Fotografen trycker på avtryckaren och fångar ett ögonblick i tidens eviga ström. Skapar en illusion av att det som egentligen redan är förbi och aldrig ska komma tillbaka ändå finns kvar och kan återskapas när vi tittar på bilden. Från min kusin får jag en länk till en sida med färgbilder från slutet av 1930-talet. Även om de första färgfotografierna togs redan på 1800-talet var det fortfarande väldigt ovanligt, då för nästan 80 år sen. Det är väl först på 1950-, 60-talet det börjar bli lite mer allmänt förekommande. Vi som föddes då minns också att både svartvita foton och svartvit film fortsatte att vara vanliga åtminstone en bra bit in på 80-talet. Inte av konstnärliga skäl, utan för att det var billigare och enklare.

Men de här bilderna är alltså i färg. Jag tittar, alltmer fascinerad på ett vardagsliv som utspelar sig åren före krigsutbrottet. Ja, jag säger utspelar, inte utspelade sig. För det är så det känns jag när ser på bilderna. De nästan åtta decennier som ligger mellan dem och mig löses upp. Jag ser människor fångade i vardagliga situationer. Ett ungt par sitter på en bänk och njuter av solskenet och kanske varandras närvaro. Kvinnor sitter och dricker kaffe på en terrass. Två barn leker på en brygga.

Fotograf: Gunnar Lundh (1898-1960) - denna och alla övriga bilder i bloggen.

På vissa foton är inte tidsmarkörerna jätteuppenbara heller. Det skulle faktiskt nästan kunna vara nu. Vårt nu.

Nutiden pockar på min uppmärksamhet och slungar mig tillbaka till 2017. Men bilderna ligger kvar i mitt medvetande. Jag tar fram och tittar på dem igen. Vad är det som får mig att känna så extra starkt för dem?

Jag antar att jag inte är ensam om att bära på en föreställning om att världen förr i tiden var i svartvitt. Det är en envis illusion som skapas av det faktum att det allra mesta vi ser i form av bilder och film saknar färg. Jag undrar om det också bidrar till en känsla av att detta förflutna, vårt DÅ, ligger längre tillbaka i tiden än det egentligen gör?

Två unga flickor står vid Stadshusets kaj och tittar ut över Riddarfjärden och Riddarholmen.

Kanske bidrar också den typ av bilder vi oftast ser till att det ofta inte känns så levande. Folk poserar på familjefotografier uppklädda och med strama ansiktsuttryck. Andra foton visar bara byggnader och byggnadsverk av olika slag. Människor ser man på sin höjd i bakgrunden, sällan på nära håll. Så är det ofta i journalfilmerna också.

På färgbilderna träder något helt annat fram. Och för första gången i mitt liv känner jag att jag fullt ut inser detta: Deras liv, där borta i 1938 och 1939 var lika verkligt som vårt eget. De var precis lika levande som vi. Deras NU var inte mindre NU för dem än vad NU är för oss 2017. De som var unga, var unga. Fulla av liv och framtidstro. De människor jag minns från min uppväxt och tidiga vuxenår som sextio-, sjuttio-, åttioåringar var tjugo, trettio då. På riktigt.

Ändå är de borta. Liksom nästan alla som var vuxna, eller nästan vuxna när bilderna togs. Illusionen av NU i bilderna försvinner lite när jag tänker på det. Även om flera på bilderna är ganska unga är chansen mycket liten att någon av dem skulle vara i livet. Och är de det så är de mycket gamla. Så där gamla att man som barn och ung inte kan föreställa sig att de någonsin varit unga själva. Inte på riktigt.

Nära – och ändå långt borta. Min hjärna kan inte sortera ut tidsperspektiven. Inte så konstigt egentligen: Jag upplever ungefär samma sak med de personliga minnen som nu ligger flera decennier bakåt i tiden. Även närmare händelser som barnens första skoldag känns som nästan nyss på ett vis och som längesen på ett annat.

Åttio år… Ni levde, ni fanns. Fotografen fångade ett litet ögonblick av er tid. Säkert undrade de flesta av er vem som skulle titta på bilderna. Men kunde ni föreställa att människor skulle sitta och stirra på dem i en mystisk, flimrande skärm eller platta åttio år senare? När ni själva och allt som var ni var borta: Era tankar, era känslor, era minnen, era hjärtan som pumpade runt blodet i era kroppar? Att ni själva en gång inte skulle befinna er i tiden längre?

Medborgare, om etthundra år
finns du ej längre till.
Då har nån annan tagit din stol
- det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

Kan vi själva föreställa oss samma sak? Hur någon vid nästa sekelskifte överför ett gäng gamla Instagrambilder från 2017 som hennes vänner förundrade tittar på i sin VR-utrustning. De blinkar en gång och nästa bild visas, kanske skickligt konverterad till ett tredimensionellt hologram. ”Min mormorsmor hade säkert ett sånt där konto. Hon fyllde hundra förra hösten. Bor fortfarande hemma, hemtjänstroboten klarar det mesta hon behöver hjälp med, men min mormor kommer förbi flera dar i veckan. Mamma och jag pratar ofta med henne i holon”

Människor fikar på PUB-varuhusets terrass.

En dag är vårt NU också ett DÅ, så långt bort i tiden att nästan ingen längre har personliga minnen från det längre.

1938 har sjunkit ner i tidens brunn. Dit ska vår egen tid också ska sjunka, medan tiden flyter vidare? Eller – gör den verkligen det?

Enligt Einstein är tid som vi uppfattar den egentligen en illusion. En mer riktig bild är att föreställa sig hela rumtiden som en oerhört lång korridor där alla tider och alla platser existerar parallellt i en näst intill oändligt lång sekvens. Vi kan bara uppleva en skiva i taget av den från vår observationspunkt och med våra sinnen. För en annan individ med en annan observationspunkt, kanske ombord på ett rymdskepp som rör sig nära ljusets hastighet, blir skivan skuren på ett annat vis och upplevelsen därmed inte den samma.

I den meningen existerar det förflutna fortfarande, det är inte mindre reellt än vårt upplevda NU. Vi befinner oss bara vid olika observationspunkter: Människorna i 1938, vi själva i 2017 och personerna som tittar på våra foton år 2100 med apparater vi lika lite kan föreställa oss som människorna år 1938 kunde föreställa sig surfplattor och smarta mobiler.

Den tanken tröstar mig, jag vill gärna tänka mig att flickan i sin fina, röda baddräkt ska gå och ta sig ett riktigt härligt sommardopp i morgon.

Taget någonstans i Stockholm (Eriksdalsbadet?) sommaren 1938.