jonesiskt

Direktlänk till inlägg 29 juli 2017

DÖMD TILL DÖDEN: De Galna och de Döda - Psykisk ohälsa på Death Row och människorna som lät sig avrättas frivilligt

Av Henrik - 29 juli 2017 12:19

(Titeln är en pastisch på Norman Mailers berömda krigsskildring, en av mina favoritromaner)


Vår vilja att leva är stark. Ett fåtal människor väljer att avsluta sitt liv frivilligt, men de allra, allra flesta väljer livet så länge det överhuvudtaget är möjligt. Även vid svår sjukdom, även i de få länder där möjligheten till aktiv dödshjälp finns så är det bara en minoritet som väljer den utvägen. Vi vill leva, nästan till varje pris.


De dödsdömda skiljer sig inte från resten av oss på den punkten. Även de som erkänner sin skuld fullt ut (de är faktiskt inte så få) vill som regel att deras advokater för kampen om deras liv i domstolarna tills alla möjligheter är uttömda.


Kanske säger detta oss ännu mer om man beaktar de villkor de lever under. De är mer eller mindre hårda och deprimerande i alla stater som tillämpar dödsstraff, men värst anses de vara i Texas.


-          De dödsdömda sitter inlåsta i sina celler minst 22 timmar varje dygn.

-          Varje gång de lämnar cellen måste de ta på sig både hand- och fotbojor

-          De tillåts ingen fysisk kontakt med medfångar, utan vid den dagliga ”rekreationstimmen” är de antingen ensamma i ett dagrum eller i en avskild del av rastgården utomhus

-          De fångar som anses skötsamma kan få ha en radio i sin cell. Ingen tillåts ha TV (vilket normalt tillåts bland isoleringsfångar i övriga delstater)

-          Bara några få besök i månaden tillåts och vid dessa sitter den dödsdömde bakom en tjock, skottsäker glasruta.


De kan bara prata med fångarna i de närmaste cellerna - utan att se varandra - eller fångar som rastas samtidigt på rastgården. Den dagliga motionstimmen ställs dessutom regelbundet in när fängelset av säkerhetsskäl (verkliga eller mer eller mindre påhittade) befinner sig i s.k lockdown. De har tillgång till böcker från fängelsebiblioteket och kan läsa tidningar och magasin familj och vänner skickar till dem. Många brevväxlar, men de som saknar ekonomiskt stöd kan ha svårt att ha råd med sånt som frimärken. All post, både in- och utgående, censureras. De flesta upplever att vakterna behandlar dem nedlåtande eller rentav förnedrande.

 

Cell på Texas Death Row, Polunsky unit. Foto taget med övervakningskamera. I cellen: Fånge #889 Roger McGowen. Efter nästan trettio år på Death Row fick han ifjol sitt straff omvandlat till livstids fängelse och flyttades ut ur isoleringen till den allmänna populationen, "gen pop"

 

 

Cell på Death Row, foto taget ungefär vid dörröppningen. Det är strikt reglerat vilka föremål som tillåts att ha i cellen och med jämna mellanrum visiteras cellerna från golv till tak efter "contraband". Notera den specialtillverkade radion till vänster med genomskinligt plasthölje


Många blir deprimerade, passiviserade. Det är inte ovanligt att människor som sitter isolerade under såna förhållanden sover 16-18 timmar per dygn eller mer. Inte så få har redan vid ankomsten allvarliga psykiska symptom eller utvecklar det senare.


Allt detta är känt och förväntat, det är nämligen så vi som människor reagerar på att isoleras från andra. Det pågår också en debatt i USA om det rimliga i att sätta fångar, dödsdömda och andra, i isoleringsceller under längre tid. I några stater har vissa lättnader införts och man arbetar på att minska antalet som hålls isolerade. Dock inte i Texas.

De galna


När jag säger allvarliga psykiska symptom så menar jag inte bara depressioner och självmordstankar. Vi talar om hallucinationer, om paranoida vanföreställningar, om psykoser. Vi talar om personer som kletar in sig själv och sin cell med avföring (inget helt ovanligt beteende på isoleringsavdelningar). Vi talar t.o.m om självstympning. Det mest makabra exemplet jag känner till från Texas tänker jag inte beskriva i denna text, det går att ta del av här för den som möjligen är intresserad.


Många av de som utvecklar de mest allvarliga symptomen hade problem redan innan fängelset och i flera fall är det ytterst svårt att förstå hur rättsapparaten kunde finna dem tillräckligt psykiskt friska för att ställas till svars i en rättegång. Men det är inte ovanligt att också personer utan tidigare historia av psykisk ohälsa blir allvarligt sjuka.

