(DISCLAIMER: Som framgår av rubriken handlar den här bloggposten om ett brott med ett barn som offer. Ett litet barn. För att ge vad jag bedömer är en rättvisande skildring av fallet har det varit nödvändigt att ta med händelser och fakta som säkert kan upplevas som både otäcka och upprörande att ta del av. Att jag ändå valt ut det beror på att det bäst av alla jag känner till illustrerar hur de anhöriga till ett mordoffer påverkas för så lång tid framåt, både av mordet som sådant och i de fall det blir ett dödsstraff av själva rättsprocessen. Dessutom ville jag skildra ett fall med en kvinnlig dödsdömd, även om de utgör färre än 2% av det totala antalet fångar med dödsdomar i USA)

Pflugerville är en förstad till Austin i mellersta Texas. Den har vuxit mycket snabbt de senaste decennierna, men år 1994 bodde där fortfarande färre än 10 000 personer. Bland invånarna fanns Eryn och Melissa Baugh: Ett ungt par som flyttat dit några år tidigare och under den tid som gått sen dess blivit föräldrar till två barn. En drygt två år gammal flicka och tre månader gamla babyn Brandon.

USA har som bekant inte de förmåner vi har i form av längre föräldraledighet, så Melissa hade nyligen varit tvungen att återgå till sitt arbete.  När en av grannarna hörde om deras dilemma kring hur barnomsorgen skulle lösas erbjöd hon sig att ta hand om barnen på dagtid i deras eget hem. Den 37-åriga kvinnan gjorde ett mycket sympatiskt och övertygande intryck. Hon skulle ha kunnat sälja snö till en eskimå sa Eryn Baugh senare. Kvinnan hade själv tre döttrar och skulle ha med sig den yngsta av dem när hon passade Baughs barn. Hon både verkade och framställde sig själv som helylle på alla sätt och vis. Självklart hade hon en licens för att arbeta som dagbarnvårdare i kommunen som hon visade upp.

Kvinnans namn var Cathy Lynn Henderson. Den 21 januari 1994 hade hon bara arbetat åt familjen i ett par veckor. När den första av föräldrarna kom hem från sitt arbete på eftermiddagen var huset tomt. Det fann inget meddelande, ingenting. Både Cathy själv, hennes dotter och Baughs bägge barn var som uppslukade av jorden. De oroliga föräldrarna började åka runt och leta, tillsammans med vänner och bekanta. Till slut kom de till ett hus i utkanten av samhället, där en släkting till Cathy Henderson bodde. Där kom deras dotter springande mot dem. I huset befann sig även Cathys egen dotter och en elvaårig flicka som berättade att hon fått tio dollar av Henderson för att se efter barnen.

Men Brandon var inte där. Både han och Cathy Henderson förblev försvunna.

Ett stort sökpådrag startade och Cathy och Brandon efterlystes på bästa sändningstid i TV. Ett av de spår polisen arbetade efter var att hon kunde ha tagit sig till sin Missouri, staten där hon hade vuxit upp. Eftersom brottsmisstanken kidnappning är ett federalt brott så var FBI inkopplade. En dryg vecka efter försvinnandet greps Cathy Henderson i Kansas City (som trots sitt namn ligger i Missouri). Hon hade färgat håret och uppträdde under falskt namn.

Inledningsvis var hon inte särskilt samarbetsvillig. Nej, hon hade ingen aning om var Brandon befann sig, hon hade lämnat honom hos hans mormor. Förhöret fortsatte. Nu erbjöd hon sig att ge detaljer mot ett beslut om att hon inte skulle lämnas ut från Missouri till Texas. Någon sådan överenskommelse varken kunde eller ville FBI-agenterna göra med henne. Efter ytterligare förhör medgav hon plötsligt att Brandon var död. Det var en olycka sa hon, hon hade begravt kroppen på ett fält ett antal mil därifrån. Den exakta platsen ville hon inte berätta. Senare samma dag ritade hon dock en karta som hon gav till sin försvarsadvokat. På uppdrag av sin klient försökte sen advokaten förhandla fram ett s.k plea agreement  (alltså ett reducerat straff i utbyte mot att den misstänkte erkänner brottet och att det hela aldrig går till rättegång) i utbyte mot kartan. Åklagaren gick inte med på detta och när advokaten vägrade lämna ut kartan gick saken till domstol. Den tvingade henne att överlämna kartan till myndigheterna.

Kartan visade sig vara riktig. Mitt på ett fält i en grund grav låg kroppen efter den tre månader gamla pojken. Begravd i en trälåda som innehållit flaskor med vindrinkar.

Rättsläkaren som fick det säkerligen mycket svåra uppdraget att obducera gjorde en skrämmande upptäckt: Brandons skalle var krossad. Brottet på skallbenet gick hela vägen från nacken och fram till pannan och flera bitar hade helt enkelt lossnat från kraniet. Vid rättegången skulle han senare vittna om att det traumavåld som det lilla barnet utsatts för motsvarade ett fall från andra våningen med huvudet före. Eller att en fullvuxen person med stor kraft hade kastat babyn mot ett hårt golv eller slagit huvudet flera gånger mot en hård bänkskiva.

Cathy Hendersson åtalades för mord. I Texas är mord på barn under sex års ålder en av de omständigheter som kan leda till dödsstraff. Cathy fortsatte dock att neka. Under förhören lämnade hon flera olika förklaringar till vad som hade hänt. Hon hade snubblat på en leksak när hon bar omkring på Brandon och tappat honom i golvet. Hon hade hållit honom med utsträckta armar och försökt gunga honom som i en vagga eftersom han skrek (Obduktionen visade att Brandons mage var tom, varför inte barnvakten gett honom mat blev aldrig klarlagt) och då tappade hon honom. I en tredje version hade barnet helt enkelt glidit ur hennes grepp.

Om det som sen hände var hon mer entydig. Hon försökte med hjärt- och lungräddning i flera minuter själv, men till slut insåg hon att den lille pojken var död. Eftersom han var död var det ingen mening att ringa 911 tyckte hon. Hon fick panik inför tanken på följderna, stuvade in babyns kropp i den tomma lådan, körde barnen till en släkting och gav sig sen iväg ensam i sin bil. På vägen mot Missouri stannade hon till på en öde plats och begravde Brandon i trälådan.

Cathy Henderson i rätten efter sin arrestering.

Under utredningen framkom en hel del annat om kvinnan som inför sina grannar framställt sig som licensierad dagbarnvårdare, skötsam och god kristen och trebarnsmor. Till att börja med var licensen hon visade upp för makarna Baugh förfalskad. Skötsam var hon inte heller. Åklagaren hittade vittnen som kunde intyga att regelbundet använde illegala droger. Hon hade också gripits för innehav vid flera tillfällen de senaste sex-sju åren. Hon hade tagits på bar gärning för stöld av smycken och för rattfylleri. Och hur var hon som mamma? Det visade sig att den mellersta dottern bodde i en fosterfamilj på grund av både misshandel och vanvård från sin mammas sida. Några månader före mordet hade hon gripits av polis efter att ha gett sig på sin make fysiskt. Han hade efter detta lämnat in en ansökan om besöksförbud för att skydda deras gemensamma dotter.

Så kom rättegången. Åklagaren yrkade på dödsstraff. Poliser och rättsläkare vittnade kring omständigheterna runt själva brottet och offrets skador. Cathys egen dotter vittnade för åklagarsidan om de övergrepp hennes mamma utsatt henne för. Juryn köpte inte den åtalade kvinnans bedyranden om att dödsfallet varit en olycka. Efter att först ha förklarat henne skyldig meddelade de den 17 maj 1995 att de i valet mellan livstids fängelse och dödsstraff hade valt dödsstraffet. De ansåg att Cathy Henderson utgjorde ett hot mot samhället.

Aktblad som upprättades vid Cathy Hendersons ankomst till Mountain View-fängelset där dödsdömda kvinnor i Texas placeras.

Kvar fanns två familjer i spillror. Cathys döttrar och make, oavsett vilka brister hon haft i sitt beteende mot dem, hade nu en mamma och hustru som satt i en dödscell och väntade på avrättning. Om de ville besöka henne så tilläts bara några få besök per månad och de måste ske i ett besöksrum med en tjock glasruta mellan fången och besökarna.

På andra sidan fanns Brandon Baughs familj. Mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Det var en familj med stark sammanhållning och alla hade de påverkats djupt av att släktens yngsta medlem på detta brutala och fullständigt meningslösa vis hade mist sitt liv. Värst var det naturligtvis för föräldrarna. Till allt annat kom självförebråelserna. Varför hade de lämnat bort sin lille pojke? Varför hade de inte sett igenom den totalt falska mask Cathy Henderson hade visat upp?

Det de plågades mest av var känslan av att inte ha fått veta vad som egentligen hänt. Det de önskade mest av allt var att mördaren skulle falla till föga och berätta hur det gått till på riktigt. Då skulle de till och med kunna vara redo att förlåta henne. Men det kom inte något erkännande. Inte ens någon ursäkt för de felaktiga handlingar Cathy Henderson ändå medgivit att hon begått.

Åren gick och fallet rörde sig sakta genom först delstatens och sen de federala domstolorna. Efter drygt tio år såg försvarets möjligheter ut att vara uttömda. I enlighet med det regelverk som tillämpas i Texas satte en domare ett avrättningsdatum några månader framåt i tiden. Det var 2007 och det var vinter.

Fallet hade haft stor massmedial uppmärksamhet, men efter domen sjönk det till en början ner i glömska som de flesta andra. Alla visste ju att det knappast skulle hända särskilt mycket i det än på ett antal år. Rutinmässiga överklaganden om diverse missgrepp under rättegången. Lika rutinmässiga avslag i en rad av domstolar. Men efter några år hände något. Syster Helen Prejean engagerade sig i Cathy och hennes fall.

Syster Helen Prejean blev känd i samband med filmen Dead Man Walking där hennes karaktär gestaltas av Susan Sarandon. Det var en film som grep mig starkt och jag läste senare också hennes bok som filmen baseras på. Jag imponerades av hennes förmåga att se hela bilden: Att kunna fokusera både på lidandet hos de dödsdömda och lidandet hos de anhöriga till deras offer. Jag tror att hon gick in i relationen med Cathy Henderson med de bästa avsikter. 

Med Syster Prejean fick Cathy Henderson plötsligt tillgång till ett helt nätverk av människor med resurser att engagera sig i hennes fall. Jag vet inte i viken utsträckning de läste in sig på materialet från förundersökningen. Jag vet inte om nunnan tvivlade inledningsvis. Men efter ett tag gick hon offentligt ut med att hon var övertygad om att Cathy var oskyldig. Det hela var en olycka och Cathy hade bara drabbats av irrationell panik efter den, absolut inte försökt dölja något brott. Hon såg till att en webbsida sattes upp utifrån detta antagande. På sidan presenterades Cathy i mycket positiva ordalag och med smickrande bilder (det fanns en del betydligt mindre smickrande bilder tagna i samband med gripande och rättegång där hon milt uttryckt inte ser särskilt trevlig och snäll ut). Fallet gicks också igenom, men en hel del förtegs. Ingenting om Cathys lögner inledningsvis vid gripandet. Ingenting om hennes vägran att samarbeta med polisen och visa var hon begravt Brandons kropp. Ingenting om hennes lögner om rätten att arbeta med barntillsyn. Ingenting om hennes drogproblem, arresteringar och våld mot egna familjemedlemmar. Ingenting om vad rättsläkaren sagt vid rättegången.

Syster Helen Prejean besöker Cathy Henderson. Denna bild var på startsidan av den numer nedlagda webbplatsen som Prejean drev för att få Cathy frigiven.

Det är inte så konstigt att personer som hämtade sin information om fallet från hennes sida fick en positiv bild av Cathy och började tvivla på om domen verkligen var riktig. Jag vet, för jag hade nämligen den ingången själv.

Här finns en anledning att göra ett inpass. Många som kämpar mot dödsstraffet vill bekämpa det på alla tillgängliga sätt. Varje dödsdom är då automatiskt juridiskt felaktig och om inte den dömde är oskyldig så borde hen åtminstone inte ha dömts till döden. I mina ögon är det att blanda ihop två saker. Jag förblir motståndare till dödsstraffet. Men jag måste också kunna medge att i ett system där det är lagens strängaste straff så måste det kunna vara så att inom ramarna för det systemet så finns det fall där det varit helt riktigt att utdela lagens strängaste straff och där den dömde bortom varje rimligt tvivel faktiskt är skyldig.

Jag skulle önska att USA avskaffade dödsstraffet, ovärdigt som det är för ett civiliserat rättssamhälle. Jag skulle önska att det ersattes helt och hållet med livstid, i de svåraste fallen utan möjlighet till villkorlig frigivning. Men givet det måste jag erkänna att det absoluta flertalet av de fall jag studerade under den period jag var som mest engagerad i frågan principiellt föreföll mig helt korrekta: Den dömde var överbevisad som skyldig och brottet var verkligen så hemskt att inget annat än lagens strängaste straff hade varit rimligt.

Som sagt, jag hyste inledningsvis tvivel på Cathy Hendersons skuld. Men via ett forum där i huvudsak förespråkare till dödsstraffet skrev började jag få annan information. Den kom till stor del från människor med förstahandsinsyn i fallet: Anhöriga till det döda barnet. Vad de berättade fanns också att ta del av i andra, oberoende källor. Jag återkommer i slutet till min personliga syn på skuldfrågan och rättsprocessen.

Cathy Henderson skulle avrättas den 18 april 2007. Ett par månader innan fick hon avslag på sin ansökan om prövning i USA:s högsta domstol. Hennes möjligheter tycktes uttömda. Men så kom hennes advokater in med en ny inlaga. De ansökte om ett tillfälligt uppskov då försvaret arbetade på ett nytt överklagande som skulle basera sig på ny bevisning i ärendet. Med hjälp av de resurser syster Prejean ställt till förfogande hade man hittat experter som var villiga att komma med nya uppgifter om tänkbara orsaker till Brandons svåra skallskador.

Två veckor före det utsatta avrättningsdatumet medgav domstolen ett tillfälligt uppskov och flyttade fram avrättningen till den 13 juni. Representanter för åklagaren försäkrade familjen Baugh att det hela bara var en formalitet, det nya överklagandet skulle säkert avslås rutinmässigt.

Vid en intervju i fängelset, några veckor innan den planerade avrättningen 2007

Tre veckor före den 13 juni lämnades överklagandet in. Dess huvudtema: Forskningen kring huvudtrauma hos småbarn hade gått framåt och det ansågs numera att skador liknande de som Brandon haft kunde uppstå vid en mycket lägre grad av våld mot huvudet. Man hade förmått rättsläkaren från rättegången 12 år tidigare att lämna ett skriftligt utlåtande. Mannen, nu pensionerad, skrev att han i ljuset av de uppgifter han nu fått inte längre kunde uttala sig lika säkert om graden av våld som orsakat skadorna.

Dagarna gick utan att något hördes från domstolen. Två veckor kvar till avrättningen. En vecka kvar. Fem dagar. Tre dagar. Så – två dagar innan Cathy Henderson skulle föras in i avrättningskammaren och spännas fast vid britsen – kom beslutet. En oenig domstol beviljade ett nytt, icke tidsbestämt uppskov för att utreda de nya uppgifterna och avgöra om Cathy Henderson skulle få en ny rättegång. En av de skiljaktiga domarna skrev en rasande s.k dissent där han i praktiken idiotförklarade sina kollegor. Jag har faktiskt aldrig läst något liknande i någon annan dom.

Det spelade nu ingen roll. Avrättningen var inställd. Ärendet överlämnades till en domare som skulle utreda det vidare. Cathys vänner och supportrar var överlyckliga. Familjen Baugh och deras vänner var lika arga och frustrerade. De hade sett avrättningen som en befrielse, en nödvändig slutpunkt för att på allvar kunna gå vidare i livet. Nu var framtiden plötsligt mycket osäker.

Vid denna tid hade jag som nämnts börjat bli bekant med flera i familjen Baugh. De var inledningsvis skeptiska till mig, jag var ju en ”anti”. De hade tagit en mycket stark ställning för dödsstraffet, inte bara i fallet Cathy Henderson utan också generellt. Brandons far beskrev att han som ung haft en ambivalent inställning, men att det förändrats med mordet på hans son. Bäst kontakt kom jag att få med farmodern. En kraftfull, mycket intelligent kvinna och helt uppenbart sin stora familjs självklara centrum. Hon hade i många år varit socialarbetare med inriktning på misshandlade kvinnor och deras barn och var mycket engagerad i detta. När hon förstått att jag var motståndare till dödsstraffet på principiella och moraliska grunder och inte var där för att jag tyckte synd om enskilda mördare och ville förringa deras brott så blev hon betydligt mer positivt inställd till mig.

När domen mot Cathy ifrågasattes blev hon inte bara upprörd utan också rädd. Hennes stora skräck var att kvinnan skulle släppas fri. Hennes son hade nämligen gjort mycket klart att han då personligen skulle ta livet av Cathy Henderson. Jag såg honom själv skriva det flera gånger och jag tvivlar inte på att han menade allvar. Hans hat mot kvinnan som tagit livet av hans son visste inga gränser.

Mordet på Brandon återkom ur sin medieskugga. Internet hade nu på allvar etablerats som ett verktyg för kommunikation mellan vanliga människor. Det blev familjen Baugh snart varse. Fallet diskuterades på flera ställen och överallt dök det upp supportrar till Cathy som spred missvisande och direkt felaktiga påståenden. Dessutom kom människor de inte ens kände med grötmyndiga uppmaningar till dem om att de måste förlåta och gå vidare. De tog mycket illa vid sig av allt detta och upplevde det som att den mördade pojkens minne fläckades och släpades i smutsen.

Jag läste en del av allt detta och blev illa berörd. Självutnämnda godhetsapostlar som uppenbarligen saknade all empatisk förmåga när det gällde att sätta sig in i hur det måste kännas att förlora ett litet barn på det här viset. Människor som fullständigt struntade i offren och bara tyckte synd om de dödsdömda och såg dem som de egentliga offren.

För mig var det detta fall mer än något annat som fick mig att komma till slutsatsen att jag inte hade någon rätt att lägga moraliska synpunkter på hur anhöriga till mordoffer kände kring mördaren och hans eller hennes straff.

Samtidigt kände jag fortfarande hur djupt sorgligt och destruktivt allt detta hat var. Hur dåligt det fick de drabbade att må. Oviljan att se konsekvenserna för de oskyldiga anhöriga till mördaren om dödsstraffet verkställdes var också väldigt ledsam. Jo, de var medvetna om det, men det menade att det var helt och hållet mördarens fel. Att vi, samhället, hade ett val när det gällde att bestämma straffet ville inte förespråkarna av dödsstraffet vidkännas i vare sig detta eller i något annat fall.

Efter uppskovet hamnade fallet som sagt hos en domare i Texas. Där blev det liggande. Kanske av delvis samma orsaker som i Jack Harry Smiths fall. Domaren hade kontakter med bägge sidor och av den rapportering jag tog del av tyckte han av allt att döma synd om bägge och våndades antagligen över det beslut han måste fatta. Det tog nästan fem år och under den tiden satt Cathy Henderson kvar i dödscellen och väntade. Så, i början av år 2012, kom till slut ett beslut. Domaren rekommenderade utifrån de nya, medicinska uppgifterna från försvaret att dödsdomen skulle upphävas och en ny rättegång hållas. Några månader efter det fattade samma domstol som beviljat uppskovet med avrättningen fem år tidigare ett beslut där de gick på domarens rekommendation. Beslutet kom med minsta möjliga marginal: 5 mot 4.

Hade en enda domare bytt sida hade förmodligen ett nytt avrättningsdatum satts ut inom kort. Det känns absurt att en enda människas personliga åsikt i en juridisk fråga kan vara skillnaden mellan liv och död.

Jag läste det underlag som försvaret lämnade in till prövningen. Återigen insåg jag att det som hävdades på hemsidan och i tidningsintervjuer inte stämde jättebra med verkligheten. Där lät det som att experter menade att skadorna precis lika gärna kunde ha uppkommit genom en olycka på det viset som Cathy Henderson själv beskrivit att det gick till (i någon av sina minst tre olika versioner). Det som experterna egentligen sa var att det inte helt och hållet kunde uteslutas att skadorna under väldigt olyckliga omständigheter kunde uppkomma på det viset, men att ett massivt, kraftigt våld mot huvudet fortfarande var det mest sannolika.

Cathy Henderson satt nu i häkte och väntade på ny rättegång. Väntade gjorde också Brandons anhöriga. Efter något år fick de ett för dem tungt besked av åklagaren: Utifrån det nya bevisläget bedömde man det omöjligt att yrka på dödsstraff igen.

Vi närmar oss nu det sista kapitlet i denna för alla inblandade – hur man än ser på skuldfrågan – tragedi. Åklagarsidan hade, som brukligt är i stora rättegångar i USA, tagit in egna, medicinska experter som motsade försvarssidans experters påståenden om att babyns skallskador kunde vara resultatet av ett vanligt fall från låg höjd. Cathy Hendersons föga sympatiska person och leverne före händelserna den 21 januari 1994 skulle dras i rätten än en gång.

Cathy Henderson eskorteras in i rättegångssalen av säkerhetsvakter.

Cathy Henderson hade hela tiden hävdat att hon var oskyldig till något annat än möjligen oaktsamhet och att ha försökt hålla sig undan rättvisan genom att fly med det döda barnet och gömma det. Den bilden hade också hennes supportrar med syster Helen Prejean i spetsen varit övertygade om i alla år att den var sann. Men så plötsligt meddelade domaren att det inte skulle bli någon rättegång med juryn. Skuldfrågan skulle inte prövas. Cathy Henderson erkände sig skyldig till mord av första graden. Det motsvaras i svenska termer närmast av en morddom med 10-18 års fängelse som påföljd, även om det i USA kan ge livstid precis som ”capital murder”.

Erkännandet var en del i en uppgörelse som tyder på att bägge parter var osäkra på utgången i målet. Uppgörelsen innebar att Cathy Henderson dömdes till 25 års fängelse, varav hon redan avtjänat 21. Hon skulle rentav kunna bli föremål för villkorlig frigivning ganska omgående.

Cathy Henderson erkände till slut. Någon förklaring till vad som hänt ville hon däremot inte lämna i rätten. Inte heller framförde hon någon ursäkt till de anhöriga. Brandon Baughs föräldrar var arga och besvikna. ”Du lämnade oss att vrida oss i svåra plågor” sa Eryn Baugh i domstolen. ”Det finns inget sätt att komma över en sån här händelse. Du skickade oss till helvetet”.

När domen kom skulle Brandon Baugh ha varit 21 år. Jag läste ett känslosamt inlägg hans pappa skrev om allt de själva och han gått miste om: Från första skoldagen till första dejten, körkort och att Brandon flyttade hemifrån för att börja på college. Cathy Henderson hade hunnit bli 58 år. I flera år hade hon haft tilltagande hälsoproblem i fängelset och förflyttade sig med hjälp av kryckor under rättegången. Nu tycktes friheten vara i sikte, inte mer än några få år bort som mest.

Så skulle det dock inte bli. En månad efter att rättegången avslutats drabbades Cathy Henderson av en stroke, med en efterföljande lunginflammation. Den 3 augusti 2015 dog hon på sjukhus. Myndigheterna genomförde en obduktion för att utesluta att det låg något brottsligt bakom dödsfallet. Familjen Baugh upplevde lättnad, men fortfarande hade de kvar känslan av att Brandons mördare inte fått det straff hon borde ha haft. Sorgen skulle de fortsätta att bära med sig i resten av sina liv.

EFTERSKRIFT

Det kan tyckas meningslöst att spekulera i skuldfrågan nu: Saken avgjordes ju rättsligt en gång för alla och mördaren (enligt domen) är död. Jag ska ändå redovisa min uppfattning. Det går trots allt att som en del av Cathys supportrar hävda att hon erkände bara för att hon inte orkade med fler rättegångar och för att få en chans att relativt snart få komma ut och hem till sin familj.

I varje brottmål finns två dimensioner av skuld. Det som förefaller sannolikt och det som går att bevisa bortom rimligt tvivel. Oftast sammanfaller de båda och då uppstår inget större dilemma, oavsett om utslaget blir att den åtalade frikänns eller döms som skyldig. I vissa rättsfall uppstår dock en situation där bevisningen tycks peka mot den åtalade när man tillämpar det sunda förnuftet, samtidigt som det finns besvärande luckor i bevismaterialet och frågetecken som inte har kunnat redas ut. Ibland blir det en fällande dom i dessa fall, ibland frikänns den åtalade. Oavsett utgång lämnar de fallen ofta en besk eftersmak och tvivel.

Tittar man på omständigheterna kring Brandon Baughs död och den person som orsakade den så pekar det sunda förnuftet tydligt i en riktning. Skadornas omfattning, beteendet efter dödsfallet och vad som framkom om Cathy Hendersons personlighet i utredningen gör att jag inte kan tro att detta var en olycka. Jag tror att hon var trött, kanske bakfull eller under avtändning och på dåligt humör den där dagen. Kanske gnagde andra och större problem i hennes eget privatliv på henne. Under alla förhållanden var hon gravt olämplig för den uppgift hon åtagit sig att utföra och som bestod i att vårda och ta hand om två små barn.

I detta tillstånd fick hon någon form av vredesutbrott, troligen utlöst av att babyn skrek ihållande. Precis som hon tidigare i sitt liv tycks ha reagerat på aggressionsimpulser genom att ge sig på sina egna barn och sin man tappade hon helt kontrollen över sig själv för några sekunder och utsatte Brandon Baugh för grovt våld mot huvudet. Exakt hur det gick till är meningslöst och motbjudande att spekulera i.

När hon kom till sans försökte hon säkert precis som hon hävdade att rädda hans liv. Hon ringde inte 911, som skulle ha varit varje normal persons reflex i detta läge, eftersom hon var akut medveten om att hon brukat grovt och helt oförsvarligt våld mot ett spädbarn på tre månader. Fullt medveten om hur en sån handling skulle betraktas i Texas rättssystem bestämde hon sig för att fly och försöka dölja spåren av sitt brott. Efteråt försökte hon slingra sig undan ansvar och kom också med flera och motsägande historier om vad som egentligen hänt.

Vi har inget riktigt bra ord för den här typen av plötsliga och svårförklarliga utbrott av grovt våld i svenskan. På engelska säger man att personen ”snapped”. Är det då att betrakta som uppsåtligt? I en mening naturligtvis inte. Jag tror inte att Cathy Henderson medvetet ville ta livet av barnet. Men som barnets vårdare och utan någon allvarlig, psykisk störning borde hon ha insett att hennes handlande kunde få den följden. Det är inte nödvändigtvis någon avgörande skillnad mellan hennes handling och en person som efter ett bråk i vredesmod drar kniv och hugger sin antagonist i bröstet utan att tänka sig för. I ett sånt fall skulle vi även i Sverige normalt döma för åtminstone dråp. Om offret är försvarslöst kan det mycket väl bli en morddom. Att agera som hon gjorde efter barnets död skulle ha vägts in som försvårande även i en svensk domstol.

Kan det då anses bevisat bortom rimligt tvivel att det inte kan ha gått till så som Cathy påstod fram till sitt plötsliga erkännande den sista rättegången? Den frågan har jag också brottats med, vilken uppenbarligen även åklagarsidan i den sista rättegången gjorde. Annars hade de aldrig gått med på en uppgörelse. Jag saknar den medicinska sakkunskapen, även om jag försökte läsa och tolka utlåtandena efter bästa förmåga. Återigen med hänsyn till den totala bevisbilden vill jag nog ändå hävda att det är osannolikt att skadorna skulle ha uppstått enbart genom olycka eller försummelse på det vis försvaret hävdade. Man bör minnas att enbart tvivel i största allmänhet inte räcker för en friande dom, tvivlet ska vara rimligt.

Återstår då frågan om den ursprungliga domen med lagens strängaste straff var rimlig, bortsett då från att själva straffet i sig självt inte är rimligt i ett civiliserat land. Var Cathy Hendersson bland ”de värsta av de värsta”? Jag har inte svårt att förstå att Brandons anhöriga ser det så och det svek hon utsatte det lilla barnet och barnets familj för vet jag inte om det är möjligt att förlåta. Åtminstone inte i ljuset av hur handlade efteråt och att hon förvägrade dem det de mest av allt ville: Att få ett svar på vad som verkligen hände. Men moralisk skuldgrad och rättslig skuldgrad är inte nödvändigtvis alltid samma sak.

Att ta livet av ett barn på det här viset är ett oerhört allvarligt brott. Samtidigt var det inte överlagt på det vis som den man som häromåret tog livet av två av sina egna barn genom att låsa in dem i ett hus och bränna ner det som en hämnd mot sin f.d hustru.

Så vad hade jag ansett om brottet hade ägt rum i Sverige. Hade jag förespråkat livstid, eller ett tidsbegränsat straff för mord? Det ärliga svaret måste bli att jag fortfarande inte kan besvara frågan.

Men jag hoppas att Brandon Baughs familj nu ändå har fått någon slags frid. Och att även Cathy Hendersons familj kan finna någon tröst i att hon inte behöver sitta i fängelse längre och att de slapp uppleva hur hon spändes fast på britsen i avrättningskammaren i Huntsville och fick en dödande injektion.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...