jonesiskt

Direktlänk till inlägg 16 mars 2017

Killen som gjorde lumpen IV - människorna som befolkade den

Av Henrik - 16 mars 2017 22:43

Mina tidigare poster har i huvudsak handlat om mig själv som värnpliktig soldat. Känslorna. Tankarna. Upplevelserna som inte liknade något annat jag varit med om.


Det är förstås långt från hela sanningen om min lumpartid. Jag genomlevde ju de här månaderna tillsammans med en rad andra personer. Människor som skulle ta sig igenom den precis som jag själv. De allra flesta hade lika lite som jag valt att vara där. De längtade också hem. Till sina vanliga liv med jobb, flickvänner, fotboll, meka med bilar, musik, framtida studier.


Ödet, eller snarare Värnpliktsverket hade fört oss samman. Drygt trettio unga killar som förutom just detta att vi var unga killar hade lite eller ibland inget gemensamt. Trots detta var vi tvungna att leva tillsammans och lära oss samarbeta, ibland under både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden.


Låt oss börja med min grupp. Den som själv gjort lumpen vet att gruppen är alltings utgångspunkt. Jag har tidigare gjort en del narr av militär pedagogik, men faktum är att inom områden som ledarskap och gruppdynamik har försvaret länge legat långt framme.


Någonstans mellan åtta och tio personer brukar nämnas som övre gräns och i min grupp var vi just åtta. Trettio år efter inryckningen och mer än ett kvarts sekel sen jag senast träffade någon av dem skulle jag kunna räkna upp namnen även om jag väcktes mitt i natten: Lindwall, Hellman, Nilsson, Pettersson, Ljung, Jardstål, Johannessen. Och så jag då.


Varför efternamnen? I det militära tilltalas man med sitt efternamn i alla sammanhang av befälen. Soldaterna tar efter det sinsemellan. Flera av de andra killarna i plutonen lärde jag mig faktiskt aldrig förnamnen på.

Även om just jag själv var van att tilltalas med mitt konstiga efternamn i olika varianter så upplevde jag att det bidrog till en distans mellan oss lika mycket som reglerna om att tilltala befäl med deras grad. (Fänrik! Menige Jonés anhåller om att få gå på toaletten.)


Apropå namn och militärens fäbless för förkortningar så hade kompanichefen en namnbricka (både officerare och soldater måste alltid bära en sån) med den lakoniska texten: C8 Nilsson. C8 stod för chefen för åttonde kompaniet.


Gruppens betydelse är extra stor i en sån typ av tjänstgöring som jag gjorde. Vissa uppgifter i försvaret är mer individuella: Köra bilar, meka med flygplan eller sitta på en stab nånstans och skriva. För en infanterisoldat är däremot gruppen allt. Ensam har man litet eller inget stridsvärde. En stor del av militär taktik och strategi handlar om hur enheter på olika nivåer – plutoner, kompanier, bataljoner o.s.v – ska samverka för att lösa en gemensam stridsuppgift. Ytterst hänger allt på att de enskilda soldaterna och deras befäl vet hur de tillsammans ska lösa sin lilla del av helheten. Även gruppens egen chans att överleva i en stridssituation ökar om man klarar detta.


Av de här skälen så utgick nästan alla övningar från samverkan inom gruppen. Det förekom inga käcka ”Nu ska vi blanda om er lite så att ni får lära känna era andra kamrater lite bättre!”


I gruppen uppstod efter ett tag både gemenskap och lojalitet. Trots att vi långt ifrån var bästa vänner allihop eller ens gillade alla de andra. Med de andra soldaterna i plutonen var det inte alls samma sak. Efter ett tag hade man ändå ett ganska bra grepp om de allra flesta: Vilka var vänliga och trevliga, vilka kunde vara spydiga och komma med taskiga kommentarer. Vilka var roliga pratmakare, vilka var tystlåtna?


Tar vi ett kliv upp i den militära hierarkin, till kompaniet, så var de cirka 150 soldaterna på de andra plutonerna mestadels bara ansikten och namnbrickor. Kanske bytte man några ord i en matkö eller om man råkat hamna intill varandra vid vägkanten vid en rast. Mer var det inte.


Soldaterna vid andra kompanier var i stort sett helt anonyma. Våra vägar korsades sällan eller aldrig, om det inte var någon man råkade känna i det civila.


Den gemenskap vi levde i på plutonen och i gruppen präglades framför allt av detta: Det var en enkönad, manlig miljö där maskulinitetsnormer rådde och där mjukare värden och beteenden hade liten eller ingen plats. Det var fullständigt otänkbart att någon efter en ansträngande övning skulle lägga armarna om nån kompis axlar och säga ”Hur var det idag, var det jobbigt?” Om någon ändå beklagade sig över hur jobbigt allt var fick den vara glad om det kom ett instämmande ”Ja fy fan”. Men det kunde lika gärna komma en hånfull kommentar.


Och hur vi kände djupt inom oss, det höll vi för oss själva. En dryg månad efter inryckning fick vi ett tydligt bevis på det.


Det var en onsdag. Vi var lediga på kvällen, men istället för att åka hem som flertalet av oss brukade så hade vi varit på Lorry, ett ställe av en typ som fanns i varje garnisonsstad. Stället dit lumparkillarna gick på onsdagar. Någonstans runt midnatt kom vi tillbaka till logementet. En del var ganska berusade. Om bara runt sex timmar skulle det vara väckning.


Plötsligt tog en kille till orda. Det var en lång och långhårig hårdrockare, en av de meniga soldaterna. Han var den typen som inte sa jättemycket, men helt uppenbart hade respekt med sig och ansågs som cool. Han brukade le eller småskratta rätt ofta. Det gjorde han nu också när han yttrade denna enda replik:


”Nä grabbar. Nu skiter jag i det här”

 

Med de orden öppnade han sitt skåp, packade ner sina privata saker i väskan. Sen gick han sin väg.


Vi såg honom en enda gång till: En dag ett par månader senare var han tillbaka för att lämna in sin utrustning. Klädd i civila kläder. Någon hade hört att en officer hade försökt övertala honom att åtminstone bära den s.k grötrocken när han avrustade. Han hade tvärvägrat. Hur det gick för honom, om han fick frisedel av psykiska orsaker eller blev straffad för vapenvägran fick vi aldrig veta.


Han hade aldrig sagt något till någon om de känslor han uppenbarligen måste ha kämpat med precis som jag själv. Hur många fler hade mer eller mindre haft samma tankar?


Nu fanns det andra och något mindre drastiska sätt att komma undan åtminstone de jobbigaste inslagen i tjänstgöringen. Att vara sjuk hemma var svårt: Man måste ha ett läkarintyg på att man var för sjuk för att inte inställa sig på regementet. En kille i gruppen struntade i detta en gång när han mådde dåligt efter en helg och stannade hemma en dag till. Resultat: Kompaniförbud hela nästkommande helg. Däremot var det relativt sett enklare att gå till sjuksköterskan eller läkaren och få s.k inre tjänst för en verklig eller påstådd krämpa. Det betydde att man kunde stanna på logementet när de andra var ute i skogen och inte behöva göra så mycket mer än att städa och kanske rengöra någon utrustning en timme eller två.


Det är naturligtvis inte konstigt att vissa tog chansen till det. Snart märktes ett mönster där ett par, tre stycken i stort sett alltid blev sjuka så snart vi skulle ut på fältövning.


Militär verksamhet är lagarbete. En militär enhet har en viss uppgift att lösa och den ska den lösa, oavsett om ett antal soldater sårats eller dött. Det gäller på alla nivåer. Plutonen och dess grupper har som jag skrev i förra inlägget en viss mängd vapen och utrustning som den måste föra med sig. Den har sin andel av vaktpass som måste göras.

Blir det färre personer i plutonen så blir det större bördor för övriga. Både bildligt och bokstavligt.


Om man till det lägger kontrasten mellan att vara ute i skogen och frysa och vara trött mot att sitta inne i sköna stugvärmen på logementet med lite städning och vård av utrustning som enda plikt under dagen… Jag tror ni som läser kan föreställa er vilka känslor det väckte mot smitarna, så snart mönstret stod klart. Vilket det gjorde efter bara tre-fyra fältövningar.


Reaktionerna varierade. Men det här var som sagt en mansvärld där finkänslighet inte var en dygd. Huvudskakningar. Sarkastiska flin. Elaka kommentarer. Och så då den yttersta förolämpningen: Sandberg, din jävla fi… (givetvis uttalades hela ordet)


Samma killar som halvt skrytsamt, halvt längtansfullt kunde tala om hur härligt det skulle bli att få komma hem till flickvännen på helgen och ha sex använde detta ord för att uttrycka det djupaste förakt.


Skulle befälen ha ingripit om de hört ordvalet? Jag tvivlar. Det här var en tid då det fortfarande var riskfritt, åtminstone i en sån här miljö, att komma med slippriga, sexuella skämt eller allmänt nedsättande kommentarer om kvinnor. Vi kunde definitivt få höra av kapten att vi uppförde oss som kärringar om vi inte ansträngde oss tillräckligt mycket på någon övning.


Det var som sagt en mansvärld. Med förakt för svaghet och hyllande av tuffhet och hårdhet som naturliga ingredienser.