Har någon väl dömts till döden i Texas så spelar det i princip ingen roll hur tokig han eller hon blir efteråt, sin dödsdom kommer de inte undan. Texas är däremot, liksom alla andra stater med dödsstraff, bundna av några utslag i Högsta domstolen som sätter vissa hinder. Det första som kom 1986 förbjuder verkställande av avrättningar av personer som är ”insane” (”mentally ill” går däremot bra). Det här gör att bland annat den person som suttit på Death Row i Texas under längst tid med all sannolikhet aldrig kommer att spännas fast vid britsen i avrättningskammaren i Huntsville.


Mannen heter Raymond Riles, en 67 år gammal afroamerikan dömd för ett rånmord på en bilförsäljare 1975. Redan då fanns det allvarliga frågetecken kring hans mentala hälsa, men det blev både rättegång och dödsdom. En f.d dödsdömd nämner Riles i sin självbiografi, de var under en period i slutet av 70-talet cellgrannar. ”He seemed crazier than anyone I had ever met in my life before.” Riles påstod bland annat att det var Gud som dödade mannen han sköt ihjäl vid rånet.


År 1985 försökte han begå självmord genom att sätta eld på sin cell. Han fick 30%-iga brännskador men överlevde. Efter det drog han tillbaka sina överklaganden och bad om att få bli avrättad. Han blev det också nästan, men bara två timmar före avrättningen skulle ta sin början beviljades ett uppskov. Några år senare kom även åklagaren i det county han dömts i fram till att Riles var ”insane” och därmed inte möjlig att avrätta. Rättsprocessen stoppades tills vidare. Det enda som hänt i hans fall sen dess är regelbundna utvärderingar av hans mentala hälsa för att se om han tillfrisknat tillräckligt för att bli eligible for execution.


Under ett kvarts sekel har de utvärderingarna varje gång kommit fram till samma, nekande svar.

För knappt tio år sen gjorde en journalist en intervju med Riles. Han påstod bland annat att det fanns ett satanistiskt sällskap som styrde hela fängelsesystemet i Texas med hemliga, elektroniska meddelanden och att ledningen försökte tysta honom på grund av hans vetskap om detta.

 

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Fånge #541 på Texas Death Row - Raymond Riles

 

Riles är långt ifrån ensam bland de dödsdömda i Texas om att lida av allvarlig psykisk ohälsa. Scott Panetti dömdes till döden för att ha mördat sina svärföräldrar och därefter kidnappat sin f.d fru och treåriga dotter. Till polisen sa han efter gripandet att det var hans alter ego ”Sarge” som begått brotten. Han ville inte ha någon advokat vid rättegången och insisterade på att kalla påven, John F. Kennedy och Jesus som vittnen.


Panetti hade en lång historia av psykiska problem och hade diagnosticerats med schizofreni redan år 1978, 14 år före morden. Trots detta drev åklagaren fallet mot avrättning innan Panettis advokater lyckades med konststycket att få Högsta domstolen att ta upp fallet. År 2007 kom den med ett utslag där den fann att en dödsdömd måste vara medveten om varför han ska avrättas för att dödsdomen ska kunna verkställas och att Panetti under nuvarande omständigheterna inte kunde anses vara det. Efter det låg hans ärende inaktivt ett antal år, men nu driver åklagaren det igen. Parterna tvistar om vem det är som ska bevisa att Panetti fortfarande är för sjuk för att avrättas. Detta trots rapporter från bl.a vakter om ett fortsatt förvirrat beteende med vanföreställningar av olika slag.


Syed Mohammed Rabani, en invandrare från Bangladesh, fick sin dödsdom för nästan trettio år sen för ett rånmord på en butiksanställd han kände och delat rum med. Rabani flyttades enligt uppgift över till en enhet för svårt psykiskt sjuka fångar efter bara några månader. Ingenting händer i hans fall och han är sen många år blockerad från att lämna in stämningar till domstolar. Detta efter att han bland annat anhållit om att ”alla livsformer i alla galaxer” skulle förstöras eftersom han blev torterad av dem och i en annan stämning påstått att han var CIA-chef.


Man kan fråga sig vad sannolikheten är att dessa och åtminstone ett halvdussin andra som konstaterats lida av allvarlig psykisk sjukdom skulle bli tillräckligt friska för att avrättas. Texas rättssystem bryr sig inte om den frågan, männen blir kvar på Death Row år efter år.

 De döda


Christopher Swift hade bara en sak att säga den där januaridagen 2007 när fängelsedirektören frågade om han hade några sista ord: ”No”


Några år tidigare hade Swift först mördat sin gravida hustru och därefter tagit med sig sin femårige son till svärmoderns bostad. Där mördade han henne med. Dagen efter påträffades sonen gående för sig själv i en motellkorridor. När han frågades ut av polisen sa han att hans pappa hade mördat hans mamma.


Christopher Swift greps kort därefter. Vid rättegången erkände han sig skyldig. Efter ett obligatoriskt överklagande som alla dödsdomar i Texas måste genomgå begärde Swift att den fortsatta processen skulle stoppas och att ett avrättningsdatum skulle sättas. Efter att han undersökts av psykiater som inte hittat någon allvarlig psykisk störning hos honom förklarades han vid sina sinnens fulla bruk och fick sin önskan beviljad. Hans advokat sa att detta var vad Swift hade önskat sedan ”dag ett”


Swift hade en längre historia av missbruk och våld, dömd bland annat för att ha misshandlat sin egen mamma och hotat henne med kniv.

 

Christopher Swift

 

Swift var en ”volunteer”: En dödsdömd som ger upp sina överklaganden och begär att avrättningen ska verkställas så fort som möjligt. Som jag skrev ovan vill de allra flesta dödsdömda leva så länge de kan. Trots de hårda och deprimerande förhållandena i isoleringen. Trots att chansen att få dödsdomen upphävd är låg (och när den nån gång upphävs så blir det oftast livstids fängelse i stället). Ändå har ett trettiotal dödsdömda i Texas hittills valt att gå den motsatta vägen. De utgör därmed mer än 5% av alla avrättade i den delstaten sen 1982. Det finns några stater där de enda som avrättats i modern tid är ”volontärer”.


En del ”volontärer” bestämmer sig redan vid rättegången eller dödsdomen för att ge upp eller snarare aldrig börja kampen om sitt liv mot rättssystemet. Andra kommer efter ett varierat antal år på Death Row fram till att de inte ser någon mening i att fortsätta och ber sina advokater att återkalla alla överklaganden. Det förekommer att klienten och advokaterna inte är överens om vad som ligger i klientens intresse. Ibland fortsätter advokaterna att driva överklagandet mot den dödsdömdes uttryckliga önskan, med motiveringen att psykisk ohälsa gör honom ur stånd att inse sitt eget bästa. I de fallen kan det handla om åratal innan man i domstolarna kommit fram till om fången ska få återkalla sina överklaganden och därmed inom kort bli avrättad frivilligt eller inte. I några få fall har dock avrättningar verkställts mindre än ett år efter att personen anlände till Death Row.


Det har gjorts en del analyser av vilka det är som frivilligt låter sin dödsdom gå i verkställighet. Man kan se intressanta paralleller till de problem kring psykisk ohälsa som beskrevs ovan. En studie kartlade bakgrunden hos 106 dödsdömda som avrättades efter att ha avstått från eller återkallat sina överklaganden. Den fann bland annat att hela 88% av dem (alla utom tre var män) hade lidit av psykiska problem och/eller drogmissbruk.


En annan intressant upptäckt i samma studie var den stora överrepresentationen av vita män (enligt den officiella klassificering som görs av alla fångar av de amerikanska fångvårdsmyndigheterna). Medan de utgjorde drygt 45% av den totala mängden dödsdömda i USA så var hela 85% av ”volontärerna” vita och de utgjorde närmare 20% av det totala antalet avrättade vita män. Det kan jämföras med svarta män, där bara tre av över trehundra avrättade i studien hade gått med frivilligt på att låta sig avrättas.


Man kan fråga sig hur skillnaderna kan vara så stora. Kanske finns det till att börja med skillnader mellan de bägge gruppernas bakgrunder. Det verkar inte helt orimligt att anta att fler svarta som dömts till döden har en bakgrund där kriminaliteten mer låter sig förklaras av sociala faktorer (uppvuxen i ett klassiskt utanförskapsområde, föräldrar med drogmissbruk etc), medan de vita dödsdömda oftare hamnar där till följd av kriminalitet som mer bottnar i psykisk instabilitet.


Det skulle också kunna handla om att svarta fångar ofta har bättre sociala nätverk i fängelse, precis som latinamerikanerna. De vita är oftare mer hänvisade åt sig själva och det egentligen enda alternativ som står till buds för någon som vill gå med i någon form av gänggemenskap är Aryan Brotherhood och liknande grupper av ”White supremacists”.


Det verkar som att en ganska stor andel av de frivilliga, en studie pekade på en dryg tredjedel, drivs av föreställningar om att de förtjänar dödsstraffet och att det bästa de kan göra ur olika synvinklar är att låta det verkställas. En sån person var Michael Rodriguez.


Rodriguez deltog i en spektakulär rymning i december 2000 från ett högsäkerhetsfängelse i Texas, där han avtjänade ett livstidsstraff för mord. Tillsammans med de sex andra rymlingarna planerade han att ta sig till Nevada och råna ett kasino. Men först rånade de en affär utanför Dallas där de sköt ihjäl en polisman som kom till platsen, Aubrey Hawkins. Den redan omfattande jakten på männen trappades nu upp till en nivå utan tidigare motstycke i Texas historia. Efter sex veckor greps de av ett jättelikt polisuppbåd utanför Colorado Springs. En begick självmord vid gripandet, övriga sex dömdes till döden. Efter ett par år i dödscellen bestämde sig Rodriguez:


-          Jag anser att det är ett rättvist straff. Jag måste betala tillbaka. Det här är sättet det ska göras på.

 


I avrättningsrummet, fastspänd vid britsen lade han till att hans straff inte var någonting jämfört med den smärta och det lidande han själv orsakat och uttalade en förhoppning om att offrens anhöriga skulle kunna finna frid. Han ansåg sig inte kunna be om förlåtelse eftersom han inte ansåg sig värd att få någon.

  

#999413 Michael Rodriguez. Av en slump blev han också den 413:e personen att avrättas i Texas i modern tid.


 

Den mördade polismannen med sin son.

 

De andra närmare trettio i Texas som frivilligt gick i döden, assisterat självmord som vissa kritiker kallar det, var en skara män med skiftande bakgrunder och skiftande brott som skickat dem till Death Row. Här är avslutningsvis tre exempel:


-          George Lott var knappast en typisk dödsdömd. Han var betydligt äldre än snittet (45 år) och som tidigare advokat hade han långt bättre utbildning än de flesta av sina medfångar eller mördare överhuvudtaget. Det hindrade honom inte från att en julidag 1992 storma in på domstolen i sin hemstad och skjuta ihjäl två anställda. En tredje anställd sårades svårt. Lott tog sig därefter till en lokal TV-station där han erkände brottet för en reporter och berättade att han varit rasande efter att ha förlorat en vårdnadstvist några år tidigare. Han företrädde sig själv under hela rättsprocessen, men gjorde ingenting för att överklaga sin dom och fick därför den dödliga dosen kemikalier drygt två år efter dödsdomen. Han hade inga sista ord till vare sig offer eller sina egna anhöriga.


-          Ynobe Matthews våldtog och dödade en kvinna han följde med hem efter en fest. Han nekade inledningsvis och kom med diverse bortförklaringar till de tekniska fynd som knöt honom till brottet. Efter dödsdomen erkände han så småningom att han våldtagit och mördat en annan kvinna tidigare. Ett år efter att han anlänt till Death Row meddelade han myndigheterna att han ville återkalla alla överklaganden och låta dödsdomen verkställas. Sen tog det ytterligare ett drygt år innan alla legala hinder röjts undan och han avrättades efter nyårshelgen 2004. Han hade inga sista ord, men formade med läpparna ”I love you” till sina anhöriga som bevittnade avrättningen. Matthews var en av ytterst få afroamerikanska ”volontärer”


-          Daniel Lopez var den person som senast avrättades som ”volontär” i Texas, det skedde 2015. Lopez var 21 år gammal när han en kväll stoppades av polis för en trafikkontroll. Lopez hade narkotika och illegala vapen i bilen och ville inte låta sig visiteras eller kontrolleras. Han gjorde fysiskt motstånd mot polismannen och lyckades slå sig fri och fly i sin bil, trots att polisen både sprejade pepparsprej och sköt med en s.k taser (elektrisk pistol) mot Lopez. Under den jakt som följde körde Lopez på en annan polisman som höll på att lägga ut ett spikhinder för honom. Polismannen dog av skadorna och Lopez dömdes till döden, trots att han själv och hans advokater menade att han inte avsiktligt kört på polisen, utan tappat kontrollen över sin bil. Lopez bestämde sig ganska snart för att återkalla alla överklaganden, bland annat därför att hans mamma oroade sig så över hur han hade det. Han menade också att de tre barn han redan hunnit få med olika kvinnor nu hade andra män som fadersfigurer i sina liv och att det var bättre för alla inklusive honom själv att han avrättades så snart som möjligt. Trots det drog processen ut flera år, eftersom hans egna advokater motsatte sig hans val. I avrättningsrummet uttalade han en förhoppning om att hans död skulle hjälpa både offrets familj och hans egen och bad om förlåtelse, även om han vidhöll att han inte haft för avsikt att orsaka polismannens död.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards