa straff är dessutom över 40 år eller livstid.


Många ser mördare som icke rehabiliteringsbara; människor som är onda in i märgen och kommer att begå nya mord om de bara får chansen igen. Inga argument om mycket låg återfallsrisk för just mord biter.


Den förra bloggposten tog upp det faktum att det finns en del riktigt otäcka, aggressiva och även i fängelse direkt farliga män i dödscellerna. Men såna män finns även ute i den vanliga fängelsepopulationen. Om teorin att de få procent av mördarna som får dödsstraff är de absolut mest farliga och icke-rehabiliteringsbara stämmer så borde det avspegla sig i vad som händer under deras fängelsetid. Nu är det svårt att jämföra mängden incidenter på Death Row med vad som händer på andra avdelningar. Männen sitter ju isolerade och får numera inte heller fysiskt blanda sig med medfångar. De lämnar aldrig cellen utan att först sträcka ut händerna genom matluckan och få handbojor påsatta.


Nu finns ändå relevant data. På 90-talet gjordes en undersökning där man jämförde hur män som fått sina dödsstraff omvandlade till livstid skötte sig ute i den allmänna populationen jämfört med mördare som dömts till livstid från början eller hade tidsbegränsade straff. Undersökningen hittade inga tecken på att de f.d dödsdömda var våldsammare eller mer aggressiva än någon annan. De hade faktiskt lägre frekvens av överträdelser än kontrollgruppen på flera punkter.


Andra som har studerat vilka ”capital murders” som ger dödsstraff respektive livstids fängelse menar sig inte kunna se någon skillnad där heller som motiverar varför vissa döms till döden och andra inte. Det var också en av orsakerna till att en av USA:s mest respekterade domare för ett antal år sen meddelade att han numera omprövat sitt stöd för dödsstraffet och på sin ålders höst kommit fram till att det inte uppfyllde grundläggande rättsäkerhetskrav.

Avsikten med att skriva var aldrig att göra en lång plädering mot dödsstraffet. Att jag ändå några gånger kommit in på saker jag anser är argument emot det handlar mer om att jag sett det som betydelsefulla fakta i sammanhanget. Mycket annat har jag utelämnat och överlåter åt läsaren att reflektera själv kring.


Självklart finns det många andra berättelser dödsstraffet och de dödsdömda i Texas. Jag hade kunnat skriva mer om processen runt själva avrättningen: Hur allt är reglerat in i minsta detalj i ett ”protokoll” som följs strikt. Jag hade kunnat skriva om de som korresponderar med männen på Death Row, inte minst kvinnorna. En del av dem har t.o.m gift sig med ”sin” fånge. Ett äktenskap utan någon fysisk kontakt fram till den punkt då båren med den avrättade fången rullas ut till ett litet kapell där de anhöriga får möjlighet att röra vid den fortfarande varma kroppen.

Men jag slutar här. Själva dödsmaskineriet, det rullar vidare. Just nu är sju avrättningar schemalagda och de övriga dryga 200 fångarna befinner sig i varierande stadier i de rättsprocesser som långsamt men obönhörligt rullar vidare mot avrättningsrummet i Huntsville och injektionssprutan.

 

Hank Skinner - dömd för mord på kvinnan han levde med och hennes två vuxna, förståndshandikappade söner - och kvinnan som började brevväxla med honom och senare gifte sig med honom. Hon driver en webbplats för hans fall och är övertygad om att han är oskyldig. Jag har läst en hel del om fallet och är inte direkt lika övertygad för att uttrycka saken diplomatiskt.

 

 

Listan över inplanerade avrättningar från Death Rows officiella webbplats (https://www.tdcj.state.tx.us/death_row/index.html) Det ligger något makabert i det här som jag aldrig vänjer mig vid. "Vi tänker döda den här mannen den 18 oktober"


Tack till er som läste. Om någon är intresserad av länkar och tips om litteratur med anknytning till ämnet så kontakta mig så ska ni få ett gäng!

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards