jonesiskt

Direktlänk till inlägg 22 oktober 2016

Från en barndoms värld - Jordbro 40 år senare.

Av Henrik - 22 oktober 2016 18:18

Jag är känd från TV, det är alldeles sant. Sex år gammal gjorde jag debut i dokumentären Från en barndomsvärld – den första delen i den serie av dokumentärfilmer av Rainer Hartleb som numer går under samlingsnamnet Barnen från Jordbro. Under några sekunder kan man studera mig när jag dansar runt en gran på en julfest på Lundaskolan. Skälet till min medverkan var att det var min mamma Inga-Britt som var lärare i klassen som Rainer följde. Det har blivit åtskilliga timmar film genom åren, men någon mer medverkan från min sida blev det inte. Däremot tror jag att filmsekvensen har varit med i nästan alla filmerna, inklusive den senaste Långt från Jordbro, som jag såg på en biograf på Söder. I klippet syns även min pappa och min mormor. Eftersom jag numer har lyckats ta mig en hygglig bit från den unge man som lärt sig att inte gråta så kommer tårarna när jag ser dem.


 

Julfesten 1972 i mammas klass.

 

Jordbro var också min barndoms värld, även om den med ovan nämnda undantag inte blev dokumenterad på film. En Stockholmsförort utkastad bland skogar och fält på Södertörn i mitten av 60-talet. Hit kom mina föräldrar, inflyttade till Stockholm för att det var här jobben fanns. De hamnade i Jordbro tillsammans med en massa andra lantisar, den första stora generationen invandrare och en och annan riktig nollåtta som väl mest hamnade där av nödtvång eller mot bättre vetande.


Vi har alla våra egna barndomsvärldar och jag tror inte att min är mer spännande eller speciell än någon annans. Men den här, inledande delen av min barndom tog slut 1976 när vi flyttade ner till Kolmården i Östergötland. Jag lämnade Jordbro och mina första nio levnadsår och alla minnen som hörde ihop med dem bakom mig. Det skulle dröja exakt tjugo år innan jag återvände. Och nästan tjugo år ytterligare innan nästa återbesök. De enda två jag gjort sen vi flyttade.


Och nu har det gått fyrtio år. Det verkar orimligt, men det är bara att räkna: 2016 minus 1976.


Mitt liv i Jordbro har på sätt och vis frusit i tiden eftersom det inte fyllts på med nya intryck och upplevelser. Så vad minns jag egentligen?  Det är ju nästan en femtedel av mitt liv så här långt och dessutom den första. Den tid i livet då mycket av det som ska bli vår personlighet formas. Jag tänker att frågan har ett allmänt intresse också: Vad kan ett barn komma ihåg av saker det inte har fått chansen att bygga minnen vidare på som tonåring eller vuxen?

Den första känslan är nedslående: Jag minns ju nästan ingenting! Brottstycken bara, en bild här och där. Vissa saker verkar helt meningslösa. Varför kommer jag t ex ihåg att jag hade en klasskompis som hette Åke, en kille som jag aldrig lekte med men som av nån anledning kom och hälsade på oss i Kolmården sommaren efter flytten?


Exakt hur vi kommer åt våra minnen vet man fortfarande inte. Fast det finns bra hypoteser. Man brukar ibland bland annat tala om nycklar: Saker som gör att vi kan återkalla ett minne. Ett välkänt exempel är författaren Marcel Proust vars minnen från barndomen aktiveras av att han äter en särskild sorts kaka. Och därifrån fortsätter han att dra sig till minnes. Har jag något kakminne? Ja, från det jag var liten har jag älskat mjuk pepparkaka. Mamma brukade ofta göra det hemma. Det fortsatte hon med även efter flytten, så det är inget äkta Jordbrominne. Jag kan ju inte hålla isär alla gånger hon gjorde det och jag och mina syskon slickade skålen efteråt. Men jag minns att vi ibland brukade besöka ett fik i grannförorten Handen där jag alltid ville ha en skiva mjuk pepparkaka. Den levererades inplastad.


