jonesiskt

Alla inlägg den 20 november 2016

Av Henrik - 20 november 2016 15:56

En svag, men ändå novembersol skiner denna lördag när jag ger mig ut på promenad. Ingen vill följa med, så jag sätter på mig hörlurarna och vandrar iväg i ensamt majestät. Det gör mig egentligen ingenting. Har alltid tyckt om att gå ensam och låta tankar och associationer få löpa fritt.


Min promenad startar i Vällingby centrum, jag bor ju där. Runt centrum ligger en blandning av femtiotalshus och nyare bebyggelse. En del är hyresrätter, andra som mitt höghus bostadsrätter. Här bor vanliga människor, men snittinkomsten är cirka 30% lägre än i Sverige totalt. Det är rimligen en följd av att här dels fortfarande bor många pensionärer och att allt fler personer med utländsk bakgrund flyttat in. Andelen utlandsfödda eller barn till två utlandsfödda är nu uppe i över 40%. I bostadsrättsföreningarna är mängden etniska svenskar fortfarande större och på de översta fyra våningarna i mitt höghus bär jag själv det mest exotiska efternamnet.


Nästan 40% röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. Vänsterpartiet är också betydligt starkare än i riket som helhet.

 

Vällingby centrum och min bostad: Startpunkt för vandringen.


Jag kommer raskt upp i mitt naturliga gångtempo som ligger på ganska exakt 9 minuter per kilometer. Efter några minuter och fyra-, femhundra meter är jag på Vällingbyhöjden. Den är och har alltid varit områdets gräddhylla. Radhus och en del villor inbäddade i lummig grönska. Det är inte överdådigt, men fint och liksom lite i förnäm avskildhet från resten av Vällingby. Här bodde under många år Olof Palme.

 

Radhus på Vällingbyhöjden, dock inte de Palme bodde i. 


Genomsnittsinkomsten är mer än dubbelt så hög som i flerfamiljshusen på andra sidan vägen. Man röstar borgerligt.


Vägen sluttar neråt. Jag kommer ner i dalgången som utgör gränsen mot Spånga och Nälsta. Här finns en blandad bebyggelse som till största delen består av radhus och medelstora villor. Det mesta är byggt på 60- och 70-tal, men här och där ligger fina gamla trävillor som kan vara uppåt 100 år gamla. Det är inte så många människor ute och går, men som alltid märks en skillnad. I Vällingby är det folk av alla kulörer och härstamningar. En vanlig morgon på tunnelbanan ser uppskattningsvis hälften av medpassagerarna ut att ha utomeuropeiskt ursprung. På gångvägarna genom grönområdena i Nälsta ser nästan alla man möter ut som typiska nordeuropéer.


Jag lämnar gångvägarna bakom mig och kommer in på villagatorna i Spånga. Här blir husen större, finare och naturligtvis dyrare. Medelinkomsten är också mer än 30 000 kronor högre än i kvarteren runt Vällingby centrum. Mer än var tredje väljare röstade moderat. Jag väljer en av villagatorna och slår i Ratsit. Bland de 43 personerna finns ett par namn som låter kinesiska och ett par finska. Annars är det bara svenska namn.


 

En ganska typisk trävilla i Spånga. 


Nu är jag nere i Spånga, vid gymnasiet där min äldste son studerar. Det verkar vara en trevlig skola. Den känns som lite av en mötesplats där ungdomar från många delar av västerort träffas; tonåringar vars vägar annars antagligen inte skulle korsas. Men det är klart: De med de högsta ambitionerna och betygen (vilket naturligtvis samvarierar starkt med social bakgrund) hittar man som regel inte här. De väljer gymnasieskolorna i Bromma och Blackeberg som har bland de absolut högsta intagningspoängen i hela Stockholm.


Promenaden fortsätter i en lång båge genom villaområdena.  Så småningom kommer jag upp på Spångavägen. Några hundra meter bort går Mälarbanan med tåg mot Västerås och Örebro. På andra sidan, inte mer än dryga kilometern bort, börjar miljonprogrammen i Järva. Närmast är Rinkeby. Här ligger medelinkomsten bara en liten bit över 12 000 kronor – inte en fjärdedel en gång av vad svenskarna i villorna ett par kilometer bort drar in. Mer än 90% av befolkningen är födda utomlands eller av två utrikesfödda föräldrar. När var jag själv där senast? För ett par år sen, för att äta indiskt med mina söner. Nu fortsätter jag istället min bågrörelse tillbaka mot utgångspunkten. Villor i mexitegel och putsfasader kantar min väg. När jag närmar mig Vällingby ser jag på höger sida ett av de pågående byggprojekten. Det är små radhus i spygult och grått som ser ut som nån slags förvuxna förrådsbaracker. Första gången jag såg dem undrade jag faktiskt om det skulle bli boende för nyanlända.


Husen är en del av den förtätning som sker här, liksom överallt annars i Stockholm där friyta finns. Den väl avvägda balans mellan bebyggelse och natur som en gång tänktes ut av arkitekterna bakom ”ABC-staden” på 50-talet bryts. Jag är inte generell motståndare till det, men jag vill gärna ha kvar lite fler grönytor än enbart parkerna. Jag tycker om de små skogsdungarna och gräsmattorna som finns kvar och skapar en öppnare känsla än i ren stadsbebyggelse. Radhusen och de flerfamiljshus som byggs intill har nu utplånat ett antal tusen kvadratmeter såna ytor. Vilka kommer att bo här? Kanske ett och annat äldre par som sålt villan. Yngre barnfamiljer på väg uppåt i bostadskarriären? Familjer från Järvaområdet som vill leva mindre segregerat? Välkomna hit, men vi blir ännu fler som ska trängas på tunnelbanan och på de få trafikleder Västerort har; trafikleder som numer är nästan lika igenkorkade på helger som under vardagarnas rusningstrafik.


Ovanför radhusen ligger egnahemsområdet. Små villor med ungefär 70 kvadratmeter boyta och lika mycket källare. En gång bodde här arbetare och lägre tjänstemän och många av dem byggde själva på helger och kvällar efter arbetsdagens slut. Det var inget märkvärdigt med att bo här, även ”vanligt folk” hade råd. Nu är det andra tider. I maj såldes t ex en villa på 82 kvadratmeter plus källare för 5,7 miljoner kronor. Det är nästan 70 000 kronor kvadratmetern. Har en undersköterska och en elektriker de inkomster och den kontantinsats som krävs för att kunna köpa och flytta dit med sin familj?


 

Kåk för närmare sex mille i Råcksta. När vi började titta på hus här i slutet av 90-talet var priset knappt en fjärdedel så högt. 


Jag går vidare och passerar området runt Beckomberga. Här har bebyggelsen liksom växt fram i tre lager. Först låga hyreshus för kanske fyrtio år sen, strax utanför sjukhusområdet. Sen en omgång med bostadsrätter på 90-talet, samtidigt som mentalsjukhuset gradvis stängdes ner. Nu har också själva sjukhusområdet och den stora parken fyllts med nya hus. Tätt, tätt står de, precis som i alla andra nya områden. Det är inte nära till någonting egentligen, men lägenheterna verkar ha gått åt utan problem. En trea här är nästan en miljon dyrare än min trea i det välhållna, välskötta höghuset i centrum med milsvid, fri utsikt. Är det bara det faktum att det är nytt, eller betalar människor extra för att flytta till ett område de tror har en bättre social struktur?


 

Hyreshus med loftgångar på Söderberga gårdsväg


På min andra sida har jag Råcksta och de tre ställen jag tidigare bott på här i Västerort: Radhuset på kullen, tvåan högst upp i trevåningshuset och trean mitt i höghuset vid tunnelbanan. Jag kommer fram till Vattenfalls gamla kontorshus. De är nu ombyggda till bostäder, även ett hyfsat antal välbehövliga små hyreslägenheter för yngre stockholmare. Lite statsradhus har man också lyckats klämma in. Denna nästintill sterila öken av betong och stål lyckades någon byggherre med sinne för marknadsföring övertyga kommunen om att få döpa om till Vällingby Parkstad. Har sett ett flertal andra nya områden senaste åren med lika missvisande, närmast bedrägliga namn.


 

Så här ser det ut i hjärtat av "Vällingby Parkstad". De anskrämliga kontorshusen är byggnadsminnesmärkta och blev bostäder först sedan tidigare ägare misslyckats med att hyra ut dem till nya företag efter Vattenfalls flytt


Jag viker av i sydlig riktning, går under tunnelbanan och kommer upp i Grimsta. Trots att området byggdes samtidigt som resten av Vällingby känns det lite mer miljonprogram och det har lite dåligt rykte bland oss i lokalbefolkningen. Husen är synbart av lägre kvalitet och står tätare. Över hälften av invånarna har utländsk bakgrund. Snittinkomsten är ytterligare en bit lägre än i övriga Vällingby. Området har också haft mer sociala problem. Men det ligger fint, alldeles i kanten av naturreservatet Grimstaskogen. En dryg kilometers promenad söderut och man är nere vid Mälaren och Kanaanbadet. Under sommarhalvåret går jag där ofta. Går man istället bara en liten bit längre åt öster, genom Blackeberg, så kommer man till Södra Ängby och de stora funkisvillorna som ligger som stora, vita sockerbitar på den skogsbeklädda kullen.  Här såldes det senaste huset i september i år för nästan 12 miljoner kronor.


 

Hyreshus i Grimsta med infälld Ängbyvilla. 


Min båge fortsätter västerut en bit till. Sen svänger jag av åt nordöst. Jag korsar Bergslagsvägen och tvingar bilkaravanerna att stanna upp i några sekunder. Tar gångvägen mellan trevåningshusen, passerar simhallen och kommer till den sista bosättningen på min väg. Eller, här bor ju ingen längre. Där gångvägen passerar under vägen och busstationen fanns tidigare en större, öppen yta, skyddad mot väder och vind. Här ställde några romer upp sina gamla lastbilsvrak. De blev bortkörda och kom tillbaka. Bortkörda och kom tillbaka igen. När man ibland passerade på kvällarna satt de på filtar och åt och pratade. Det luktade starkt av rödsprit från deras portabla kök. En gång började det brinna. När toaletterna uppe i centrum stängde vid klockan tio uträttade de sina behov i prång längre in i tunneln eller i rabatterna i hyreshuset strax intill.


Det är också en bild av Sverige på 2010-talet. Men nu är det slut. På det märkliga, nästan passivaggressiva vis som myndigheterna verkar agera i frågan så satte man efter den senaste avhysningen upp stora stålstaket som krympte utrymmet till kanske en tredjedel av dess tidigare storlek. Nu bor några stycken istället i tält i en tio meter lång gångtunnel på vägen från tunnelbanan i Råcksta till radhuset där mina söner bor när de inte är hos mig.


Jag kommer upp i Vällingby centrum, tillbaka till den punkt där jag startade.  I mobilen ser jag att jag varit ute i knappt en och en halv timme och gått i 9,5 kilometer. Nästan en mil. Jag har rört mig inom ett område på maximalt två kilometers avstånd fågelvägen från min bostad. Ändå har jag på min väg passerat genom nästan alla tänkbara typer av bostadsområden, med vitt skilda levnadsvillkor och sammansättning av människor. Ibland nästan sida vid sida, men ändå åtskilda av skarpa ekonomiska, sociala och också mentala gränser. Nästan som egna världar.


Stockholm och Sverige år 2016.  


 

Min vandring på kartan

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards