jonesiskt

Alla inlägg den 28 augusti 2017

Av Henrik - 28 augusti 2017 08:15

Är männen (och de få kvinnorna) på Death Row onda? Det går knappast att besvara utan att veckla in sig i den klassiska, filosofiska frågeställningen om en människa kan anses vara ond i sig själv, eller om det är handlingarna som är onda. Jag är inte överdrivet förtjust i att göra det. Å ena sidan finns det knappast några människor som bara gör onda saker hela tiden och aldrig någonsin är snälla mot någon enda människa. Å andra sidan har jag alltid funnit det väldigt märkligt att man i värderingen av en människa helt skulle bortse från hens handlingar. Det är ju trots allt det vi gör som påverkar andra människors liv positivt eller negativt, inte det vi tänker eller känner. Och om ingen människa kan anses vara ond så blir i konsekvensens namn ingen människa någonsin god heller.


Då är det mer fruktbart att se vad de dödsdömda gjort utöver själva brottet de begick, både före och efter det. I de fall jag genom åren satt mig in i tycker jag att man kan se vissa mönster, men också stora olikheter.


För det första är det knappast någon som bara helt ut ur det blå och helt oväntat begår mord, åtminstone inte mord med så försvårande omständigheter att det leder till ett dödsstraff. Ganska många av de dödsdömda hade inga fängelsedomar innan. Men det finns så gott som alltid en historia av sociala problem, missbruk, svårigheter att kontrollera sitt beteende inklusive aggressioner. Ett typexempel är mannen som inte klarar av att hans fru eller sambo lämnar honom och skjuter ihjäl både henne och hennes barn eller några andra familjemedlemmar.


Nedsatt empati hör nog många gånger till bilden, inte sällan förstärkt av drogmissbruk. Under vissa omständigheter leder det tyvärr till mycket brutala och otäcka brott. Ändå är det uppenbart att många av dessa personer också har andra sidor. På Death Row ställer de inte till med några större problem och försöker leva så gott de kan i isoleringen. Tränar, läser, skriver brev. Väldigt många begick sina brott som unga och mognar under åren i dödscellen. Som jag har skrivit om så finns det också rätt många som ångrar sig uppriktigt. Jag är så ledsen. Jag önskar att jag kunde dö flera gånger för att visa det. De orden yttrades av Karl Chamberlain som under inflytande av droger och personliga problem våldtog och sen sköt en ung kvinna för att han var rädd att hans fru skulle lämna honom om det kom fram att han varit med en annan.


En annan man, David Powell, satt över 30 år på Death Row efter att, under påverkan av ett intensivt drogmissbruk och förföljelsemani, ha skjutit ihjäl en polisman vid en trafikkontroll. Powell hade aldrig visat tecken på våldsamt beteende före mordet och han gjorde det heller aldrig efter. Istället gjorde han sig känd som medlare i konflikter mellan andra intagna, lärde interner att läsa och lånade ut böcker till dem. En medfånge skrev i ett vittnesmål: ”Varje gång han kommer in i ett rum är det som att det lyser upp”. Han åtnjöt respekt även hos personalen och en vakt vittnade t.o.m om sin övertygelse att Powell var rehabiliterad och inte utgjorde ett hot mot någon människa. Till offrens anhöriga skrev Powell före sin avrättning ett brev där han uttryckte sin sorg och ånger över brottet och att det han gjort var oförlåtligt.

 

David Powell, foto taget i besöksrummet Death Row


En hel del av de dödsdömda hör förmodligen till den kategori som alla som kan något lite om kriminalvård känner till: Personer som fungerar bra eller åtminstone hyggligt så länge de är i fängelsets kontrollerade värld med rutiner och övervakning. Men som har svårt att klara av den fria världens alla krav och mer komplexa verklighet. De skulle om de släpptes ut utan tvekan kunna bli farliga igen i en psykiskt pressad situation med droger i kroppen och kanske ett vapen nära till hands. De har nog mer destruktivitet i sig än genomsnittsmänniskan. Men onda? Nej, åtminstone inte i meningen att det skulle vara definierande för hela deras personlighet.


Även männen som lider av psykisk ohälsa av olika slag och de lätt förståndshandikappade har jag svårt att se som onda, oavsett vilka brott de begått under inflytande av sina problem.


Kvar blir ändå ett antal personer, hur många de är totalt vet jag inte, som jag har svårt att känna något medlidande för. Bland de mer intelligenta fångarna finns mycket manipulativa män som är skickliga på att bygga relationer med brevvänner och få inte minst kvinnor att stötta dem både praktiskt och ekonomiskt med olika saker. I flera fall jag känner till har de parallellt lyckats inbilla flera kvinnor att de är kära i just henne.


Det ligger över huvud taget en viss både tragik och ironi i att de mest begåvade bland de dödsdömda, de män och kvinnor som pga det kanske måste anses bära störst moraliskt ansvar för sina handlingar, oftast är de som får mest stöd och sympati från världen utanför. Just på grund av sin förmåga att kommunicera och framställa sig själva i en positiv dager. En förmåga som får människor att helt eller delvis glömma de brott männen faktiskt begått eller tro på ofta dåligt underbyggda påståenden om oskuld. Michael Perry och Thomas Bartlett Whitaker måste bägge räknas dit.


Jag vill, när vi nu närmar oss slutet på den här bloggserien, berätta om några män som i varje fall i min definition av ordet måste anses ha varit onda. Utan att därmed påstå att de alla var onda rakt igenom. Men den psykopatiska känslokyla och grymhet som var en del av deras väsen motsäger i mitt tycke mer optimistiska synsätt om att alla människor är snälla innerst inne och att alla (utom möjligen de mentalsjuka) bör kunna rehabiliteras och släppas fria någon gång. Jag tror för övrigt att människor som hyser den åsikten aldrig konfronterats på närmare håll med en psykopat och heller aldrig förmått ta in den fulla omfattningen av grymheten ett litet antal (lyckligtvis) människor är kapabla till.


Leon Dorsey

Leon Dorseys historia skulle passa perfekt som fallstudie i en uppsats om kriminella psykopater. Vid tio års ålder knivhögg han en skolkamrat och försökte bränna ner barnvaktens hus. Vid fjorton tog han med en laddad revolver till skolan och avfyrande den i klassrummet. Sexton år gammal satt han i sin bil och sköt mot ett par i en annan bil. Han begick stölder som snart övergick i regelrätta rån. Ibland gick han längs gatan med ett avsågat, laddat hagelgevär under jackan som han plötsligt visade fram för folk bara för att det roade honom att skrämma dem. När han var arton år gammal sköt han ihjäl två anställda, bägge unga män, vid ett rån mot en videobutik. Bara ett par månader senare dödade han en femtioårig kvinna vid ett annat rån. För det fick han sextio års fängelse. Några år senare kom bevisning fram som gjorde det möjligt att åtala Dorsey även för det första rånmordet. Han erkände och fick dödstraff. Vid förberedelserna till rättegången sa han bland annat följande i ett förhör:


Jag har knivhuggit folk, jag har dödat folk. Men det gör mig ingenting          

                         

Han kallade sig själv ”Pistol Pete”. I en intervju fick han frågan om de människor han mördat.


Dom är döda nu och allt det där är ett avslutat kapitel för mig. Jag hade kunnat sitta här och säga ”Åh jag är så ledsen för det som hände. Jag är en dålig människa” Men det vore inte att vara ärlig mot mig själv, för det är inte så jag känner.

 

Till offrens anhöriga hade han ett råd: De borde se på förlusten av offren som om de hade förlorat pengar på betting. Sånt händer, det är bara att lägga bakom sig och gå vidare.

 


Under de åtta år Leon Dorsey satt på Death Row drog han på sig inte mindre än 95 rapporter om disciplinbrott av olika slag. Vid ett tillfälle överföll han en vakt och knivhögg honom fjorton gånger med ett egenhändigt tillverkat stickvapen.


Leon Dorsey avrättades 2008. Bara ett par veckor innan hade vakter hittat ett stickvapen i hans cell igen. Han hade framfört hot mot både vakter och andra och tilläts pga det inga intervjuer med media. Fastspänd på britsen sa han att han förlät alla (för vad framgick inte) och slutade med ett ”Vi ses när ni också kommer dit”. Om han med ”dit” syftade på himlen eller en betydligt varmare plats förblir en obesvarad fråga.

James Demouchette


Under sina 15 år på Death Row i Texas var James Demouchette känd under sitt egenpåhittade smeknamn: Doom. Han var också, både bland andra fångar och vakter, känd och fruktad under epitetet The meanest man on Death Row.

 

Den 21-årige Demouchette hade bara varit ute på gatan igen i tre månader efter ett fängelsestraff för inbrott när han och hans bror sköt ihjäl två medarbetare på en PizzaHut-restaurang i oktober 1976. En tredje man sköts också, men överlevde genom att spela död. James Demouchette greps redan nästa dag, efter att hans bror själv angivit sig hos polisen. Knappt ett år senare dömdes han till döden och skickades till Ellisfängelset, där de dödsdömda då förvarades. Där hade de mer rörelsefrihet än idag och fick exempelvis vistas flera stycken i taget i dagrummet och på rastgården.


Där våldtog Demouchette något år senare under knivhot en jämnårig, vit man som nyss anlänt till fängelset och ristade in orden ”Cindy” och ”Good pussy” på hans skinkor. Det var bara en i en lång rad av händelser med honom som förövare och andra som offer. Med egentillverkade knivar högg han både medfångar och vakter vid ett antal tillfällen. En gång hade han på något vis lyckats komma över eller framställa frätande lut som han kastade i ansiktet på en vakt. Hade han inget vapen för tillfället kunde han attackera personalen ändå med sina bara händer och han var känd för att slå sönder allt från TV-apparater till toalettstolar. Han satte också eld på sin cell vid ett flertal tillfällen. Under en vistelse i häktet när hans fall var uppe i domstolen på nytt våldtog han och knivhögg flera medfångar där också.

 


År 1983, efter sex år på Death Row, kom han en dag in i dagrummet och gick efter en kort ordväxling till attack mot en medfånge. James Demouchette slog omkull mannen, satte sig på hans bröstkorg och började hugga honom med sitt hemmagjorda stickvapen. En vakt ropade åt honom att släppa vapnet. Demouchette svarade:


I aint done killing this nigger yet.

 

Så fortsatte han hugga. Mannen dog och Demouchette fick en livstidsdom som skulle ha hållit honom kvar I fängelse om han på något vis hade fått sin dödsdom upphävd. Men det lyckades han inte med. Så efter 15 år, en lång lista av brott mot fängelsereglerna och omgärdad av särskilda säkerhetsåtgärder varje gång han lämnade sin cell fördes han i september 1992 till Huntsville för att avrättas. Han yttrade inga sista ord.

 

Här på fängelsekyrkogården, i en anonym grav endast utmärkt med fångnummer och dödsdatum, slutade James Demouchettes resa. Gissningsvis till lättnad för både vakterna och åtskilliga medfångar på Death Row.

Kenneth McDuff


Kanske är ändå Kenneth McDuff den av alla de som dömts till döden i Texas som kommer närmast föreställningen om den totala ondskan. McDuff är också lite av ett triumfkort för dödsstraffsförespråkarna. Han är nämligen den enda person i Texas som har dömts till döden, blivit frisläppt och därefter dömts igen för nya, brutala mord.


McDuff kom till skillnaden från merparten av de dödsdömda från tämligen välbärgad medelklass. Det finns inga rapporter om misshandel eller missbruk i hans familj. Tvärtom sas det att hans mamma och äldre systrar behandlade honom som en kung och gav honom allt han pekade på. Det blev han dock inte snäll av. I skolan var han känd som en mobbare och han började tidigt missbruka både alkohol och narkotika. Missbruket finansierades med stölder som skickade honom i fängelse redan som 18-åring. Men straffen var kortare då på 60-talet och efter mindre än ett år var han ute igen.