Här måste jag göra halt. Gick det verkligen till så här? Svaret är att jag inte vet. Jag kan ringa mamma och fråga om hon minns. Men är hennes eventuella minnen av saken mer korrekta? Vi vet numer att minnen inte är några bandinspelningar. Tvärtom: De kan både blekna med åren och tillföras detaljer som inte är korrekta. Varje gång de plockas fram finns en risk att de blir förändrade innan de stoppas tillbaka i arkivet igen.


Det är en rätt trist sak det där. Våra minnen är aldrig så sköra som när vi drar oss till minnes dem. Varför är det så?

Förvanskade eller inte, jag har de minnen jag har. Och när jag sätter mig ner och låter tankarna löpa så kommer det faktiskt fram mer och mer. Mitt liv i Jordbro. Någon tydlig kronologi finns inte, men så funkar nog inte minnet överhuvudtaget. Det som kommer fram är brottstycken, korta bildsekvenser. Om vi leker med tanken att jag hade skilts från min familj 1976 och tvingats växa upp bland främlingar så misstänker jag att de mest hade förvirrat mig. Vad hände egentligen? Vem var jag? Det måste vara fruktansvärt.


Lyckligtvis är det ju inte så för mig. Jag har ju haft mina föräldrar och min syster. Även min minnesgoda mormor som livet ut – det liv som tog slut för bara några år sen – verkade bevara en enorm skatt av minnen från min och mina syskons och kusiners barndom och uppväxt. Därför har jag en livsberättelse som jag upplever går ihop från början och inte innehåller några allvarliga luckor eller frågetecken. Även om jag förstås som alla andra glömt det mesta jag varit med om.


Därför blir de där minnesspåren från Jordbro ett stöd och en skatt, istället för något som bara väcker ångest och frågor. Även om långt ifrån alla är ljusa.


Vad är det första jag minns? Här är jag osäker. Jag kan komma ihåg att jag länge mindes att jag stängde av kylskåpet eller frysen när jag var kanske två och ett halvt eller tre. Fast det är nog mer ett minne av ett minne, snarare än en äkta hågkomst. Ett äkta minne tror jag däremot är när jag är runt tre, fyra år och av någon anledning slår en leksaksbil (en brandbil?) i huvudet på Erika. Varför? Det minns jag inte. Men jag kan se hennes blonda hår och blodet som sipprar fram från hårbotten.


Ett bättre och vackrare första minne kunde man ju onekligen ha.


Händelsen måste ha ägt rum i lägenheten på Moränvägen där vi bodde tills jag var fem. Av den minns jag annars ingenting. Däremot har jag ett minnesfragment från mitt första dagis av att vi sitter på såna där små barnpallar.

År 1972 flyttar vi till ett hus på Klapperstensvägen, alldeles nybyggt. Fyra år hann vi bo där. Jag tror att jag skulle få till planlösningen rätt om jag ritade den. Huset var byggt i vinkel och i det vänstra hörnet, med dörr ut mot allrummet, låg mitt sovrum. När jag tänker på det är det ett enda minne som skymmer och kanske gör att jag inte kan se några detaljer: Flugan!


Jag är ganska säker på att det var sommaren 1975. Jag har gått ut första klass och tycker att jag är riktigt stor och modig när det gällde läskiga TV-program. Nu ska filmen Flugan om en vetenskapsman som experimenterar med teleportering med fruktansvärt resultat visas.  Mina föräldrar var ganska stränga när det gällde att skydda oss från olämpliga influenser och när går och frågar pappa så säger han förstås nej. Men jag fortsätter att tjata. Och undret sker! Min pappa som alltid lyssnade noga på ens argument men som aldrig lät sig övertalas av tjat om han valde att säga nej ändrar sig faktiskt! Dock med en allvarlig förmaning: Jag får skylla mig själv om jag blir skrämd av filmen. Inte kommer jag att bli skrämd, svarar jag kaxigt.


I flera månader efteråt tror jag att jag fick sova med ljuset tänt. Jag såg mannen med flughuvudet framför mig, han låg under min säng och skulle säkert komma fram om jag släckte ljuset. Herregud så rädd jag var!


En stor del av min värld finns de här åren på den lilla villagata, med totalt 14 eller kanske 16 hus. Här bor också Mats, Agneta och Mikaela som blir mina klasskamrater i klass 1B. Agneta har långt blont hår. Jag är kär i henne. Mats däremot gillar Mikaela. Men vad lekte vi egentligen när vi lekte?

 

Klapperstensvägen - från Google Maps. Vårt hus syns inte, men låg längst ner till höger. På parkeringen i förgrunden fick jag en gång en hockeyklubba i pannan när jag stod och tittade på några större killar som spelade. Kom hem med blodet rinnande ner i ögonen och skrämde halvt vettet ur stackars mamma.


På gatan, snett emot mig, bor också Kennet. Han är ett år äldre än oss andra, men liten till växten och söker sig förmodligen på grund av det till oss. Kennet, jag och Mats blir ett slags triangeldrama. Kennet är duktig på att spela ut oss mot varandra och fryser omväxlande ut än den ene, än den andre och får honom att känna sig osäker. Allt för att själv ha en säker position gissar jag. Varför fann vi oss i det?


Alla dessa år som har gått. Flera av föräldrarna på gatan, däribland min pappa, är döda idag. Nästan alla andra har flyttat. Men Kennets föräldrar bor kvar i samma hus, jag kollade alldeles nyss på Ratsit.


Mats och jag hittar dock tid för oss själva också. Han är lite filosofisk och grubblande, precis som jag. Men när jag försöker se honom framför mig stör en annan bild: Rollfiguren Hampus i Den vita stenen. Jag tror de var lite lika: Blonda, med framåtkammad lugg och lite plirig blick så där liksom. En gång hittade vi en herrtidning som någon av papporna köpt. Den inspirerade oss till ett projekt som vi döpte till Lavjåbook (jag är lite osäker på stavningen). Jag minns i varje fall att vi med stor koncentration fyllde åtminstone ett ritblock med mängder av bilder på nakna män och kvinnor. Exakt vad dom gjorde minns jag däremot inte. Vi kan knappast ha fått någon detaljerad inspiration av tidningen, de var tämligen oskyldiga på den tiden.


I skolan hann jag gå två år innan vi flyttade. Jag var inte särskilt sugen på att börja. När någon i familjen frågade strax innan hur det kändes så svarade jag efter en liten betänketid: Som att vända en tröja på avigan.

 


I mitt minne så hade vi klassrummet i en paviljong, en liten bit nedanför skolans huvudbyggnad. Jag kunde läsa när vi började, men skrivandet var det sämre beställt med. Ett mycket tydligt minne är att de första fyra bokstäverna vi ska lära oss är OSMR. När vi ska skriva dem får vi ett rutnät till hjälp. Trots det blir mina O:n allt annat än runda.

Från klassen jag gick ifrån trean till nian har jag många och klara minnen. Häromdan försökte jag se alla framför mig för min inre syn och det gick bra med nästan allihop. Från klassen i Jordbro minns jag bara några få namn och min fröken Lisbeth som var jättesnäll. Allt annat verkar ha gått förlorat. Överhuvudtaget kan jag inte komma ihåg några ansikten på vare sig vuxna eller barn från den tiden. Undantaget är Agneta som jag var kär i.


