Svensk polis har upprättat invecklade släktträd med både småbarn och avlidna i något ytterst oklart syfte. Därtill med olika anteckningar om de enskilda personerna som alla har det gemensamt att de tillhör eller åtminstone är associerade till den etniska gruppen romer. Det är svårt att tro att det sant. Nästan ännu svårare är det att begripa vad man har kunnat tro sig ha för nytta av alla dessa uppgifter i ett brottsbekämpande syfte. Det hade varit illa vilken etnisk grupp det än handlat om. I fallet med romerna är det närmast katastrofalt och vittnar om en skrämmande brist på insikt eller intresse för historien. Jag förstår om människor vars släktingar spårades upp och mördades av nazistregimen bland annat med hjälp av tidigare upprättade register över zigenare (som man då sa) i olika länder upplever detta som fasansfullt. En redan tidigare i många stycken problematisk relation mellan gruppen och det officiella, svenska samhället lär knappast bli bättre av detta.

Ibland kan dock en alldeles rättmätig upprördhet över något göra att vi inte ser att det kan finnas ett ännu större problem bakom. Inte minst i det här fallet. Jag är lite rädd att det hela kommer att reduceras till en fråga om offentlig rasism mot en folkgrupp. Men dessvärre handlar det här inte bara om det.

Många saker som väcker vår moraliska indignation har – förstås – också en juridisk dimension. När man är upprörd är det inte alltid lätt att hålla isär de båda. Man har all rätt att bli förbannad på saker man tycker är åt helvete fel. Det är dock klokt att försöka komma ihåg den rättsliga sidan av saken också. De flesta debattörer idag har utgått från att polisen helt enkelt har begått ett solklart lagbrott som ägnat sig åt att göra en ”etnisk registrering” av helt oskyldiga människor. Underförstått: Här gäller bara att spåra upp de skyldiga, straffa dem och kanske om möjligt också kasta ut dem. 

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt, för även om nog mycket tyder på att det här fallet har gått över gränsen så är inte gränsen så solklar eller knivskarp som man kanske önskar sig. Polisens rätt att utföra olika typer av registrering och databehandling i sin verksamhet regleras i dels den allmänna Polisdatalagen (2010:361) och dels i specialförfattningar som Lagen om polisens allmänna spaningsregister (2010:362). Det torde framför allt vara den senare som är intressant här.

Polisen har som ett led i sin allmänna, brottsbekämpande verksamhet rätt att samla in och registrera uppgifter även om personer som inte för tillfället eller överhuvudtaget är eller har varit formellt misstänkta för något brott! Det räcker att man har någon typ av relation till en person som på något vis har tilldragit sig polisens intresse i någon brottsutredning eller spaningsverksamhet. Vi talar då om den lägsta misstankegraden; ”kan misstänkas”. Till skillnad från de högre misstankegraderna som man måste delge den misstänkte, så finns ingen skyldighet för polisen att informera personerna om vad som pågår. Registreringen måste visserligen rent allmänt följa bestämmelserna i Personuppgiftslagen (PUL). Det betyder dock inte att det finns något generellt förbud mot att i registret lägga in uppgifter om etniskt ursprung, politiska åsikter, sexuell läggning eller liknande. Det lagen säger är att man inte får registrera personer ENBART på denna grund. Vi kan alltså dra den för en del kanske både förvirrande och chockerande slutsatsen att det inte utifrån lagtexten går att direkt hävda att det är olagligt att upprätta ett sådant register som det här varit fråga om.

Tittar man närmare på det, så ser man ändå att här med all säkerhet har begåtts grova hanteringsfel. I den här rapporten (http://www.sakint.se/Uttalande-kaensliga-personuppgifter-i-ASP-slutlig-130214.pdf) kan man t ex se att nämnden påpekar att formuleringen att det ska vara ”absolut nödvändigt” om uppgifter om t ex etnisk tillhörighet registreras innebär att en mycket noggrann prövning måste göras i det enskilda ärendet. Uppgiften får inte heller användas som sökbegrepp i registret. Redan det sättet som denna ”fil” som man så kreativt kallade den namnsattes torde kunna bryta mot detta.

För den som kan lite om juridiskt fikonspråk så är det också uppenbart att förbehållet ”särskild betydelse” för att få registrera även personer som inte är misstänkta uttrycker ett ganska strängt krav från lagstiftarens sida. Jag har inte läst propositionstexten, men jag kan tänka mig att man t ex har avsett personer som på goda grunder antas ingå i ett nätverk som sysslar med brott, även om just den personen inte är misstänkt för något konkret. Att formuleringarna skulle tillåta en allmän registrering av en hel släkt bara för att polisen anser sig ha nytta av att veta allas inbördes relationer ser jag som helt uteslutet. Möjligen om det handlade om en mer begränsad grupp personer och riktigt allvarliga brott. Nu vet vi inte vilka personer i gruppen som verkligen har varit misstänkta för något och i så fall för vad. Jag ser dock inget skäl till att tro att det skulle handla om någon grov, organiserad brottslighet eller misstänkta terrornätverk, för sådant har jag inte ens hört de mest fördomsfulla beskylla denna grupp för. Snarare brukar det ju handla om småbrott som stölder och bedrägerier när gruppens eventuella kriminella överrepresentation diskuteras.

Nu närmar vi oss pudelns kärna. Vad den består av?

• Vi har här en lagstiftning som tillåter eller kan tillåta omfattande uppgiftsinsamling och registrering även av personer som inte själva är misstänkta för någonting. Redan lagen i sig själv innehåller betydande problem med sina vaga formuleringar som kan lämna öppet för både många olika tolkningar och tänkbara kryphål för att lagra grovt integritetskränkande information i syften som kanske inte alltid är helt glasklara
• Till det kommer att polisen åtminstone i Malmö förefaller ha haft mycket dåliga rutiner och kontroll runt hur lagen de facto tillämpas av enskilda polismän. Hela idén med att försöka komma runt bestämmelserna genom att inte lägga in uppgifterna i själva registerapplikationen, utan spara dem separat i en ”fil”, är ytterst suspekt. Den gör bara uppgifterna ännu lättare att sprida och använda på ett felaktigt vis och ännu svårare att kontrollera. Nämnden vars rapport jag länkade ovan har gjort en granskning av det officiella registret och där hittat en del att anmärka på, om än inte några riktigt allvarliga brister. De har inte kontrollerat vare sig den nämnda ”filen” eller några andra, halvofficiella sammanställningar med persondata som kan vara mer eller mindre på drift på olika ställen inom våra polismyndigheter. Hur skulle de ha kunnat det när de inte ens känt till deras existens?

Därför vore det olyckligt om det här reduceras till att enbart bli en fråga om rasism riktad mot en etnisk grupp. Det är mycket möjligt eller rentav troligt att enskilda polismän har styrts av förutfattade meningar när man påbörjade datainsamlingen. Kanske är det också en överdriven nitiskhet och enskilda individers förtjusning i att samla på sig data som ekorrar som fått registret att växa bortom alla breddar. Men det viktigaste – även om alla som oskyldigt hamnat i registret förtjänar en uppriktig ursäkt – är att gå till botten med hur polisen arbetar med personregistrering i sin spaningsverksamhet och se till att man har mycket tydliga och stränga riktlinjer för när, på vilka grunder och naturligtvis var information får samlas in och lagras. För det här kan garanterat missbrukas även i sammanhang som inte har det minsta med rasism eller ens stereotypa föreställningar riktad mot en viss folkgrupp att göra. Sen är det nog också dags att ha en allmän debatt om själva lagen och om den behöver bli tydligare och skarpare i sina avgränsningar. Den frågan är inte lätt att besvara, för det kommer aldrig att bli lätt eller enkelt i en rättsstat att göra avvägningen mellan behovet av att bekämpa brottslighet och att skydda den personliga integriteten. Just därför är frågan så viktig att ställa!