Ett säkert tecken på att en debatt håller på att kantra är när deltagarna i den alltmer övergår till svepande formuleringar, slutar att bemöta varandras argument och tillverkar halmgubbar.  Dessvärre känns det som att diskussionen kring rasism i det svenska samhället som pågått ett tag och nu blossade upp igen i media med anledning av Omar Mustafa-affären hamnat där väldigt snabbt. Jag har den senaste veckan läst ett ganska stort antal artiklar och debattinlägg från personer med olika uppfattningar.  Såvitt jag kan bedöma är så gott som alla människor som jag skulle beskriva som folk med åsikter i en låt vara bred, men ändå politisk mittfåra. Någonstans kanske från socialdemokrater till vänster i partiet till folk med vanliga, allmänborgerliga värderingar som i grunden är positiva till ett öppet och integrerat samhälle där människor med många olika bakgrunder ryms. Ändå är åsikterna väldigt polariserade och även personer som tillhör samma politiska parti står helt uppenbart mer eller mindre främmande för varandras syn. Personer som normalt brukar göra gemensam sak i att ta avstånd från såväl rasism och främlingsfientlighet som religiös extremism och intolerans står nu nästan på varsin sida av en barrikad och skriker åt varandra.  Jimmy Åkesson och hans partivänner sitter förmodligen och myser; de har inte ens behövt sticka ut hakan själva i debatten.

Gellert Tamas publicerade en krönika i gårdagens DN. Den har många poänger, men går också bort sig. När Tamas tar upp migrationsministerns dumma uttalande för ett tag sen skriver han:

Några veckor senare följde migrations- minister Tobias Billström upp sin regeringskollegas uttalande genom att dela in Sveriges befolkning i goda ”blonda” och i de onda, kallhamrade typer som ”inte alls är blonda och blåögda”.

Det där är en närmast klassisk halmgubbe – eller straw man som det ju heter på engelska. Tamas tillskriver Billström påståenden han inte alls gjort och angriper sedan dem. Tamas kan naturligtvis som vi andra spekulera om Billström innerst inne hyser icke rumsrena åsikter om personer med annan etnisk bakgrund än honom själv. Uttalandet var som sagt korkat och jag förstod inte poängen med det alls. Men varken jag eller Tamas har någon som helst grund för att påstå att Billström generellt vill dela in Sveriges befolkning i blonda svenskar och övriga, än mindre att han skulle se på den första gruppen som ”god” och den andra som ”ond”. Det är så onödigt och dumt, för Tamas är en så skicklig skribent och har tillräckligt med ammunition för sina egna argument och behöver inte ta till sånt här.

I diskussionen om strukturell rasism har det inte varit mycket bättre.  I de bloggar och krönikor jag läst tycker jag att båda parter målar upp en nidbild av varandras åsikter. De som är tveksamma till begreppets giltighet menar att förespråkarna påstår att precis hela samhället genomsyras av rasism precis överallt. Begreppets försvarare menar å sin sida att motståndarna i princip förnekar alla inslag av rasism utom hos korkade, enskilda individer.  Förde man ett mer sansat samtal skulle man förmodligen upptäcka att man inte skiljer sig åt så mycket när det kommer till vad som händer och sker där ute i den konkreta verkligheten. Men av någon anledning är det viktigare att försvara sitt eget perspektiv med näbbar och klor. Man kan tycka att det borde vara möjligt att se att båda synsätten innebär ett perspektiv där vissa aspekter betonas och andra negligeras och att båda har sina fördelar och problem. Varenda student som läst en grundkurs i forskningsmetodik eller vetenskapsteori vet att bias är en reell fara i varje vetenskaplig studie: När vi försöker applicera en tolkningsmodell på något så blir vi lätt benägna att just tolka i ljuset av det som modellen säger och att se det som stödjer vår teori, men avvisa andra, alternativa förklaringar.

När vi väljer ståndpunkt i en fråga så skjuter vi oftast mer eller mindre omedvetet bort de aspekter av verkligheten som inte stämmer så bra med det vi tycker. Går vi sen in i en diskussion med någon som tycker tvärtom så tenderar vi att bara bli ännu mer avvisande.  Det känns som att det här är extra sant i frågan om Omar Mustafa och hans avgång.  Mitt intryck av de flesta inlägg jag läst är att personen egentligen – i grunden eller från början – är medveten om att frågan är mångbottnad och att det finns saker som talar både för och emot.  Visst blev det ett drev och visst tillskrevs han åsikter och ståndpunkter som det saknades grund för att anta. Visst måste man medge att det finns ett stort värde i att en person som Mustafa får en politisk plattform; att det kan bidra till att ännu fler muslimer tar till sig ett synsätt i ett antal viktiga frågor som stämmer bättre överens med de värderingar som en stor majoritet av den svenska befolkningen i övrigt hyser. Visst måste det också finnas en tolerans för tidigare begångna misstag och visst måste man ha förståelse för att det kan vara svårt för en person i hans ställning att ta helt öppet om sin personliga ståndpunkt i vissa frågor. Men det finns förvisso också flera allvarliga invändningar mot hans lämplighet.  Förutom inbjudningarna av mycket tvivelaktiga personer hade han faktiskt själv gjort flera tidigare uttalanden som kändes svåra att förena med värderingarna hos det partiet han skulle företräda. Han och hans organisation verkar ha kopplingar till personer och organisationer som det finns all anledning att se mycket kritiskt på. Det fanns faktiskt mer än indicier på att det förelåg en värderingskonflikt här som hade kunnat bli mycket problematisk. Dessutom har man bl.a på Newsmill och i DN kunnat läsa flera kritiska eller mycket kritiska artiklar från andra muslimer som inte alls anser att han är någon lämplig företrädare för Sveriges muslimer. Det borde stämma till lite eftertanke hos alla oss som deltagit i debatten om hur svår frågan är och erkänna att de som kommit till en annan slutsats än vi själva faktiskt också har fog för sin åsikt.

Varför bråkar då människor med i grunden hyggliga och vettiga åsikter med varandra istället för att ta upp kampen mot riktiga rasister (som finns i alla kulörer och etniska bakgrunder även här i Sverige) och fördomsfulla, intoleranta människor som dessutom på olika vis vill påtvinga andra sin egen inskränkthet? Ja, om jag det visste.  Dessvärre får jag en känsla av att den polarisering som funnits länge mellan oss och ”de andra” – personerna som verkligen är invandrings- och islamfientliga – håller på att sprida sig. Mönstret att den ena sidan anklagar den andra för att vara okunniga och intoleranta rasister, medan den andra svarar med att de andra är naiva, ”PK” och likgiltiga för vårt lands framtid tycker jag nu kan skönjas även när inga Sverigedemokrater deltar. Det finns en tendens som jag upplever som otäck att faktiskt klistra rasist- och islamofobistämplar väldigt lättvindigt. Å andra sidan är jag medveten om att andra faktiskt lånar av vokabulären på Flashback och Avpixlat när man tycker att debattörer drivs mer av en vilja att stå på den ”goda sidan” och försvara de utsatta än att se lite mer hur saker och ting förhåller sig och att det faktiskt finns problem som inte går att snacka bort och som man måste få snacka om. Det är en oroande utveckling, för det enda den kan leda till är att debatten begränsas  och blir ännu mer polariserad och att kanske ännu fler människor driver över mot de åsikter som Sverigedemokraterna m.fl representerar.

Vi som inte vill ha den utvecklingen borde alla anstränga oss att föra en mer konstruktiv dialog framöver.