En augustidag 1966 körde den nu 20-årige McDuff omkring i sin Dodge tillsammans med en vän. De fick syn på tre tonåringar, en flicka och två pojkar. McDuff tyckte att flickan var attraktiv. Han gick fram till dem, drog sin revolver och tvingade dem att lägga sig i bagageluckan på sin egen bil. Sen körde McDuff och kumpanen de båda bilarna till ett avsides beläget område. Där tog Kenneth McDuff ut flickan och sköt sen ihjäl de bägge pojkarna, trots att de bad för sina liv. Sen våldtog han den 16-åriga flickan flera gånger innan han kvävde henne med hjälp av ett kvastskaft. De bägge männen försökte sen förstöra alla spår, men medbrottslingen gick snart till polisen och McDuff dömdes till avrättning i elektriska stolen.

 

En ung Kenneth McDuff i rättssalen i den första mordrättegången som skickade honom till Death Row.   


När Kenneth McDuff kom till det dåtida Death Row hade emellertid inga avrättningar verkställts på flera år, till följd av legala problem kring dödsstraffet. Drygt fem år senare kom utslaget i Högsta Domstolen. McDuff och hans medfångar fick sina straff omvandlade till livstids fängelse och skickades ut i den ordinarie fängelsepopulationen. Den storvuxne (190 cm/+100 kg) och brutale McDuff tillhörde snart ledarfigurerna på sitt nya fängelse och blev också förtroendefånge med rätt att disciplinera och bestraffa andra enligt det korrumperade och grymma system som då rådde i Texas fängelser.

 

Efter drygt ett decennium i Texas fängelsesystem.



McDuffs mamma drev en kampanj för att få honom frisläppt. Hon hävdade att han var oskyldig och att kumpanen var den verklige mördaren. Någon framgång i domstolarna hade hon inte, men 1989 kom materialet i händerna på kommittén som fattade beslut om villkorlig frigivning. De blev imponerade av det och förmodligen också av McDuff, en vit man från medelklassen som de kanske hade lättare att relatera till. Texas fängelser var överbefolkade vid denna tid och man var under press att utfärda villkorliga frigivningar. Trots det oerhört brutala trippelmord han dömts för släpptes därför McDuff vid 43 års ålder fri.


I den lilla stad där Kenneth McDuff vuxit upp låste folk sina dörrar med tredubbla lås, släpade tunga möbler framför och laddade sina gevär. Det sas att McDuff lovat att hämnas gamla oförrätter. Polis och åklagare var chockade, de hade aldrig kunnat föreställa sig att mannen skulle släppas ur fängelset. Till en början verkade dock inte så mycket hända. Han arbetade på en bensinstation och påbörjade även studier på college. Samtidigt fortsatte han umgås med gamla bekanta från fängelsetiden, drack sprit och tog narkotika. Efter bara ett år blev han fängslad igen till följd av ett dödshot mot en tonåring. Även denna gång lyckades han dock med bistånd från sin familj och anlitade advokater att bli frisläppt.


Åtta månader senare kidnappade han en prostituerad kvinna som han våldtog och därefter mördade. Denna händelse hösten 1991 blev starten på vad man tror totalt är åtminstone nio fall av kidnappning, våldtäkt och mord på unga kvinnor under ungefär ett halvår. Alla kroppar har inte hittats, men i de flesta fallen har Kenneth McDuff på olika vis kunnat knytas till brotten genom vittnesmål och annan bevisning.


Precis som vid morden 1966 hade McDuff vid åtminstone ett tillfälle en medbrottsling. De överföll och tvingade med sig en ung kvinna vid en biltvätt. Det vittnesmål medbrottslingen lämnade till polisen avslöjade ett fruktansvärt händelseförlopp som jag inte vill redovisa här, men det slutade med att McDuff dödade henne.


Morden ägde rum i olika countyn runt om i Texas, vilket försvårade utredningen till en början. Snart började dock McDuff – som polisen försökt ha under uppsikt sen han blev frigiven – ringas in och han fann för gott att fly Texas. Flykten blev dock inte långvarig. Hans fall presenterades i TV-programmet America’s most wanted. En man i Kansas som arbetade på ett sophämtningsföretag tyckte att bilderna påminde mycket om en ny kollegas utseende och tipsade polisen. Kenneth McDuff greps utan dramatik och fördes tillbaka till Texas. Där blev han så småningom åtalad och dömd för två av morden vid separata rättegångar och fick en ny dödsdom. I mars 1993, tjugo år efter sin förra vistelse, återkom han till Death Row. Denna gång skulle han inte komma därifrån med livet i behåll.

