Doil Lane tyckte om målarböcker. Inget konstigt med det, särskilt inte med tanke på att han inte lärt sig läsa ordentligt ännu. Det konstiga var att den plats där han satt med sina kritor och fyllde i målarböcker var en isoleringscell. Och inte vilken isoleringscell som helst – den befann sig på Texas Death Row. Doil Lane var nämligen en drygt 40 år gammal man, dömd till döden för att kidnappat och mördat en liten flicka.

Den första kriminalare som talade med Lane efter att han gripits för mordet antecknade efteråt att Lane verkade vara förståndshandikappad. Vid utredningen kom det bland annat fram att han gått i specialskola för barn med begåvningshandikapp som liten och arbetade som diskare. Efter ett avslutat förhör försökte den då trettioårige Lane klättra upp och sätta sig i knäet på en av förhörsledarna. Vid senare överklaganden menade hans advokater att utredarna mycket väl kan ha suggererat den lättpåverkade mannen som beundrade poliser och brandmän att erkänna. Den tekniska bevisningen gav inget klart besked kring hans skuld.

Lane dömdes till döden för mordet på flickan. Den dåvarande chefspsykologen i Texas fångvårdssystem lät göra en utvärdering av honom och kom fram till att han utan tvivel var att betrakta som förståndshandikappad. Senare genomförda IQ-tester gav resultat på mellan 62 och 70; den senare siffran betraktas ofta som en slags inofficiell gräns för begåvningshandikapp. Vaktchefen på Death Row uppskattade att Lane intellektuellt befann sig ungefär på en åttaårings nivå.

Doil Lane visar upp teckningar han själv ritat för en besökare i Death Rows besöksrum

Kan en person som enligt alla rimliga definitioner är utvecklingsstörd verkligen hållas fullt ansvarig för sina handlingar? Är det rimligt att – oavsett vad man tycker om dödsstraffet i sig självt – döma någon som i många avseenden är att betrakta som ett litet barn till döden?

Uppenbarligen har många domstolar och juryer i USA kommit fram till att det är det. De hade också länge stöd av USA:s högsta domstol som så sent som 1989 slog fast att det inte fanns någon nationell konsensus kring att förståndshandikappade inte fick avrättas och att det därför inte var emot konstitutionen. Men år 2002 kom ett nytt utslag från samma domstol (Atkins vs Virginia) där den gjorde en annan bedömning. Nu fanns – ansåg domstolen – ett nationellt konsensus även om det inte kommit till uttryck i form av ändrad lagstiftning i flertalet delstater ännu. Därmed  var avrättning av förståndshandikappade att betrakta som ”grym och ovanlig bestraffning” och således i strid med USA:s konstitution, åttonde tillägget.

Återstod då frågan om hur det skulle avgöras om någon var att betrakta som förståndshandikappad i ett mordfall. Här har det naturligtvis inte rått någon enighet mellan olika grupperingar i samhället och allra minst mellan åklagare och försvarsadvokater. År 2014 kom ett nytt utslag från högsta domstolen mot delstaten Florida för att ha ett alltför trubbigt bedömningsförfarande. En man som dömts till döden hade förklarats som icke förståndshandikappad eftersom han fått en intelligenskvot på 71 vid testning. Domstolen menade att det måste göras en mycket mer bred och kvalitativ bedömning av den dömdes förmågor och intellektuella och kognitiva brister.

Även Texas har nu fått sig en släng av sleven efter att ett nytt utslag från domstolen i våras. Delstatens metoder för att avgöra om någon kan klassas som så begåvningshandikappad att förbudet i Atkins vs Virginia träder in dömdes i princip ut som i strid med relevant medicinsk forskning och litteratur. Med andra ord ovetenskaplig. Det är ännu oklart om och i så fall hur det kommer att påverka den planerade avrättningen om en knapp månad av en lågbegåvad fånge, mer om det längre fram.

Trots utslaget i Atkins vs Virginia blev Doil Lane kvar på Death Row i nästan fem år till. Texas har som jag förstår saken inte uttryckligen adopterat utslaget i sin lagstiftning och därför är det inte självklart hur frågan ska hanteras i enskilda fall. Men i just Doil Lanes mål var fakta lite för tydliga till och med för den stat som hårdast av alla står upp för sin rätt att avrätta de personer den själv vill avrätta. Att kriminalvårdens egen chefspsykiater bedömt Lane som förståndshandikappad var svårt att prata bort. Därför kom till slut ett beslut från guvernör Rick Perrys kontor: Guvernören utfärdade en personlig benådning för Lane och omvandlade straffet till livstids fängelse.

Då ska man veta att denne Perry gjort sig känd som en hårding till och med med Texasmått mätt när det gäller dödsstraffsfrågor, till och med hårdare än sin företrädare på posten George W Bush.

Rick Perry (officiellt foto) Guvernör i Texas 2000-2015 och under den tiden ytterst ansvarig för mer än 300 avrättningar. Sin möjlighet att benåda dödsdömda utnyttjade han bara i en handfull fall

Innan domen i Atkinsmålet hade flera personer avrättats i Texas där utredningar av den dödsdömdes kognitiva förmåga starkt talade för att han hade ett betydande begåvningshandikapp. Så sent som 1999 när åtskilliga andra stater redan hade ändrat sina regler verkställde man avrättningen av Charles Boyd, uppskattad IQ 65. Nu var man tvungen att ta ställning till en rad av överklaganden där Doil Lanes bara var ett i mängden. År 2010 hade ett femtiotal fall prövats på åtminstone deltstatlig nivå i domstolarna.

Naturligtvis förekom överklaganden där påståendena om begåvningshandikapp var uppenbart överdrivna. Förespråkarna av dödsstraffet var ilskna på detta och talade om att advokaterna drog ”the tard card”. Men det hör liksom till rutinen att alla vägar prövas, ofta även desperata chansningar, när det är klientens liv som står på spel. Jag såg vid ett tillfälle ett exempel på ett brev skrivet av en dödsdömd som hade ett pågående överklagande. Det var kanske inte ett alster med litterära kvaliteter, men det var uppenbart att det var skrivet av en person med en begåvning väl inom normalspannet.

Av de fall som enligt ovan prövats fram till 2010 kom domstolen eller i vissa fall åklagarmyndigheten fram till att försvaret hade grund för sitt påstående i tretton ärenden, cirka 28% av det totala antalet. För USA som helhet låg då mängden beviljade upphävanden av dödsdomar på grund av mental retardering på 40%. Såvida inte Texas dödsdömda är smartare än i övriga landet så talar det för att staten gör allt som överhuvudtaget är möjligt för att slippa upphäva dödsdomar.

Ett av de fall som ändå passerade nålsögat gäller den mexikofödde Daniel Plata. Han drabbades av allvarlig syrebrist vid födseln, med en trolig hjärnskada som förr. Dessutom fanns flera andra fall av begåvningshandikapp i familjen. När han var tre år gammal kunde han fortfarande bara säga ”mamma” och ”pappa”. Senare i skolan hade han allvarliga problem med all inlärning, inklusive att förstå reglerna i olika bollsporter. Han hoppade av efter åtta år. Vid 21 års ålder lät han sig övertalas av några vänner att delta i ett rån mot en butik. Inför fullt synliga övervakningskameror sköt han expediten i ryggen.

Plata testades i fängelset av en neuropsykiater. Testet började med att han bad Plata rita och beskriva sin familj. Plata, som inledningsvis ilsket förnekat att han skulle ha någon form av begåvningshandikapp, åstadkom någon slags streckgubbar som såg ut som något ett litet barn ritat. Efter det flera timmar långa testet uppskattade psykiatern Platas IQ till 65. Men åklagarens expert kom genom flera godtyckliga justeringar av testresultat fram till att Platas IQ kunde bedömas till mellan 71 och 77, över gränsen. Fallet hamnade hos en domare som efter ett halvår dömde ut åklagarsidans påståenden som delvis ovetenskapliga och förklarade att Plata måste anses lida av ett åtminstone milt begåvningshandikapp. Han fick sin dödsdom upphävd och omvandlad till livstids fängelse.

Andra hade inte samma tur. År 2015 avrättades Robert Ladd, trots att ett test visade på en IQ på 67. Ladd hade klassats som begåvningshandikappad redan som trettonåring och hade varit anställd hos en välgörenhetsorganisation som gav jobb åt lågbegåvade som hade svårt att klara vanliga anställningar. Tre år tidigare hade 54-årige Marvin Wilson gått samma öde till mötes. Fängelsemyndigheterna hade själva bedömt Wilsons IQ till 61. Han hade inte ens lyckats fullfölja skolan i specialklass och hade problem med så enkla saker som att knyta skorna och räkna pengar. Men åklagaren framställde honom som ”streetsmart”.

När den dödliga drogen började flöda in i hans kropp ropade han ”Jag är inte borta ännu, det måste vara ett mirakel. Jag är ett mirakel!”

Det mest bisarra i det hela är att i det egenutvecklade bedömningsmaterial som använts i flera av fallen i Texas så görs en jämförelse med en fiktiv romankaraktär: Lennie i John Steinbecks berömda roman Om möss och människor. Utfaller den till att fången anses mer mentalt kapabel än Lennie anses det vara ett argument för att begåvningshandikapp inte föreligger.

När John Steinbecks son fick höra talas om saken reagerade han med vrede. Fadern hade skapat figuren Lennie för att visa på mänsklig lojalitet och hängivenhet. Han, menade sonen, skulle både ha skämts och varit arg om han fått se sitt arbete användas på det här sättet.

John Malkovich i rollen som den lätt förståndshandikappade Lennie i Möss och Människor

Efter det tidigare omnämnda utslaget i våras från Högsta domstolen är det oklart vad som nu kommer att hända. Uppenbarligen måste Texas göra om sitt bedömningssystem, inklusive jämförelsen med en romanfigur. Men vad händer med redan prövade fall? Närmast i tur att avrättas står en fånge som enligt en blogg har testats fyra gånger med flera års mellanrum. Varje gång blev resultatet 62 eller 63 och han gjorde precis samma typ av fel. Att någon skulle kunna fejka ett sånt resultat verkar både otroligt och osannolikt.

Den dödsdömde, en man vid namn Stephen Long, kan dessutom enligt neuropsykiatrikerns utlåtande antas lida av organiska hjärnskador och/eller posttraumatiskt stressyndrom. Vid rättegången vittnade hans mamma om hur hon försummat honom och hans syskon under uppväxten och det finns en lång historia av märkliga och antisociala beteenden från hans sida.

Ett problem för försvaret är att Long är dömd för ett brott som förmodligen väcker den största avskyn av alla. Han våldtog och mördade en minderårig flicka. Till och med de mest hängivna motståndarna till dödsstraffet kan inte alltid förmå sig att engagera sig i fall som hans. Det finns hemsidor för anhöriga och vänner till dömda fångar där supportrar till dödsdömda förringar, förnekar och vägrar låtsas om de hemskheter som fångarna gjort sig skyldiga till bortom allt rimligt förnuft. Men när en sån som Stephen Long kommer på tal tystnar till och med deras ursäkter. Inte blir det bättre av att Long tydligen också gjort sig skyldig till utåtagerande och aggressivt beteende under sin tid på Death Row.

Steven Long. Foto taget i samband med intagningen på Death Row efter dödsdomen 2006

Det är alltså säkert svårt att få medier och allmänhet att engagera sig mot avrättningen, som ska äga rum den 30 augusti. Ändå är det väl precis det som borde göras om man anser att lagen ska upprätthållas och att det precis som Högsta domstolen skrev inte går att utkräva ett fullt moraliskt ansvar för brott när den som begått dem inte har en intellektuell utrustning som tillåter honom eller henne att fungera och resonera som en vuxen individ med förmåga att planera framåt och förutse konsekvenser av sina handlingar. Det borde även en förespråkare för dödsstraffet inse.