För några år sen skrev jag lite om honom i en bloggpost om vårt konstiga efternamn. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2013/02/10/9448664-historien-om-jons/ Idag, när det på dagen gått tjugofem år sen han plötsligt lämnade oss, vill jag plocka fram minnet av honom.

Jag har många, positiva minnen av min farfar. Han hade en stark personlighet och jag beundrade honom på många sätt när jag var liten. Han var en farfar som tyckte om att göra saker: Ta med en ut på svampplockning eller bara en skogspromenad. Åka ut med båten och fiska (Hur spännande var inte det!). Åka till djurparken. Och när man inte gjorde det: Berätta och diskutera. Om allt mellan himmel och jord. Han var en god berättare, vilket också inkluderar en förmåga att skarva lite här och var. Men han gillade inte bara sin egen röst, utan kunde verkligen konsten att diskutera och ge och ta argument. Säkerligen hade hans förmåga vässats genom alla samtal med min mycket intelligenta och allmänbildade farmor. Fick han mothugg som han köpte åtminstone delvis kom bekräftelsen i form av ett ”Hållräjt”, naturligtvis framfört på det nordskånska idiom han behöll livet igenom.

Min farfar, Stig Jonés, föddes  den åttonde mars 1909 i Höganäs, i en tid som nu känns mycket avlägsen. Uppväxten med en mestadels frånvarande far formade säkert en del av hans personlighetsdrag. Föräldrarna hade stora planer för honom, planer som bland annat bestod i att han skulle studera. Såvitt jag vet är han den förste i släkten som får chansen att gå i läroverk och 1927 tog han studenten i Helsingborg med betyg som i varje fall var tillräckligt goda för att bli antagen som medicinarstudent i Lund.

Farfar vid sex månaders ålder med sina föräldrar. Hans pappa måste ha återvänt till Sydamerika ganska snart efter att kortet togs.

Vid runt två års ålder.

Nybakad student från Helsingborgs högre allmänna läroverk för gossar         

Samma år tog Stig också körkort. Han berättade för mig att han tagit en eller två körlektioner som bestått i att nödtorftigt manövrera en bil på något slags inhägnat område. Sen hade hans uppkörning bestått i att han kört ett varv runt kvarteret. Några år senare skaffade han en motorcykel och jag vet att han åtminstone vid något tillfälle körde omkull på ett sätt som kunde gått illa. Men han hade tur, som med så mycket annat i sitt liv.

Två år senare, när farfar avverkat det mesta av sin militärtjänst och var igång med medicinstudierna i Lund, så dog hans pappa och lämnade ett ganska rejält arv efter sig att dela på för hans änka och ende son. Enligt uppgift, som jag dock aldrig själv fick tillfälle att prata med honom om, så slösade farfar på en relativt kort tid bort pengarna på en kombination av nöjen, prylar och dåliga investeringar. Han var inte särskilt ekonomiskt lagd längre fram i livet heller: Snart hade en ordning etablerat sig där farmor tog hand om hans lön och gav honom fickpengar.

Stig skötte dock sina studier någorlunda väl, även om de såvitt jag förstår tog lite längre tid än de kanske borde ha gjort. Dessutom lär han i slutskedet tagit ett årslångt uppehåll för att arbeta med 1934 års Lundakarneval. Ett par år senare får han till slut ut sin läkarexamen och gifter sig med min farmor som han träffat några år tidigare i Lund. Trots den fördelaktiga position han redan skaffat sig i ett samhälle där de allra flesta inte ens läst på gymnasium så väntade till en början inga sötebrödsdagar. Han måste skaffa sig praktik och fick till en början kuska runt i landsorten mellan vikariat där han i vissa fall inte ens fick något betalt utöver mat och husrum. Med farmor som obetald sköterska, hänvisad till att genom självstudier i Norstedts stora läkarbok biträda honom. Dessa studier fick hon nytta av senare i livet. Farfar ville nämligen inte behöva agera läkare hemmavid när barnen blev sjuka eller gjorde sig illa, utan förlitade sig helt på att farmor skulle klara det. Vilket hon också gjorde.

Förmodligen från åren kring krigsutbrottet. Farfar hade kanske fallit dåtida rasbiologer väl i smaken med sitt utseende och härstamning - tills de fått veta att han gifte sig med en kvinna med judisk far. Mina farföräldrar var beredda på att gå under jorden vid en eventuell tysk invasion.    

Under krigsåren blev Stig pappa till min pappa och hans yngre bror Krister. Själv växlade han mellan underläkartjänster och beredskapstjänstgöring som militärläkare. Ofta frånvarande från sin familj. Här uppstår också en kris i äktenskapet som mina farföräldrar ibland kunde snudda vid som vore det en lustig episod i deras gemensamma liv. Farfar tjänstgjorde omgiven av i huvudsak kvinnlig personal, ibland unga kvinnor. Han hade en personlighet som man idag kanske skulle kalla ”happy-go-lucky”: Lättsam, inte besvärad av blyghet och såg dessutom bra ut. I den speciella stämning som tycks ha rått under beredskapsåren fick han chanser som han tog. En av dem utvecklade sig dock tydligen till något mer allvarligt och på något vis kom det till farmors kännedom, hur vet jag inte. Det slutade dock med försoning och ett beslut att tillverka ett ”kärleksbarn” en liten bit efter krigsslutet. Resultatet blir min faster. Hon höll på att dö under en dramatisk förlossning, men farfar som var med räddade hennes liv.

Nu började också hans läkarkarriär bli mer framgångsrik, även ekonomiskt sett. Efter några år som provinsialläkare i Lysekil fick han i slutet av 40-talet tjänst som företagsläkare på Höganäsbolaget och återvänder alltså till sin födelsebygd. Den banan fortsatte han på i resten av sitt yrkesliv.

På sin läkarmottagning, några år in på 50-talet.

Farfar får en gåva av fackklubben på Höganäsbolaget i samband med att han slutar där, ungefär lika gammal som jag är nu.

När mina och farfar Stigs vägar korsades – jag var hans första barnbarn – så hade han flyttat till ostkusten och en tjänst på järnverket i Oxelösund. Glad att ha fått en sonson var han, men intresset för att gulla med bebisar var nog inte så stort. När jag blev lite äldre blev utbytet större som jag redan beskrivit. Farfar tog gärna med mig på olika aktiviteter och jag följde lika gärna med. Farfar hade leklynnet kvar och samtidigt talade han till mig som om jag vore betydligt större och klokare än jag faktiskt var. Som det lillgamla och ofta grubblande barn jag var uppskattade jag det oerhört. Samtidigt hade jag en oerhörd respekt för farfar, helt enkelt för att han hade en så självklar auktoritet i sin person. Sa han nån gång till så lydde man.

Farfar trodde på learning by doing och var som jag nämnt inte någon nervöst lagd person. Därför var det helt naturligt för honom att en av de somrar jag var på västkusten – jag tror jag var åtta eller nio år – räcka mig styrningen på sin lilla utombordsmotor (Man skulle åka LUGNT på sjön – farfar brukade knyta näven åt racerbåtar och den värderingen är jag fortfarande påverkad av) och säga åt mig att köra båten. Vi var på väg till Lysekil för att handla. Det gick bra och ute på Gullmarens ganska lugna vatten var det inte så läskigt när jag väl vant mig. När vi närmade oss hamnen tittade jag på farfar och utgick från att han skulle ta över. Men han skakade bara på huvudet och sa åt mig att fortsätta. Du klarar det! Och det gjorde jag, trots rejäla fjärilar i magen, hela vägen in till kajen mellan flera andra båtar.

På Finnsbo 1974, farfar badar i bleckbaljan under överinseende av min syster Erika

Hos farmor och farfar rådde annars en i princip fri regim. Man var fri att komma och gå som man önskade och äta frukost och lunch (oftast någon form av plockmat) när man önskade. Ville man följa med på en aktivitet gjorde man det. Ville man sitta och prata med dem så hade de så gott som alltid tid för ett samtal om vad man nu än kunde tänkas vilja prata om. Den enda heliga punkten på dagen var middagen som intogs klockan sex och alltid var mycket vällagad. Dock inte med några större insatser från farfar förrän de sista åren, då farmors tilltagande skröplighet gjorde det nödvändigt för honom att kliva fram. Och det gjorde han.

När farfar gick i pension fick han möjlighet att odla och upptäcka fler intressen. Han var en av de mest mångsidigt intresserade människor jag känt, lika förtjust i att spela golf och trimorientera som att fiska, måla tavlor, släktforska och ständigt tränga in i nya kunskapsområden med hjälp av facklitteratur om de mest skilda saker. Samtidigt fick han förmånen att trappa ner sitt yrkesliv stegvis. Han arbetade ett par dagar i veckan på sin mottagning på järnverket flera år efter fyllda sjuttio.

Stig Jonés var en man med starka åsikter, som dessutom gärna fick dem att låta starkare än de faktiskt var. Han hade inget emot att provocera med idéer som att de mest förhärdade brottslingarna skulle skickas ner i den nerlagda Höganäsgruvan och stanna där. Dock med leverans av mat och andra förnödenheter. Som man kanske kan vänta sig hade han ganska konservativa åsikter och det han exempelvis hade att säga om Palme var inga vackra saker. På äldre dar var han barnsligt förtjust i att försöka komma på olika skattetekniska finter (inom lagens råmärken). Samtidigt fanns en empati och medkänsla som doldes bakom hans ibland bullriga yttre. Såvitt jag förstår var han omtyckt av sina patienter. Sin charm behöll han.  

Dessutom kunde han överraska med att plötsligt ändra uppfattning i frågor där han alltid gett uttryck för tvärsäkra uppfattningar. Under hela min uppväxt gjorde farmor alltid potatis åt honom när det serverades ris till middagen (Man är väl ingen jävla kuli). Men så en helg när jag hälsade på dem, farfar hade åtminstone passerat sjuttiofem, så såg jag till min förvåning hur han lassade upp ris på tallriken. Förbluffad frågade jag vad som hade hänt. Helt lugnt svarade farfar att han kommit på att han haft fel i alla år, ris var visst gott och tjänligt som människoföda även för en europé.

Ju äldre jag blev, desto större utbyte hade jag av samtalen med farfar. Jag tror också att hans ödmjukhet ökade med åldern. Med sin lugna grundtrygghet hade han aldrig känt behov av religion av något slag. Men en kväll efter att vi sett något naturvetenskapligt program sa han plötsligt att han förundrades över alla avancerade mekanismer hos naturen och att han ju äldre han blivit börjat tänka mer och mer att det ändå fanns någon slags medveten skapare bakom. Och han fortsatte att intressera sig för nya saker, han blev aldrig gammal i sinnet.

Farfar och jag i Oxelösund, 1983. Kanske inte en slump att jag imiterar hans sittposition.

Min farfar Stig var en morgonmänniska. Varje morgon, även efter pensionen, började med BBC:s morgonnyheter klockan 06:00. Åtminstone hela sommarhalvåret gick eller åkte han sen ner till havet och tog ett morgondopp. I ur och skur. Han älskade stora frukostar och lärde sig aldrig att jag inte ville ha något kokt ägg till min betydligt mindre.

Guldbröllop 1986. Mina farföräldrar var gifta i 55 år. Ett äktenskap med toppar och dalar som de flesta andra, men byggt på ömsesidig respekt och tror jag mig förstå en starkare kärlek än de gav uttryck för i ord.   

Farfar var en ovanligt levande person. Fast åren gick och även han åldrades så verkade det på något vis otänkbart att det skulle kunna vara på något annat sätt. Han behöll också sin goda hälsa. Fortfarande blev man hämtad av honom vid järnvägsstationen och det blev alltid en promenad eller två. Det var min älskade farmors skröplighet som oroade både honom och oss. Allt mindre orkade hon och allt mer fick han lägga sin ärligt talat lite mansgrisiga inställning till hushållsarbete åt sidan. Till slut kom också en cancerdiagnos. Farfar hade i alla år halvt på allvar sagt att han tänkte skjuta sig om farmor skulle gå bort före honom. Nu var han ändå, vid åttiotvå års ålder, beredd att acceptera faktum. De talade om hur livet skulle bli för honom efteråt, de sa upp gravplatsen på kyrkogården i Brunnby, ett par kilometer från den gård därifrån farfar och därmed även jag härstammar, och skaffade en i Oxelösund istället. Dit skulle farfar kunna gå sen, när farmor var borta.

Men livet låter sig inte alltid styras av våra planer. Den fjortonde juni 1991 hade mina farföräldrar besök av min farbror. Farfar hade klippt gräset för att det skulle vara snyggt och prydligt. Med gemensamma krafter tillredde de en middag som de åt tillsammans alla tre och drack vin till. Farmor mådde någorlunda. Farfar var på gott humör. Efter maten gick han upp för att titta på TV. Farmor och min farbror satt kvar i vardagsrummet och pratade. Efter en stund undrade ändå min farbror om inte farfars program var slut och han skulle ansluta. När han kom upp satt farfar hopsjunken i tevesoffan med slutna ögon. Min farbror, som också är läkare, gick fram och försökte väcka honom. När han rörde vid sin pappa insåg han att han var död. Sannolikt någon form av hjärtflimmer och sannolikt en helt smärtfri död.

Det finns ett Jonésiskt vis att förhålla sig till livet när man talar om det som jag skrev lite om i startposten till den här bloggen. Min farbror är en mästare när han vill det på att klä det i ord. Det gjorde han också här: Han levde sitt liv som en stor, lycklig skit och tamejfan fick han inte dö som en stor lycklig skit också. Ordvalet är inte avsett att vara nedsättande, däremot en god karaktäristik för en personlighet precis lagom självupptagen för sitt eget bästa.

Jag kände mig alldeles bedövad efter beskedet om farfars död. Några dagar senare anlände jag tillsammans med pappa och min syster för att ta hand om farmor i några dagar. Jag kände mig fortfarande egendomligt avstängd. Det gick inte att ta in, det var inte konkret fast farfars frånvaro i huset på Femöresundsvägen i högsta grad märktes. Vi tittade på en hög med böcker om romer som farfar lånat på biblioteket kort innan. Just det ämnet kan jag inte minnas att vi någonsin diskuterat och enligt farmor var det något han nyligen blivit intresserad av och vid åttiotvå bestämt sig för att tränga in i på djupet. Nu skulle han aldrig få läsa böckerna.

Fortfarande fylld av en overklighetskänsla gick jag till slut in på hans rum, mina farföräldrar hade haft skilda sovrum ända sedan fyrtiotalets slut. Jag tittade på alla föremål som jag kände så väl. Till slut föll min blick på träkistan där han förvarade diverse saker. Och där ovanpå låg de, hans glasögon. Glasögonen han alltid brukade ha på sig när vi träffades.

De glasögonen fick bedövningen att släppa och insikten om att farfar var död brusade in i mig med full kraft. Äntligen kom alla tårarna som inte hade förmått komma innan.

Med åren bleknar minnen, det är en ofrånkomlig del av att leva och bli äldre. Men farfars röst med sin trygga, skånska dialekt och tonfall kan jag fortfarande höra när jag vill. Och känslan av att vara ett barn som blir taget på allvar och behandlad med respekt bär jag med mig med den största tacksamhet och kärlek. 

Det här fotot, taget någon gång på 60-talet tror jag, stod inne i farmors rum. Nu står det i hennes och farfars äldste sonsons fotosamling ovanpå hörnskåpet.