”Rasfördomar är nåt  fruktansvärt Yossarian. Det är dom faktiskt. Det är nåt fruktansvärt att behandla en anständig, lojal indian som en nigger, jude, dago eller mexikanare.”

Om du liksom jag gillar Joseph Heller så känner du kanske igen citatet. Det kommer från ett av de inledande kapitlen i Moment 22 och fälls av en av soldaterna på flygbasen: Hövdingen Vit Halvhavre. Som nästan alltid med Heller så finns det garanterat en allvarlig klangbotten i de skruvade skämten: Fördomar, generaliseringar eller en nedlåtande syn på andra än den egna gruppen är inte ett fenomen som är förbehållet enbart en etnisk majoritet eller de som har den största makten och inflytandet i ett samhälle.

Att vi hyser fördomar och förutfattade meningar är i sig inte ett tecken på att vi lider av något allvarligt fel eller störning i vår tankeapparat. Tvärtom: Fördomar och generaliseringar kan aldrig förstås eller bekämpas om vi inte begriper att de är en naturlig följd av hur vårt tänkande fungerar. Från det vi är små börjar vi automatiskt att klassificera saker och ting omkring oss, samtidigt som vi försöker dra slutsatser om orsak och verkan. Vi lär oss att strumpor, byxor och tröjor alla sorteras in under begreppet kläder. Vi lär oss att man bränner sig om man sätter handen på spisen när den är igång. Vi sorterar, kategoriserar och drar slutsatser om hur omvärlden är beskaffad. Att få studera på nära håll hur den processen går till hos små barn är otroligt fascinerande.  Man häpnar över all kunskap de suger i sig och hur ivrigt deras hjärna arbetar med att bygga ut sin karta över omvärlden. Samtidigt är det lätt att skratta åt de förhastade och felaktiga slutsatser de ändå ofta drar om både samband och kausalitet pga att deras kunskaper och erfarenheter fortfarande är relativt begränsade. Det finns som bekant massor av roliga historier på det temat. Men när vi skrattar så glömmer vi att deras misstag inte skiljer sig på något avgörande vis från våra egna.

När vi tar in världen omkring oss, så sker det genom en ständig bearbetning i vår hjärna där sinnesintrycken tolkas och försöker placeras in i den komplicerade väv av kunskaper och erfarenheter som utgör vårt minne. Så långt det är möjligt försöker hjärnan dra snabba slutsatser med den information som finns tillgänglig i ögonblicket och inte kräver en djupare analys. Det vore inte praktiskt möjligt för oss att fungera på något annat sätt, ja vi skulle inte ha överlevt som art om vi försjunkit i grubbel över alla möjliga tolkningar och handlingsalternativ inför synen av en flock lejon som närmar sig oss ute på savannen. Idag handlar det sällan om akut livsfara, men fortfarande saknar vi praktiska möjligheter att lägga tid på en mer medveten och djuplodande analys av varje litet problem vi ställs inför under en vanlig dag. Dessutom kostar det energi som vår redan resurskrävande hjärna förbrukar. Det finns därför ett slags naturligt motstånd i oss mot att aktivera de här kretsarna och verkligen tänka till.

Trots denna skenbara lättja hos vår hjärna träffar vi oftast rätt i våra analyser av omvärlden. Åtminstone så länge vi rör oss inom områden där vi redan har en god mängd kunskaper och erfarenheter att relatera det vi ser och hör till. För även om en vuxens hjärna är mer utvecklad än ett barns så tänker vi inte nödvändigtvis alltid så mycket bättre.  Problemet är att veta när vi behöver kicka igång det mer avancerade, logiska tänkandet. I vissa fall går det automatiskt. Lite svårare räkneuppgifter klarar t ex inte vårt grundsystem och då växlar vi över i det avancerade läget. Men det fungerar inte alltid lika bra. Vi begränsas t ex av en tendens som nobelpristagaren Daniel Kahneman (som jag redan nämnt i flera bloggposter) kallar för WYSIATI; What You See Is All There Is. Vår hjärna vill dra slutsatser från tillgänglig information i första hand och slippa lägga energi på att fundera på om det kan finnas dold information som kan påverka bilden och som vi därför borde lägga tid på att söka efter. Den här tendensen är belagd i mängder av experiment, så det är inte något allmänt tyckande.  Lika svårt eller ännu svårare är det när vi tycker oss kunna passa in det vi upplever i ett redan etablerat mönster.

Naturligtvis är det precis så här fördomar och generaliseringar uppkommer och befästs. Och de uppkommer hos oss alla, var så säker. Jag kan bara dra ett exempel hos mig själv: I helgen läste jag senaste artikeln i DN:s serie om de rumänska romer som kommer hit och tigger på Stockholms gator. Reportageteamet reser till hembyn för den kvinna de intervjuat och hittar en misär som är svår att föreställa sig. Nästan hela den arbetsföra befolkningen är utan arbete.  Här drog jag en slutsats som skulle kunna formuleras ungefär ”Ja där ser man, de lever helt utanför samhället och så har det väl sett ut mycket länge. Precis som de finska romerna jag kommit i kontakt med bl.a i mitt tidiga yrkesliv.  Tragiskt, men frågan är om det inte till en del också är så att de här människorna inte VILL leva i det organiserade samhället pga sina traditioner som förvärrat utanförskapet. Och nu kommer de hit och tigger när gränserna har öppnats.”

När jag läste vidare i artikeln insåg jag snabbt att min slutsats var ett misstag. De vuxna i byn hade tidigare, under kommunisttiden, arbetat i en närbelägen industri. Många hade haft jobb där i decennier och talade om detta med stolthet och saknad. Under de ekonomiska omvälvningarna efter kommunismens fall hade denna industri lagts ner, liksom så många andra. Romerna hade blivit utan arbete och som andra klassens medborgare och med dålig utbildning i bagaget hade de flesta av dem inte lyckats hitta något nytt arbete hemma. Många av dem, bland annat kvinnan i reportaget, hade istället säsongsarbetat i Spanien med att plocka frukt och dragit sig runt hjälpligt på det. Men sen några år tillbaka har även detta upphört till följd av de ekonomiska problemen i Spanien.

Det var förstås fördomar som styrde in mig på den här förhastade slutsatsen. Att jag har dessa fördomar behöver inte betyda att alla uppfattningar jag har om folkgruppen Romer och deras problem är felaktiga eller rentav rasistiska. Men jag måste uppenbarligen vara extra uppmärksam på mig själv. Exemplet är också ganska välvalt med tanke på att det även innehåller ett annat element som boostar fördomar: Emotioner. I mitt fall är det tråkiga upplevelser från barndomen med vad man på den tiden benämnde som finska zigenare: Min mamma ingrep i ett bråk med en zigensk pojke inblandad på skolan där hon arbetade och vi gick i lågstadiet. Detta ledde till mordhot mot både henne och oss och vi fick vara hemma från skolan i flera dagar. Inget fysiskt våld blev dock följden, men mammas bil fick däcken sönderskurna och vi utsattes för telefonterror en längre tid där det var uppenbart att även äldre släktingar till pojken var inblandade.  Det har tyvärr stannat kvar i mig och ligger på lur nånstans i bakhuvudet varje gång sociala problem och kriminalitet bland romer diskuteras. Att jag är fullt medveten om det är uppenbarligen ingen garanti för att jag kan förhålla mig helt saklig.

Som jag ser det finns det tre stora riskbeteenden när det gäller vår benägenhet för fördomar, generaliseringar och förhastade slutsatser.  Det första och största är den förenklade syn på sig själv kontra världen som enklast kan uttryckas som ”Om jag känner så måste det vara rätt”. Många typiska ”vardagsrasister” upplever jag funkar precis på detta sätt. De har någon gång börjat uppleva negativa känslor när de kommit i kontakt med invandrare och flyktingar eller hört/läst om såna frågor. Men de har sällan eller aldrig frågat sig själva om dessa känslor är rimliga. Istället har de simmat i sina egna känslor och därmed låtit dem bli självförstärkande i en spiral där de till slut ”kommer ut” som mer eller mindre fullfjädrade rasister. De använder ofta argument i stil med ”Fy fan vad illa jag mår när jag ser negrer” utan att verka reflektera en sekund över det orimliga i att ta sådant till intäkt för hur man anser att svensk migrationspolitik bör utformas. Det enda positiva är att eftersom de i grunden går på känslor och inte logik så kan de mycket väl hysa en positiv inställning mot enskilda personer som de egentligen borde ogilla pga deras etniska ursprung. I grunden samma underliga inställning som alltför många tyskar hyste mot sina judiska landsmän före och under andra världskriget.

