jonesiskt

Alla inlägg den 29 maj 2015

Av Henrik - 29 maj 2015 00:12

Han befinner sig på trettio års avstånd i tiden nu. Han som jag var en gång, eller han som skulle bli jag. Han hette också Henrik Jonés, var ungefär 180 centimeter lång och hade förstås samma mamma och pappa som jag. Men annars då, vad är det egentligen som förenar oss? Finns det en brygga som kan slås över gapet av tid som skiljer oss åt?


Vi kan börja med den kanske mest grundläggande frågan: Vad förenar oss i fysisk mening? De celler som mitt artonåriga jag bestod av har bytts ut ganska många gånger vid det här laget. En stor mängd av våra celler lever i några månader eller bara några veckor. En del lever faktiskt inte längre än några dagar. Ett viktigt undantag dock: Neuronerna, cellerna i min hjärna, där flertalet fortfarande är med mig. Min fysiska kropp ingår förstås i ett kretslopp där det sker ett oupphörligt utbyte av atomer, så även på partikelnivå är det antagligen inte så mycket kvar av det som då var jag så här trettio år senare.


Att de byggstenar vi består av byts ut innebär i och för sig inte nödvändigtvis att vi själva har genomgått en total förändring. Varken vi själva eller vår omgivning upplever det ju så. Vi inser naturligtvis att vi åldras och att vi inte ser likadana ut idag som för tio år sedan. Men eftersom förändringen sker så långsamt utifrån vår egen tidsskala så blir den ändå liksom undanglidande och abstrakt. Därför tror jag inte att den inre bilden jag har av mig själv som artonåring rent fysiskt är helt korrekt. Eller snarare: Jag förmår inte att fullt ut ta in den fysiska skillnaden mellan Henrik-18 och Henrik-48. Självbedrägeriet möjliggörs sannolikt av att jag i stort sett fått vara frisk och fortfarande rör mig ganska obehindrat. Jag har heller inte blivit överdrivet tjock eller tappat håret. Det går att i tanken ställa upp två relativt smala och mörkbrunahåriga Henrikar bredvid varandra och tänka att de är ganska lika.


Om man börjar skrapa på den där bilden inser man dock ganska snabbt att den inte är sann. Om Henrik-18 hade fått uppleva världen en stund i Henrik-48:s kropp så hade han förmodligen snabbt lagt märke till stelheten i höfter och rygg och huggen som kommer i knäna när man går i en nerförsbacke. Andningen hade säkert känts lite trögare och så var det ju det här med luktsinnet, vart tog det vägen? Naturligtvis hade han också snabbt märkt att den nästan falkartade skarpa syn han själv hade numer är rejält reducerad på både nära och långt håll. Den enda defekt han känt igen eftersom han själv börjat märka av det hade nog varit suset i vänsterörat.


Självklart har inte åren gått spårlöst förbi på det yttre heller. Jag väger faktiskt mer än 20% mer än då. Håret må sitta kvar, men det är betydligt risigare och torrare och fullt av gråa strån. Dessutom har faktiskt hårfästet krupit några centimeter bakåt i pannan och vid tinningarna. Det släta ansiktet, fortfarande lite mjukt barnaktigt har ersatts av ett kantigt mansansikte med skarpa linjer och stora vinklar från näsan ner till mungiporna. Rynkorna i pannan har suttit där rätt många år nu och nu börjar även alltfler ”fina linjer” att visa sig i ansiktshuden. Under ögonen har något som ser ut som ett förstadium till påsar börjat visa sig. Det är ett ansikte som inte på många år föranlett någon försäljare på bolaget att fråga efter legitimation. Ansiktet på en medelålders man helt enkelt. Jag antar att det går att se hyggligt väl att Henrik-48 en gång var Henrik-18. Men skillnaderna är större än likheterna.


Åldrandet sker som sagt långsamt utifrån vår egen mänskliga tidsskala och därför är det svårt för oss att inse förändringen. Inte bara hos oss själva, utan också hos de vi känt länge och träffar regelbundet. Bara då och då kommer insikten. Ibland kommer den av sig själv: Man minns plötsligt på ett ungefär hur någon såg ut för tjugo år sen och inser att förändringen är ganska stor. Kanske oftare är det bilder som får en att minnas. Jag var på en femtioårsfest för ett tag sen där en projektor stod och visade bilder från festföremålens liv. Eftersom jag känt dem i mer än ett kvarts sekel fanns även jag och en del andra vänner med på flera bilder. Det var något chockartat över att se min egen och de andras ungdom. Eller snarare: Vår försvunna ungdom. För sanningen är att vi som var unga där och då på 80-talet håller på att bli till gubbar och tanter nu. Även om vi inte vill erkänna det själva.


På senare år har jag haft en del filosofiska funderingar kring det här med absoluta skillnader och glidande skalor. De startade med att jag läste en bok av Richard Dawkins som påpekade något som egentligen är självklart, men som jag aldrig medvetet reflekterat över: När vi talar om olika mänskliga ”arter” som avlöst varandra under utvecklingens gång så är det en ren abstraktion. Det har naturligtvis inte funnits någon skarp övergång mellan till exempel Homo Erectus och Homo Sapiens. Om man kunde placera alla mina förfäder i s.k rakt fäderne (far, farfar, farfarsfar etc) i en lång rad i tidsordning så skulle man inte kunna observera några skillnader mellan de män som stod intill varandra, annat än de naturliga utseendevariationer som finns även mellan människor som är nära släkt. Ändå så skulle man på ett par miljoner år och kanske något ungefär hundratusen individer ha kommit till en person med helt andra fysiska egenskaper än en själv: En hominid som man skulle ha känt mig helt främmande för i alla avseenden. Små, små steg ackumulerar en stor eller t.o.m väldigt stor skillnad i slutändan. Åtminstone när det gäller det yttre. Man kan göra samma tankeexperiment med hudfärg hos dagens människor. Då inser man att det å ena sidan är totalt meningslöst att tala om ”raser” i utseendemässig bemärkelse – vi skulle inte hitta några skarpa gränser någonstans om alla människor ställde upp sig i ”färgordning” från den mörkaste afrikanen till den mest ljushyllta och bleka nordeuropén. Var och en skulle ha en intill förväxling lik hudfärg som sin granne i ledet. Å andra sidan så går det inte att förneka att skillnaden i utseende mellan de två personer som skulle stå i bägge ändar av ledet är väldigt stora.


På samma sätt är det med ålder tänker jag. Både den hos alla människor och vårt eget individuella åldrande. Gå in på Wikipedia och läs om Jeanne Calment som jag skrivit om tidigare: Världens bevisat äldsta människa hittills. På sidan finns det både ett kort av henne som ung och vacker kvinna på 1890-talet och som 121-åring ett sekel senare. Naturligtvis går det inte att se att det är samma person. Men även för henne så kom förändringen sakta. Varje dag hon vaknade kände hon sig säkert inte fysiskt annorlunda mot dagen innan och var det inte heller. Men dagarna adderades och adderades och en dag hade den unga kvinnan blivit en urgammal gumma.


Kan vi någonsin förstå det i en djupare bemärkelse? Vare sig det gäller människor i allmänhet eller oss själva?

Men låt oss lämna fysiken nu. Vem var den andre Jag? Vad finns kvar av honom och hans person i mig?

Vi människor bär på en slags livsberättelse – en känsla av det finns en kontinuitet i vårt liv fram till idag och att händelser som inträffat på vägen inordnar sig i något slags händelsekedja. Vi upplever att det helt enkelt finns ett samband mellan Henrik-7, Henrik-18, Henrik-29 och Henrik-48. Vi sitter ihop. Psykologiska studier har visat att det här är väldigt viktigt för oss och att skador på minnet som orsakar att vi får svårigheter att hålla samman och komma ihåg vår livsberättelse kan vara starkt ångestskapande. Alltså är det inte förvånande att jag tycker att jag – Henrik-48 – hör ihop med Henrik-18. Men vad delar vi konkret egentligen?


Det finns en grundläggande obalans i vår relation. Kommunikationen går bara åt ett håll. Jag har vissa möjligheter att mana fram Henrik-18 ur minnets skuggor, försöka komma ihåg hur det kändes att vara han. Jag sitter på de flesta grundläggande fakta om honom som jag behöver. Henrik-18 däremot vet ingenting om mig. Som jag minns det så tänkte han visserligen ibland på hur det skulle kännas att vara 40 eller 70 år. Vår gemensamma pappa var då ungefär lika gammal som jag är nu, men jag kan inte minnas att Henrik-18 hade någon egentlig föreställning om att han en dag skulle bli som honom. Det var för abstrakt, för overkligt. Han kunde ju inte ens veta om det skulle existera någon Henrik 30 år senare. Frågan är om jag är så mycket klokare. När man blir äldre blir det nog lite lättare att föreställa sig sitt eget liv några år framåt i tiden. Men tjugofem eller trettio år?


I vintras var jag på konsert med Sting och Paul Simon. Simon spelade bland annat Old friends, en sång han skrev när han var drygt tjugofem år gammal. How terribly strange to be seventy, sjunger han. Nu är han där själv. Jag undrar hur det känns när han tar den där strofen i sin mun? I sanningens namn tror jag inte att jag begriper mycket mer än honom om hur det kommer att bli ifall det nu blir. Trots att jag har tjugo år mer livserfarenhet under bältet än han hade när han skrev sången.


Henrik-18 var en ung man med många tankar, åsikter och känslor, men jag vet inte om jag kan påstå att han fått någon vidare ordning på dem än. De skilde sig förstås åt på många punkter från mina. Ändå kan jag hitta beröringspunkter. Han hade en grundläggande skepsis mot auktoriteter. Tankesystem som gick ut på att människor skulle underordna sig något högre i form av ”Guds lagar”, ”Arbetarklassen” eller ”Nationen” tilltalade honom inte alls. Att det skulle finnas en ideologi eller teori som besvarade alla frågor och hade lösningen på alla problem som så många unga människor vill tro var inte hans grej. På ett vis kan man säga att han hade en trist avsaknad av idealism. Som jag minns det hade han ändå redan begripit att det gällde att vara medveten om att en sån personlighet i värsta fall kan leda till en ganska kylig realism som slår över i ren cynism. Liksom Henrik-48 hade han en idé om att livet måste gå ut på att försöka vara lycklig snarare än att uppfylla någon slags mer eller mindre abstrakt livsmål eller än värre ”göra sin plikt”.


Som artonåring var inte familjen Henriks stora grej och därmed skiljer han sig ganska mycket från Henrik-48. Han var nöjd med att han ofta kunde vara för sig själv i det stora huset när resten var på landstället eller ute i båten på helger och sommarsemestern. Men det fanns ett stort undantag. Han älskade sin lilla syster som kommit till världen tre år tidigare. Hon var ett ljus i ett familjeliv som inte alltid var särskilt roligt. Den man som kommit in i hans liv när han var tio år och förtryckt honom och hans syskon i flera år hade visserligen tappat den makten de senaste åren. Henrik lät sig inte förtryckas längre. Istället blev det ständiga bråk och konfrontationer när tyrannen inte kunde acceptera att han tappat sin makt. Det har hänt några få gånger att den vuxne Henrik hamnat i situationer när män betett sig på ett sett som påminner om tyrannen. Då slås det definitivt en bro över alla åren och Henrik-18 är där igen. Det flimrar rött för ögonen och en våldsam vrede och rädsla kommer fram på samma gång.


Musiken var viktig för Henrik-18. Både som en ensamsysselsättning och som en social aktivitet tillsammans med kompisarna. Det här var på de tiden då varken fildelning eller Spotify ens var en högtflygande vision. Man fick köpa dyra LP-skivor eller spela av kassetter från kompisars skivor. Henrik var inte rik, även om han jobbade varje sommar, det var ständiga avvägningar och prioriteringar av vilka skivor man skulle köpa. Henrik-18 hade mest lyssnat på syntmusik och pop, men just detta år började han så smått orientera sig mot nya musikstilar. Det hängde förstås ihop med att han började umgås med några killar som var hårdrockare och såg det som en mission att öppna hans ögon. Väl medvetna om att det inte var läge att börja med Motörhead försåg de honom med kassetter med lite mer melodiska rocklåtar och inledde en process som skulle leda fram till att Henrik-48 just nu sitter och lyssnar på en Spotifylista med blues och bluesrock som han ägnat ett antal timmar åt att välja ut. Men han har också en lista med mycket sånt som Henrik-18 lyssnade på där och då och som fortfarande gillas, även om det finns ett visst mått av nostalgi i gillandet. Kontinuitet.


Det skulle vara falskt att skriva om Henrik-18 utan att nämna det sexuella. Varje människa vet i grunden bara hur den egna sexualiteten känns. Kanske har de som hävdar att alla berättelser om tonårskillars enorma sexfixering eller överhuvudtaget mäns primitiva lust till alla möjliga och omöjliga kvinnor är överdrivna rätt åtminstone till viss del. Men för Henrik-18 var det en kraft som upptog oerhört mycket av både hans tankar och känslor, ja det är helt omöjligt att föreställa sig honom utan denna ständiga lust och frustration. På ett vis var han kanske priviligierad. Hans fantasier var på ett alldeles självklart sätt riktade ”dit de skulle” enligt dåtidens och kanske också nutidens så kallade normer, så någon sån ångest eller tvivel på den egna sexuella identiteten behövde han inte känna. Men det var en oförlöst och många gånger plågsam lust. Den satt också ihop med tvivel och komplex. Henrik-18 var blyg och hade som så många andra killar komplex för att han tyckte sig ha en liten penis. På något plan började han väl ändå förstå att det faktiskt fanns några enstaka tjejer som inte tyckte att han såg helt hopplös ut. Under detta år skulle han också trots allt göra sina första, trevande erfarenheter på området. Men fortfarande var det mest drömmar och fantasier i ensamhet. Sexuella drömmar. Romantiska drömmar om kyssar, se varandra i ögonen och hålla varandra i handen. På något vis gick de där båda sakerna inte ihop för honom och det skulle dröja åratal innan det började göra det. När Henrik-18 blev förälskad så var det som att föremålet förvandlades till någon slags nästan överjordisk varelse och det gick nästan inte att föreställa sig något sexuellt. Och när han trots sin tröghet på området faktiskt fattade sista året på gymnasiet att en tjej i klassen som han lärt känna ganska bra hade blivit förälskad i honom så blev han skiträdd. Han upplevde det som att hon var ”way out of his league” och mer erfaren och det slutade med att han inte vågade ta det initiativ som hon ganska tydligt visade att hon ville att han skulle göra.


Jag vet att många andra unga män haft och har ungefär samma problem som Henrik-18 hade. Men där och då var det något som jag till stor del fick bära själv, även om de flesta kompisarna var i samma situation. Att inte tillhöra de häftiga, självsäkra killarna innebar för det mesta att man fick vara ensam och oförlöst och fortsätta drömma om något som kändes ganska ouppnåeligt.


En slags bro går ändå mellan mig och Henrik-18 även här. Hormonerna rusar tack och lov inte på samma vis längre och tvingar en inte att ägna mycket av den vakna energin åt tankar på sex. Livet har samtidigt blivit oändligt mycket bättre på det planet. Idag är jag var varken frustrerad, ensam, komplexfylld eller oförlöst. Men det sexuella är fortfarande något grundläggande i det jag uppfattar som mitt Jag och jag hoppas att jag ska få behålla den energin och den lusten i många år till.


Henrik-18 hade om sanningen ska fram rätt fantasilösa framtidsdrömmar. Göra undan lumpen först – det som hans och mina yngre upplagor fasat och oroat sig för sen vi var sex, sju år. Sen plugga på universitet och ha kul några år innan det blev något slags administrativt jobb. Allt det där blev också verklighet. Ibland undrar jag, den äldre Henrik, varför han inte vågade drömma mer. Vad höll honom tillbaka att ta ut svängarna lite mer åtminstone? Men vad ska han svara egentligen, Henrik-18. Det är lätt för dig att sitta och säga där på 30 års avstånd med en trygg karriär och förankring i vuxenlivet. Jag visste ju inte ens om jag skulle klara ”ett riktigt jobb” med allt ansvar det innebar. Jag som bara hade sommarjobbat på ett tivoli och på en fiskrestaurang.


Henrik-18 var som sagt ingen familjemänniska, men han var ändå övertygad om att han ville bli pappa och ha en egen familj. Säkert spelade hans fina, lilla syster in. Men det var också en allmän, nästan existensiell känsla av att detta med att skaffa barn var det närmaste man kunde komma att ändå få någon slags djupare mening med sitt eget liv.


Om verklig sorg visste han ännu inte mycket. Fortfarande levde alla hans far- och morföräldrar, hans pappa och hans moster vars hem och familj han alltid betraktade som en slags ideal kontrast till sitt eget i många stycken dysfunktionella.


Ibland kan jag återuppleva olika känslor som han kände. På ett ögonblick kommer de: Precis så här kände jag det. Det är aldrig något som går att sätta ord på, men när det händer så är det som att på ett ögonblick förflyttas 30 år bakåt i tiden och bli en ung, osäker men ändå drömmande kille med livet framför sig.


Henrik-18 kan inte se mig, det är bara jag, Henrik-48 som kan blicka bakåt i tiden och se honom. Det gör jag med ömhet, lite roat överseende, sorg, viss avund och en slags allmän, filosofisk melankoli över tidens obönhörliga gång och en växande insikt om hur kort människans liv är. Visst hör vi ihop, fast mycket också skiljer oss åt. Han är jag och jag är han. Ha det bra där borta i tiden du. Allt kommer att ordna sig och bli bra, jag lovar dig min vän!

 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards