Häromdagen på jobbet vräkte jag ur mig något i stil med ”några av de aktiviteter vi har i pipen”.  Just när jag sa det reflekterade jag inte över mitt eget ordval. När jag nu satt mig ner för att skriva en liten bloggpost om floskler dök repliken däremot upp ur bakhuvudet. Varför hoppade den ut ur min mun? Jag, som egentligen föraktar användandet av diverse managementfloskler och gärna vrider mig lite i obehag på stolen när chefen tre pinnhål upp talar om ”resor” och ”utmaningar” på avdelningsmötet.

Språket är människans kraftfullaste verktyg.  Det är en arena för så många av våra behov.  Att lösa vardagsbestyren. Att knyta och bevara kontakter. Att få igenom sin vilja. Att uttrycka tillhörighet. Att få utlopp för sin kreativitet. Att dölja sin osäkerhet. Att tydliggöra innehållet i sina tankebanor för sig själv. Att briljera och imponera på andra. Och en massa andra saker också. Det är lättare att tala om vad språket inte är. I varje fall är det i denna mångfald av syften som vi ska leta efter orsaken till vår förkärlek för floskler. Jag tror nämligen inte att det är så enkelt som nidbilden säger: En människa som försöker verka märkvärdig genom att svänga sig med en massa ord och uttryck som ”låter bra” och visar att hen hänger med i trenderna.

Låt oss dock börja från grunden, med etymologin. Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) definierar floskel kort och gott som ’tom fras’ och tillägger att ordet mest förekommer i plural. Ordet är bildat av latinets flosculos som ordagrant betyder ’liten blomma’, men som också stod för tänkespråk eller sentenser. EIler blomsterspråk: Att snirkligt och vackert men med mer yta än innehåll lägga fram någonting för sina lyssnare. I svenskan är ordet belagt åtminstone sen 1700-talets slut. För nästan 200 år sen skrev till exempel den store Esaias Tegnér:  ”Denna underrättelse är .. utsmyckad med sökta antitheser och andra rhetoriska floskler.”  Jag får lov att erkänna att jag inte vet mycket om vad som ansågs vara floskler på den tiden. Man kan dock lugnt utgå från att det såg ganska annorlunda ut. Medan dagens floskler ofta föds inom ekonomin eller sådant som har med mellanmänskliga relationer att göra så bör det på Tegnérs tid snarare ha handlat om sådant som nationalism, hjältedyrkan och allmän kulturell förfining. Däremot födde säkert då som nu aktuella frågor och trender inom dagspolitiken mer än en tämligen tom fras som gick från mun till mun och blev ännu mer urvattnad på vägen.

Med tanke på språkets mångsidighet och många syften så vore det konstigt om floskler var en avgränsad företeelse i språkets värld. Så är det förstås inte heller. Floskeln har flera kusiner och åtminstone jag är inte man att göra några exakta gränsdragningar mellan dem. Allra närmast ligger väl klyschorna (eller klichéerna) och modeorden.  Men också fikonspråk, eufemismer och plattityder har ett tydligt släktskap och säkert är det många gånger samma jordmån de gror i och skjuter upp som ett slags språkets sega ogräs. För trots att alla verkar rörande överens om hur oönskade de är så fortsätter de att frodas. Och sprida sig. Uppstår ett nytt område att kommunicera om så finns de snart där också. Som vanligt har vi dock en tendens att vara hemmablinda och har lättare att se andras språkliga fånigheter än våra egna. Personalchefen kanske med rätta tycker att fackklubbsordförandens brandtal vid förhandlingsbordet om ”rättvisa löner” är en floskel (för vad är egentligen definitionen på vad som är rättvist och hur ska man kunna avgöra i relation till vad som den ena eller andra lönen är rimlig). När han själv besvarar brandtalet med att ”i grunden måste marknadskrafterna styra” så är han dock knappast mindre floskelartad själv i sitt ordval.  Floskler finns i alla politiska läger och den som förmår göra sig tillfälligt politiskt färgblind och bara lyssna efter innebörden och det faktiska innehållet i det som sägs lär nog upptäcka att ingendera sidan är bättre eller sämre än den andra. Däremot varierar förstås de enskilda politikernas förmåga att uttrycka sig med eller utan floskler.  För att inte tala om hur väl de förmår att få floskler att inte låta som floskler; i dagens mediesamhälle med dess snäva händelsehorisont kanske den viktigaste förmåga en politiker kan ha.

Förutom i politikens värld så är det väl ändå företagandets och ekonomins sfärer som vi mest associerar med floskler. Här vill jag gärna foga in ett litet lästips i form av Lars Melins lilla ”Corporate bullshit” som även om den nu har några år på nacken (2006) innehåller mycket som är både tankeväckande och skrattframkallande.  Melin skriver bland mycket annat om flosklers livscykel (förresten i mångt och mycket en floskel i sig själv). Nya modeord dyker upp, ökar snabbt i popularitet, hörs i allt fler sammanhang från allt fler personer och blir alltmer slitna och tomma. Det minskar också deras värde, samtidigt som nya och mer fräscha ord dyker upp för att beskriva i stort sett samma sak. Sätter man frekvens på Y-axeln och tid på X-axeln så blir resultatet inte sällan en ganska klockformad kurva. Exempelvis nådde ordet ”hungrig” i managementsammanhang sin topp året efter milleniumskiftet , för att därefter ganska snabbt rasa. Åtminstone i skrift.

Som en följd av de stora förändringar som ägt rum de senaste 20,30 åren inom den offentliga sfären så har som bekant management- och ekonomiflosklerna spritt sig även dit när även offentlig verksamhet ska bedrivas enligt ”marknadsmässiga principer”. Eftersom offentlig verksamhet ändå fortfarande är en egen värld så kopieras dock inte allting rakt av, utan flosklerna smälter in i och anpassas delvis till sitt nya sammanhang. Resultatet blir inte sällan ännu mer löjeväckande än inom företagsvärlden, där det ju någonstans ändå finns en rättfram och ganska ärlig fokus på vinst och effektivitet i grunden: Det hjälper i längden inte med aldrig så mycket vackra ord från en VD:s mun om inte bolaget gör en tillräcklig vinst. Inom offentliga sektorn, där jag själv varit verksam större delen av sitt yrkesliv, undrar man däremot ibland över om det finns någon gräns för hur långt man kan komma på enbart personlig smidighet och förmåga att säga de rätta, men i grunden tämligen innehållslösa sakerna. Följande exempel som jag hämtat från en språkblogg i SVD och det kommer från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Ja, vad ska man säga. Tablå. Även om det är en aningens extremt exempel, så är det inte så att jag som luttrad statstjänsteman rycker till av förvåning. Jag har genom åren läst en hel del texter som kommit den ganska nära när det gäller att kombinera svårbegriplighet och brist på innehåll med insikt om vilka som för tillfället är de rätta honnörsorden i den verksamhet man befinner sig i. Flera ord klingar dessutom välbekant. Ta bara ordet kvalitetssäkra. För min del kvalar det lätt in på flosklernas topp-10. Det är numer helt omöjligt att göra ens ett mindre arbete utan att det hoppar ut ur någon chefs eller beställares mun åtminstone någon gång. Vad som faktiskt i realiteten skulle innebära en riktig kvalitetssäkring är det givetvis långt färre som kan besvara. Vilket inte hindrar att man anställer fler och fler personer som – vid sidan om kärnverksamheten givetvis – ska arbeta med mer eller mindre diffusa uppgifter kring ”kvalitetssäkring”.

Kanske är det här för mig det allvarligaste med floskler. Att de faktiskt inte bara förblir ”tomma ord”, utan att de i all sin diffushet och brist på innehåll ändå påverkar vår syn på världen och får oss att både tycka och göra saker som vi egentligen inte har särskilt mycket på fötter för. Men det är svårt att göra motstånd, även om man i grunden har ett visst mod och en ställning som gör att man kan kosta på sig att vara lite frispråkig. Vem är egentligen emot kvalitet? Eller för att ta ett annat exempel: För ett antal år sen dök ett nytt uttryck upp i den offentliga managementvärlden: ständiga förbättringar. Det spred sig som en löpeld på Skatteverket i de högre luftlagren och snart dök det upp varianter som gjorde att språkörat skrek i protest: Vi skulle ”sträva mot ett tillstånd av ständiga förbättringar”. Förutom att det kan vara den värsta floskel eller klyscha jag någonsin hört så är den också ett språkligt missfoster grand de luxe. För hur något på samma gång skulle kunna vara en rörelse framåt och ett tillstånd kan jag för mitt liv inte begripa. Naturligtvis blev det i kölvattnet inte bara vackra ord, utan också projekt där ett antal människor varav inte så få konsulter med fyrsiffriga timarvoden satt och kläckte djupsinnigheter och ”planer” under en längre tid utan att något av det, i vart fall inte direkt, kom våra användare eller än mindre de medborgare vi är satta att tjäna till nytta.

Låt oss efter det här utfallet mot flosklerna ändå återvända till frågan som ställdes i bloggens början. Varför finns de egentligen? Här vill jag ändå bli lite mer försonlig. Det är lätt att skratta eller t.o.m hånskratta åt managementkonsulter och chefer som kryddar sina föredrag och powerpointpresentationer med de floskler som för tillfället är mest populära i deras egen lilla damm. Det kan också leda till slutsatsen att användandet av floskler mest handlar om att visa sig märkvärdig och ”initierad”. Men jag tror inte att det är så enkelt. För att ta det negativa först så tror jag att floskler ofta tas till för att man är osäker på sin förmåga att med sina egna ord nå fram med sitt budskap. Det blir då rätt naturligt att man tillgriper det man uppfattar som gångbart. De flesta av oss har också en naturlig dragning åt att försöka få en positiv ton i det budskap vi ska framföra. Det ligger i flosklers natur att de blir floskler just för att de låter positiva. Det här är en särskild svårighet, eftersom ett ordval kan vara rätt i ett sammanhang, men en floskel i ett annat. Det är förstås inte fel att tala om ”utmaningar” för att försöka skapa en positiv bild av de uppgifter vi måste lösa för att nå målet. Vid överanvändning eller om det vi talar om faktiskt är något ganska jobbigt och svårt så blir däremot ordet till en floskel. Då är det både ärligare och bättre att kalla det för vad det är: Ett problem.

Jag tror också att floskler i grunden uppstår ur vår naturliga drift till att vara kreativa med språket. Det finns inget ont uppsåt i dem, åtminstone inte från början.  Vi vill helt enkelt hitta nya ord som bättre beskriver något som har betydelse för oss, eller som vi tycker fångar något som inget befintligt ord klarar av. Visserligen har vi nog ofta fel där och ägnar oss åt att uppfinna hjulet på nytt. Men det spelar mindre roll, för det krävs trots allt inte särskilt mycket energi för att hitta på ett nytt ord. Om vi väl lyckas så gör vi det för att andra uppenbarligen känner samma sak för vårt nya ord. För språklig kreativitet handlar lika mycket om att infoga andras innovationer och göra dem till en del av sitt eget, personliga uttryck. Få eller ingen av er som läser det här talar och skriver antagligen på exakt samma vis som hen gjorde för 10 år sen. Ni (och jag) följer med i trenderna både för att det är lustfyllt och för att språk också handlar om identifikation. Man kan ironisera över att vi härmar och tar efter varandra, men kommunikation via talat och skrivet språk vore inte möjligt om vi inte hade haft denna starka tendens i oss. Språk är socialisering och gemenskap. Nils Eriksson, den unge göteborgaren som skapade Ordspel för över 10 år sen, sa i en intervju en gång att en av förklaringarna till att Scrabble är så populärt som spel är just det faktum att spelet går ut på att lägga olika ord och att de orden – även om de inte ingår i något egentligt sammanhang – ändå förmedlar något. Jag tror att han har rätt. Att vi ibland går till överdrift och tänker för lite på vad vi egentligen säger – med floskler som resultat – får vi helt enkelt leva med.

För att i slutet återvända till början så kan vi väl ta min egen floskelanvändning som jag nämnde i bloggens första stycke. Självklart hade jag lika gärna kunnat säga ”några av de saker vi ska göra”. Att jag föll för frestelsen att kläcka ur mig ett par typiska projektklyschor eller floskler (”aktiviteter” och ”pipen”) visar väl att jag ska ta det lite lugnt med att kasta sten i glashuset. Det hindrar dock inte att jag kommer att fortsätta rysa när folk säger eller skriver saker som:

Vi strävar efter att alltid se helheten och arbetar ständigt med kontinuerlig, egen kunskapsförbättring för att stärka vår strategi att positionera oss som ett visionsstyrt företag.

http://www.avigsidan.com/avigsidan/floskler.html