Det var tidig kväll den 24 oktober 2001. Sandra Stotler var ensam hemma i sin villa i Montgomery county, en kranskommun till Houston i mellersta Texas. Stotler var 51 år gammal och arbetade som sjuksköterska. Hon bodde i huset tillsammans med sin sjuttonårige son Adam. Hon hade också en några år äldre dotter. En stund innan hade två unga män ringt på och frågat efter hennes son, men fått beskedet att han inte skulle komma hem förrän vid niotiden.

Plötsligt knackade det på bakdörren. Sandra Stotler gick dit för att titta vem det var. Då öppnades dörren till tvättstugan och en av de unga männen uppenbarade sig. Han hade ett gevär i händerna. Han siktade på henne och sköt. Sandra Stotler föll blödande ner på golvet. När hon rörde sig sköt han henne igen.

Den unge mannen som skjutit henne hette Michael Perry. Han var nitton år gammal. Vid två års ålder hade han blivit adopterad av en vanlig medelklassfamilj eftersom hans narkotikamissbrukande biologiska mor inte ville eller kunde ta hand om honom. Michael visade tidigt tecken på problem. Vid sju års ålder medicinerades han med Ritalina och Prozac. Vid elva fick han första gången vård vid en barnpsykiatrisk klinik. Olika behandlingar prövades under de följande åren, men med klent resultat. Vid tretton rymde han hemifrån första gången. Senare hamnade han på olika typer av ungdomsvårdsskolor och kände sig övergiven och sviken av adoptivföräldrarna. Vid arton års ålder skrevs han ut och hamnade snart mer eller mindre på gatan där han försörjde sig på försäljning av droger som han även brukade själv.

Michael Perry - foto taget kort före morden

Perry och hans kumpan Jason Burkett lindade in Sandra Stotlers döda kropp i filtar och körde iväg med den till en närbelägen sjö där de helt sonika dumpade den i vattnet. Sen körde de tillbaka till huset och väntade på Adam Stotler. Perry ville ha hans Camaro, men kunde inte hitta bilnycklarna i huset. När Stotler dök upp hade han en kamrat med sig. Perry och Burkett drog en lögnhistoria om att en annan kamrat hade skjutit sig ute i skogen en bit därifrån och fick med sig pojkarna dit. Där sköt Burkett först den andre pojken och därefter Adam Stotler tre gånger.

Michael Perry tog plånboken och nycklarna till Camaron från den döde. Därefter begav sig han och Burkett hem där de tvättade sig och bytte om. Sen åkte de till en nattklubb. Där skröt de om att de vunnit på lotteri och köpt en ny fin bil för pengarna. De erbjöd t.o.m andra gäster en åktur i Adam Stotlers bil.

Några dar senare stoppades Perry för en trafikförseelse när han körde omkring i Camaron. Han legitimerade sig med den döde Adam Stotlers identitetshandling som han tagit från dennes plånbok och släpptes efter att ha erlagt en mindre borgenssumma.

Dagen efter hittades Sandra Stotlers döda kropp i sjön. Ett intensivt utredningsarbete startade. Ytterligare några dar senare fick polisen syn på Camaron igen och lyckades stoppa den efter en biljakt som slutade med en krasch. Perry och Burkett greps. Perry var skadad i en arm och togs till ett sjukhus där han omedelbart förhördes av polisen.

Perry på sjukhuset efter sin arrestering

Under förhören erkände Michael Perry och talade även om för polisen var de döda kropparna efter Adam Stotler och hans kamrat fanns. Han berättade att de från början tänkt stjäla bilen när ingen var hemma, men på grund av behovet att få tag i nyckel och sen ta sig förbi vakten (det var en s.k gated community) kommit fram till att det enklare att råna familjen och undanröja alla vittnen. Vid den efterföljande rättegången tog han tillbaka sitt erkännande och påstod att det var helt falskt och hade framtvingats under tortyr. Han skyllde allt på sin medbrottsling Burkett, precis som denne skyllde allt på Perry. Michael Perry åtalades dock enbart för mordet på Sandra Stotler, även om en cigarettfimp med hans DNA på hittades under Adam Stotlers döda kropp. Jason Burkett, som före morden hade ett betydligt längre straffregister än Perry, åtalades och dömdes för samtliga tre mord. Ändå blev det han som fick livstid medan Michael Perry dömdes till döden. Det är inte helt enkelt att förstå. En återkommande kritik av dödsstraffet i USA har också varit att det inte går att se något tydligt, logiskt mönster för vilka mord som leder till dödsstraff och vilka som ”bara” ger livstid.

I Texas strafflagar stadgas att det endast är vissa mord som kan bli aktuella att klassas som ”capital murder” och därmed i vissa fall ge dödsstraff. Ett sådant kriterium är att det i samband med mordet även begås andra brott, exempelvis rån eller stöld. Det var stölden av bilen som tillsammans med mordet skickade Michael Perry till Death Row. Kanske var det också det faktum att han mördade Sandra Stotler i hennes eget hem som fick juryn att välja döden framför livstids fängelse, de två alternativ de har att ta ställning till när någon dömts för capital murder (I det amerikanska rättssystemet består rättegången vid så här grova brott alltid av två faser: En där juryn beslutar sig i skuldfrågan och en där de, om de funnit den åtalade skyldig, kommer fram till ett lämpligt straff. I vissa stater kan det vara domaren som sätter straffet, men i Texas är det juryn)

Michael Perry fick sin dödsdom i början av år 2003 och fördes omedelbart till Polunskyfängelset. Där sitter alla manliga dödsdömda i Texas i isoleringscell och väntar på verkställandet av sina straff. Han hade en månad kvar till sin tjugoettårsdag. Håret på hans huvud rakades av och han fick en av de vita overaller som fångarna på Death Row bär.

Utdrag från det aktblad som upprättades när Michael Perry anlände till Death Row

Trots att han dömts till döden befann sig Michael Perry inte i någon omedelbar livsfara. Förr i världen tog det oftast bara några månader mellan domen och avrättningen i USA. Numera är det ett komplicerat, juridiskt spel som pågår i åratal mellan åklagarna och försvaret. Domen och olika aspekter av den kan överklagas och prövas i en mängd olika instanser. Både lokala domstolar på delstatsnivå och federala domstolar är inblandade. I en del delstater är domstolarna ovilliga att röja vägen för att avrättningen verkligen ska kunna äga rum. Det är tämligen lätt för den dömde att få uppskov gång på gång. Även i de stater där människor faktiskt avrättas regelbundet drar processen oftast ut på tiden i ett decennium eller ännu mer. Ibland ogiltigförklaras en dom av någon teknisk orsak. Då blir det ny rättegång. Leder den till en ny dödsdom börjar hela kedjan om från ruta ett. Under 2010-talet har två män i Texas blivit avrättade mer än trettio år efter att de fick sina ursprungliga dödsdomar.

För anhöriga till offren måste livet på något vis gå vidare. Sandra Stotlers dotter hade själv småbarn, barn som nu aldrig skulle lära känna sin mormor och sin morbror. Sandra Stotlers egen mor hade heller inget annat val än att försöka acceptera att hennes dotter blivit mördad i sitt eget hus av bekanta till hennes son. Enbart för att de ville ha en ny fin bil. Och mördarens adoptivföräldrar var tvungna att leva med att deras son satt i en dödscell och väntade på avrättning.

Och Michael Perry själv då? Många av fångarna på Death Row har läs- och skrivsvårigheter till följd av bristfällig skolgång, inlärningssvårigheter m.m Det begränsar deras möjligheter att kommunicera med omvärlden, eftersom de inte tillåts telefonsamtal annat än vid dödsfall i familjen och liknande. Perry tycks dock trots sin trassliga uppväxt ha tillägnat sig de färdigheter han behövde. Han hade också hamnat i dödscellen vid en tid då omvärldens intresse mer än tidigare riktades mot dödsstraffet och de dödsdömda i USA. Folk skrev till dem. I Europa fanns hemsidor där de kunde få hjälp att efterlysa brevvänner. Snart hade Perry ett antal supportar som han brevväxlade med och som engagerade sig i hans sak. Det sattes upp facebookgrupper, det gjordes en hemsida. Allting utifrån övertygelsen om att han var helt oskyldig till det brott han dömts för.

Perry skrev själv om sitt fall och kampen i domstolarna för att få domen upphävd. Han ”glömde” dock att berätta såna detaljer som att bilen han körde omkring i när han greps tillhörde ett av mordoffren. Eller att han i den påstått framtvingade och falska bekännelsen talade om var polisen kunde hitta kropparna efter de två mördade pojkarna och att hans DNA fanns på brottsplatsen. Han hade också lämnat flera andra upplysningar som utredarna kunde konstatera att bara den som varit inblandad i och närvarande vid morden kunde känna till. Och om han nu bara var en oskyldig som råkat befinna sig på platsen: Varför gick han inte till polisen och angav mördaren? Varför gick han på nattklubb samma kväll som han bevittnat flera mord? Varför körde han obekymrat omkring i ett av mordoffrens bil flera dagar efteråt?

Hans fall var ett av de jag inledningsvis var tveksam till när jag läste om dem. Var denne unge man, som fortfarande såg ut som en snäll och lite bortkommen pojke, verkligen skyldig till det han dömts för? Mitt misstag var att jag enbart läste hans egen version, samma misstag som många andra gjort i sin iver att arbeta mot dödsstraffet och att göra vad de kan för att förhindra att en oskyldig avrättas. Men hur trovärdig en dömd fånge än verkar måste man inse att det han skriver är en partsinlaga och att han har all anledning att framställa sig själv och sitt eget fall i så positiv dager som möjligt. Den som verkligen vill hjälpa och stödja en dödsdömd i hans eller hennes kamp för att bli frikänd måste gå till oberoende källor och försöka bilda sig en uppfattning om fallet utifrån dem också. Det finns tyvärr åtskilliga fler exempel än Perrys på dödsdömda som sprider vilseledande eller gravt vilseledande och felaktiga uppgifter via de människor som hjälper dem att komma ut på nätet.

Perry i besöksrummet på Polunskyfängelset

På hemsidan som fortfarande finns kvar uttryckte han för övrigt inte med ett ord medlidande eller empati med offren för de besinningslösa morden och deras anhöriga. Allting handlade bara om en sak: Michael Perry och det rättsövergrepp han påstod sig vara utsatt för.

Rättvisans kvarnar mal som sagt långsamt när det gäller dödsstraff. En del fall går dock lite fortare. Michael Perrys eget skulle komma att bli ett sådant. Sju år efter dödsdomen satte en domare ett avrättningsdatum: Den 1 juli år 2010. Av de ungefär 25 personer som dömts till döden år 2003 i Texas var han den förste att få ett och idag, sju år senare, sitter fortfarande 15 av de andra kvar i sina dödsceller. Men för Perry var kampen mot rättssystemet slut. Hans sista överklaganden avslogs, det blev inget uppskov med avrättningen. På sin sista levnadsdag transporterades han till Huntsvillefängelset, där alla avrättningar i Texas äger rum.

När Michael Perry låg där i avrättningsrummet fastspänd på britsen och gardinerna drogs ifrån, kunde han bakom den ena lilla glasrutan se sin adoptivmamma. Fadern hade dött kort dessförinnan. Bakom den andra rutan satt Sandra Stotlers mor och dotter.

Perry tillfrågades om han hade några sista ord. Det hade han.

Yes, I want to start off by saying to everyone know that's involved in this atrocity that they are all forgiven by me. Mom, I love you.

(Atrocity = grymhet, vidrighet)

Michael Perry snyftade. Sen sa han till fängelsedirektören att han var redo. Klockan 18:08 började det dödliga giftet pumpas in i hans vener. Vittnena kunde se och höra hur han flämtade till fyra gånger. Sen blev allt tyst. En tår rann från hans högra öga, ner på kinden. Nio minuter senare förklarade fängelsets läkare honom död.

Sandra Stotlers dotter intervjuades av media. Hon sa att det inte var en bra dag för någon och att hon tyckte synd om Michael Perrys familj. Samtidigt uttryckte hon att rättvisa hade skipats genom avrättningen och att hon inte hyste några tvivel om Perrys skuld. Nästan ett decennium efter mordet upplevde hon fortfarande att det hade krossat familjen.

Sandra Stotler - skjuten till döds i sitt eget hem av Michael Perry enligt hans egen bekännelse

Michael Perry hade bland annat diagnosticerats med antisocial personlighetsstörning, det som också brukar benämnas psykopati. Var han då det monster han utmålades som? De vänner han skaffade sig under fängelseåren genom brevväxling och besök hade en annan uppfattning. De såg honom som en i grunden snäll kille som haft det svårt i livet, fattat en del dåliga beslut på vägen, men dömts för ett brott han inte begått. Av allt att döma var han kapabel att kommunicera med dem på ett sätt som de uppfattade som vänligt och inkännande. Han väckte medlidande och sympati.

Samme Michael Perry hade dock stulit vid upprepade tillfällen från sina föräldrar. Han hade rymt hemifrån och gjort sig skyldig till förseelser och betett sig på ett vis som hade skickat honom till olika behandlingshem och ungdomsvårdsskolor. Där hade han bl.a hotat personal. Han hade sålt droger och levt under minst sagt oordnade förhållanden.

I samband med att avrättningen verkställdes gjorde distriktsåklagaren ett uttalande i fallet. Han kom med uppgifter som inte avslöjats vid rättegången: Att Perry vid det förhör då han erkände sina brott hade skrattat och varit fullständigt iskall, totalt likgiltig för de dåd han varit inblandad i.

Mindre än ett par veckor före avrättningen träffade Michael Perry den kände, tyske regissören och filmaren Werner Herzog för flera samtal. Herzog arbetade med filmen Into the abyss som hade premiär ett par år senare och skildrar dödsstraffet i USA genom några olika fall, däribland Perrys. Herzog har gjort film i över femtio år och varit i många dramatiska situationer, där han bland annat blivit skjuten. Trots all denna erfarenhet beskrev han den spenslige och pojkaktige Perry som han samtalade med genom en skottsäker glasruta som ”den farligaste man jag någonsin mött”. Han fortsatte med att beskriva mötet med Perry som att stirra ner i en avgrund. Trots att den dödsdömde talade med en mjuk och vänlig röst och fortfarande såg ut som ”en gymnasieelev” och ”en vilsen pojke” så var det intrycket som Herzogs instinkter förmedlade.

Utdrag från Herzogs intervju med Perry i filmen Into the abyss

Kanske fanns det två Michael Perry: En intelligent och känslig person som under lyckligare omständigheter hade kunnat skapa sig själv ett bra liv med meningsfulla relationer till andra människor. Och så en djupt störd, känslomässigt avskärmad person som i sin frustration och sitt hat mot det samhälle och de människor han gärna ville skylla sina misslyckanden på var i stånd att kallblodigt och utan medlidande mörda en annan människa bara för att han ville åt hennes ägodelar och för att mord framstod som det enklaste sättet att uppnå målet på.

Eller så var han bara en begåvad fullblodspsykopat med psykopatens förmåga att dupera och charma åtminstone delar av sin omgivning.

Vilket som är det rätta svaret kommer vi aldrig att få veta. 

Alla offren för Michael Perrys och hans medbrottslings rånmord

Graven där Sandra och hennes son Adam vilar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...