 



Bland alla makabra fakta som kom fram under utredningen och rättegången fanns också en otrolig historia som egentligen sade allt som behövde sägas om mannens totala ondska och känslokyla. Det visade sig att han redan år 1964, 18 år gammal, hade begått en mycket brutal våldtäkt, som han aldrig dömdes för, på en ung kvinna och i princip lämnat henne att dö i ett dike. Kvinnan överlevde emellertid och inte bara det: Hon hade blivit gravid vid våldtäkten och födde efter nio månader en flicka. Tjugo år senare tog denna dotter kontakt med Kenneth McDuff som då fortfarande avtjänade sitt livstidsstraff. Till en början var flickan fascinerad av sin far. Deras relation tog dock slut när McDuff började pressa henne att genomföra en idé han fått: Hon skulle resa till Las Vegas och arbeta som prostituerad och McDuff skulle - förmodligen genom kriminella kontakter - fungera som henes hallick.



Det är knappast förvånande att McDuffs fall väckte en enorm uppmärksamhet och fick ett stort genomslag i opinionen. En journalist sammanfattade mångas syn på saken: Om det någonsin har funnits en person som förtjänar dödsstraffet så är det Kenneth McDuff. Men det stannade inte där. Vreden mot det system som möjliggjort McDuffs villkorliga frigivning bubblade i Texas och drev fram stora förändringar i rättssystemet de närmaste åren. Mängder av nya fängelseplatser kom till i en serie av stora byggprojekt för att man skulle komma runt problemet med att i förtid tvingas släppa farliga fångar pga platsbrist. Reglerna för villkorlig frigivning skärptes starkt och övervakningen av de som ändå släpptes blev väsentlig hårdare.


Hela detta projekt blev t.o.m uppkallat efter honom: The McDuff Laws. Ett kvartssekel senare är det fortfarande i högsta grad en del av verkligheten i Texas rättssystem, numer också kompletterat med bl.a möjligheten att döma till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.


Kenneth McDuff nekade länge till alla de mord han anklagats och dömts för. En journalist som fick en intervju med honom på Death Row tyckte att han påminde om en stor rovfågel med sin stora örnnäsa och kalla, tomma ögon. Både polismän som varit involverade i mordutredningen på 60-talet och den på 90-talet beskrev honom som totalt i avsaknad av all empati och medkänsla för andra människor och den mest ondskefulla man de någonsin stött på. Till slut, nästan sex år efter gripandet började han till slut ändå lämna upplysningar till polisen om var kvarlevor efter de offer som inte återfunnits. Då led han av svår leversjukdom, resultatet av ett liv med alkohol- och drogmissbruk, och det var oklart om sjukdomen skulle ta kål på honom innan överklagandeprocessen hade löpts igenom.

 

Kenneth McDuff på Death Row


Hans samarbetsvilja var dock inte betingad av idealism. När kvarlevorna efter kvinnan han kidnappade vid biltvätten hade hittats verkställde myndigheterna sin utlovade motprestation: En systerson till McDuff som satt fängslad för omfattande drogförsäljning fick sitt straff avkortat.


Kanske togs Kenneth McDuffs fall med förtur i domstolarna, det är knappast förvånande om det var så. I varje fall så tog det bara knappt fem och ett halvt år innan ett avrättningsdatum kunde sättas ut. Advokaternas försök att få ett s.k sista-minuten-uppskov misslyckades. Inte heller McDuffs leversjukdom visade sig i slutändan starkare än bödeln. I november 1998 fördes han till Hunstvillefängelset. Inte för att grillas till döds i den elektriska stolen som det föreskrivits i hans första dödsdom, mer än trettio år tidigare. Istället fick den 52-årige McDuff lägga sig på britsen i avrättningsrummet och som 160 andra före honom få en kanyl insatt i armvecket. Fängelsedirektören frågade honom om han hade några sista ord. Mannen som aldrig uttryckt någon form av ånger för sina brott sade bara:


I’m ready to be released. Release me.

 

Några av McDuffs offer. De tre svartvita bilderna är tonåringarna han mördade 1966

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards