Jag tänkte framöver ägna bloggen åt att berätta lite om människor som fascinerar mig. Så här dags på året, när nedräkningen mot årets stora händelse i den lilla subkultur jag är en stolt medlem av har startat på allvar, tyckte jag att det kunde passa att skriva några ord om Nigel. För de fåtaliga läsare som inte har en susning vad jag talar om är en liten ingress på sin plats. Subkulturen är Scrabble, bokstavsspelet som fler svenskar känner under namnet Alfapet, och det sociala liv med små och stora tävlingar och annat umgänge som pågår runt omkring det här i Sverige. Höjdpunkten i vår kalender är det svenska mästerskapet. Det spelas på eller alldeles intill allhelgonahelgen och brukar samla dryga 80 personer som i 3 dagar sitter djupt försjunkna över bräden, brickpåsar och ställ och grubblar över ord. Mitt liv bland brickorna har jag skrivit om i en helt egen blogg för 5-6 år sen. Är du till äventyrs intresserad av att botanisera i den, så hittar du den här: http://metrobloggen.se/wordnerd/

Nåväl, nu var det ju Nigel jag skulle berätta om. Nigel Richards. En 45-årig nyzeeländare som utan större diskussion kan utnämnas till världens bäste scrabblespelare på engelska. I en sport där slumpen trots allt spelar en hel del roll i det korta perspektivet i form av vilka brickor du och din motståndare drar ur påsen har han resultat som inte kan beskrivas på annat vis än otroliga. De senaste fem åren har han inte varit sämre än trea i någon tävling – och då har han ändå spelat en hel rad med fler än hundra mer eller mindre vassa motståndare. Han är regerande världsmästare (som för övrigt ska försvara sin titel senare i år i Prag). Han är också regerande amerikansk mästare, i sig en kombination som är extra imponerande av skäl jag återkommer till. Den tävlingen har han nu vunnit fyra år i rad, en prestation ingen annan varit i närheten av.

Ni som inte vet så mycket om den här märkliga världen ska veta att det inte är så att konkurrens saknas. Det nörderi vi ägnar oss åt i det svenska scrabblespelandet med ordpluggande och anagramträning är som en mild västanfläkt mot vad som pågår i det engelskspråkiga. Här finns hundratals vassa hjärnor som i många år vigt sin fritid och ibland även sitt liv åt att bemästra detta ädla spel. De har ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att studera ord, att lära sig att ”anagramma” fram dem ur bokstäverna på sitt ställ och att förkovra sig i spelets strategiska dimension som på många sätt är lika komplex som själva ordletandet. Men mot Nigel får de oftast sträcka vapen.

Men vem är då denne ordfantom? Han ser inte mycket ut för världen. En liten, närmast späd man iförd för stora glasögon och ett stort skägg som kontrasterar på ett märkligt vis mot hans i övrigt pojkaktiga yttre med den smala kroppen, det framåtkammade håret och de t-shirts han så gott som alltid bär. Inte gör han mycket väsen av sig heller. Han är inte ovänlig eller direkt avvisande, men söker heller inte kontakt med sina motspelare. Jag har sett bilder av honom efter stora turneringssegrar: Han ser närmast besvärad ut över att behöva stå på podiet och motta hyllningar. Efter en större turneringsseger bad tävlingsledaren honom att säga några ord om hur han kände. Nigels svar: I don’t know any. Ett något förvånande uttalande av en man som vid spelbrädet både kan och hittar fler ord än någon annan. Han säger inte särskilt mycket annars heller.

Nigel Richards under en match vid VM i Scrabble

Nå, han föddes väl å andra sidan in i ordens värld och spelade säkert Scrabble innan han kunde gå? Nej, det märkliga är att denne man som dominerat sporten under hela 2000-talet fortfarande vid 1990-talets mitt aldrig hade spelat ett parti Scrabble i hela sitt liv. Som liten visade han föga intresse för ord eller språk, istället var det siffror som fascinerade honom. Han klarade sig någorlunda i skolan, men var inte någon toppstudent. Böcker intresserade honom inte, fritiden ägnade han åt att spela olika tv-spel. Efter gymnasiet fick han visserligen ett stipendium till college, men han utnyttjade det aldrig. Istället började han ett ganska okvalificerat arbete på posten. På söndagarna spelade han kort med familjen. Hans förmåga att hålla reda på vilka kort som spelades gjorde snart att det blev alldeles för ojämnt. Hans mamma kom då på idén att växla till Scrabble istället. Där borde oddsen vara jämnare: Nigel hade inte varit särskilt framstående i engelska i skolan och han stavade dessutom rätt dåligt.

Tyvärr för Nigels mor så gick det inte som hon planerat. Han fascinerades av spelet och blev snabbt omöjlig att rå på. Samtidigt började han studera ordböcker. Mindre än två år senare dök han upp på de nyzeeländska mästerskapen. Och vann. Den första tävling han någonsin spelat. Omständigheterna runt omkring förtjänar också att nämnas. Nigel har förutom Scrabble ytterligare ett stort intresse: Att cykla. Han tar långa cykelturer så gott som varje dag och gör gärna långturer på åtskilliga mil på helgerna. Dagen innan tävlingarna slutade han som vanligt på sitt dåvarande arbete vid klockan fem. Sen satte han sig på cykeln och cyklade till staden där tävlingen skulle äga rum. Hela kvällen. Hela natten. I dåligt väder. Han anlände till spellokalen vid sjutiden nästa morgon. När tävlingen var slut och han hade vunnit på söndagseftermiddagen satte han sig på cykeln igen och trampade samma sträcka hem. Han avböjde erbjudanden om lift.

