jonesiskt

Direktlänk till inlägg 8 augusti 2017

DÖMD TILL DÖDEN: Anthony Graves - Oskyldigt dömd?

Av Henrik - 8 augusti 2017 07:30

I augusti 1992 var Anthony Graves 27 år gammal. Han var född och uppvuxen på en mindre ort i sydöstra Texas. Han hade inga speciella intressen utöver musik och att festa med sina kompisar. Anthony, äldst av fem syskon, hade själv blivit pappa för första gången redan vid femton års ålder och hade nu tre barn med tre olika kvinnor.


Anthonys mamma arbetade på fabrik och hade alltid tagit hand om sin familj. Sämre var det med hans pappa, en spelare som hade för vana att dyka upp hos familjen och försvinna lika snabbt. Anthony tyckte ändå att pappan var cool, men när han var tonåring dödades pappan i ett bråk i Houston.


Vid 22 års ålder hade Anthony Graves dömts till tio års fängelse för försäljning och innehav av narkotika. Det var inte fråga om några större mängder, men åklagaren var känd för att utfärda hårda domar mot unga, svarta brottslingar. Större delen av straffet var dock villkorligt och Graves frigavs redan efter fem månader. Några år senare åkte han dit för rattonykterhet och ett mindre innehav av hasch, men det påverkade inte den villkorliga frigivningen.


Sammanfattningsvis kanske man kan säga att Anthony Graves var en typisk representant för den ganska stora grupp av unga, afroamerikanska män i USA som har svårt att skapa sig en ordnad tillvaro och lever ett liv där trassliga familjerelationer, droger och fängelsevistelser för drogrelaterade brott är en del av vardagen. 

 

Anthony Graves med två av sina söner


Den 18 augusti 1992 kallas brandkåren till en övertänd villa i Somerville, ett par mil från det samhälle där Anthony Graves bor. När de fått kontroll över elden gör de en fruktansvärd upptäckt: Inne i huset finns sex döda människor. Fyra av dem är barn som ännu inte fyllt tio år. Men det är inte branden som har dödat dem. Redan på plats ser poliser och brandmän tecken på skador som verkar tillfogade av yttre våld. De obduktioner som görs de närmaste dagarna bekräftar misstankarna. Offren har knivhuggits och skjutits ihjäl. En har också misshandlats svårt med ett trubbigt föremål.

 

Den delvis nerbrända villan där morden begicks

 

 


Den mördade Bobbie Davis. Hon var en respekterad och omtyckt kvinna. Flera av de döda barnen var hennes barnbarn


Några dar senare begravs offren i en kyrka på orten. Bland begravningsgästerna finns en man som har brännskador i ansiktet och på en hand. Polisen som är på plats blir misstänksamma och beslutar sig för att kolla upp honom. Det visar sig att mannen är indragen i en underhållstvist med en av kvinnorna som dog i branden. Tvisten gäller det yngsta av mordoffren, en fyraårig pojke. Mannen kallas till polisstationen nästa dag, dit han får skjuts av sin fru.


Polisen börjar fråga ut honom. Inledningsvis påstår han att brännskadorna uppkommit när han bränt skräp hemma på tomten. Efter flera timmars hårda förhör erkänner han att han varit på platsen för morden och mordbranden. Merparten av det grova våldet mot offren har dock en medbrottsling stått för. Denne kallar han inledningsvis för ”Kenneth”. Flera hårda förhör följer. Till slut säger han att medbrottslingen är Anthony Graves, kusin till hans fru.


Utredarna är nöjda. Mängden offer och de olika vapen som använts gör att de är övertygade om att det finns minst två gärningsmän. Anthony Graves anhålls och häktas. Graves nekar dock till allt. Han har inte varit där, han äger inga vapen. Han uppger dessutom alibi för mordkvällen och natten, som han säger sig ha tillbringat i sällskap med sin bror och sin flickvän. 

 

Anthony Graves, foto taget av polisen i samband med häktningen

 

Samtidigt fortsätter förhören med den andre häktade, Robert Carter. Vad har Graves haft för motiv att begå morden tillsammans med honom undrar polisen. Carter uppger att Graves varit arg på den mördade kvinnan för att hon fått en befordran som han anser borde ha gått till hans mamma. Utredarna är dock inte nöjda. De misstänker nämligen att en tredje person deltagit vid brotten och de tror att den personen kan ha varit Carters fru. Men detta vill inte Carter medge.