Bättre ställt verkar det vara med mitt minne för själva platsen. För tjugo år sen återvände jag som jag nämnt till Jordbro i samband med en svamputflykt. Utan problem körde jag genom hela samhället till villaområdet i utkanten. Skolan låg precis där jag mindes den. Jag kände igen husen och visste precis i vilka hus olika familjer hade bott. Men proportionerna stämde inte. Vändplanen som jag mindes som en jättestor asfaltsyta gick precis att snurra runt bilen på. Backen nedanför som vi åkte pulka i på vintrarna var varken lång eller särskilt brant. Och berget jag en gång gråtande bekände att jag ”lurat upp en liten kines på” (det var i själva verket en koreansk adoptivpojke) var föga mer än en liten kulle med lite glesa barrträd på.


Barnets perspektiv och den vuxnes var verkligen helt olika.


Så finns ju alla de där minnena som bara är spår som jag inte kan förankra exakt i tid, men som oftast är förenade med någon slags känsla som antagligen bidragit till att de bevarats:


-          Hur Erika och jag sprang nerför backen från vårt dagis till skolan och knackade på lärarrumsfönstret. Det öppnades, någon lyfte in oss och där var mamma!

-          ”Plurret” – vattensamlingen en bit upp i skogen ovanför vårt hus.

-          Cykeltävlingarna vi hade i skogen och på villagatorna. Vi noterade noga alla placeringar och namngav dem. Från guld, silver, brons, järn ner till sistaplatsen som fick ”skithuspapper”.

-          När vi gick runt och sålde hemmatillverkade lotter med priser i form av kasserade leksaker och annat junk vi plockat ihop hemma. Nitlotterna la vi tillbaka i burken, en gång blev en vuxen arg på det! Intäkterna åkte vi upp till lill-Ica och handlade läsk och godis för.

-          Kön till matsalen där Viktor från parallellklassen ibland gick och delade ut en smäll till varje person. Man hoppades bara att man själv inte skulle få en som var allt för hård. Hur kunde det tolereras av de vuxna? Var det ingen som såg?

-          Glasmontern med de varma, nygräddade munkarna på Konsum uppe i centrum.

-          ”Om du är snäll, får du en karamell. Om du är dum, blir du biten av fröken Öhrstedts hund

-          Och så förstås: Erika och jag som gråtande springer efter mormor och morfars Ford Cortina på villagatan när de åker hem till Örebro efter ännu en helg hos oss. En märklig bland av suggestion, teater och äkta sorg skulle jag säga idag.


Alldeles efter skolavslutningen i andra klass 1976 kom flyttbilen och hämtade alla våra saker för transport ner till Kolmården och den stora villan nere vid Svinsjön som mamma och pappa hade köpt. En helt ny epok skulle börja i mitt liv och stora förändringar väntade under de närmaste åren. Om det visste mitt nioåriga jag förstås ingenting. Och av själva flytten kommer jag inte ihåg något heller. För så är vårt minne: Det mesta sjunker undan och försvinner. Kvar blir bara små öar som lyckas motstå tidens tand. Nu har jag visat dig några stycken av mina. Från en fjärran barndoms värld. 

 

Familjen. Bilden är tagen 1975 tror jag

 
 
Ingen bild

Gunilla Stieng (f.Axelsson)

4 mars 2017 08:48

Hej! Jätteroligt att läsa din "berättelse". Anledningen till att jag hittade den är att jag googlade på Jordbro eftersom min 25-åriga dotter ska flytta dit. Jag hade din mamma som en underbar fröken i årskurs 2 , men då du skulle födas "miste" vi tyvärr henne. Du får hälsa henne så gott även att hon inte kan minnas mig. Har med glädje följt Rainers serie. Själv flyttade vår familj senare vidare o jag har bott både utomlands och runt om i Sverige. Nu är jag nyinflyttad i Kalix då son o barnbarn bor där. Nu ska alltså min dotter flytta till Jordbro 45 år efter att jag flyttade därifrån. Tyvärr har ju klimatet hårdnat där, men jag hoppas att hon ska trivas. Ha det bra o hälsa mamma 😀

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards