Efter min andra vecka i lumpen mådde jag fortfarande inte bra. Det var svårt att överhuvudtaget hitta något positivt i den livssituation jag befann mig i. Tankarna på att ta kontakt med militärläkaren och be att få bli hemskickad var fortfarande starka. Men jag sköt dem framför mig.

Den tredje veckan. Det började uppstå någon slags tillvänjning. Inte så att jag vantrivdes mindre. Det gick bara lite lättare att stå ut med och acceptera vantrivseln.

Jag började också kunna suga ut lite positiv energi ur mer ljusa stunder. Vi var inte längre tvungna att vara kvar på regementet över natten. Vissa kvällar var det ”kvällstjänst”, men några dar i veckan slutade vi precis som på ett vanligt jobb vid halvfemtiden. Då bytte jag om till civila kläder och tog tåget hem till pappa i Norrköping. Kontrasten var väldigt skön. Att få känna sig som en vanlig människa för en stund. Det var värt varenda minut, fast man var tvungen att gå upp kvart över fem för att hinna tillbaka i tid till regementet.

Men så kom den första fältveckan.

Vi hade hunnit med en hel del besök ute i skogarna och på fälten runt regementet under de inledande tre veckorna. Provat på att sätta upp tält. Sprungit med gevären. Ålat och hasat på den frusna marken. Övat oss i att ”ta skydd” (Man skulle slänga sig raklång med ansiktet rätt ner i den iskalla snön, vi höll på tills befälen var nöjda med allas sätt att göra det på). Nu skulle vi vara ute en hel vecka i sträck. Under så kallade fältmässiga förhållanden och stridsberedskap. Givetvis väntades ingen riktig fiende gå till anfall mot oss. Men vi skulle låtsas att det kunde göra det.

Den iskalla kylan – mer än tjugo grader kallt som dagstemperatur – som rått de första veckorna hade tillfälligt gett med sig och när vi kom ut i skogen var det bara ett par minusgrader.

Det var ungefär allt positivt som fanns att säga.

Hur ska man beskriva en typisk dag i fält i infanteriet? Någon gång runt klockan sex senast var det väckning. Trött och frusen vacklade man ut ur tältet med geväret i ena handen och ”snuskburken” i den andra. Förmodligen låg man förlagd några hundra meter från kompaniets tross där kompaniköket fanns. Tysta och sura gick man på led genom en mörk skog där man till en början knappt såg handen framför sig. Det rådde ljud- och ljusdisciplin, så att försöka sig på att tända en ficklampa kunde resultera i att en officer som råkade se fick ett vansinnesutbrott. Eller så kunde någon mer fosterlandssinnad soldat i plutonen börja väsa åt en.

Väl framme fick man vad som nu serverades till frukost denna dag av kockarna. Jag minns knappt vad det brukade vara. Mackor, gröt. Jag hoppades alltid på varm fruktsoppa. Man fick sen välja mellan att försöka hitta en sten eller stubbe att sitta på och halvt frysa arslet av sig. Eller äta stående. Frös gjorde man då med.

Vad hände sen? Tillbaka till tältet och ta på sig all utrustning.

Den jävla utrustningen.

Att vara soldat i en armé är att bära och släpa. Att vara stridande soldat i botten av pyramiden är att bära och släpa mest. På fötterna hade vi kängor. Rejäla, men tunga. Inte bekväma att springa i precis. Sen var det kläderna. Uniformen vägde bara den en del. På vintern hade man också en snödräkt ovanpå, som kamouflage och extra skydd mot kylan. Sen var det stridsselen. Den innehöll flera fickor där man skulle förvara magasin till geväret och diverse mindre utrustningsgrejer. På selen satt också en vattenflaska som alltid skulle vara fylld. Bak på ryggen hade den en hake där en hopfällbar spade skulle sitta. Totalt vägde den flera kilo och hade en benägenhet att skava ordentligt på både höfterna och axlarna. Jag vet inte hur många gånger jag rättade till den i ett fåfängt försök att minska smärta och irritation.

Jag hatade den. Att äntligen få kränga av den på kvällen var en oändlig lättnad.

Stridsselen. Den ser kanske beskedlig ut, men jag lovar: Fullt packad var den ett mindre tortyrredskap. Numer ersatt av modernare och gissningsvis betydligt bättre stridsvästar.

Sen var det ju hjälmen på huvudet.  Tung och klumpig och hur effektivt skydd den egentligen gav vet jag inte. Den skulle bäras både av säkerhetsskäl och som ett led i själva övningarna. Den skavde den med, halkade gärna på sned när man sprang och gjorde en trött och spänd i nacken.

Och så var det förstås geväret. Som soldater med direkt strid som huvuduppgift hade vi AK4, ett stort och ganska klumpigt gevär som väger drygt 5 kilo. Geväret skulle man alltid ha med sig och man fick egentligen bara lägga det ifrån sig när man hade rast. Då aldrig utom syn- och grepphåll. Att bryta mot det kunde ge allvarliga konsekvenser om ett befäl fick syn på en. Vi brukade skämta om att skriva en så kallad AFSE – en anmälan om borttappad utrustning – på den. Men i verkligheten hade ingen velat vara i den situationen. Det hade kunnat leda till ersättningskrav på tusentals kronor och i värsta fall civil rättegång. Beroende på vad man sysslade med så kunde geväret antingen bäras i en rem på ryggen, eller så skulle man bära det i händerna. Vilket som så var det alltid i vägen och tyngde.

AK4. Den går att montera isär i förvånansvärt många delar. Som sen ska kunna sättas ihop också på tid. Det krävdes en hel del övning för att klara det. Det låter utav helvete när man skjuter med det. Att det faktiskt är ett i högsta grad dödligt vapen tänkte man snart inte på.   

Inte sällan skulle man också bära stridspackning. En ryggsäck som såg ut att höra hemma på ett museum och satt därefter på ryggen och som reglementsenligt packad vägde runt fyra kilo till.

Och det var bara den personliga utrustningen.

En trupp som förflyttar sig för en stridsuppgift har andra saker att kånka på också. Utrustning som måste fördelas mellan soldaterna. Jag var gruppens sjukvårdsman och bar därför alltid en särskild sjukvårdsväska som adderade ett par kilo till. Sen fanns det bårar som visserligen var lätta, men obekväma att bära även när de var isärmonterade. Tyngst och jobbigast var dock kulsprutan. Oftast hade vi en i vår grupp på åtta man som vi turades om att bära. Den vägde drygt tio kilo. Att gå med den och samtidigt ha sitt eget vapen på ryggen var ingen sinekur direkt, allra minst i djup snö och tät skog. Dessutom fanns det ammunitionslådor på några kilo till som inte gick att bära på annat vis än en i varje hand.

Slutligen pansarskotten.

Dessa pansarskott är en perfekt illustration av den militära pedagogiken, i varje fall den som rådde 1987. I original är de egentligen inte mycket mer än ett plaströr med en avfyrningsmekanism som man stoppar en granat i, slänger upp på axeln och sen bränner av ett skott mot en stridsvagn eller något annat tyngre bestyckat fientligt fordon. Originalen fick vi dock aldrig se. De användes inte i fredstid, det sas att ett av hundra i snitt exploderade när de avfyrades. Med inte särskilt trevliga konsekvenser för skytten. Istället hade vi en övningsvariant som användes vid stridsskjutningsövningar och laddades med en liten kpist-kula. Men de flesta övningar sköt vi med lös ammunition. Dock inte med pansarskottet. Det var bara en attrapp, ett grönt plaströr på någon dryg meter som vi hade några stycken av på plutonen och skulle turas om att bära.

Bara för att vänja oss vid att bära på dem.

Allt det där hade vi fått på oss när klockan var ungefär sju. Precis som på kasernen var det morgonuppställning. Dock efter vad jag minns det mindre skrikigt eftersom vi inte skulle röja oss för fienden.

Sen bar det iväg. Till fots eller på den härliga, oväxlade armécykeln som vägde ett ton. Man visste att framför en låg åtminstone fjorton timmar av bärande, springande, skjutande, kravlande. Att svettas och frysa om vartannat. Alla moment var förstås inte lika jobbiga och ibland fick man faktiskt sitta ner en stund medan kaptenen eller någon annan föreläste om någon stridsteknik eller hur utrustningen skulle hanteras. Sen var det dags att smyga i skogen mot något påhittat mål eller rusa skrikande över ett snöigt fält, skjutandes med löspluggen för att slå ut en osynlig fiende som förskansat sig på en liten kulle hundra meter bort. Det var inte svårt att föreställa sig hur det skulle ha gått för oss om det hade varit verklighet.

Och tiden gick långsamt. Så ooootrooooligt låååångsamt.

Någonstans vid niotiden på kvällen brukade det ändå vara slut för dan. Kanske. Det var ju övning, så vi måste vara beredda på att vi kunde bli anfallna på natten. Ibland var det full stridsberedskap, då skulle vi ligga fullt påklädda med kängorna på och geväret bredvid. Men man fick i alla fall krypa in i tältet. Där var kallt och rått till en början, men när vår kaminspecialist Hellman fått fyr blev det snart varmt. Om vi inte fått hett vatten så gick det att värma ovanpå kaminen i snuskburken och så kunde man dricka lite te eller fruktsoppa ur sin kåsa. De flesta av oss hade massor av godis med oss, den enda tröst som egentligen fanns där ute i skogen. Det här var ju också före mobilernas tid, så det gick varken att förströ sig med något eller att kontakta någon därhemma.

Militärtält. Under övning var vi dessutom tvungna att ha ett maskeringsnät över det. 

Ganska snart la vi oss tillrätta på våra liggunderlag, alla var dödströtta. Liggunderlagen var tunna, så det gällde att ladda med mängder av granris under, eftersom tälten stod direkt på den frusna marken. Ändå var det väldigt obekvämt. Sovsäck hade bara de tre värnpliktiga kompanibefälen. Vi andra fick rulla in oss i vindrocken bäst det gick. Det brukade gå okej i början, men längre fram på natten blev tältet oftast kallare och då var det standard att vakna flera gånger och frysa. Om man nu fick ligga och sova. En person måste sitta eldpost, vakta kaminen och vara beredd att rädda oss vid en brand. Det gick an, även om det inte var något vidare att bli väckt klockan fem i tre av den man skulle avlösa. Men så var det vaktposterna.

Som en del i övningen skulle vi alltid ha vaktposter ute när vi var i förläggningen. Vi fick själva fördela vaktpassen mellan oss. Det betydde minst ett pass om en timme, var vi få kunde det i värsta fall bli ett till. Hade man tur fick man passet alldeles i början av kvällen, eller sista timmen på morgonen före väckning. Men det kunde förstås bli klockan två också.

Att stå ensam på natten i en mörk och kall skog med geväret i händerna och spana mellan trädstammarna är ingen vidare roligare sysselsättning. Här slogs alla rekord i långsamt framkrypande tid. Jag brukade försöka låta bli att stirra på klockan för ofta. Men det var svårt att låta bli.

När man stod där och glodde rakt ut i skogen var det lätt att inbilla sig saker som inte fanns där. I en riktig krigssituation måste det vara verkligt skrämmande och det har också skildrats ingående i flera av de stora krigsromanerna. Men även när det bara var övning kunde det vara läskigt. Och det kunde ju faktiskt komma en ”b-styrka” också med uppgift att göra ett anfall mot oss. Då var det bara för alla i tältet att rusa upp, kränga på sig uniformen och springa ut med geväret i högsta hugg. Trots att man inte såg något till en början. Mer än en gång fick jag rejäla och smärtsamma smällar av grenar i ansiktet vid såna tillfällen.

Allt som allt brukade man i snitt få sova runt tre, fyra timmar. Sällan i ett sträck. Det bidrog förstås till att man blev alltmer psykiskt utmattad och allmänt låg och på dåligt humör ju längre veckan gick. Självklart ledde det till konflikter och gräl mellan soldaterna.

Den första fältveckan tog ändå slut. Någon gång vid lunch på fredagen kom vi tillbaka till regementet. Trötta och smutsiga – ingen hade duschat på hela veckan. Nu väntade flera timmars jobb med att ”vårda” utrustningen. Tvätta, borsta, polera. Värst var geväret. Att få det rent inne i loppet och pipan kunde ta rejält med tid. Att låta bli var inget alternativ. Befälen visiterade allting och stack in fingret eller en hoprullad trasa. Var det svarta stänk av krut på dem blev det anmärkning och ny rengöring. Och allt skulle fixas, både den egna utrustning och våra gemensamma grejer som tält och annat. Till och med spaden skulle torkas av och smörjas in med vapenfett.

Till slut fick vi ändå byta om till civila kläder, ställa upp och göra höger och vänster om marsch. Jag hade aldrig njutit så av att krypa ner i sängen hemma mellan rena, fräscha lakan som jag gjorde den kvällen. Väldigt tidigt för att vara mig. Jag tror jag sov fjorton timmar i sträck.

Och hur påfrestande denna första fältvecka än varit så hade tankarna på att ge upp och begära att skickas hem kommit ännu längre i bakgrunden. Och jag hade ju faktiskt gjort en månad snart, mer än en åttondel av grundutbildningen.

Kanske skulle det gå att stå ut i alla fall.

 

Kristian Jonsson

11 mars 2017 08:10

Stämmer fast jag gjorde samma äventyr på 60-talet. Samma slag av utrustning som redan då verkade ålderdomlig (fanns fotlappar och den trekantiga tältbiten kvar?)Kom in på sommaren som s.k befälselev. Behagligt väder, varma gläntor att sitta under raster. Ok medlemmar i logementen. Men sen kom resten av rekryterna som vi skulle styra över vilket inte gick särskilt bra och sen kom vintern i Norrland och som du beskriver. hemska övningar i mörk vinternatt.

 

Henrik

11 mars 2017 12:24

Fotlapparna var borta 1987. Det fanns "tårtbitar" att bygga ihop ett golv till tältet av som vi fick använda när vi låg i "fredsförläggning" när vi var ute på längre skjutövningar. På vanliga fältövningar var det granris som gällde. Samt björkved i säck, den fyllda vattenhinken och "ruska lång" och "ruska kort" :-)

 

Kristian Jonsson

11 mars 2017 12:46

Konstigt nog så fungerade dessa fotlappar. Tårtbiten använde vi aldrig. Den bara släpades med i stridspackningen hela tiden.
Fanns det någon nytta med allt detta? Tja somliga av oss lärde sig vikten av att hålla ordning på grejorna. Att vara förutseende. Ta med ombyte vid längre aktiviteter i naturen, ta med extra proviant i händelse av hunger. Så fick man en viss träning i att stå ut med saker som man annars inte trodde man var kapabel till.

 

Göran

11 mars 2017 22:49

Fotlapparna har jag inget minne av. Men stridsselen, vilket pinoredskap! Jag HATADE den j-a stridsselen! Jag var bilförare med uppgiften att skjutsa kompanichefen dit han ville åka. Så jag kom rätt lindrigt undan ändå. Selen fick jag förvara bakom ryggstödet på förarstolen tillsammans med K-pisten (ett betydligt mer behändigt vapen än AK4;an som skyttesluskarna i vårt LV-kompani bar med med sig).
Vid min sista repövning fettade jag in bössan så fort jag fått ut den och sedan sköt jag inte ett enda skott. Vi blev utsatta för överfall av B-styrka men det fanns nog många andra som sköt så det small rätt bra utan att jag sköt. Sen, när vi skulle mucka, fick nästan alla backning på vapenvården. Utom jag! Jag hade bara torkat rent mitt vapen och kaptenen som inspekterade visade upp min K-pist som ett mönster för god vapenvård. Mina kamrater muttrade surt eftersom de visste att jag inte skjutit ett enda skott sedan jag tog emot vapnet!

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

 

Kristian Jonsson

13 mars 2017 08:41

Göran: Köra bil i militären! Vilket glassartjänst. Rena rama semestern!!
Det där med att inte skjuta uppmärksammades oftast av befälen. Gick inte alltid.
Efter ett par veckor i full stridspackning hade jag vant mig. Den första tidens fruktansvärda smärta hade ersatts med att det inte kändes särskilt mycket. Militär lärdom nr7: Man kan bära tung ryggsäck, men man måste vänja ryggen ett viss tid. Tänker på många som ger sig ut på fjällvandring utan att ha burit packning förr. Det känns jättebra de första 100 metrarna, men sedan....

 

Göran

14 mars 2017 12:27

Ja, sämre kan man ha det! Mina kamrater på staben turades om att passa radio och telefon i stabstältet samt stå på post ute. Typ jobba två timmar, ledig fyra. Jag kunde köra iväg kl. fem på morgonen och med tur komma tillbaka lagom till lunch. Då tyckte de andra att vi två i radiobilen inte hade gjort något så det var vår tur att elda eller stå vakt ute. Såg de oss inte så fanns vi inte fast vi egentligen jobbat mer än dom.

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...