jonesiskt

Direktlänk till inlägg 24 mars 2017

Killen som gjorde lumpen V - utbildningen

Av Henrik - 24 mars 2017 01:06

Jag låg på mitt liggunderlag och frös. Frös som jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Stockvedsbrasan värmde inte mycket mer än den del av kroppen man hade närmast elden.  För tillfället var det huvudet. Jag hade provat att ligga tvärtom också. Då blev man visserligen hyggligt varm om fötterna i kängorna, men frös desto mer i ansiktet. Det var klar och iskall februarinatt. Kvicksilvret hade än en gång, denna isande vinter, sjunkit ner mot eller rentav under minus tjugo.


Vi var ute på en två dagar lång övning. Den gick ut på att simulera intensiv stridsberedskap i vintermiljö. Man kan väl säga att befälen hade haft tur med vädret.


Vi hade satt upp en postering som krävde att ungefär en tredjedel av oss stod på vakt runt om den lilla lägerplatsen där de som för tillfället hade frivakt låg hopkrupna runt brasan. Alla skulle vara tvungna att ta åtminstone två vaktpass under natten a’ en timme och få vila max två timmar emellan. Sova var i princip omöjligt, det var för kallt.

Naturligtvis var det bättre att ligga vid brasan än att stå något hundratal meter ut i skogen tillsammans med en lika frusen annan soldat i gruppen. Eller snarare: Något mindre eländigt. Vi var dessutom slutkörda efter en lång och ansträngande dag ute i skogen och hade inte fått särskilt mycket att äta heller.


Jag låg med huvudet tryckt mot stocken som avgränsade brasan. Det värmde ändå rätt skönt just där. Plötsligt kände jag att det började bli extra varmt mitt uppe på huvudet. Sen blev det hett. Jag ryckte till, eller var det någon annan som ropade? Slet av mig mössan. Det rök och osade bränt. Jag hade legat så nära elden att det hade blivit ett brännhål. Det sved i skallen, men några riktiga brännskador hade jag åtminstone inte fått.


Allt det där var utbildning.


Den militära utbildningen hade inte många likheter med den utbildning jag fått under mina tolv år i skolan. Därmed inte sagt att den saknade en pedagogisk tanke eller var helt felaktigt utformad. Det handlade snarare om att de kunskaper och färdigheter vi skulle inhämta skilde sig väldigt mycket ifrån de kunskaper man fått lära sig under grundskolan och en treårig, teoretisk gymnasielinje.


Jag har redan skrivit lite om den militära drillen. Allt det där med att gå i takt, stå i enskild ställning, hälsa på rätt sätt, knäppa översta knappen på uniformsjackan och alltid ha mössan på utomhus men aldrig inomhus. Det satte vi igång med omedelbart vid inryckningen, men egentligen var det en ganska liten del av den totala utbildningen. Inte minst för min pluton som aldrig fick gå högvakten. Kan inte påstå att vi var avundsjuka när vi såg andra soldater gå och springa runt på kaserngården i de till synes fullständigt meningslösa och löjliga mönstren som skulle utföras vid vaktombyten och liknande.


Det mesta av vår utbildning handlade om att lära oss kriga. Det kan låta som ett självklart påstående för någon som utbildas till soldat, men så enkelt är det inte. En armé består av flera olika vapenslag, med olika huvuduppgifter. En del vapenslag, som trängen och ingenjörstrupperna, har inte till uppgift att strida. De ska sköta sjukvård, leveranser av mat och andra nödvändigheter, bygga broar m.m Även inom de vapenslag som ska strida finns mängder av funktioner som sysslar med olika former av stöd och underhåll. Allt från att köra lastbilar till att laga mat. Alla dessa soldater får grundläggande utbildning för att kunna försvara sig själva, sina kamrater och sin förläggning om de skulle råka ut för ett anfall. Men den mesta tiden ägnar de åt att lära sig och öva på sin huvuduppgift, vare sig det är att reparera trasiga fordon eller skriva rapporter på en stab någonstans.

På varje stridande soldat går det åtminstone två, tre som sysslar med dessa andra saker.


Jag och de andra på plutonen var däremot riktiga infanterisoldater. På många sätt kan man säga att det är runt såna hela armén är uppbyggd. Det var vi som skulle strida i direkt kontakt med fienden. Skjuta honom med våra gevär eller kulsprutor. Kasta handgranater in i värnet där han tagit skydd. Spränga honom med minor eller dynamit när han kom åkande i sin jeep på en skogsväg. Alla andra skulle på olika vis understödja och möjliggöra det, vare sig det handlade om att skjuta granater över huvudet på oss och in i fiendetruppen eller köra bort oss i ambulanser när vi blivit sårade.


Att vara infanterist kan inte jämföras i hårdhet med att vara en riktig elitsoldat: En Navy Seal, Spetsnaz eller rentav en svensk kustjägare. Men det var ändå en tuff och hård utbildning för en uppgift som på engelska Wikipedia beskrivs så här:


…the infantry are the tip of the spear of a modern army, and continually undergo training that is typically more physically demanding and psychologically stressful than that of any other branch of the combat arms

 

 

Svenska skyttesoldater övar (Källa: Försvarsmakten)

 

Blir det krig löper naturligtvis infanterisoldaten en statistiskt betydligt högre risk än de flesta andra att bli skadad eller rentav dödad. En del av krigets iskalla taktik och logik har ofta varit att sätta in infanteriet i situationer där man vet att många kommer att dö och skadas. Kanonmat som det ibland uttrycks.


Om försvaret 1987 var en manlighetens värld i största allmänhet så var det förstås i än högre grad så hos oss. Det återspeglade sig som jag skrivit i attityden hos våra befäl och även mellan de värnpliktiga. Vi vars utbildning och uppgift verkligen gick direkt ut på att döda andra människor. Även om så krävdes på nära håll.


Vad var det då vi gjorde? Till att börja med lärde vi oss att skjuta med våra gevär, AK4:orna. Första gången på skjutbanan, ett par dar efter inryckning, hoppade vi alla högt när ett befäl la sig ner och sköt av en salva. Helvete vad det lät! Men vi vande oss snabbt. Vi sköt inte bara på skjutbana, utan även ute i terrängen i s.k stridsskjutningar. Självklart var det lite si och så med respekten för vapnet på vanliga övningar när vi hade lös ammunition. Men när man går på linje genom en tät skog med skarpladdade vapen, då kan jag lova att man är noga med att varken komma för långt fram eller bakom resten av soldaterna.


Vi sköt också med våra kulsprutor och granatgevären. Vi kastade skarpa handgranater. Vi sköt s.k lysgranater. Vi övade oss i att lägga ut och aptera minor, däribland den klassiska truppmina 12 med den surrealistiska texten på. Den utlöstes med en s.k försåtminering och kastade då ut ett stort antal stålkulor. Numer kräver internationella konventioner att det måste vara en soldat som utlöser laddningen manuellt. En slags krigets fair play?


 

bildbevis: Det står faktiskt "Denna sida mot fienden"


Förvånansvärt fort vande man sig vid denna mycket konkreta aspekt av utbildningen: Hur man på olika sätt kunde döda eller åtminstone allvarligt skada fiendesoldater. Det förblev på något vis ändå abstrakt. Jag kan tänka mig att det är annorlunda i en armé i ett land som relativt nyligen varit i krig och där befälen som utbildar själva varit i riktig strid.


Det ligger naturligtvis något absurt i att utbilda människor i att döda. Men det är en del av krigets logik. Vill vi kunna försvara oss mot ett angrepp så är det enda rimliga att utbilda de som ska sköta försvaret så till att kunna göra det så effektivt som möjligt. Och effektiviteten ligger i att slå ut fiendens trupper. Som en sergeant säger i en klassisk krigsroman: Vårt mål är att överleva och slå ut fienden. Låt dom andra jävlarna dö för sitt land!

Den moraliska frågan om vilken skuld de soldater man eventuellt sårar eller dödar i den processen har, de kanske är tvångsrekryterade och tycker lika illa om alltihop som man själv, var inget jag kan minnas någonsin diskuterades eller ens togs upp av våra officerare.


Sen ingick ju en massa andra praktiska saker också. Hur man förflyttar sig på olika vis i terrängen så effektivt som möjligt och ändå håller ihop gruppen och plutonen. Hur man bygger olika typer av försvarsanläggningar som skyttevärn. Hur man maskerar sig själv och utrustningen hela vägen upp till traktorn. Hur man orienterar efter karta. Sjukvård. Jag var som jag tidigare berättat gruppens sjukvårdsman. Det innebar att jag fick tre veckors extra utbildning i olika aspekter av akutsjukvård: Lägga första förband, spjäla brutna ben, rensa blockerade luftvägar. Det var väl egentligen den enda del av utbildningen jag upplevde som meningsfull och intressant för egen del. Dessutom var sjukvårdsofficerarna betydligt mer avslappnade och normala än våra infanteribefäl.


Allt övades under så realistiska förhållanden som möjligt. Förutom riktigt krig då. En av huvudpoängerna med det var att vi skulle kunna utföra våra uppgifter även när vi var dödströtta, hungriga och frusna. Det är förstås fullt rimligt: I en krigssituation kommer inte en fiende ta någon hänsyn till såna saker. Det kommer inte att gälla några arbetstidsregler.


Allt det där insåg även mitt tjugoåriga jag. Det betydde inte att jag gillade det. Jag fick inga kickar av att stå ut med strapatserna, kände inte att det gjorde mig mer manlig eller modig. Dessutom hade jag svårt att se nyttan med mitt bidrag. Jag var en vanlig soldat, en ganska medioker sådan, som sällan anförtroddes några svårare uppdrag eller överhuvudtaget fick uppgifter som krävde något annat än att bara orka springa, åla, krypa och klättra utan att snubbla och falla allt för ofta och utan att komma på efterkälken.


Det här var en kanske nödvändig, men inte desto mindre själsdödande aspekt av alltför många övningar. Jag insåg att vi vanliga soldater ofta var mer övningsmaterial än någon som själv fick ut särskilt mycket av exempelvis ett simulerat eldöverfall. Det var befälen på olika nivåer, allt från våra egna, värnpliktiga gruppchefer till den löjtnant, kapten eller rentav major som ledde låtsasstriden som var de som verkligen övade: Att ge order, bedöma läget och eventuellt komma med nya order. Att anpassa sina egna order till de order som kom uppifrån. Att koordinera åtta, trettiofyra, tvåhundra eller åttahundra soldater till anfall eller försvar.


Vi soldater sprang mest åt det håll vi fick order att springa och sköt mot den pappfigur eller låtsasstridsvagn som vi fick order att skjuta mot. Eller så väntade vi bara, en aspekt av soldatlivet som inte alltid kommer fram i krigsfilmer men är välkänd av alla som upplevt det. Vänta på transport, vänta på utspisning, vänta på order om framryckning, vänta på anfall. Det gick lättare att stå ut med när den iskalla vintern 1987 äntligen släppte greppet i början av april. Men det var tråkigt och fick tiden att gå ännu långsammare. Våra hjärnor efterfrågades helt enkelt inte av militären.


Ändå skulle jag efter utbildningen känna att det fanns erfarenheter i utbildningen som varit nyttiga och utvecklande för mig. Inte själva det militära hantverket, det förblev likgiltigt för mig. Men insikten att man orkar mycket mer och mycket längre än man tror. Att det går att springa några hundra meter till fast man är så jävla trött, har så ont i hela kroppen och skavsår på både fötter och höfter (efter stridsselen). Att det går att hålla igång en hel dag fast man totalt fått mindre än tio timmars sömn de föregående tre nätterna. Och så inte minst: Att samarbeta och samverka med andra personer som man inte har världens bästa personkemi med. Även under extremt stressande och tröttande förhållanden. Att resa tältet tillsammans och snabbgräva ett skyttevärn klockan tolv på kvällen fast alla är helt slut och egentligen bara vill slänga sig ner på marken och sluta ögonen. Att skjuta på de svagaste soldaternas cyklar i uppförsbackarna för att klara soldatmarschen på tid. Att bära en del av deras utrustning.


Vi kunde bli irriterade och förbannade, folk kunde t.o.m hota varandra med stryk. Men vi fortsatte. Och tog ett kollektivt ansvar för att lösa uppgiften.


Det jag lärde mig av dessa erfarenheter har jag definitivt burit med mig genom livet.


Hur slutade den kyliga övningen med stockvedsbrasan då? Tja, det blev morgon till sist i varje fall. Vi blev dock kvar i skogen hela dagen. Någon gång framåt kvällen fick vi äntligen sätta oss på cyklarna tillbaka mot regementet. Efter en kilometer eller två märkte jag att jag nickade till hela tiden, även om jag vaknade efter en sekund eller två. Trots att jag satt och trampade på en cykel, fullhängd med tung utrustning och i tjugogradig kyla. Cykeln vinglade, men jag körde inte omkull. När vi kommit hem, packat upp utrustningen och gjort höger, vänster om marsch så duschade jag, tog på mig mina egna, civila kläder och gick ner till soldathemmet. Där köpte jag chips, godis och läsk och satt sen och bara njöt av att vara inomhus i värmen. Och den kvällen var det t.o.m skönt att krypa ner i den skrangliga våningssängen på logementet. Under det rutiga påslakanet.  

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards