I ett kalt rum med grönmålade väggar står en brits. På britsen ligger en man fastspänd. I varje arm har en kanyl förts in. Alldeles nyss fördes gardinerna som täckt en av rummets väggar åt sidan och avslöjade två fönsterrutor. Bakom fönsterrutorna sitter människor på stolar i två små rum. I själva rummet finns förutom mannen på britsen två personer till. Vid fotändan står en fängelsepräst och håller sin hand på mannens ena ankel. Någonstans bakom mannen står en man i uniform: fängelsedirektören.

Nu, om bara en liten stund, ska en vätska börja flöda in genom kanylen. Processen kommer att startas av en anonym person, dold för åskådarna, som får 3000 dollar i arvode för sin insats. Vätskan kommer att få mannen på britsen att förlora medvetandet inom kanske trettio sekunder. Kort därefter kommer den att slå ut hans andning och få hjärtat att stanna.  

Vi befinner oss i Huntsvillefängelset i Texas. Scenen vi bevittnar har spelats upp 542 gånger sen 1982. Varje gång med samma slutresultat.

Avrättningskammaren där staten Texas har dödat 542 människor med en giftinjektion sen 1982. 

Dödsstraffet är en av de politiska och moraliska frågor som kanske väcker de starkaste känslorna hos människor. En del försvarar dess existens lidelsefullt. Andra är lika starka motståndare. I Europa har vi, Vitryssland och Ryssland undantaget, avskaffat dödsstraffet. I de flesta fall sen decennier tillbaka. I Sverige avskaffades det 1921, för övrigt samma år som både män och kvinnor fick rösta i ett allmänt val. Den sista avrättningen ägde rum i november 1910, på fängelsegården i Långholmsfängelset i Stockholm.

På andra håll i världen finns dödsstraffet däremot kvar. De flesta länder där det dessutom verkställs är mer eller mindre brutala diktaturer: Iran, Kina, Saudiarabien. Men så finns det ett remarkabelt undantag: USA. Även om närmare tjugo stater har avskaffat det så har majoriteten det fortfarande kvar. Även för federala brott kan man fortfarande dömas till döden. Mängden utdömda dödsstraff sjunker visserligen stadigt; Just nu är det bara ungefär en av tvåhundra fällande domar för mord där den åtalade får dödsstraff. Eftersom USA är ett stort land blir det ändå en hel del. Just nu väntar närmare 3000 män och kvinnor på att avrättas. Många av dem befinner sig i stater där det åtminstone just nu är osannolikt eller ganska osannolikt att deras straff någonsin kommer att verkställas. Men i ett antal stater verkställs fortfarande avrättningar, även om också den mängden sjunker. I fjol var det tjugo stycken totalt, mindre än hälften mot fem år tidigare. Sju av dem ägde rum i Texas.

Det är någonting med dödsstraffet som fångar många människors intresse, så även mitt. Redan som mycket ung läste jag på pappas rekommendation boken Dödscell 2455 av Caryl Chessman; en självbiografi av en man som i tolv år kämpade i domstolarna mot sin egen dödsdom för kidnappning och våldtäkt. Och när jag var femton år såg jag filmatiseringen av Truman Capotes dokumentärroman In cold blood. Efteråt var jag ordentligt uppskakad av den brutalt nakna skildringen av ett mord på en hel familj och dess rättsliga efterspel som slutade med att mördarna hängdes.

Familjen Clutter - Herb, Bonnie, Nancy och Kenyon - offren i det morddrama i Kansas 1959 som Truman Capote skrev sin berömda dokumentärroman om. 

Rickard Hickock (t.v) och Perry Smith. De dömdes för morden på familjen Clutter 1960 och avrättades genom hängning 1965

Den känsla filmen lämnade kvar hos mig var ungefär denna: Ja, det finns fruktansvärda brott som det är mycket svårt, kanske omöjligt att förlåta. Men det kan ändå inte rättfärdiga att ett civiliserat samhälle med berått mod tar livet av redan oskadliggjorda och hjälplösa människor.

Den känslan, den övertygelsen är fortfarande kvar 35 år senare.

Att dödsstraffet fortsatt intressera mig tror jag också har att göra med att den på ett så tydligt och avgörande vis ställer upp grundläggande etiska och moraliska frågor. Den som verkligen vill och förmår ta in alla dimensioner i det kan finna att det väcker djupa konflikter och motstridiga känslor och tankar i ens eget inre. Hur ställer man sig som motståndare till exempel när man lärt känna en familj vars barn föll offer för ett brutalt och fullständigt oprovocerat våldsdåd: En familj vars enda önskan är att mördarens dödsstraff ska verkställas så att de kan få någon slags avslut på ett trauma som lämnat outplånliga spår i dem? Hur ställer man sig som förespråkare av dödsstraffet till de lika outplånliga spår som en avrättning lämnar hos mördarens helt oskyldiga anhöriga?

Mikal Gilmore är en amerikansk journalist. Han är också bror till Gary Gilmore, mannen vars avrättning år 1977 innebar slutet på ett mer än tio år långt moratorium för avrättningar i USA. Han skrev boken Skjuten i hjärtat som berättar broderns historia, utan att väja för några detaljer: Varken den fruktansvärda, brutala uppväxt Gary Gilmore hade eller de fruktansvärda brott han själv gjorde sig skyldig till. Framför allt handlar också boken om hur ett antal människors liv slets sönder och påverkades för många år framåt av både själva morden och den efterföljande avrättningen. Boken visar på de oerhörda svårigheter som ligger i att komma fram till ett ärligt svar på frågan om vilket ansvar och skuld människor har för sina handlingar. Å ena sidan hade Gary Gilmore så mycket emot sig. Han växte upp i en alkoholistfamilj och misshandlades brutalt av sin pappa. När han som tonåring kom på ungdomsvårdsskola blev han både misshandlad och våldtagen av äldre interner. Vilken chans hade han egentligen att utveckla empati och ett socialt acceptabelt beteende? Å andra sidan är det ett faktum att ingen av Gary Gilmores bröder gjorde något liknande. De fick andra problem. De mådde dåligt, de drack, de råkade ibland i slagsmål. Men de rånade och mördade inte andra människor. Betyder inte det att Gary Gilmore ändå hade ett fritt val: Ett val han gjorde och fick betala det yttersta priset för?

Gary Gilmore vid rättegången

För ungefär tio år sen väcktes mitt intresse på nytt när jag läste Lars-Åke Augustssons bok Nära döden, som handlar om dödsstraffet i USA med fokus på Texas. Jag började läsa mer om flera fall och hittade så småningom till några olika forum där dödsstraff och dödsdömda diskuterades, både av försvarare och motståndare. Eller som de säger själva i USA: Pro-DP och Anti-DP. Självklart var det naturligt för mig att inordna mig bland ”antis”. Tyvärr kom jag med tiden att bli både frågande inför och besviken på många i gruppen. I sin iver att till varje pris bekämpa dödsstraffet och stötta dödsdömda tappade många både perspektiv och sans. Mördares påståenden om sin egen oskuld godtogs utan ifrågasättanden. I de fall det inte rådde något tvivel om skulden förklarades gärna brottet bort med att det varit ”ett misstag”. Allra värst var att många av dem angrep anhöriga till mordoffer och anklagade dem för att vara empatilösa, att de borde ”förlåta och gå vidare” et cetera. Eftersom jag också kom i kontakt med några såna anhöriga så vet jag hur djupt sårande och kränkande detta upplevdes.

Å andra sidan gjorde dödsstraffsförespråkarna exakt det som människor alltid gör för att kunna rättfärdiga grova övergrepp och t.o.m mord på andra människor: De dehumaniserade de dödsdömda. Oftast användes ord som ”monster”, ”skithögar”. Ett återkommande argument var att de p.g.a sina gärningar inte var att betrakta som människor längre och därför inte behövde behandlas med någon som helst humanitet.

De år då jag var som mest aktiv både fördjupade mina kunskaper om dödsstraffet i USA och min syn på det. Jag är alltjämt motståndare, men utifrån lite förändrade grunder. Trots det jag skrev ovan har min förståelse för varför vissa människor vill ha dödsstraffet ökat. Jag kom också att respektera en del av dessa ”pros” jag blev bekant med på några engelskspråkiga forum. Flera av dem var anhöriga till mordoffer eller drevs av en djup, moralisk övertygelse om det nödvändiga i att ha denna yttersta bestraffning för de allra värsta förbrytarna. Jag insåg också att en många motståndare förtränger offren och det fruktansvärda, ibland rent bestialiska i de brott som skickade mördaren till dödscellen.

Det går naturligtvis att avvisa dödsstraffet på principiella, etiska grunder. För mig personligen har det dock varit nödvändigt att ta frågan ett steg längre. Jag ville försöka tänka djupare, ville se alla omständigheter kring mordet, mördaren och offret för att se om jag fortfarande kunde hålla fast vid mitt motstånd när jag hade något som åtminstone närmade sig en helhetsbild. I den processen lärde jag mig en del om mig själv, bland annat att jag inte förmår hysa något som helst medlidande för mördaren i vissa av de värsta fallen. Att jag inte heller ser att de har någon slags moralisk rätt att leva vidare, trots sina brott. Men jag förblir ändå motståndare till dödsstraffet i både teori och praktik.

Den serie av bloggposter som det här inlägget inleder har dock inte som huvudsyfte att gå igenom argument för och emot dödsstraff. Istället vill jag försöka belysa den mänskliga sidan av saken genom att berätta om några konkreta fall. Om människor som dömdes till döden i Texas, USA. Om deras offer och om andra som på olika sätt berördes av brotten. För dig som vill läsa kanske det rentav kan ge en möjlighet att se på frågan på det vis jag försökt göra.

För säkerhets skull: Den här utgångspunkten innebär att jag i några fall också tar upp både obehagliga och rent otäcka fakta kring brotten. Den som vet med sig att den är känslig för sådant bör ha det i åtanke.