Ett annat stort riskbeteende är att man blir så fäst vid ett högre syfte eller mål att man bygger på fördomar som bekräftar det riktiga i målet. Om målet exempelvis är ett socialistiskt samhälle så kommer den negativt färgade bild av företag och företagande som med nödvändighet hör till en sådan vision att göda fördomar mot hur ”kapitalister” är som efterhand blir allt svårare att värja sig mot. Jag skulle naturligtvis kunna ta upp invandringskritiska personer igen här lika gärna. Att jag väljer ett annat exempel är bara för att visa att mekanismerna fungerar precis likadant även om målet eller syftet vi tror och jobbar mot är något som kanske rentav en majoritet uppfattar som gott i någon mån.

Slutligen har vi den risk som ligger i att man har en självbild av att man är en fördomsfri och vidsynt person. Det finns naturligtvis personer som är bra mycket mer fördomsfria och vidsynta än exempelvis jag är. Men det finns inga fördomsfria människor. Faktum är att man själv lätt kan fastna i generaliseringar och stereotypier när man försöker angripa andras fördomar och otrevliga åsikter.  Är man inte medveten om detta och regelbundet försöker jobba med sig själv är det lätt att gå i fällan. Inte minst så tror jag att många unga, idealistiska människor löper den här risken. Det finns en (stereotyp) bild i samhället av att människor blir mer fördomsfulla och inskränkta ju äldre de blir. Det finns säkert mer än ett korn av sanning i det. Men tänk då också på detta med hur våra hjärnor fungerar. Unga människor har fortfarande en väsentligt mindre bank av kunskaper och erfarenheter till sin hjälp när de ska dra slutsatser om den verklighet som omger dem, jämfört med oss som har hängt med ett litet längre tag. Det snarare ökar än minskar risken att dra felaktiga generaliseringar om alla slags saker. Precis på samma vis som ett starkt känslomässigt engagemang. Att människor ofta överger sin ungdoms mer radikala idéer (radikal här är inte synonymt enbart med ”vänster”) beror inte bara på att de blir trötta och utnötta och tappar sin idealism. De modifierar dem sannolikt lika ofta eller oftare därför att en större fond av kunskaper och erfarenheter får dem att inse att det inte var så enkelt som de trodde eller att det kanske inte ens var som de trodde och tänkte överhuvudtaget.

Lena Andersson – kanske min favoritskribent i DN – publicerade en bra kolumn i helgen som ganska mycket kommer in på de här sakerna. Läs den gärna! http://www.dn.se/ledare/kolumner/den-nya-farglaran. Lena påpekar bl.a det som borde vara fullständigt självklart men som få eller ingen verkar ha uppmärksammat: Att slagord som ”vita kränkta män” är både en ytterst tveksam generalisering och dessutom rasistisk. Att den opinion som – givetvis i stora stycken med rätta – angriper åsikter och debattörer man inte gillar själv använder sig av både de etniska och könsmässiga stereotyper man bl.a angriper motståndarsidan för att hysa.  Precis som Hellers indianske soldat med sitt yttrande visar att man inte automatiskt går fri från fördomar eller rentav rasism bara för att man själv är utsatt för det, så finns det nog fler än en deltagare i den senaste tidens debatt om rasism, sexism m.m som borde fundera över om hen* inte själv borde reflektera lite över sig själv och sina egna premisser också.

*Härmed begick jag inofficiell världspremiär i text med det nya pronomenet. Man är aldrig för gammal för att ändra sig