jonesiskt

Alla inlägg den 3 mars 2017

Av Henrik - 3 mars 2017 00:49

En kylig måndagsmorgon, den 12 januari 1987 packade sig tre killar in i en drygt tio år gammal Ford Capri för att bege sig drygt sex mil söderut. De var ganska tystlåtna och lite bleka om nosen. Med sig hade de varsitt papper som de allra flesta män i deras generation och många före dem var väl bekanta med.


En order om inställelse till militärtjänstgöring.


Killarna var på väg till Linköping. Där skulle de tillbringa de närmaste två tredjedelarna av året som soldater vid infanteriet och artilleriet.


En av killarna var jag.


Trettio år senare. Jag läser att Sverige ska återinföra värnplikten. Minnena väcks. En annan tid.


Det finns en förhistoria också. En gång var jag en liten kille som tänkte och grubblade mycket. Som kunde oroa sig för saker som låg långt in i framtiden. Att det verkade så svårt att deklarera till exempel. Och en kväll, jag var kanske sju eller åtta år, grät jag för att jag inte ville göra lumpen.


Det är lätt att skratta åt historien, jag brukar själv göra det när jag ibland berättar den. Men barns oro är inte mindre konkret eller plågsam än vuxnas. Den där oron skulle också följa mig under min uppväxt. Visserligen blev jag lite lugnad av att man kunde göra vapenfri tjänst, som min morbror hade gjort. Men det var inte säkert att man blev beviljad det, det krävdes allvarliga samvetsbetänkligheter mot att bära vapen och skjuta mot en eventuellt anfallande fiende.


Jag växte upp och en dag var det dags att mönstra. Vid det laget hade jag tänkt en hel del. Även på den tiden hade jag rätt stränga krav på mig själv om att mina åsikter och handlingar skulle hänga ihop och kunna motiveras logiskt. Mitt tänkande var förstås på många sätt ofärdigt och barnsligt fortfarande. Men jag hade ställt upp ett hypotetiskt scenario: Vad skulle jag göra om främmande soldater invaderat Sverige och kom springande mot familjens hus och jag hade tillgång till ett vapen. Frågan hade fått ett tydligt svar: Jag ansåg mig vara i min fulla rätt, ja rent av att det var min skyldighet att försvara mig och familjen mot inkräktarna. Även genom att skjuta för att döda.


I det läget kändes det inte särskilt fräscht att ljuga för mönstringsförrättaren om vilken pacifist jag var. Inte heller att försöka fejka på testerna. Att eventuellt få frisedel av någon slags psykologiska skäl ansågs också riskfyllt på den tiden: Många arbetsgivare ville veta lite om ens militärtjänstgöring och att ha fått frisedel av personliga orsaker kunde leda till att man ansågs olämplig för jobbet. Alltså gjorde jag mitt bästa på både de fysiska och intellektuella testen.


När jag så småningom fick prata med psykologen sa jag däremot som det var: Att jag inte kunde anföra några skäl till att jag skulle slippa undan. Men att jag inte hade någon motivation och bara såg det som ett nödvändigt ont att genomlida.


Hos mönstringsförrättaren fick jag välja: Jag hade klarat telegrafistprovet (inte helt lätt) och kunde därför få göra tio månader som telegrafist. Jag skulle dock få vänta nästan ett år från gymnasiet. Eller så kunde jag få rycka in efter ett halvår som skyttesoldat vid infanteriet, den mest traditionella ”lumpen” av alla.


Jag fattade att telegrafistutbildningen nog skulle passa mig bättre. Men jag ville få det militära överstökat så fort som möjligt. Så jag valde skyttesoldat. Och nu var dagen I här. I som i inryckning.


Hur kändes det att ställa ifrån sig bilen på parkeringen utanför regementet och långsamt gå mot kaserngrindarna? Insikten att jag var på väg mot något jag var tvingad till, en ”tjänstgöring” jag inte kunde hoppa av utan att riskera att hamna i fängelse? Att jag skulle tvingas bära kläder jag inte själv valt och lyda order som officerare skulle ge mig? Tvingas leva ihop med andra killar som jag inte själv valt och kanske inte hade något gemensamt med? För en individualist med misstro mot auktoriteter var det inte direkt ett drömscenario.


Det kändes i magen.


Jag minns också hur absurt det kändes att visa upp inkallelseordern och gå in på regementet där killar i uniform – gruppbefälen som ryckt in ett par månader före oss – väntade. Den där dagen som jag tänkt på så länge och som känts både skrämmande och overklig var här nu. På riktigt.


Vi nyinryckta fick ställa upp för första gången. Befäl informerade. Vi skulle gå till förrådet och hämta ut vår utrustning. Efter det skulle vi till ”luckan” – det logement som skulle vara vår fasta punkt under utbildningen. Så marscherade vi iväg.


På förrådet fick vi ut våra saker. En enorm massa saker. Jag hade haft en dimmig bild av att en soldat hade typ en uniform, en hjälm, ett gevär, kängor och en ryggsäck. Det var bara en liten del. Små saker. Stora saker. Saker man inte hade en aning om hur de skulle användas eller till vad. Inte en uniform, utan fyra stycken (om man räknade in ”grötrocken”). Det blev en rejäl säck med utrustning att släpa bort till åttonde kompaniets kasern. Där luktade det gammalt ylle, vapenfett och kaserndamm. Den lukten skulle förfölja en hela tjänstgöringstiden. Även under helgpermissionerna, den satt sig fast i kläderna envisare än någon annan lukt jag upplevt.


Uppe på logementet fick vi order att ta av oss våra civila kläder och ta på oss våra uniformer, modell 59. Det kändes verkligen att det var en order. Vi hade ingen möjlighet att vägra, här bestämde någon annan över oss. Långsamt och ovant krängde vi på oss plagget och fäste ett slags livrem runt magen. Den skulle alltid bäras när vi inte hade stridsselen på oss. Någon praktisk funktion fyllde den inte. Det kändes som att jag berövades på min individualitet. Samtidigt blev det också mer konkret: Nu var jag en militär.


 

Fältuniform m59. Inga coola kamouflagefärger här inte.


Resten av dagen förflöt med genomgångar av utrustningen och en massa andra praktiska saker. Och så regler, regler, regler. Vi fick veta att vi skulle få skriva ett prov om alla dessa regler man måste följa. Detta prov skulle man ha alla rätt på, man fick skriva om det tills man lyckades med det. Intensiteten bedövade i någon mån den miljöchock jag naturligtvis led av. Det här var så fullständigt annorlunda mot allting annat jag upplevt tidigare i mitt snart tjugo år långa liv.


Först någon gång efter klockan nio lugnade det ner sig lite. Vi fick gå upp och sätta oss i ett klassrum. För första gången dök vår kompanichef, kapten Larsson upp. Det var en ljushårig, smal man, strax under trettio. Han såg snäll ut, inte alls tuff. Alla, både nyinryckta soldater, gruppbefälen och de anställda officerarna presenterade sig och berättade lite kort om sig själva. Kapten Larsson talade lågmält och med mild stämma. Han tyckte om att vistas i naturen och spela gitarr.


Efter det fick vi gå och lägga oss. Denna första vecka hade vi ingen nattpermission, så även de som bodde nära fick vackert krypa ner i våningssängarna på logementet. Vad jag kan minnas talades det inte mycket. Det hade inte blivit mycket tillfälle för oss nya soldater att kommunicera denna första dag. Jag var i första pluton, på första grupp. Det lät ju bra, men betydde inte ett dugg i praktiken. I min grupp var vi åtta stycken och alla bodde i logementet längst till höger, längst bort från duscharna och toaletterna som inte hade några ordentliga dörrar. Jag har för mig att de slutade någonstans strax ovanför knähöjd. Privatliv var inte en prioriterad fråga på ett svenskt, militärt förband år 1987. Jag skulle snarare säga att en del av den militära pedagogiken fortfarande gick ut på att beröva oss mycket av det och känslan av att vara fria, självständiga individer. Så att vi kunde bli en i ledet, en kugge som inrättade sig i maskineriet.


Om det verkligen var det bästa sättet att göra bra soldater av oss undrar jag fortfarande. Bättre människor blev vi i varje fall inte av det.


Det kändes enormt konstigt att ligga där i mörkret, omgiven av människor som i stort sett fortfarande var främlingar. Ändå lyckades jag somna efter en stund. Mer än ett halvår senare, när vår utbildning närmade sig slutet, kom vi att prata om denna första kväll och natt. Till min förvåning bekände även flera av de tuffare killarna att de hade haft enormt svårt att komma till ro. Några hade faktiskt inte sovit en blund.


 

Ett typiskt logement på ett typiskt svenskt regemente. Ungefär så här såg mitt ut också, inklusive det blåvitrutiga överkasten.


Första morgonen på regementet. Väckning ungefär vid halv sju. Gruppbefälen jagade på oss: ”Upp, ta på er uniformerna”. De var nervösa, det var deras ansvar att se till att vi kom iväg till frukosten klädda reglementsenligt och sen hann tillbaka och hann göra oss i ordning före morgonuppställningen klockan halv åtta. Det gick lite trögt, vi var fortfarande ovana vid alla detaljer. Uniformsbyxorna skulle hakas fast i kängorna, översta knappen i skjortan och på uniformsjackan knäppas. En halsduk skulle anbringas på ett speciellt sätt. Alla skulle se likadana ut, detta var oändligt viktigt. Eftersom det var vinter och riktigt kallt skulle vi ha vintermössan på oss. Den var fodrad och hade öronlappar. Dessa öronlappar kunde anbringas på tre olika sätt: ”Läge ett”, ”Läge två” och ”Läge tre”. Alla soldater måste ha den i samma läge. Frös man och ville fälla ner lapparna så att de satt runt hakan så fick man i så fall anmäla det till befälet som eventuellt då gick med på att hela plutonen om dryga trettio man skulle sätta mössan i ”läge tre”.


Jag minns inget av denna första frukost, annat än att vi fick marschera dit på kolonn. Men vi hann tillbaka till uppställningen. Klockan halv åtta stod vi i korridoren, varje grupp för sig, i två raka led. Dörren rycktes upp och in kom kapten Larsson med bestämda steg. Han stannade upp mitt emellan andra och tredje grupp och vände sig mot oss.


”Lämna av!”


En av de värnpliktiga befälen tog ett steg fram: ”Kapten, första pluton, samtliga närvarande!”


”Jag tar befälet. God morgon soldater!”


Orden uttalades inte i samtalston. De skreks fram. Vi stod stela i givakt och svarade som vi blivit instruerade:


”God morgon kapten!”


”Jag tar befälet, manöver!”


Av den lågmälde, milde mannen som tyckte om att spela gitarr syntes inte ett spår. Kaptenens ansikte var hårt, allvarligt. Han påbörjade visitationen. Rak i ryggen ställde han sig framför soldaten längst till vänster i det första ledet, på max en halv meters avstånd. Soldaten som blev visiterad skulle ställa sig i enskild ställning. Kaptenen stirrade soldaten rakt i ögonen och höll kvar blick i ett par sekunder. Så sänkte han blicken och mönstrade soldaten från topp till tå.


”Pettersson, halsduken sitter snett. Rätta till efter uppställningen”


”Ja kapten”


Alla de drygt trettio killarna fick samma behandling. Flera av oss nyinryckta fick anmärkningar på olika detaljer. Skoputs, knappar, rakning. Eller att de inte sträckte på sig ordentligt. Jag minns fortfarande känslan när kaptenen kom till mig. Det kändes som ett absurt skådespel. En pjäs jag inte bett om att få vara med i, men ändå nu skulle tvingas spela min roll i. Under nästan åtta månader. 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards