På en grusväg ute i ingenstans kom ungefär trettiofem soldater cyklande. De var iklädda grå ylleuniformer, modell 58 och trampade febrilt på sina gamla gröna, oväxlade militärcyklar. Gevären hade de fastspända på ryggen. Efter kom en grönmålad gammal traktor med släpkärra, fullstuvad med utrustning av olika slag.

En scen från beredskapsåren? Nej, det hände faktiskt 1987 och en av soldaterna var jag.

Det låter kanske komiskt. Men skrattet fastnar i halsen om man tänker på att det här var den utrustning vi skulle ha haft om det blivit krig på riktigt. Om det hade hänt och vi hade hamnat i strid är det troligt att flertalet av oss hade slutat på fältsjukhus eller på en krigskyrkogård. Till i princip ingen nytta. Jag ska återkomma till hur våra odds såg ut.

Vad var då vår uppgift (”Uppgift” var åtminstone 1987 ett riktigt militärt buzz word)? Vi ingick i något som kallades lokalförsvarsförband. Man kan säga att vi var en del av en kompromiss mellan motstridiga behov, önskemål och riskbedömningar som präglade det svenska försvaret under det kalla kriget.

Å ena sidan fanns en önskan om att ha ett modernt, högteknologiskt försvar med hög stridskapacitet som skulle kunna avskräcka fienden. Å andra sidan den krassa verkligheten att Sverige är ett stort, glesbefolkat land med en lång och svårförsvarad kuststräcka som vi varken hade pengar eller människor till att täcka med ett förstklassigt försvar. Till det kom en stark, politisk önskan om allmän värnplikt som bas för försvaret. Allmän i den meningen att alla män som inte hade allvarliga hälsoproblem skulle göra militärtjänst och därefter i närmare trettio år ingå i den militära beredskapen, något som krävde regelbundna repövningar.

För arméns del innebar det här att man hade ett antal modernt utrustade förband som skulle kunna stå emot större styrkor, förflytta sig över större områden med bandvagnar och liknande och vid behov även agera offensivt. För det måste även den som bara vill försvara sig mot en angripare kunna göra i den militära verkligheten.

Sen fanns resten, där flertalet av soldaterna hade sina krigsplaceringar. Vi hade som sagt var inte riktigt lika bra grejer. Å andra sidan var tanken att vi skulle kunna mobilisera snabbt och kunna vara snabbrörliga inom ett mindre område.

Genom att cykla. Ibland med hjälp av tolkning efter vår traktor 

Tolkning efter traktor. Ett besvärligt och rätt ansträngande vis att förflytta sig, även om det gick något fortare och förbrukade mindre resurser än att trampa själv.

Nåja, meningen var som sagt inte att vi modigt skulle gå till anfall över snötäckta fält mot fiendens stridsvagnar. Vår uppgift var att försvara olika platser där fienden eventuellt kunde tänkas vilja rycka fram. Hamninlopp. Öppna fält där luftlandsättning kunde ske. Eller bara lägga oss i bakhåll någonstans och skjuta när fienden åkte förbi. Tanken var att vår existens skulle bidra till att avskräcka fienden från att anfalla. Därför att det skulle ta resurser i anspråk att slå ut oss. För att vi på allvar skulle kunna hålla stånd mot en angripare, det var det ingen som räknade med. Det var knappt ens att man låtsades räkna med det.

På slutövningen åkte vi ut till det ställe i Östergötlands skärgård som just vårt kompani hade som huvuduppgift att försvara. Den major som var krigsplacerad som chef för bataljonen vi ingick i ställde upp oss och höll ett litet tal där han bland annat sa ungefär så här:

Om ni ser fienden komma där borta på fjärden med sina landstigningsbåtar så betyder det att först har flottan misslyckats med att slå ut deras angrepp med sina stridsfartyg. Sen har kustartilleriet på öarna en bit ut misslyckats de också med sina tunga vapen. Och om ingen av dem har lyckats, ja då lär inte ni ha någon chans heller!

Det kan man väl kalla ett motivationsskapande tal?

Trodde vi då att det kunde bli krig? Och vem var fienden? På den första frågan får jag väl svara nja. En viss avspänning hade börjat märkas i det kalla kriget i och med Gorbatjovs inträde på scenen ett par år tidigare. Men fortfarande stod järnridån oanfrätt och bägge sidor skramlade hotfullt med sina kärnvapen. Det var kanske inte helt lätt att se ett scenario där Sverige skulle invaderas, men otänkbart kändes det absolut inte.

På den andra frågan är svaret lättare: Det hymlades inte med vem som var fienden. Även om man vid övningar oftast bara använde ”fienden” eller bara ”fi” så förstod till och med de trögaste och mest politiskt ointresserade bassarna att det var Sovjetunionen vi övade oss att kriga mot. Eller ”ryssen” som man också kunde få höra.

Valaffisch från det s.k kosackvalet 1928. Rädsla för rysk expansion/aggression västerut har gamla anor och har också besannats mer än en gång, även om just Sverige sluppit undan sen 1809

Det här var måhända inte helt politiskt korrekt. Men samtidigt var det ju en slags officiell hemlighet, i princip delad av alla utom en del människor längst ut på den politiska vänsterkanten, att Sverige stod på västmakternas sida och bara hävdade vår ”alliansfrihet” som en läpparnas bekännelse. Fast vi vågade aldrig utgå från att NATO skulle komma till vår räddning vid ett eventuellt ryskt anfall och satsade därför betydligt mer pengar relativt sett än idag på vårt försvar.  När jag gjorde min grundutbildning var det 2,5% av statsbudgeten. År 2015 var det 1,1 procent.

Att det sen ofta var mer kvantitet än kvalitet är en annan sak.

I föregående bloggpost beskrev jag hur vi övade alla typer av krigföring man kan bedriva som en trupp med vanliga handeldvapen, ett par kulsprutor och granatgevär. Jag skulle ändå säga att vi blev rätt väl utbildade för vår uppgift. När man låtsaskrigar är det heller inte någon omöjlighet att slå ut både stridsvagnar, fientliga flygplan och marktrupper som anfaller i skogen. Men hur hade det blivit i verkligheten?

I slutet av sommaren 1990, en dryg månad innan vi gjorde vår första repövning i förbandet, invaderade Saddam Hussein Kuwait. I januari 1991 kom motanfallet från de allierade styrkorna. Detta krig visade en del saker som jag tvivlar på att det svenska försvaret hade haft helt klart för sig innan. Bland annat att en fiende med modern utrustning som ger honom ett teknologiskt övertag kommer att genomföra en stor del av sina operationer på natten, i mörker.

Vi hade en (1) s.k nattkikare på hela plutonen. Normalt sett förbehållen plutonchefen. Inte var den särskilt bra heller. På natten var vi i stort sett hjälplösa. Vid ett anfall i en mörk skog tar det några minuter innan ögonen vant sig så att man ser mer än någon meter. Och även när ögonen vant sig hade det varit en hopplös uppgift att strida mot soldater som kunde se i mörkret.

De allierade soldater som deltog i den avslutande markoffensiven i Kuwait hade såvitt jag förstått det både mörkersikten på sina vapen och egna, avancerade mörkerkikare. Saddam Hussein hade visserligen en numerärt stor armé att ställa upp. Men flertalet av dem var inte bättre utrustade än vad vi var.

De blev slaktade. Både bildligt och bokstavligt. Det dog 292 soldater från västmakterna, varav hälften i olyckor och s.k friendly fire (ett helt absurt uttryck). På den irakiska sidan miste runt 35 000 livet.

Nu var den sovjetiska armén kanske inte riktigt så välutrustad som den amerikanska, förutom kärnvapnen. Men vad hade vi i de illa utrustade och föga rörliga lokalförsvarsförbanden kunnat göra mot en större anfallsinsats?

Svaret är antagligen: I princip ingenting. Tillfälligt fördröja framryckningen här och där kanske. Det hade inte spelat någon roll i slutändan. Många av oss hade kanske fått offra våra liv. Kanske hade ett ryskt plan fått syn på oss där vi kom cyklande, helt oskyddade, på någon grusväg. Planet skulle ha dykt rakt mot oss innan vi hunnit ladda de tyngre vapnen och skickat en skur av kulsprutekulor i kolonnen av grönklädda, unga män på gröna cyklar.

Kanske hade jag dött där vid vägkanten, med bröstet genomborrat av en 7,62 millimeters kulspets.

Den här insikten nådde mig som sagt inte riktigt under själva värnplikten. Vi människor överskattar gärna på våra egna förmågor på olika områden. Inte minst kan vi ha svårt att inse att även om vi är hyggligt duktiga på något så finns det nästan alltid många som är ännu mycket bättre. När vi övade så kunde vi ju faktiskt efter ett tag få till ganska effektiva anfall och utveckla en ganska bra eldkraft. Det var lätt att där och då tro att det skulle ha räckt mot en riktig fiende.

Men det hade det sannolikt inte gjort. Och den tanken, att de som verkligen hade koll på läget nog på allvar räknade med att vi skulle bli något annat än kanonmat om det blev krig på riktigt är fortfarande rätt magstark att ta till sig. Dom försöker döda mig, låter Joseph Heller sin hjälte Yossarian säga gång på gång i den klassiska krigsromanen Moment 22. Så var det naturligtvis inte med det svenska försvaret och dess cyklande soldater. Men Dom räknar kallt med att vi såras eller dör om det smäller är inte så roligt att tänka heller. Även om det är en del av den iskalla logik som inte går att undvika i krig så får det ändå finnas gränser. Och mitt bestående intryck i dag är att rent militärt fyllde min och mina kamraters värnplikt nästan ingen funktion alls. De tog 7,5 – 10 månader av våra liv till i stort sett ingen nytta.

Efter Gulfkriget började – om än av andra orsaker – det svenska försvaret på allvar att krympas ner. Regementen försvann och förband som våra blev efter några år avrustade och upplösta. Man hade insett att den militära nyttan med att utbilda och utrusta nästan alla män i varje årsklass inte stod i proportion till kostnaden. Världen såg också under några år ut att bli en allt tryggare plats.

Idag är läget som bekant ett annat och värnplikten på väg att återinföras. Men några cyklande soldater med traktor och ylleuniformer på vintern får vi nog inte se igen. Vi tillhör historien. Tack och lov för det.