jonesiskt

Alla inlägg den 15 september 2014

Av Henrik - 15 september 2014 23:39

 

Så här dagen efter valet tycks det på något vis ändå vara mindre chock och mer av fundersamhet som dominerar när valresultatet med Sverigedemokraternas närmast exempellösa framgång ska analyseras. Det är bra, men man kan också hävda att det är så dags nu.


Min kära, kloka syster påpekade i ett inlägg på Facebook idag att det inte varit en ”strategi” att hålla SD utanför allt politiskt inflytande i riksdagen, utan en naturlig följd av värdegrunder som inte låter sig förenas. Det har hon förstås helt rätt i. Däremot torde man kunna urskilja en rad andra försök att på olika vis bekämpa partiet som vi nu kan konstatera inte gett önskad effekt:


-          Det fungerade inte att bedriva kampanjer i Aftonbladet och Expressen om hur elaka och hemska SD är och hur mycket man stod på det godas sida bara genom att ta avstånd från dem

-          Det fungerade inte att ordna en massa demonstrationer med människor som stod och skrek ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!” när SD skulle hålla torgmöten eller besöka arbetsplatser

-          Det fungerade sannolikt ännu sämre att kasta ägg på partiets politiker och t.o.m försöka angripa dem fysiskt vid en del av ovannämnda tillfällen

-          Det fungerande inte att med hjälp av en tvivelaktig hackargrupp med kopplingar till brunvänstern gräva fram så mycket skit man kunde om vad enskilda SD-politiker skrivit i olika nätforum och hänga ut dem namn och bild i Expressen. Inte ens ett sista-minutenförsök att utmåla partiledaren som en ansvarslös spelmissbrukare med hjälp av obehörigen lämnade uppgifter från kortföretag verkar ha gjort susen

-          Det fungerade inte heller med alla skriverier på sociala medier och nätforum om hur dumma, korkade, rasistiska och elaka såväl partiet som dess enskilda väljare var. Inte ens hot om att ta bort eller faktiskt radera  människor från vänlistor på Facebook tycks ha övertygat.

-          Det fungerade inte heller att ignorera Jimmie Åkesson i de TV-sända debatterna så mycket man bara kunde i hans försök att tala om andra frågor än invandringspolitiken och råskälla på honom när man väl kom in på denna SD:s huvudfråga.

-          Och det verkade heller inte fungera att låta bli att tala om integrationsfrågor så mycket man bara kunde i valrörelsen från övriga partier. Ja, inte ens det största partiets beslut på sin kongress att inte ens låta integration vara ett eget politiskt område tycks ha fått vissa halsstarriga individer att låta bli att ändå intressera sig för frågan.


Man kan studera punktlistan som ett monument över ett misslyckande, om man nu inte tillhör de som tycker att valresultatet var BRA. All denna ansträngning – och resultatet? Partiet mer än fördubblade sitt väljarstöd och är nu med bred marginal Sveriges tredje största. Något som blir så mycket mer besvärligt när man ser det svåra parlamentariska läget och det faktum att vi idag har inte mindre än fem partier som inte kan ses som något annat än småpartier som inte i något fall kan känna sig på tryggt avstånd från att börja lindansa runt 4%-spärren.


Skärskådar man listan lite mer så bör en annan slutsats infinna sig: Den utgör en märklig, närmast schizofren blandning av angrepp och undvikande. I ena stunden attackerade man SD och gjorde sitt bästa för att demonisera dem så mycket det bara gick. I andra stunden vände man dem ryggen och försökte lika demonstrativt låtsas som de inte existerade. Och det värsta av allt som jag redan varit inne på: Det gällde inte bara partiet och dess företrädare, utan också deras väljare.


Idag ser vi resultatet.


Jag säger inte att vi hade lyckats kicka SD ur riksdagen om vi försökt på ett annat vis. Men inte tror jag att det hade behövt sluta så här.


Det är något som inte stämmer här. De allra flesta av oss, inte minst de ”oss” som utgörs av den priviligierade och välutbildade medelklassen i storstadsområdena (antagligen huvuddelen av er som läser detta) har lärt oss att i nästan alla sammanhang är dialog och lyssnande att föredra framför konfrontation och ignorerande. I varje fall om det är konstruktiva resultat man är ute efter. Men här försökte vi inte ens. Det verkade viktigare att få visa omvärlden hur mycket man själv stod på det godas sida.


I vår iver att fördöma; gjorde vi inte på sätt och vis samma generaliseringar och demoniseringar, samma fördomsfulla avfärdanden av en grupp människor och deras ursprung och värderingar som vi själva anklagade SD och deras anhängare för? Med vilken rätt ansåg vi oss inte ens behöva lyssna – bara dela gulliga upprop för tolerans (om vi tillhörde de mindre eldfängda) eller skrika ”inga rasister på våra gator” (om vi tillhörde de mer eldfängda)?


Det kom redan på valnatten analyser både från höger och vänster om orsakerna till SD:s stora framgång. En del skyllde på det politiska motståndarlägret, andra talade om rädsla för arbetslöshet och social otrygghet. Några få valde att inte krångla till det mer än att det faktiskt kan handla om vad det till det yttre ser ut att handla om: En misstro och rädsla runt invandringspolitiken och problem med att integrera de nya invånarna ekonomiskt och socialt.


Det finns inga enkla svar på svåra frågor. SD kan inte längre avfärdas som ett litet ytterkantsparti med stöd hos inskränkta skåningar och marginaliserade människor på småorter i Sverige. Med detta val gör partiet sin entré i nästan alla Sveriges kommuner. Även i större städer och i välbärgade områden där rädslan och oron för den egna situationen borde vara begränsad har man nått resultat som överträffar eller åtminstone tangerar vad fem av de sju övriga riksdagspartierna nådde totalt. Det finns nu människor med alla tänkbara typer av social och utbildningsmässig bakgrund som röstat på partiet. Är det ens rimligt att tala om den typiske SD-väljaren längre? Den unge killen från bruksorten som sitter och skriver rasistiska inlägg på Flashback och Avpixlat? Den medelålders kvinnan från den större staden med akademikerjobb som bara vågat tala med sina allra närmaste om sin oro och ängslan över vart Sverige är på väg och hur det egentligen ska fungera med att integrera alla dessa människor som kommer? Jobbaren som alltid röstat på sossarna tidigare men tröttnat på att politikerna inte verkar lyssna på ”vanligt folk” och media som bara ljuger och mörkar?


Människor är olika, inte bara pga bakgrund och uppfostran, utan också av rent genetiska skäl. En del har en mer öppen, nyfiken och utforskande personlighet. Förändring älskar de, nya saker är ”utmaningar” att lösa. Andra är mer ängsliga, har ett större behov av kontroll och tycker inte om förändring. Jag är övertygad om att vi hittar väldigt många SD-väljare i den gruppen. De ser världen förändras omkring sig, de ser människor de inte förstår. De vet inte varför det har blivit så här, ingen har ju frågat dem. Men Sverige var ju ett bra land förut, var det inte? Varför gjorde man detta – varför ska allting ställas på ända och förändras i grunden? Ängslan och oron växer och så söker man sig till platser och människor där man bara får den mer och mer bekräftad. Det blir en ond cirkel. Och något stöd utanför cirkeln finns inte att få, för där tycker de bara att man är överdriven eller rentav en ond rasist. Och den som är rädd blir ofta också arg – för vem fan vill gå omkring och vara rädd?


Där någonstans tror jag man hittar mycket av svaret på frågan om de 13 procenten.


Integration används oftast i betydelsen hur ursprungssvenskar och människor från annan bakgrund ska mötas. Men handlar det inte egentligen om hur ALLA i samhället ska kunna fungera tillsammans? Alla kan inte tycka lika och det är omöjligt att undvika att människor helt eller delvis är missnöjda med den rådande ordningen. Men det här är något allvarligare: Tre kvartsmiljoner människor som känner sig så fullständigt svikna av de etablerade partierna, som känner sig oroliga för denna enda fråga att den överskuggar allt annat och får dem att rösta på vad som för bara 10 år sen betraktades som en liten grupp extremister utan alla chanser till politisk makt och inflytande. 13 procent av väljarna som känner att de inte blivit lyssnade på, inte fått svar på sina frågor, inte fått något gehör för sin oro utan bara blivit förlöjligade eller på sin höjd som en FB-vän skrev: Klappade nedlåtande på axeln. Borde vi inte fundera på hur DE ska kunna integreras i vårt gemensamma Sverige igen?


Jag tror vi står inför ett val denna kommande mandatperiod. Vi kan fortsätta som hittills i allt väsentligt. Visst: 87% röstade INTE på SD, deras väljare är fortfarande en rätt liten minoritet i det stora hela. Men gör vi det så gör vi det också med risken att skyttegravarna kommer att bli ännu djupare. Och med sämre tider ekonomiskt och känslan av ökande problem (verkliga eller ej) så är risken uppenbar att vi nästa gång kanske har var femte väljare i ett parti med ett delvis nazistiskt förflutet.


Eller… så försöker vi åtminstone börja lyssna och sluta skrika. Låter människor ställa sina frågor runt integrationspolitiken, låter människor framföra sina farhågor. Visar att vi tar människors oro på allvar, utan att nödvändigtvis bekräfta alla deras påståenden. Fördömer inte automatiskt alla som inte tillhör de där öppna, tillitsfulla, positiva människorna som älskar förändring och aldrig känner en osäkerhet eller tveksamhet för det främmande och ovana. Accepterar att alla inte kan älska den förändring Sverige har genomgått de senaste 20 åren lika mycket. Gör något konkret åt bostadsfrågan, skolor i utsatta områden och annat som faktiskt har en koppling till fortsatt invandring hur mycket man än försöker förneka detta. Då kanske det, kanske finns en möjlighet att vända utvecklingen. Att inte lika många människor är lika rädda och arga. Att fler återvänder till rimliga politiska alternativ i nästa val.


Valet är vårt – vilken väg kommer vi att välja?

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se