Redan när damen som är två steg före mig i kön har betalat och ska börja packa sina varor anar jag att det kan bli problem. Utan att ta någon notis om sina varor ställer hon sig och börjar granska sitt kvitto ingående. Det är inte mycket hon har köpt, kanske ett dussin varor eller så. Men granskningen tar tid. När mannen som är efter henne är färdig och har betalat är hon just klar med att stirra på sitt kvitto. Nu vidtar nästa steg i kedjan. Man riktigt ser hur hon funderar på hur hon ska organisera upp packningsarbetet. Det gäller att ta det från grunden.

Nu börjar kassörskan slå in mina varor. De är inte jättemånga heller, men flera av dem är rätt tunga. Det är nytt diskmedel, ny spolglans, ny WC-anka. Jag flyttar blicken till mannen och inser att nu har vi problem på riktigt. Han stirrar visserligen inte på sitt kvitto. Men han packar inte han heller. Istället tar han långsamt och grundligt upp någon slags tygkasse ur sin medhavda väska och liksom vänder och vrider på kassan för att… ja för att vaddå? Det är oklart, men uppenbarligen måste det göras innan packning kan påbörjas.

Damen har nu faktiskt fått ner ett par varor i sin kasse, men än är hon inte färdig. Och fort går det inte. Mina varor däremot är snart inslagna av kassörskan. Även hon har nu upptäckt att det är stopp längre fram i maskineriet och slår stopp på bandet. Nu är hon färdig, jag sätter i mitt kort och betalar. Där kommer kvittot. Fortfarande är varken damen eller mannen färdiga med sitt packande, men man kan trösta sig med att båda gör det väldigt grundligt. Grundligare än jag någonsin packat en kasse i varje fall. Själv har jag ett litet utrymme alldeles efter kassaapparten, där mina grejer nu ligger i en tjock klump, att packa på. Det går, men jag får luta mig framåt i en inte direkt bekväm arbetsställning. Trots att trafikstockningen inte på något vis är mitt fel känner jag mig stressad och vill få undan mina saker så fort som möjligt. Det är i praktiken omöjligt att börja med nästa kunds varor innan jag är väck. Samtidigt som jag trycker ner den sista varan i mina två kassar ser jag att damen faktiskt också blir klar i samma stund. Och mannen är också på god väg. Livet i kassalinjen kan fortsätta igen!

Händelser som den här inträffar ganska ofta numera. Ju mer automatiserade eller åtminstone effektivare många processer har blivit, desto sämre hänger vi människor med i dem. Rätt många av oss i varje fall. Vi har dessvärre inte fått någon uppgradering av vår programvara eller snabbare mentala processorer. Naturligtvis har många äldre det särskilt svårt, men de är långt ifrån ensamma. Ingen av mannen och kvinnan framför mig i kön var äldre än i tidiga sextioårsåldern.

Samtidigt som många inte hänger med så har väl ändå vi det stora flertalet anpassat oss hyggligt och t.o.m skruvat upp förväntningarna på hur undan det ska gå i köer av olika slag. Vi känner därför en smygande irritation på den där långsamme mannen som fortfarande inte fått upp sin plånbok när kassören slår in hans sista vara. Eller sitt SL-kort när han ställer sig precis framför oss i automatspärren ner till perrongen. Vi kväver lusten att sucka demonstrativt åt kvinnan vid bankomaten som gör allting i slowmotion och när hon äntligen har fått sina pengar inte har vett att flytta på sig, utan står kvar och börjar organisera i sin plånbok. Ibland bryr vi oss förresten inte ens om att kväva den där sucken.

För några år sen började jag fundera lite mer kring de här sakerna. Jag har alltid varit otålig av mig, men med åren har jag börjat lugna ner mig lite och dessutom insett att jag inte alltid själv hänger med i de snabbaste svängarna längre. Några vetenskapliga studier att bjuda på har jag inte, men jag uppskattar att kanske någonstans runt 15-20% av alla människor är mer eller mindre långsamma på det här viset. Kanske till och med lite fler. Med det här viset menar jag att de oftast verkar liksom omedvetna om vad som försiggår runt omkring dem och att de stoppar upp och orsakar köer och väntetider för alla som vill att allt ska gå i raketfart. Jag antar att fenomenet är mest tydligt i Stockholm med dess uppskruvade tempo. Men jag tror det är ganska tydligt åtminstone på alla någorlunda stora orter också.

En del människor kan helt enkelt inte skynda sig, vi känner antagligen alla åtminstone några stycken som stämmer in på den beskrivningen. De gör det mesta i maklig takt, men grundligt och ordentligt. Hur mycket de är medvetna om de känslor de väcker hos sin stressade omvärld är svårt att säga. Ibland verkar de så totalt avslappnat avskärmade att jag kan känna en slags motvillig beundran. Ett typiskt exempel är kön vid lunchbuffén. Plötsligt stannar den upp. Det är nästan alltid samma sak: Vid salladen eller varmrätterna står en person och stirrar tankfullt på de olika alternativen som står till buds. Tar upp en slev och vrider och vänder lite på den. Sticker prövande ner den i någon bytta och tar långsamt och försiktigt upp en liten, väl avvägd mängd mat som den lika försiktigt placerar på sin tallrik. Stannar sen upp igen och tycks fundera över nästa drag. Ska det bli en till av samma sort eller nånting annat? Det som för en vanlig lunchgäst tar kanske femton, tjugo sekunder går lätt på minst en minut. Minst.

Vid det laget känner man ibland hur en irritation liksom pyser sakta upp ur kön och hur de fyra, fem som står närmast bakom liksom börjar trampa på stället för att få utlopp för otåligheten. Eller så fixerar man stoiskt någon punkt på motsatta väggen och försöker vänta ut.

Är olyckan riktigt framme kan det vilja sig så illa att två såna här personer lunchar ihop. Då kan de mycket väl stanna upp och börja en obekymrad konversation vid potatisen och riset utan att så mycket som att slänga ett getöga bakåt och se hur många som står där. Gör någon dem uppmärksamma på att kön bakom växer så rycker de liksom till och ser lite förskräckta ut i någon sekund. För att sen sjunka in i sitt eget behagliga tempo igen.

Naturligtvis är det möjligt att människor man ser bära sig åt så här ute på stan bara är tillfälligt tankspridda av något skäl. De kanske är snabba som vinden i vanliga fall. Men i vår närmiljö blir det ganska snart klart vem som är av den där långsamma sorten. På arbetsplatser är det här en knepig sak som vi ofta har svårt att prata om. I dagens uppskruvade tempo blir det allt mindre plats för den långsamma, grundliga typen: Hen som inte kan skynda sig. Kollegan som lovar att rapporten som övriga projektet behöver för att gå vidare ska vara klar nästa måndag, men som sen ändå ”har några grejer kvar bara” när måndagen kommer. Och nästa måndag och nästa måndag med. Det är ofta en kollega som är väldigt vänlig och trevlig, vilket gör det ännu svårare. Man får motstridiga känslor. Tycker synd om, blir irriterad, blir orolig för man ska hinna bli färdig i tid. Börjar umgås med hemliga önskningar om att kollegan skulle kunna ta vägen någon annanstans där den inte sinkar arbetet. Eller så arbetar man med någon form av arbetsuppgift där resultatet av att vissa hinner undan mindre är att andra måste göra mer för att det inte ska samlas på hög. Kanske känner man också att den långsamma kollegan blir olycklig och frustrerad av att hamna på efterkälken. Men vad ska man säga?

En del människor är långsamma därför att de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i någon form som helt enkelt inte ger dem möjlighet att behandla information och handla utifrån det i ett snabbare tempo. Andra är långsamma och sävliga mer som en del av sin personlighet. Många av oss som en gång var snabba i både tanke och handling kommer med åren att bli långsammare vi med. En dag kommer människor att stå och trampa bakom OSS i kön!

På något vis måste samhället ju fungera för alla sorters människor. Särskilt som det faktiskt finns så många som inte kan eller vill leva livet i den hastighet vi som vill vara moderna, urbana storstadsmänniskor betraktar som självklar. Kassalinjer och köer i restauranger kan säkert anpassas bättre till människors verkliga förutsättningar och vi som har bråttom kan öva oss i tålamodets konst. Det gör oss säkert bara gott.

Det finns dock större och svårare utmaningar i hur vi ska ha hitta lösningar i skolan och i arbetslivet för att människor som faktiskt kan göra bra resultat om de bara får lite tid på sig och inte stressas upp av en otålig omgivning också ska få plats. Jag tror inte att vi kan lösa det genom att inrätta hundratusentals beredskapsarbeten och skyddade anställningar, vi måste bli bättre på att organisera arbetet så att även människor som behöver ett lägre tempo kan få plats i den ordinarie verksamheten. Det gäller inte minst större arbetsplatser. Oavsett vad orsaken är. Kanske behöver vi också lugna ner oss några hekto på några områden också. Jag är inte säker på att samhället tjänar något alls på att fortsätta den ständiga jakten på ”effektivisering” inom i grunden personalintensiva verksamheter som vård och omsorg t ex. Jag tror att vi i viss utsträckning fortsätter med detta av bara farten. För att vi kan och för att vi lärt oss att annars är vi inte duktiga. Man kan ju fundera om inte de ständiga produktivitetsökningarna inom de verksamheter som kan automatiseras borde leda till att vi får råd att ha fler människor som arbetar med människor? Inte nödvändigtvis i ett rasande tempo hela tiden.