Några år efter Nigels genombrott förvånade han både sin familj och medtävlare genom att plötsligt meddela att han skulle flytta utomlands. Till Kuala Lumpur. En affärsman med Scrabble som sitt största fritidsintresse hade erbjudit Nigel ett arbete med specialvillkor som skulle ge honom möjlighet att vara ledig mer för att spela olika tävlingar runt om i världen. Inte minst i Asien är Scrabble faktiskt en ganska stor sport i flera länder, trots att många av utövarna är förvånansvärt dåliga på att konversera på engelska eller ens förstå en lite mer komplicerad engelsk text. Men orden kan de. Exakt vad han arbetar med har inte ens hans familj fullt klart för sig. Nigel är inte så meddelsam om sina personliga förhållanden alla gånger. Något med TV-nätverk på hotell eller så. Nigel gillar inte kryddstark mat och Kuala Lumpur med omgivningar är inte precis idealet för en passionerad cyklist som gillar att vistas mycket ute i naturen. Men han har blivit kvar. Och han sysselsätter sig med de få saker i livet som intresserar honom. Nigel har ingen TV eller radio och intresserar sig inte för nyheter eller trender. Hans personliga vanor måste beskrivas som asketiska: Han är vegetarian och varken röker eller dricker. Hans intresse av att umgås med andra människor är mycket begränsat, även om de få som känner honom litegrann säger att han inte är osocial. Den allra mesta tiden tillbringar han i sitt eget sällskap.

Vad är det då som gör Nigel så unik vid scrabblebrädet? Svaret är de många orden. Den ordlista man spelar efter internationellt innehåller omkring 150 000 ord som är upp till nio bokstäver långa. Dessutom finns över 100 000 till som är upp till femton bokstäver, vilket är det längsta man kan lägga. En stor del av dem är obskyra: Föråldrade uttryck, udda valutor, facktermer som ytterst få engelsktalande behärskar eller ens känner till att de existerar. Många spelare har ägnat enorm energi åt att lära sig så många av dessa som möjligt. Ingen har kommit längre än Nigel. Han har en egenskap som är ovärderlig: Ett fotografiskt minne. Det fungerar visserligen bara om han läser något, att höra ett ord fäster inte. Men läser han, ja då sitter det. Inte bara enskilda ord, han kan ur minnet plocka fram hela sidor ur ordlistan eller särskilda listor med ord som har särskilda egenskaper. Och inte bara det: Han kan med i princip perfekt precision hitta orden bland brickorna på sitt ställ genom att arrangera om dem. Eller ”anagramma” som vi som spelar säger. Det gör att han är fruktad och närmast betraktad som oövervinnelig även bland spelare som själva har en ordkunskap som vi vanliga dödliga skulle betrakta som helt osannolik. Det gör att han kan hitta och spela ord som CHLORODYNE och SAPROZOIC. Prestationen blir ännu större när man betänker hans återkommande framgångar i de amerikanska mästerskapen. De har en annan ordlista, vilket betyder att han varje gång han spelar där måste ”tänka bort” drygt 40000 ord, samtidigt som ett antal andra tillkommer. De flesta spelare drar sig för att växla mellan ordlistorna på grund av detta. Inte Nigel. Han verkar inte ha minsta problem att hålla isär dem. Fast egentligen tycker han att det är ganska tråkigt att plugga ord, säger han i en av de ytterst få intervjuer han ställt upp i. Normalt undviker han journalister så mycket det går.

Gläds han då åt alla sina segrar han radar upp år efter år? Blir han frustrerad när det någon gång går lite sämre i några matcher? Det märkliga är att han bryr sig föga eller ingenting om hur det går. Hans attityd till hela spelandet är närmast att betrakta som zenmässig. Han är där för den intellektuella utmaningen i själva spelet. Om han vinner eller förlorar är honom i prinicip likgiltigt. Han visar inga känslor. Ingen ilska eller ens irritation när han drar så dåliga brickor att han faktiskt förlorar. Men heller ingen glädje när han vinner. Han är alltid lugn och artig. Men samtidigt orakelmässigt sluten. Det enda som kan bringa honom ur fattningen, sägs det, är när han blir attackerad av journalister eller de skaror av fans som – hur otroligt det än må låta – förekommer på en del tävlingar i Asien.

Nigel deltar aldrig i några middagar eller andra sociala aktiviteter under tävlingar. Här ställde han ändå upp på ett s.k Scrabble Mugshot.

Man skulle väl ändå vilja veta vilka känslor och tankar som rör sig i huvudet på Nigel Richards, i hans ensamma, munkliknande tillvaro där den lediga tiden i stort sett tillbringas på två olika vis: På cykeln eller vid en ordlista eller ett scrabblebräde. Saknar han ändå inte mer av mänsklig kontakt? Är han lycklig i ordets mer konventionella mening? Jag misstänker att vi aldrig kommer att få något svar på de frågorna. Av det enkla skälet att Nigel inte kommer att förse oss med några. Hur många fler tävlingar och titlar han än vinner. Kan vi förstå honom bättre då på något vis, utifrån? Man skulle naturligtvis kunna diskutera olika, tänkbara diagnoser på honom. Men vad skulle det tjäna till egentligen? På vad sätt skulle vi begripa mer om människan Nigel genom att sätta en diagnos på honom som i princip bara är en etikett för det vi redan tycker oss ha observerat. En rent intellektuell rundgång, ett cirkelresonemang. Nej, jag har inte skrivit denna bloggpost för någon kvasipsykologisk analys. Jag tycker vi helt enkelt låter honom vara den han verkar vara: En speciell människa som verkar ha hittat sig ett liv som han åtminstone inte verkar vantrivas med att leva. Och vi låter Nigel själv få sista ordet om spelet och tävlandet:

"I'm just here for a bit of fun. Everything else is a bonus."