Det som nu händer är en märklig process där Carter ändrar sig flera gånger. Han säger att det bara var han själv och Anthony Graves och att Graves var den som begick alla morden. Han säger att det deltog en tredje person som han bara kan namnge med förnamn. Så ändrar han sig igen: Anthony Graves är oskyldig, han har begått brotten ensam. Detta säger han inför den jury som fattar beslut om häktning och åtal. Han har bara angivit Graves för att polisen erbjudit honom en uppgörelse.


Anthony Graves själv fortsätter envist att hävda sin oskuld. Men han hålls kvar i häktet och blir så småningom också åtalad. Först ut i rätten är Robert Carter. Han har fortsatts att pressas av utredarna angående sin hustrus inblandning i morden. Men han vägrar fortfarande att medge något den vägen. Till slut erbjuder åklagaren en slags uppgörelse: Vittna mot Anthony Graves så väcker vi inte något åtal mot din fru.


I domstolen står nu Robert Carter och erkänner att han själv dödat ett av de sex offren och hävdar sen att Graves mördat de övriga fem. Någon tredje person nämns inte. Juryn förklarar honom skyldig och dömer honom till döden.

 

#999091 Robert Earl Carter, aktblad upprättat vid inskrivning på Texas Death Row (När man i början av 90-talet nådde fram till avrättningsnummer 999 fortsatte man av någon anledning inte på 1000, utan startade en löpnummerserie från #999000. Fången som fick just det numret är f.ö fortfarande kvar på Death Row efter 26 år. Den som senast dömdes till döden i Texas har nummer 999606)

 

Kort därefter är det dags för Anthony Graves. Vad har åklagaren mot honom? De har Robert Carters utpekande. De har ett påstått motiv: Hans mammas uteblivna befordran. De har en kvinna i en servicebutik i Somerville som säger att Graves handlat hos henne kvällen mordet begicks, detta har hon dragit sig till minnes efter hypnos. Men ingen annan som arbetade i butiken den kvällen kommer ihåg Graves. Och så har de häktespersonal som säger sig ha hört graverande samtal mellan Carter och Graves. Dessa ska ha gått ut på att de bägge männen sagt till varandra att Carters fru, Anthony Graves kusin, inte får bli indragen i det hela. Slutligen har de en man, en missbrukare, som har gett en kniv till Graves, trots att denne i förhör nekat till att någonsin ha ägt skjutvapen eller knivar. Graves alibi underkänns och hans flickvän vittnar inte ens. Åklagaren har hotat med att åtala henne för någon form av medhjälp eller mened om hon gör det. Någon teknisk bevisning som knyter den åtalade till mordplatsen, mordvapen eller något av offren finns inte.


Även Anthony Graves befinns skyldig av en enig jury och får dödsstraff. Han förs till Death Row som vid den här tiden (1994) fortfarande är på Ellisfängelset. Hans familj är förtvivlade, men de kan inget göra.


Det går några år och fallet har hamnat i glömska hos alla utom de inblandade. Då dyker det plötsligt upp en videofilm. Den är inspelad av Robert Carter och hans advokat. I den säger Carter att Graves är helt oskyldig. Carter har pekat ut honom, först i ett försök att komma undan själv och sen för att skydda sin fru. Det är bara det första av en rad försök från Carters sida att rentvå Anthony Graves. Men talar han sanning?

 

Ett av de brev Robert Carter skrev under sin sista år på Death Row


Robert Carters sista yttrande i frågan kommer när han ligger fastspänd på britsen i avrättningskammaren i Huntsville år 2000. Han ber de anhöriga till den mördade familjen om förlåtelse. Han säger att han utförde brotten ensam. Han upprepar att Anthony Graves är helt oskyldig.


Nu börjar Anthony Graves fall uppmärksammas även i bredare kretsar. TV-kanalen NBC gör ett inslag om honom, tidningar skriver artiklar. Viktigast av allt: Några kände och erkänt skickliga advokater tar sig an hans fall. Vid rättegången hade han en offentlig försvarare utan erfarenhet så allvarliga mål som ett mordåtal. Människor börjar gräva i omständigheterna kring utredningen och rättegången. Man hittar starka indikationer på att åklagaren Charles Sebesta har undanhållit bevisning för försvaret och att vilseledande och direkt felaktiga uppgifter lagts fram för juryn vid Graves rättegång. Men tiden går och han blir kvar i sin dödscell. Dagar blir månader som blir till år. År 2006 har Anthony Graves suttit på Death Row i tolv år och har inte varit ute i friheten på fjorton.

 

Anthony Graves i besöksrummet på Death Row. Som alla sina medfångar är han tvungen att sitta bakom ett skottsäkert pansarglas och tala med sina besökare via en väggtelefon.


Då, då det händer det. Texas appellationsdomstol är inte direkt känd för att tolka lagar och regler till dömdas fördel. Men nu kommer de med ett utslag där de upphäver Anthony Graves dödsdom. Och inte bara det. De riktar skarp kritik mot åklagaren som de anser har gjort sig skyldig till grovt tjänstefel i sin hantering av fallet.


Anthony Graves är inte längre under hot om avrättning. Men han är inte heller fri, för misstankarna mot honom kvarstår. Han flyttas visserligen från Death Row till ett häkte där han slipper sitta isolerad och där förhållandena är lite bättre. En domare avdelas för att hantera hans fall och undersöka vilka eventuella fel som begåtts vid den förra rättegången. Domaren är dotter till den domare som presiderade över Graves mordrättegång!


Beslutet kritiseras naturligtvis, men domaren hävdar att hon är helt objektiv. Särskilt bråttom att ta sig an Graves fall verkar hon dock inte ha. Precis som i det svenska rättssystemet finns två vägar att gå när en dom upphävts av en högre rätt. Antingen kan åklagaren ta fallet till en ny rättegång. Eller, om de kommer fram till att bevisningen inte håller, lägga ner hela åtalet. Dessutom finns möjligheten att göra en uppgörelse med försvaret. I dödsstraffmål är det inte helt ovanligt att den åtalade accepterar ett livstidsstraff med möjlighet till villkorlig frigivning. Något sådant var dock Anthony Graves som fortfarande vidhöll sin oskuld inte det minsta intresserad av.


Återigen går tiden. Inte bara månader, utan år. Åklagarmyndigheten är fast besluten att försöka få till stånd en ny dödsdom. De anlitar Kelly Siegler en åklagare som anses vara en av de absolut skickligaste i delstaten för att nå det målet. Hon har ett flertal mordfall som alla slutat i fällande dom och i flera fall dödsstraff bakom sig. Siegler börjar tillsammans med en kollega att studera utredningsmaterialet, hela 19 kartonger med vittnesförhör, olika bevisföremål m.m De arbetar oberoende av varandra för att inte påverkas av den andres uppfattning för tidigt. Anthony Graves är dock pessimistisk. Siegler har ett rykte som tuff och hård och har redan tidigare lyckats få till stånd nya dödsdomar mot personer som fått tidigare dom upphävd p.g.a olika rättegångsfel. Skall hon verkligen se objektivt på hans fall?


Den 27 oktober 2010 får han sitt svar. Distriktåklagaren i det county där morden begåtts möter pressen. Det han har att säga är utan reservationer:


Anthony Graves är oskyldig. Det finns ingen bevisning som kopplar honom till brottet på något vis. Jag har idag lagt ner utredningen mot honom och försatt honom på fri fot därför att det är det enda rätta att göra.

 


Bara några timmar senare är Anthony Graves hemma hos mamma, omgiven av familj och vänner. Under arton år har han inte tillåtits någon fysisk kontakt med vare sig sina barn eller sin mamma. Doris Curry, så heter hans mor, ger en kort intervju till media.


Jag kramade honom och jag kramade honom och jag grät, vi grät båda två. Så kramades vi och grät igen. Han sa till mig: Mamma, i arton år har vi utkämpat den här striden. En lång tid. Nu är det över. Jag har fått upprättelse.

 

Anthony Graves tillsammans med sin mamma och sina två systrar inför sin första barbeque med familjen på 18 år

 

I en intervju efter sitt frikännande sa Anthony Graves att han hört att anledningen till att Carter pekade ut just honom var att han råkat se Graves på vägen till polisstationen där han skulle förhöras och därför hade hans namn i bakhuvudet. När Carter blev pressad drog han därför till med Graves namn. Så kom bollen i rullning. En boll som skulle leda till arton år i fängelse.


När åklagaren Siegler och hennes kollega satte sig in i fallet hade de från början avsikten att hitta en struktur av bevisning och omständigheter som de skulle kunna bygga ett nytt åtal på. Istället såg de hur alltihop rasade ihop som ett korthus ju mer material de gick igenom. Precis som distriktsåklagaren kom de fram till att det inte fanns någon som helst substans. Det var inte bara fråga om att bevisningen var för svag, det fanns ingenting som tydde på att Anthony Graves var skyldig. Han hade bara haft en helvetisk otur och drabbats av allvarlig inkompetens och korruption i rättsväsendet.


Anthony Graves var fri, men processen var ännu inte avslutad. Ett drygt år senare meddelade myndigheterna att han tillerkänts ett skadestånd om 1,5 miljon dollar plus ett månatligt belopp så länge han lever. Ytterligare ett par år senare kom ett utslag mot Charles Sebesta, åklagaren i mordrättegången. Sebesta befanns skyldig till grova felaktigheter och medvetet undanhållande av bevisning. Hans tillstånd att arbeta som jurist vid domstolar i någon form av roll drogs in.


Det har nu gått snart sju år sen Anthony Graves fick besked i häktet att han skulle släppas fri. Han ser inte bara på fängelseåren som något negativt. Isoleringen gjorde också att han fick tid och energi att tänka i andra banor än när han var fri och mest tänkte på att umgås med kompisar och festa. Han lärde via brevväxling och senare besök känna människor han aldrig lärt känna annars. Han intresserade sig för saker han aldrig intresserat sig för tidigare och utvecklade ett djup i sin personlighet som kanske inte riktigt fanns där innan. Men ändå: Allt det där skulle han ha bytt bort mot att få se sina barn växa upp och delta i deras liv i den fria världen, utanför fängelset.


Efter frigivningen har han på olika vis och i olika sammanhang arbetat för ökad rättssäkerhet och hjälp åt andra oskyldigt dömda fångar. Han har numer en stiftelse i sitt eget namn med det syftet.  Ändå har friheten inte bara varit lätt. I en intervju flera år efter att han släppts fri berättade han att han fortfarande inte sovit en hel natt. Under alla åren i dödscellen stördes han alltid av människor som skrek, grindar som öppnades och stängdes, slamrande metallföremål, gråt. Aldrig var det tyst en längre stund.


Allt det där hade förstört Anthonys förmåga att sova mer än två, tre timmar i sträck. Fortfarande grät han ofta på kvällarna. Att bygga upp relationen med de tre sönerna efter alla år då kontakten bestått av ett fåtal besök om året, åtskilda av skottsäkert glas, var en mödosam process, liksom överhuvudtaget att skapa verklig närhet till andra människor. Han hade träffat en kvinna sen ett par år tillbaka, men hade ändå svårt att kalla henne sin flickvän. Det hörde ihop med alla hans år i fängelset:


För att överleva allt vansinne måste du stänga av vissa delar av dig själv. De har varit avstängda väldigt länge. Och samtidigt värker kroppen av längtan att våga ge sig själv till någon, våga öppna upp. Men jag är på min vakt. Fängelsesystemet får se upp med vad de skapar för människor när de tar ifrån oss möjligheten till att ha några som helst relationer. Du kan inte göra det utan att det händer saker med en människa.

 

 

Anthony Graves idag

Efterskrift.

Hur kunde Anthony Graves dömas för mord trots att det enda som fanns i bevisväg utöver några ganska lösa påståenden var ett utpekande från en person som själv var åtalad för morden? Som ändrade sin historia vid flera tillfällen? Som av en hel del att döma agerade som han gjorde för att skydda en tredje person, sin hustru. Hur kunde det ta 18 år för Graves att få upprättelse och släppas ur fängelset?


Graves fall är inte unikt. Det finns fler i Texas, fler i USA. I flertalet av dem ligger domarna minst 20 år bakåt i tiden, men har man verkligen hanterat alla de brister som låg bakom dessa rättsskandaler?


Jag tror verkligen att Graves är oskyldig inte bara de jure utan också de facto , men det spelar ingen roll. I en rättsstat ska det inte vara möjligt att fälla någon på så skakiga grunder oavsett hur det ligger till i den faktiska skuldfrågan. Det ska inte vara möjligt att åklagare gömmer och förvanskar bevis.


Hur kunde det ske ändå? Jag kan se flera förklaringar. Graves själv talar om att hans hudfärg och utseende spelade roll och säkert var det så. Men jag tror det är mer komplext än så och man får inte glömma att även flera vita, protestantiska män har drabbats av samma öde. Den gemensamma nämnare jag ser är att domstolen och juryn sökte efter ”en skyldig”, inte ”den skyldige”. Vad menar jag med det? I sin iver att få ett svar, att hitta någon att straffa nöjde man sig med någon som såg ut som en rimlig kandidat. Hittade man någon med ett lagom suspekt förflutet, någon som på något vis kunde knytas till brottsplatsen och/eller offren så nöjde man sig med det. Visst måste väl den där personen vara skyldig? Anthony Graves såg ut som en typisk, ganska tuff svart förortskille. Han hade begått några mindre brott. Hans levnadsförhållanden var inte riktigt så ordnade som de borde. Och nu säger en annan svart man att han var med på brottsplatsen. Visst måste han väl vara skyldig? Åklagaren och poliserna sa ju att en man omöjligt kunde ha gjort allt detta ensam. Och han ljög ju om att han aldrig ägt en kniv…


Åklagaren lyckades manipulera tolv jurymedlemmar, varav 11 var vita, till att tänka i de banorna. Han gjorde det både med skicklig retorik och genom olagligt undertryckande av bevis. Som andra statsåklagare var han i behov av att visa resultat, annars skulle han kanske inte bli omvald. Över sig hade han andra makthavare som också ville sitta kvar på sina stolar. I USA är det sen länge oerhört viktigt att visa för väljarna att man är tough on crime. Väldigt många oroas över all narkotika, alla rån, allt gängvåld, alla mord. De vill att de kriminella låses in, ju längre desto bättre. Att bli betraktad som någon som är motsatsen – soft on crime – är inte sällan lika med politiskt självmord.


Slutligen finns också den mänskliga tendens till tunnelseende som lätt drabbar oss när vi låst fast oss vid en ståndpunkt. Det kan hända i brottsutredningar också. Det hände här hemma i processen mot de båda läkarna som åtalades för styckmordet på Catrine daCosta. Det hände i Quickfallet. Åklagaren Charles Sebesta har en förvirrad hemsida där han försöker plädera för sin sak, trots att han inte bara förlorade sin karriärs viktigaste mål till slut utan också sin heder och ära som domstolsjurist. När jag läser den dyker Göran Lambertz upp i huvudet. Båda vill fortfarande uppenbarligen tro att deras storskurkar Graves och Quick är skyldiga, trots alla bevis för motsatsen. Förmodligen för att ett erkännande om motsatsen är alltför smärtsamt. Resultatet är sorgligt, patetiskt.


Samtidigt är det heller inte så enkelt som att minsta frågetecken eller motsägelsefulla uppgift i en mordutredning ska leda till friande dom. Att det finns ett antal rättsskandaler och oskyldigt dödsdömda innebär inte att varenda fånge på Death Row som uppger sig vara oskyldigt dömd och utsatt för ett rättsövergrepp har fog för sin sak. Det är till och med så att ett kritiklöst engagemang för en sån person riskerar att skada de som verkligen är oskyldiga.


Verkligheten är sällan svartvit. I några av de tveksamma fall jag studerat åtminstone översiktligt i Texas känner jag att de dödsdöma förmodligen är skyldiga trots allt. Sunt förnuft talar för det när man studerar bevisen. Ändå känner jag mig tveksam till om det var rätt att fälla dem. I några andra fall är min känsla att de nog var ”guilty”, men knappast ”guilty as charged”. Med det menar jag att de var mer eller mindre inblandade i brottet, men att omständigheterna inte var såna att de borde ha dömts till lagens strängaste straff, eller överhuvudtaget för mord.


Det här har i sig egentligen ingenting med dödsstraffet som sådant att göra. Med undantag för en enda men ytterst betydelsefull sak: Om det senare framkommer fakta som talar för att en dom var fel finns möjligheten till upprättelse. Straffet kan reduceras eller upphävas helt. Den dömde kan få kompensation för den tid han eller hon felaktigt tillbringat inlåst. För en avrättad finns inte den möjligheten. Den som är död är oåterkalleligen död och inte ens Högsta Domstolen, USA:s president, FN:s generalsekreterare eller påven kan ändra på den saken. 


(Medan tidigare bloggpposter om dödsstraffet uteslutande bygger på amerikanskt material har jag i den härhär hämtat en hel del information från två böcker av svenska författare:

- Nära döden - Om dödsstraffet, Texas, USA och om oss (Lars Åke Augustsson)

- Sju dagar kvar att leva (Carina Bergfeldt))

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards