Inte igen.

Jo, igen.

Man vaknar, sätter på radion, teven eller datorn. Möts än en gång av de svarta rubrikerna.

Gårdagskvällens attentat i London.

Motstridiga känslor rusar genom kroppen: Rädsla, sorg, vrede, uppgivenhet. Inne i mig ekar frågor: Börjar jag bli känslomässigt avtrubbad? Orkar jag inte ta in detta fullt ut längre? Skjuter jag det ifrån mig, så länge som det inte sker i mitt eget absoluta grannskap?

Jag utgår från att väldigt många andra människor känner ungefär samma sak. Och visst har det väl hänt något? Sociala medier fylls inte längre av flaggor och ”Je suis” efter dåd i europeiska grannländer. Människor skriver inte i samma utsträckning om hur ledsna och upprörda de är.

Inte ens den där gruppen skribenter som alltid måste börja räkna pinnar och jämföra mord på oskyldiga med högerextrema brandattentat mot tomma flyktingförläggningar, prata om sprängdåd i Kabul eller Bagdad eller rentav påminna om hur många amerikaner som årligen dör i olyckor med gräsklippare orkar skriva så mycket längre.

Om vi gemensamt blundar kanske det onda inte syns?

Jag vet bara detta: Här mitt ibland oss finns individer som har avsvurit sig sin egen mänsklighet. De har låtit sina hjärnor förgiftas av en våldsam, ondskefull ideologi. En ideologi som har plockat ut de vidrigaste delarna ur Koranen och sen lagt till en hoper egna, fantasifulla tolkningar. Tolkningar som rättfärdigar övergrepp, våldtäkter och mord på fullständigt oskyldiga människor.

Även barn. De dödar små barn för helvete. I Nice dog bland andra en fyraårig, muslimsk pojke. Här i Stockholm en elvaårig flicka på väg hem från skolan. I Manchester ställde sig terroristen med sitt bombbälte utanför en konsert med en artist med i huvudsak barn och tonåringar som fans.

När barnen och ungdomarna kom ut utlöste han sin bomb.

Ja jag vet, man vill inte ta in det. Men det kommer att hända igen. När går någon in på en skola som Anton Pettersson Lundin, fast med betydligt större beslutsamhet och vapenarsenal?

Blir det i Sverige?

Vad kan vi då göra? Förutom att upprepa mantrat om att våldet och ondskan inte får segra.

I efterspelet till varje dåd kommer det fram historier som har kusligt många likheter. Ofta, väldigt ofta, har terroristen eller terroristen varit känd av säkerhetspolisen för kopplingar av olika slag till militant islamism.

Manchester 22 maj (22 döda) – check.

Stockholm 7 april (5 döda) – check

London 22 mars (5 döda) – check

Berlin 19 december 2016 (12 döda) – check

Brüssel 22 mars 2016 (32 döda) – check

Paris 13 november 2015 (130 döda) – check

Paris 7 januari 2015 (12 döda, ”Charlie Hebdo”) – check

I antalet döda ingår givetvis inte terroristerna själva.

Fler fall finns. En av männen som var inblandade i dådet mot en kyrka i Frankrike i fjol där en präst fick halsen avskuren stod t.o.m på en särskild bevakningslista hos säkerhetspolisen, men bedömdes ändå kunna få gå fri. I andra fall som i Nice (86 döda) var gärningsmannen inte känd för samröre med militanta islamister. Men i utredningen hittade man kopplingar till flera personer i såna grupperingar som på olika vis hjälpt och stöttat terroristen inför dådet.

Flera tycks ha radikaliserats relativt kort före sitt dåd, med hjälp av olika sidor på nätet och kontakter med militanta islamister och IS-rekryterare via olika kanaler.

Hur många fler finns det? Var händer det nästa gång?

Risken att själv drabbas av ett dåd är naturligtvis liten. Men rädslan att det ska hända någon av ens anhöriga eller en själv kommer man inte undan. På tunnelbanan, när man checkar in på flygplatsen. Utanför fotbollsarenan. Förra helgen såg jag att Elton John ska spela på Grönan i sommar. ”Kul, man borde gå dit”, tänkte jag. Sen kom tanken på trängseln och alla människor när det är konsert där. Och en eller två män med bombbälten som smiter förbi vakterna.

Ska vi börja ha poliser med skarpladdade k-pistar utanför konsertlokaler och nöjesställen nu? Det är djupt obehagligt att terrordåden leder till såna åtgärder.

På det här viset så lyckas ju faktiskt de militanta islamisterna med en del av sina målsättningar: De håller oss som en skräckens gisslan och driver fram en kraftigt förhöjd säkerhetsnivå och misstänksamhet i samhället. Allt mer resurser satsas i försöken att förhindra attacker.

Samtidigt tillåts människor som stöder och sympatiserar med detta vidriga våld att gå fria i våra samhällen. När sker nästa felbedömning? När visar sig nästa ”perifera figur” i något nätverk av islamistiska aktivister i själva verket vara en tickande bomb som utlöser sig själv? Med ett antal dödsoffer och mångdubbelt fler anhöriga drabbade av en sorg som kanske aldrig läker ut.

Jag har funderat på det här en längre tid nu.  Det öppna samhället. Yttrande- och åsiktsfriheten som våra västerländska demokratier vilar på. Det motbjudande i tanken på att straffbelägga ”thought crime”.  Att kanske spärra in människor enbart för att de hyser idéer om att med berått mod mörda oskyldiga i kampen för sin teokrati, sitt kalifat.

Men vad är konsekvensen av att fortsätta låta dessa individer gå fria? Trots övervakning lyckas ju inte våra säkerhetstjänster stoppa alla attentat. Det går på sin höjd ett par månader mellan dåden just nu.

Samtidigt fortsätter rekryteringen. Varje militant islamist har möjligheten att påverka släktingar, vänner och bekanta. Få dem att närma sig hans (eller någon gång hennes) svartvita, hatiska och blodbestänkta världsbild. Han kan finnas där när misslyckade och frustrerade människor som mannen som satt bakom ratten på lastbilen i Nice söker efter någon slags mening med sitt usla liv och i det sökandet kontaktar IS-sympatisörer.

Varför ska vi acceptera det? När vi ser resultatet: Fortsatt oro och rädsla. Och med jämna mellanrum fler döda och lemlästade människor. Fler begravningar. Ännu mer bottenlös sorg.

Om de nu är så få borde det väl faktiskt finnas praktiska möjligheter att göra något åt saken? Även om det kräver undantagslagar av en typ som många vis känns djupt obehagliga i ett rättssamhälle.

Det skulle naturligtvis bli många besvärliga gränsdragningar, svåra bevisfrågor. Det finns en svårdefinierad gräns mellan ”vanlig” islamism och militant islamism, där den förra ibland fungerar som inkörsport till den extrema radikalisering det innebär att bli en militant islamist. Ska vi tillåta hatpredikanterna som utan att direkt uppmana till våld ändå sår fröna av avståndstagande mot våra demokratiska värderingar och tron på sekulära samhällen med lika rättigheter för alla oavsett härkomst, religion eller sexuell läggning. Personer som stridit för IS eller liknande grupper i Mellanöstern kommer kanske att säga att de ångrat sig och bara umgås i dessa grupperingar av sociala skäl.

Ja, det kommer att bli svårt med bevisningen och med gränsdragningen. Självklart går det inte att spåra upp alla det handlar om. Men det är inte skäl nog att sitta passiv. Att fortsätta tillåta giftet att sprida sig i Sverige och i Europa. Med nya dåd och dödsoffer som följd.

De här individerna har som jag skrev ovan avsvurit sig sin mänsklighet. Därmed har de också förlorat de rättigheter som normalt tillkommer människor i fria, demokratiska samhällen.

Min ståndpunkt är från och med nu denna: En militant islamist inom det demokratiska Europas gränser ska bara tillåtas att ha något av följande tre tillstånd: Avprogrammerad. Inlåst. Död.

Någon annan plats i våra samhällen ska de inte ha. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Post Scriptum.

Jag funderade på en lämplig bildillustration till denna blogg. Det kan vara frestande att välja en som visar ett blomsterhav - en värdig manifestation av människors sorg, solidaritet och avståndstagande från våld och hat. 

Problemet är att såna bilder utesluter en väsentlig del av sanningen. Sanningen om terrordåden är också det vi oftast inte får se. De skadade och lemlästade människorna. Döda kroppar. Det konkreta resultatet av hatet och terrorn. Samtidigt vill jag inte medverka till att ni som läsare får såna bilder bara uppkörda i ansiktet utan förvarning. Det är inte lämpligt, det är inte rätt. Jag nöjer mig därför med en länk till en bild från en engelsk tidning från Manchester. Skadade människor ligger på ett hårt, kallt stengolv och får hjälp av sjukvårdspersonal. Kanske ligger där också någon som mist livet. Den som vill och orkar kan titta på den. Terrorns verkliga, osminkade ansikte.

https://www.thesun.co.uk/wp-content/uploads/2017/03/nintchdbpict0003260509252.jpg?strip=all&quality=100&w=960 

 

Kristian J

19 juni 2017 15:24

"... Därmed har de också förlorat de rättigheter som normalt tillkommer människor i fria, demokratiska samhälle."
Så måste det väl vara, men så kanske det finns de som åberopar "allas lika värde" och rätt till alla rättigheter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...