Smitarna med Sandberg i spetsen var ändå en liten minoritet. Den stora majoriteten kämpade på och rätt många missade inte ett enda av de drygt 50 dygn som vi låg ute i fält.  Så även de mindre trevliga killarna. Varför? Grupptryck antar jag om jag går till mig själv. Men också lojalitet. Insikten att ens kamrater fick det ännu värre om man själv lyckades bli sjukskriven. Och så samma moral som får de flesta människor att gå till jobbet även de dagar det tar emot. Självbilden tål helt enkelt inte att man smiter undan. Hur frestande det än är.


Tillbaks till kulturen som präglade oss. Den hade naturligtvis inte kommit med själva lumpen. Snarare förstärkte miljön de mönster som vi redan hade med oss. En kille skulle vara tuff. Inte gnälla. Klara utmaningar. Tåla att bli utsatt för skämt, även handgripliga, utan att klaga. Misslyckades man med något kom spydiga eller nedlåtande kommentarer ofta som ett brev på posten. Själv fick jag min beskärda del. Jag har aldrig varit särskilt praktiskt lagd och hade därför särskilt i början svårt att få grepp om hur man skulle sätta ihop geväret eller montera upp kaminen i tältet. Det fick jag höra och det bidrog ju inte direkt till att jag trivdes bättre med militärlivet.


Gruppbefälen var trevligare än de andra meniga soldaterna. De hade ju också ett ansvar att leda oss och föregå med gott exempel. Ibland märkte man dock att de fick lägga band på sig, som när plutonens mest valhänte soldat misslyckades för trettionde gången med att sätta ihop sitt gevär på den föreskrivna tiden. Och när det var som mest jobbigt: När vi var som mest trötta, hungriga och frusna, ja då kunde även de fara ut i ilskna utfall.


I manlighetskulturen ingick förstås också mycket sexsnack. Jag minns att det en gång hyrdes en ovanligt explicit, äcklig porrfilm som ett större gäng bänkade sig runt på ett av de andra logementen. Jag var inte inne där många sekunder innan jag kände att det här vill jag inte se på, men jag minns hur uppenbart det var att vissa skulle sitta där och göra högljudda kommentarer för att visa hur tuffa och okänsliga de var. Knappast någon kan ha fått ut något sexuellt av det.


Det fanns en tydlig social skiktning mellan värnpliktiga befäl och soldater. De flesta befälen hade gått en teoretisk gymnasieutbildning. Det är knappast en slump att våra bägge kompanibefäl, en utbildning som leder till att man blir värnpliktig officer, senare läste till civilingenjör och läkare (Nyfiken som jag är har jag förstås kollat upp det :-) ) Soldaterna däremot hade nästan alla typiska jobbaryrken. Den killen jag kom bäst överens med arbetade som styckare. Jag var på det viset en främmande fågel bland dem och kunde få pikar på det temat också. Den jag kände att jag kanske hade mest gemensamt med var ett av kompanibefälen, . Men i hans roll ingick att hålla en viss distans till oss, även om det märktes att han i grunden var en snäll och hygglig person. Så någon riktig vänskap fanns inte möjlighet att utveckla. Jag kände också en klar samhörighet med ett av de tre gruppbefälen. Det stod tidigt klart att vi hade samma syn på det militära. Vi kunde förbryllas och småskratta åt det allvar vissa kunde gå in med i vissa övningar. Som att ligga och sikta när man sköt med lösa skott. Vi hade också en förmåga att reflektera kring saker i utbildningen på en nivå som jag inte kände att det gick att hålla sig på med de andra.


Vid ett tillfälle visade det sig också att vi hade samma syn på var självrespektens gräns går.


Våra befäl, de stamanställda, kunde ibland bryta av de vanliga, formella hälsningarna vid avlämningarna med något lite skämtsamt. Typ: Ugh ugh, tramp- och traskindianer, varpå vi skulle svara Ugh ugh store hövding.

En eftermiddag var det kapten Larsson själv som tog hand om uppställningen. Han kom in i sin vanliga, stela stil med nollställt ansikte, ställde sig öga mot öga med truppen och skrek sen:


-          God eftermiddag stridskukar!

 

Som svar fick han bara ett tveksamt mummel. Han sa något om att det där dög inte och upprepade sin hälsning igen. Lite högre denna gång, några soldater svarade nu God eftermiddag kapten. Det var dock långt ifrån den vanliga kraft vi vant oss vid att svara honom med. Jag knep ihop munnen.


Nu såg man att kaptenen blev arg på riktigt. Han spände ögonen i oss och förklarade att vi var skyldiga att hälsa vid avlämningar och att han tänkte fortsätta tills vi gjorde det ordentligt. Hotet var tydligt.


I det här läget kände jag att nej, här gick min gräns. Ingen som kallade mig för en stridskuk skulle få ett svar tillbaka. Särskilt inte när det så uppenbart var en maktdemonstration. Så jag stod lika tyst när han för tredje gången klämde i med sitt God eftermiddag stridskukar! Denna gång fick han en ordentlig hälsning i retur. Den var inte riktigt i klass med vad vi brukade åstadkomma, men fick ändå godkänt.


När jag senare på kvällen talade Magnus som han hette och berättade vad jag känt och gjort så sa han att han också förblivit tyst och tänkt att han hellre skulle stå där resten av eftermiddagen och kvällen än låta sig förnedras genom att svara.


Befälen uppträdde väl annars bortsett från den här typen av snack i stort sett korrekt. Kollektiv bestraffning förekom däremot vid minst ett tillfälle, trots att det då förbjudits sen några år tillbaka. 


Kapten Larsson fick jag aldrig någon riktig kläm på som människa. Det lågmälda, lugna och lyssnande jag han visade vid utvärdering av gjorda övningar eller när man hade militärens motsvarighet till utvecklingssamtal med honom stod i för stor kontrast till mannen som skrek åt oss på avlämningar eller ute i skogen. Jag minns att någon av oss vid en utvärdering framförde att han gav mycket mer negativ feedback än positiv. Han höll med om att det nog kunde vara så, men någon ändring blev det väl inte.


Kapten gifte sig under vår grundutbildning. Någon hade en tidning där bröllopskortet var infört. Bara detta att se honom civilklädd kändes väldigt konstigt. Sista kvällen i det militära åkte vi tillsammans hela plutonen och spelade minigolf. Det var första gången jag såg honom i civila kläder på riktigt. En helt annan person. Jag tror att vissa militärer har lite av en dubbelidentitet där en hel del attityder och beteenden sitter i uniformen och försvinner med den varje gång den tas av.


När jag tittar på gruppfotot av oss minns jag mer. Bondsonen som körde vår traktor och var lika rädd om den som om det varit hans egen. Killen som hade sån fotsvett att vi skrek i tältet när han tog av sig kängorna på kvällen. Han som alltid spelade pajas och tog det mesta med en klackspark, men som en gång räddade tummen på en ung kille som fick den avsliten i en mopedolycka just när vi kom förbi. Han var den där typen som man hade en känsla av skulle bli en av de bästa soldaterna om det blev krig på riktigt. Gruppbefälet som hade en karisma man även kände som heterosexuell kille och som fick tjejer att flockas runt honom. Min egen gruppchef som vi kallade Bulldozer på grund av hans okuvliga, positiva energi som han gick in i varje uppgift med. . Killen som rökte och vars enda träning bestod av lite korpfotboll. Men som sprang 10 kilometer på 36 minuter, flera minuter bättre än någon annan. Killen som alltid åkte på att tömma dasstunnorna när vi var ute i skogen, därför att han märktes genom sin längd, långa hår och höga röst. (Själv lyckades jag genom en blandning av tur och uppmärksamhet att undvika det uppdraget hela lumpartiden igenom).


Och så alla de andra De som snackade jämt. De som nästan aldrig sa något. De som gnällde högljutt, det fanns några få. De som bar den tunga utrustningen mer än de andra utan att klaga. De som bara var.

 

Dessa killar och yngre män levde jag med i nästan åtta månader. Med tiden slipades en del kanter av och mot slutet kändes det som att stämningen mellan oss blev bättre. Kanske hängde det lite samman med att det är lättare att uthärda livet i skogen när det är sommar och sol än när det är tjugo grader kallt och flera decimeter snö man får pulsa runt i dagarna i ända. Kanske också att det snart var slut.


Tre år efter muck samlades vi igen, till en första repövning. Nästan alla var på plats. När vi drog på oss uniformerna ute i skogen, vid mobförrådet var det som att åren som gått bara försvann. Vi gled in i våra roller och inbördes mönster igen under den dryga vecka övningen varade. Drygt trettio unga män, födda runt mitten av sextiotalet. Värnpliktiga i ett annat Sverige. 

 
 
Göran

Göran

20 mars 2017 12:10

Det märkliga är väl att med åren så bleknar de värsta minnena och man kommer bara ihåg de dråpliga händelser man upplevde. Fort lärde man sig ju att en yrkesmilitär aldrig har fel och aldrig är svarslös. Då de fick frågor de inte kunde svara på pekade de bara med hela armen och sa "Lös uppgiften!" Om man då ställde en ny fråga så röt de samma ord medan de spände ögonen i en så att man fattade att man skulle knipa käft!

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

 
Ingen bild

Henrik

20 mars 2017 19:16

Ja, så är det ju mycket Göran. Jag skiljer mig egentligen inte åt på den punkten, utan har dragit mina lustiga lumparhistorier väl så många gånger som nån annan. Samtidigt har den här andra bilden levt kvar i mig. Den här serien i bloggen är ett försök att så ärligt som möjligt skildra hur det verkligen var. Eller snarare: Hur jag minns att det var. Det är förstås inte riktigt samma sak.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards