jonesiskt

Alla inlägg den 6 juni 2016

Av Henrik - 6 juni 2016 12:57

Sverige, det lilla landet långt uppe i norr som kanske ibland överskattar såväl sin storlek som sin betydelse i stora världen. Landet vars existens möjliggörs av något som ligger helt utanför vår egen kontroll, nämligen Golfströmmen. Landet som fram till för bara tio år sen inte hade en egen nationaldag. Detta trots att det är en av världens äldsta alltjämt existerande statsbildningar och egentligen aldrig varit ockuperat. Eller var det kanske just därför?


Idag firar vi i varje fall både valet av Gustav Eriksson till svensk kung år 1523 och regeringsformen år 1809. Trots att den sistnämnda upphävdes för mer än fyrtio år sen och den förstnämnde knappast kan betraktas som något moraliskt föredöme, ens med sin egen samtids mått.


Det finns många åsikter om vad Sverige är och inte är. För några är det bara en teoretisk konstruktion som håller vissa människor fysiskt utestängda och oss som bor här mentalt instängda och hindrar oss från att bli fria världsmedborgare. För andra är det något nästan mytiskt, något heligt som definierar hela deras liv och självbild. Det går nästan inte att tro att det är samma företeelse de talar om.


Vad är då Sverige egentligen? Hur länge har det funnits? Är du lite historieintresserad vet du redan att den frågan inte är särskilt lätt att besvara. Sverige som statsbildning nämns första gången i bevarade källor för runt tusen år sen och vi har sen länge börjat våra regentlängder med Erik Segersäll som var kung vid 900-talets slut över ett område som kan ha bestått av Svealand, Östergötland och Västergötland. Men någon nationalstat värd namnet existerade inte. Exempelvis hade de olika landskapen sina egna lagar och lagmän som uttolkade dem. Av de magra källor vi har kan vi också på goda grunder gissa oss till att dåtidens ”svenskar” knappast såg sig som det själva. De var i första hand svear, götar eller kanske gutar.


På 1200-talet blir förhållandena lite mer stabila under Birger Jarl och Sverige börjar expandera geografiskt: Norrut och österut där Finland ska bli vår ”östra riksdel” i mer än 500 år. Men fortfarande är centralmakten inte särskilt stark. I olika delar av det dåtida riket finns stormanssläkter som driver sina egna agendor och kan liera sig med utländska krigsherrar om de tror att det tjänar deras egna syften.


Med kungen som idag kallas Gustav Vasa börjar ett mer organiserat rike växa fram, med en centralmakt som får allt större möjligheter att kontrollera även mer avlägsna landsändar. Ibland med vapen och våld. Statlig propaganda förhärligar den svenske kungen och svartmålar både inhemska och utländska verkliga och inbillade fiender. Översättningar av bibeln till svenska banar väg för en litteratur på det egna språket, även om den processen tar tid. Stormaktstiden kommer och Sverige växer både nu även söderut och västerut när Danmark i olika fredsfördrag tvingas ge upp Skånelandskapen, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Dessutom kontrollerar vi under en tid också en stor del av kustlandskapen vid Östersjöns sydkust. En modern statsförvaltning börjar också ta form.


Sverige som begrepp och synen på oss själva som svenskar växer fram på allvar under den här perioden. Däremot finns knappast ett nationalmedvetande av den typ vi idag förknippar med begreppet nationalism. Den är en senare produkt och framträder på allvar först under 1800-talet. Då har Sverige redan förlorat sin stormaktsstatus och sina förläningar. Den stora smällen kommer 1809 när ”Östra riksdelen” måste avträdas till Ryssland efter ett misslyckat krig. Idag är det i stort sett glömt, men historiker vet att man betraktade Sverige-Finland som en helhet. Det som låg på andra sidan Östersjön var inte mindre Sverige, även om de flesta som bodde där talade ett annat språk. Den stormaktstid som en del vurmande nationalister drömmer om var Sverige åtminstone femspråkigt när man räknar in estniskan och tyskan som talades i Östersjöprovinserna och samiskan!


Sen väljer vi rätt sida i nästa krig och lyckas som en kompensation för den stukade självkänslan få överta Norge år 1814. Men den lyckan varar bara i 90 år och 1905 måste den siste unionskungen, Oscar II, på ålderns höst ändra sitt valspråk från Brödrafolkens väl till Sveriges väl. För övrigt efter en uppslitande konflikt där vissa medlemmar i kungahuset ville att Sverige skulle ta till vapen mot de uppstudsiga norrmännen!


Lite mer än hundra år gammalt, äldre är alltså inte det Sverige som många verkar betrakta som något oföränderligt, närmast evigt. Nationalismen, född på allvar under nationalromantiken, har bara något knappt sekel mer på nacken. Den föddes under en tid då Sverige var en fattig avkrok där medborgarrätt hette pengar, där det rådde religiöst tvång och där så småningom en stor del av befolkningen under ungefär 75 år skulle emigrera till USA i hopp om ett bättre liv och framtid. Inte mycket att vara stort över, kan man tycka så här i efterhand.


Men lilla Sverige skulle som vi alla vet ta sig. Med hjälp av Luther, ett antal kluriga uppfinnare och lite tur som höll oss utanför två världskrig. På några decennier steg vi från ett fattigt land i Europas utkant till ett av världens rikaste länder. På vägen byggde vi också upp en riktig demokrati och ett välfärdssystem som utrotade det mesta av den fattigdom och otrygghet som historiskt varit de flestas arvedel. Åtminstone om man räknar alla som levde mer eller mindre i dess skugga också.


Det fanns något annat i den där ekvationen också, som ibland förbises. Samhället då som nu var fyllt av konflikter och motsättningar. Men där det i andra länder blev ibland förlamande politiska strider, våld mellan olika grupper och ibland t.o.m inbördeskrig så lyckades vi i Sverige undvika nästan allt det där. Genom dialog istället för att bara stå och skrika. Genom viljan att kompromissa, även i hjärtefrågor ibland. Genom känslan att samhället faktiskt var till för alla och att fredlig samexistens är att föredra framför att få sin vilja igenom med våld, tvång och hot. Och nästan alla grupper i samhället deltog i den där processen. Utan att bli helt överens i alla frågor. Utan att alla motsättningar upphörde. Fast man ibland blev arg och tyckte att de andra var dumma, trångsynta etc etc.


På det viset och kanske med viss hjälp av en kultur som betonade pragmatism och individer snarare än absoluta sanningar och (folk)grupper så formade vi och byggde tillsammans ett av världens mest öppna, toleranta, fredliga och framgångsrika samhällen.


Det är faktiskt något att vara stolt över idag. Men också något att hålla i minnet. Jag vet att jag inte är ensam att oroas över en tilltagande polarisering. Det är en polarisering som kommit smygande under de senaste decennierna. Den drivs av sådant som ökande ekonomiska klyftor mellan välmående storstäder och landsbygd och en ökad social problematik i slitna förorter där vi misslyckats med att integrera många av de människor som kommit de senaste 10-20 åren. Både socialt och ekonomiskt. Men det räcker inte som förklaring.  


Något har hänt i Sverige, precis som i många andra länder. Där det förr fanns en rättning åt mitten och en kamp om mittenväljarna så bevittnar vi idag ett både röstnings- och värderingsmässigt flöde ut mot de politiska höger- och vänsterkanterna. Vem kunde ana att en Bernie Sanders med en socialistisk agenda skulle kunna utmana om en presidentkandidatur på allvar i USA? Och vem kunde i sina värsta mardrömmar tro att ett nationalistiskt parti med en smutsig bakgrund skulle få nästan 14% av rösterna i ett riksdagsval? Samtidigt som nästan lika många röstade vänsterut på partier vars åsikter i flera frågor ligger långt eller mycket långt från de som en majoritet av befolkningen hyser?


Oavsett vad som är hönan och ägget så kan vi se en ökad oförsonlighet mot åsikter som inte stämmer med de egna på alla håll. Både partier och enskilda människor driver aggressivt agendor de måste inse skulle skapa en djup splittring och oro om de genomfördes. Motståndare brännmärks som idioter, förrädare eller fascister och nazister. Sociala medier är ett verktyg som vi ärligt talat inte verkar ha varit mogna att hantera, även om jag tycker mig ha sett tendenser till besinning på sistone.


Människor med extrema och svartvita åsikter och världsbilder har alltid funnits. Men jag är rädd att de har fått ett större utrymme i vårt nya informationssamhälle. De når ut på ett vis som de inte gjorde tidigare och vi andra påverkas av dem. Därför att det alltid är förledande lätt att påverkas av människor som predikar enkla och drastiska lösningar. Öppna gränsen helt! Nej, stäng den helt!


Vi ser också att det är så mycket lättare att få likes och följare om man är drastisk och rent av oförsonlig i det man skriver. Och vi påverkas av den insikten när vi själva skriver och bildar egna värderingar. Medvetet och omedvetet. Samtidigt som besinningens och nyanseringens röster ofta drunknar i alla andra inlägg. Eller bara ignoreras.


Jag önskar att jag kunde skriva att det här klimatet inte får så stor inverkan på politiken, men tyvärr tror jag inte det är sant. Eller hur ska man annars förklara att vi t ex har en skolpolitik som med sina möjligheter för vinstdrivande företag tydligen är närmast världsunik? En politik som helt uppenbart många människor är både skeptiska och mycket kritiska till? Hade verkligen en regering för trettio år sen drivit igenom något sådant?


Men till syvende och sist så har vi bara ett land. Det finns bara ett Sverige. Vi har inte samma syn på vad det borde vara och hur det borde se ut. Det kommer aldrig att finnas en politik eller samhällsutveckling som gör alla lika nöjda. Men vi måste ändå söka efter vägar som leder till att människor och grupper inte dras isär ännu mer. Även när det innebär i mångas ögon tråkiga eller på gränsen till oacceptabla kompromisser i olika frågor. För ju mer värderingsklyftorna och upplevelser av orättvisa och att bli ignorerad ökar(det gäller i lika grad metallarbetaren Roger i Munkfors och Amina från Angered), desto mer riskerar vi att tappa de unika egenskaper som gjort Sverige till ett så framgångsrikt, tryggt och politiskt stabilt land.


Våra politiska ledare och andra med inflytande i samhället har ett stort ansvar här. Men också du och jag kan göra något och bör fråga oss själva vad. Kan vi acceptera att vissa betonar gemensam trygghet och andra personlig frihet utan att anklaga varandra för att vara förbudsivrare eller kallhamrade egoister? (för de flesta människor i Sverige är faktiskt ingetdera) Hur kan vi bygga broar istället för att spä på motsättningar? Hur kan vi som lever i urbana storstadsmiljöer med välbetalda jobb försöka leva oss in i livsvillkoren på landsbygden och avfolkningsorter där många idag går med en känsla av att vara helt ignorerade av oss? Kan vi få plats med både människor som känner sig som världsmedborgare, kurder eller kineser i första hand och människor vars identitet hänger samman med en stark känsla av att vara rotade just här på jorden och därför utan att det i grunden bottnar i illvilja känner en oro för att det de betraktar som Sverige och svenskt ska försvinna?


De frågorna – som var och en själv måste besvara – blir min hälsning till Sverige på vår nationaldag!

 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards